Vi dricker upp mat för 90 miljoner människor!

Kan du dricka en bira med gott samvete? Tar den maten ur munnen från någon som är hungrig? Orsakar den miljöförstörning?


Enligt USA:s National Nutrient Database for Standard Reference har en typisk öl 43 kalorier per hundra gram. Från 1 kg korn kan man producera cirka 730 gram malt. Denna malt används sedan för att producera 4,7 liter öl enligt FAO:s Technical Conversion Factors. Med utgångspunkt i FAOSTAT beräknar jag att 20 % av allt korn i världen används för ölbryggning. Jag multiplicerar därefter 132 886 519 ton korn (världsproduktionen) med 20 % och 4,7 för att få fram den totala mängden öl — 124 913 328 000 liter, vilket motsvarar 53 712 730 970 000 kcal. Detta motsvarar 21 kalorier om dagen per person (under förutsättning att också spädbarn dricker öl!), vilket motsvarar ungefär 1 % av energibehovet.

Om vi istället skulle använda samma mängd korn till mat skulle vi få ut 94 000 000 000 000 kcal — vilket betyder att vi förlorar nästan hälften av all energi genom att göra öl av kornet. Det motsvarar i runda slängar 40 miljoner människors årsbehov av mat. Och om vi inte anser att öl är ett fullgott livsmedel borde vi räkna hela mängden korn som används till öl som förslösad - det är mat för över 90 miljoner människor ett helt år. Kornodlingen orsakar stor användning av vatten, mark, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, samt stora utsläpp av växthusgaser. Inte blir det bättre av att det är ett fåtal stora företag som totalt dominerar ölmarknaden.

Lugn, jag skriver inte det här för att stoppa dig från att dricka din pilsner, utan för att ge lite perspektiv på larmrapporter om att en viss produktion eller en viss typ av konsumtion tar mark eller vatten resurser i anspråk medan folk svälter, eller att vi förstör miljön för vår njutnings skull.

Ett annat exempel är att chokladkonsumtionen i ett land som Sverige tar mer regnskogsmark (dvs mark där det har vuxit regnskog) i anspråk än vår palmoljekonsumtion, kanske mer än all sojaodling för den svenska marknaden också. (Det är svårare att räkna på sojan, eftersom bara en mindre del av världens soja kommer från regnskogsområden, medan i princip all kakao och all palmolja kommer från sådana områden.) Varför är det ingen som förordar bojkott av choklad?  
(Kanske för att det mestadels är småbönder som odlar den i relativt justa odlingssystem (med undantag för barnslavar), medan soja och palmolja odlas av stora företag).

P.S. Vi får inte glömma bort restprodukten från ölproduktionen, drav, som är ett utmärkt svindjurfoder så en hel del av kalorierna kommer in i vår mat igen, via konsumtion av kött. D.S.

Skål!

P.S. Det här är den typ av uträkningar jag håller på med när jag skriver boken Den stora ätstörningen - maten, makten, miljön som kommer ut på Ordfronts förlag i höst.
Du behöver inte vara orolig, boken innehåller en hel del annat också....D.S.

Exportera sig till sämre djurhållning, sämre mat och utslagning av jordbruket

När LRF och ministern förespråkar ökad handel och ökad export av jordbruksprodukter så förespråkar de egentligen också ökad import - med nedläggning av jordbruk som följd.

Jordbruksministern och många andra inom näringen verkar tro att export är vägen fram för jordbruket. Men har man inte lärt sig av mjölkkrisen?Att Arla inte kan betala bönderna bättre beror faktiskt på att de gjort precis det som minister Bucht förespråkar. Exportera.

Arlas supermoderna torrmjölksfabrik i Vimmerby tar emot 510 miljoner kilo mjölk om året för att göra pulver av den. Det är mer än femtio liter mjölk per person i Sverige.  Pulvret säljs till Oman, Kina, Sydostasien, Mellanöstern och delar av Afrika. Under 2015 exporterade Arla cirka 30 procent av den mjölk som deras svenska bönder producerar som mjölkpulver, samtidigt som utländsk ost har tagit halva försäljningen i Sverige. Priset som Arla får för sitt mjölkpulver bestäms i stort av priset på Fonterras auktioner, Global Dairy Trade, och Arlas pris till sina ägare, bönder i Sverige, Danmark med flera länder, bestäms i stort av vilket pris Arla får.
Att småmejerier kan betala mycket mer för mjölken än Arla beror inte i första hand på att de är snällare eller duktigare än Arla, det beror på att de kan ha en helt annan relation till sina kunder för att de är lokala och för att de inte är exponerade för världsmarknaden på samma sätt.

Att öka exponeringen mot världsmarknaden är en förluststrategi för de allra flesta i det svenska jordbruket. Det är också en förluststrategi för de svenska konsumenterna, de svenska lantbruksdjuren och den svenska naturen som alla kommer få det sämre som ett resultat av branschens krav på konkurrenskraft (som i klartext betyder: ta bort alla jobbiga regler, kontroller och skatter).


"LRF anser att ökad handel är viktigt för ekonomisk tillväxt och god utveckling i svensk ekonomi, för svenskt jordbruk innebär det att en ökad export av svenska jordbruksråvaror är viktig." Men en ökad handel betyder inte nödvändigtvis att exporten ökar mer än importen. För jordbruket har det definitivt varit tvärtom sedan EU-inträdet.  "Importen av jordbruksvaror och livsmedel var drygt 70 procent högre sett till värde än motsvarande export under 2013. Både värdet av importen och exporten har ökat under en lång rad av år." Skriver Jordbruksverket.

Det finns inga särskilt starka skäl att tro att den trenden skulle brytas. Dvs när LRF och ministern förespråkar ökad handel och ökad export så förespråkar de egentligen också ökad import - med nedläggning av jordbruk som följd. 

Om de 510 miljoner liter mjölk som Arla gör torrmjölk på istället blev ost som såldes i Sverige, istället för all import, skulle betalningsförmågan till Arlas medlemmar vara mycket bättre.

De av lantbruket företrädare som förespråkar en exportledd strategi, bortser från att det enda sättet vi skall kunna få ökad föreståelse för jordbrukets situation är genom dialog och engagemang från medborgarna i Sverige. Det är svårt nog redan som saker är nu, men att be om förståelse - och stöd - för att exportera mat istället för att producera bra mat för svenska konsumenter, är politiskt helt tondövt.
(tillägg 16 februari)

När kommer vi fram till lyckoriket - egentligen?

Det finns en i biståndssammanhang ofta berättad historia om konsulten som ser en fiskare som sitter vid en strand under ett träd och latar sig efter att ha bärgat dagens blygsamma fångst. Konsulten förklarar i mycken detalj för fiskaren hur han skulle kunna bli mer effektiv, sälja mer fisk billigare, anställa andra fiskare och till slut vara ägare till en stor fiskeflotta. Fiskaren frågar honom till slut
— Vad skall jag göra då?
— Då skall du sitta under en palm och njuta av livet.

Vi skall dock akta oss för att njuta av livet. Det gäller att vara attraktiv på arbetsmarknaden, att vårda sitt varumärke och att ständigt uppgradera sina kunskaper. Konkurrensen finns också på fritiden och i det sociala livet då vi skall vara aktiva, attraktiva, ha snyggast kök, träna mest och äta bäst.

Sverige som land skall vara på alerten så vi inte tappar konkurrenskraft. Svenskt näringsliv varnar ofta och gärna om att löneökningarna inte får bli för höga för att vi då tappar konkurrenskraft. Höga miljökrav riskerar att driva iväg industrin till andra länder, därför betalar de konkurrensutsatta industrierna mycket lägre koldioxidskatt. Skatterna för högavlönade får inte vara för höga för då kan vi inte rekrytera internationella toppchefer eller ens behålla våra egna talanger.

Att vara stor räcker inte heller. Barack Obama sade i sitt tal till nationen 2011 att hans huvudfokus skulle vara att säkra USA:s konkurrenskraft och tillväxt. Nokias dramatiska fall är en drastisk påminnelse om att ingen går säker i den mördande konkurrensens värld.

Att vi hela tiden måste skärpa oss för att inte hamna på efterkälken är ett erkännande av att påståendet att den globala ekonomin gynnar alla, fattiga som rika, inte är sann. Om det vore så, skulle vi kunna glädjas åt att någon annan tar ledartröjan och drar ett tag. Men verkligheten är att det finns gott om förlorare i den globala ekonomin. I längden finns det bara en som kan vara bäst och billigast.

Vad var det vi skulle uppnå egentligen? Även om det knappast finns en gemensam bild av hur vi vill att landet skall se ut, antar jag att de flesta vill att det skall vara ett trevligt land att bo i, med bra bostäder och mat, hyfsat jämlikt, med god miljö, glada kor och med folk som har tid och lust att ta hand om varandra. Har vi inte haft förutsättningarna för allt det under många årtionden? När skall vi få njuta av frukterna av all vår strävan?

Tron på Utvecklingen, Marknaden och Konkurrenskraften är en modern trossats som inte kan ifrågasättas. Den som trots allt vågar kritisera denna trossats framställs omväxlande som förespråkare av en socialistisk diktatur eller någon form av dystopi där vi alla strider med alla om knappa resurser. Har vi verkligen så liten tilltro till vår mänsklighet, samhället och våra förmågor att de skall vara de enda alternativ vi kan föreställa oss?

En något kortare variant av artikeln publicerades på av Svenska Dagbladet 9 februari.

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

Det mesta av den jordbrukspolitiska diskussionen i Sverige handlar om olika regler, skatter, konkurrenskraft, men dessa är bara medel för att nå vissa mål. Vad som verkligen skulle behövas är ett nytt samhällskontrakt för jordbruket som bejakar både böndernas viktiga roll och samhällets många olika förväntningar på jordbruket.

Fram till efter andra världskriget stöddes småbruk i Sverige. I början på trettiotalet infördes förmånliga lån till småbruk, i folkmun kallade Per Albin-torp. Under trettiotalets djupa lågkonjunktur ingick Socialdemokraterna en krisuppgörelse 1933 med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet). Överenskommelsen döptes lite raljant till ”kohandel” av kritikerna. I efterhand har uppgörelsen omvärderats som viktig för att möta den ekonomiska depression och politiska instabilitet som präglade perioden. Socialdemokraterna fick igenom en del av sina åtgärder för att minska arbetslösheten, samtidigt som man bytte fot i jordbrukspolitiken och gick med på att stötta det inhemska lantbruket på en rad olika sätt. I och med detta lades grunden för en starkt reglerad jordbrukspolitik.

Per Albin-torp i Obbola, Umeå. Foto: Maria Löfgren, Västerbottens museum

Man strävade efter att jordbrukets folk skulle ha samma löner, bostäder, utbildning och kulturell service som arbetarna i städerna. Men i längden gick det inte att uppnå på de små gårdarna när industrilönerna steg snabbt. Och maten från de små gårdarna blev dyr. Detta var också drivkraften för 1947 års jordbrukspolitiska beslut, en reform som blev omvälvande för jordbruket och maten vi äter. Nu skulle i gårdarna slås ihop till större, rationella enheter som skulle bära sig ekonomiskt och producera mera mat billigare. Staten skulle garantera priserna och tillsammans med ökad produktion skulle det ge bönderna bättre inkomster, samtidigt som Sverige skulle vara självförsörjande på mat om det återigen blev krig. De bönder som ”blev över” kunde flytta in till städerna och få jobb i industrin.

Så fortsatte det till slutet av åttiotalet, då böndernas antal och politiska inflytande minskat kraftigt samtidigt som både stordriften, jordbruksregleringarna och monopolen i jordbruket gjorde att allmänhetens förtroende och sympatier för bönderna var lågt. I tidens marknadsliberala anda skulle jordbruket avregleras och frihandeln sågs som idealet. Bönderna omvände sig under galgen och Bo Dockered ledde det stora spårbytet. Nu blev det inte så mycket av den omställningen mer särskilda bidrag, eftersom Sverige snabbt bytte fot och sökte EU medlemskap, och fick anta en jordbrukspolitik som i stora drag liknade den man lämnat bara några år tidigare. Bönderna, som nog varit rätt ambivalenta till spårbytet såg EU medlemskapet som en garant för fortsatt samhällsstöd.

Nu tjugo år senare mottar delar av jordbrukarkåren avsevärda belopp för att förvalta våra landskap och kulturarv, medan andra försöker anpassa sig till en allt hårdare konkurrens. De kräver också att svenska bönder skall ha samma villkor som konkurrenterna inom EU och i resten av världen.

– Det här är ingen sörgårdsidyll, det är en industri. Vi tar hand om kycklingar som fötts upp för att bli mat. Det skäms jag inte för, säger Jimmy Samuelsson, vd på Guldfågeln i en intervju i Sydsvenskan 2012.

Samtidigt finns det en kraftig folkopinion för ett mer miljövänligt och djurvänligt jordbruk, och det finns en ökad förståelse för att jordbruket handlar om mer än att bara producera råvaror till livsmedelsindustrin. På senare tid har också frågan om sårbarheten i livsmedelsförsörjningen blivit mer aktuell. Jordbruket är en av våra främsta sätt att förvalta naturen på, och det har en huvudroll i den gröna omställningen för framtiden. Det spelar också stor roll för landsbygdsutvecklingen. Det har blivit allt tydligare att det storskaliga jordbruket, med sitt fokus på internationell konkurrenskraft inte klarar av att kombinera alla dessa roller.

För att möta alla framtidens utmaningar behövs därför ett nytt samhällskontrakt för jordbruket. Det skall bygga på jordbrukets många olika roller och samhällets ansvar för dem. Det behöver också inse att den mat som vi får från jordbruket inte bara handlar om kalorier och priser utan om kultur, hälsa, miljö och mycket mer, och att marknaden för jordbruksprodukter inte kan ta hand om alla dessa behov. Bönderna behöver se sin verksamhet som förvaltande av viktiga samhällsresurser, men också samhällets rätt att ha synpunkter på hur det görs. En bra början vore att på ett mycket tydligare sätt föra upp diskussionen om vad de egentliga målen med att driva jordbruk i Sverige. Det mesta av den jordbrukspolitiska diskussionen i Sverige handlar om olika regler, skatter, konkurrenskraft, men alla dessa är ju bara medel för att nå vissa mål.

Artikeln är en något längre variant på en artikel som jag och Ann Helen Meyer von Bremen skrev i Land Lantbruk häromdagen. 

P.S. "Samhällskontrakt" är ett begrepp som har sitt ursprung i tankar om att människor accepterar samhällets eller statens makt och tvång i utbyte mot säkerhet, viss trygghet osv. Begreppet kan också användas i en mer begränsad betydelse om vad vissa grupper förväntar sig för att ställa upp och stödja samhället, företagen, miljön eller annat. Jordbrukets samhällskontrakt grundar sig på tanken att jordbruket uppfyller viktiga funktioner i/åt samhället och att samhället har legitima skäl att lägga sig i hur det sköts, samtidigt som bönderna får rimliga villkor för sin verksamhet. Ett annat exempel på hur begreppet används är samhällskontraktet mellan stad och land.

Att sila mjölk och svälja quorn

Tidningen Syres chefredaktör, Lennart Fernström, svarade på min artikel om att vi inte borde ha korna som syndabockar. Jag citerar större delen av hans svar här, och min replik/kommentar.

"Vi har veganskt i Syre av djur- och miljöetiska skäl. Att lyfta fram kött, mjölk eller ägg är att uppmuntra till dödande och tortyr."

Jag är ledsen för att jag inte informerades om denna tidningens linje innan jag tecknade prenumerationen. Har man grundinställningen att den som konsumerar mjölk uppmuntrar till dödande och tortyr kan man knappas göra en kritisk granskning av alla de felaktiga påståenden animalieproduktionen som sprids.

"Samtidigt är en kraftig minskning av ätande av djur, ägg och mjölk en förutsättning för att nå ett ekologiskt hållbart samhälle. Det finns redan, precis som Rundgren efterlyser, en levande diskussion om palmolja, bekämpningsmedel, bilismen och flyget. Att de aktiviteterna också är ekologiskt ohållbara gör dock inte djurindustrin mer hållbar."

Jag håller med om att det finns en överkonsumtion av animalier i de rika länderna, särskilt av fläsk och kyckling, eftersom det ställer onödigt stora krav på miljön. Och jag är emot den industriella djurhållningen både ur ett etiskt perspektiv och ett miljöperspektiv. Det är också den som gjort kött så billigt att konsumtionen ökat kraftigt, och bönderna inte "har råd" att låta korna beta gräs. Däremot är det många människor i andra delar av världen som skulle må bra av att få mer animaliskt protein.

Fernström missar helt att poängen med exemplen om andra problem i jordbruket var att visa att man inte dömmer ut "matfett" därför att palmoljan är ett jätteproblem, eller "grönsaker" för att det används otroligt mycket bekämpningsmedel i de grödorna, medan man helt förkastar "animaliska livsmedel" därför att vissa typer av animalieproduktion ger upphov till miljöproblem.

Nedhuggning av regnskog är ett sådant exempel. Det tas oftas fram som ett argument mot köttkonsumtion. Men det är bara några procent av världens kött som har något att göra med regnskogar. Det är en mycket större andel av världens matfett som kommer från områden som skövlats för palmolja. Att EUs grisar, kor och kycklingar äter soja från Amazonas, Pampas och Cerradon beror i första hand på att den är billigare än det proteinfoder som kan odlas i EU. Detsamma gäller palmoljan.  EU länderna har lagt ner 100 miljoner hektar åker på femtio år, medan vårt ekologiska fotavtryck ökar i andra länder. Det är uttryck för ekonomiska systemfel snarare än på konsumenternas val av mat (oavsett om det gäller nötkött eller palmolja). 

"Enligt Fredrik Hedenus och David Bryngelsson, forskare på Chalmers Tekniska Högskola, så släpper vi med dagens matvanor i Sverige ut 1,8 ton växthusgaser per person och år. Om alla i Sverige var veganer skulle utsläppen från mat minska till 500 kilo per person och år."

Det där stämmer inte alls. I deras rapport jämför man scenarion för 2050. Man har valt att ha ett huvudscenario byggt på att köttkonsumtionen skall öka ytterligare 45 % fram till 2050 (mjökkonsumtionen skulle däremot minska lite), vilket är ett helt orealistiskt scenario. Sedan har man jämfört det med ett veganskt scenario där det animaliska proteinet skall ersättas av quorn, tofu, sojabönor och sojamjölk. Det scenariot bygger på en mycket stor andel importerad mat, och det bygger på en kost som det inte alls är sannolikt att folk kommer att äta. Bara för att folk slutar äta kött är det inte troligt att de kommer äta en massa bönor och ärtor, utan de kommer äta tofuglass, en massa nötter, frukt och grönsaker samt processade livsmedel som ersätter kött. Trots detta är utsläppen från denna vegandiet inte 500 kg växthusgaser som Fernström påstår utan 900 kg. Och den siffran borde inte jämföras med den extrema köttdieten utan med de siffror som gäller nu, dvs 1500 kg. Förvisso en betydande minskning.

En liten lustighet i sammanhanget: Chalmersforskaren Bryngelson som gjort beräkningarna säger att kyckling kan räknas som grönsak ur klimatsynpunkt. Med sina utsläpp på 2,4 kilo koldioxid per kilo kött är kyckling mer klimatvänlig än till exempel köttersättningsprodukten quorn som släpper ut 4,3 kilo.


Men det slutar inte där, Fernström påstår att Chalmerssiffrorna handlar om våra utsläpp från "maten". Tyvärr är han i gott sällskap med att blanda ihop jordbruksråvaror med "mat". I de rika länderna sker uppemot hälften av alla växthusgasutsläpp efter gårdarna, i livsmedelsförädlingen, i lagringen, i matlagningen osv. Tittar man på hela kedjan ser man att den klimatsmarta potatisen inte är så klimatsmart när den blivit frysta pommes som skall värmas i ungen. Spannmål är bland det mest resurssnåla vi kan äta, men färsk pasta - icke sa nicke. De färdighackade salladerna och de veganska färdigrätterna är heller inga klimatsmarta alternativ. Jag har skrivit mycket om matens energiförbrukning i det här inlägget.

"Det stämmer att antalet vuxna nötkreatur i Sverige minskat, men frågan är hur relevant det är. Sveriges kött- och mjölkkonsumtion är högre nu än på 1930-talet. Minskningen beror på den högeffektiva kött- och djurindustrin där djuren dödas i låg ålder, i kombination med en allt större kött- och mjölkimport.En ko i dag producerar cirka tre gånger så mycket mjölk som på 30-talet. Då var ungefär en sjättedel av nötkreaturen under ett år, i dag är den andelen dubbelt så stor."

Kolla siffrorna: Direktkonsumtionen av mjölk har minskat från 216 liter per person och år 1950 till 86 liter per person och år 2013. Köttkonsumtionen har ökat en hel del, men den främsta ökningen är för kyckling som ökat dramatiskt. Fernströms resonemang om ökad "effektivitet" är korrekt, men missar helt poängen som gällde kornas klimatpåverkan. Det är ju inte att äta kött eller att dricka mjölk som ger utsläppen, utan det är de levande djuren. Även på global nivå minskar antalet nötkreatur per person. Det är märkvärdigt att detta minskande antal kor påstås vara ett större problem än det exploderande antalet bilarna eller flygresorna. Det var det mitt inlägg handlade om.

Är Sk*nkan verkligen bättre än skinkan?

Tidningen Syre har en julspecial med ett veganskt julbord. Och det är inget fel med det. Men att pimpa den veganska kosten med påstående om ”glada planeter” och minskade koldioxidutsläpp är mycket tvivelaktigt. I Sverige sjönk antalet vuxna nötkreatur från nästan två miljoner 1932 till ungefär en halv miljon idag. Antalet bilar gick under samma tid från färre än hundra tusen till fyra och en halv miljon året.  Och så gör vi kor till problemet?

En rad olika missförhållanden och problem i den storskaliga djurhållningen — och det finns gott om dem, allt från antibiotikaresistens till vedervärdiga produktionssystem — tas som argument för varför vi helt skall sluta äta kött. Underligt nog är det ingen som använder samma resonemang på vegetabilier. Vi uppmanas inte att sluta äta ärtor och bönor för att sojaodlingar skövlar pampas, cerradon och amazonas, och vi uppmanas inte att sluta använda vegetabiliskt fett för att palmoljeplantager är en av de absolut största källorna till växthusgasutsläpp från jordbruket, och ökningen av konsumtionen av vegatabiliska oljor är mycket större än ökningen av köttkonsumtionen. Inte heller förkastas ris som föda trots att riset orsakar nästan tio procent av alla metanutsläpp. Växthusodlade grönsaker orsakar långt större klimatpåverkan än kött, men vem varnar för tomater? 

Att jordbruket historiskt sett ut på olika sätt i världen beror på att de ekologiska förutsättningarna har varierat stort och det har lett till att den lokala kosten har varit mycket olika på olika ställen. Vi har exempel som mongoler, samer masaaier och innuiter som byggt sin livsmedelsförsörjning nästan helt på animalier. Vår egen mattradition har varit byggd runt nötkreaturen därför att klimat och mark ha varit gynnsamma för dem. Vi har många exempel på kulturer som varit till övervägande del baserade på vegetabilier, men mig veterligen inte en enda som helt avstått från animalier.

Indien som ofta framställs som ett föredömligtland byggt på vegetarianism har ett jordbrukssystem och en kost där kon spelaroerhört stor roll som omvandlare av resurser som människan inte kan äta. Kor och bufflar är den biologiska dragkraften i stora delar av det indiska jordbruket, kogödsel och biogas används för att laga mat och mjölkprodukter som ghee (klarnat smör) och paneer (färskost) är mycket viktiga i kosten. Antalet nötkreatur per innevånare i Indien är mycket större än i Sverige (även inräknat de djur vars kött vi importerar). Att många indier inte vill äta köttet minskar inte växthusgasutsläppen från korna, utan medför bara en jättelik, resursslösande export av nötkött till andra länder.

Veganska odlingssystem kan fungera i enskilda fall och tillgång på konstgödsel och bekämpningsmedel har gjort vegansk odling till ett mer realistiskt alternativ. Men är det ekologiskt hållbart och resurseffektivt? Det vet vi inget om eftersom det inte finns några exempel på fungerande veganska livsmedelssystem. Det är sannolikt att om det hade varit ett effektivt sätt att producera mat på hade det säkert uppstått redan, eftersom en effektiv livsmedelsförsörjning har varit en av de viktigaste faktorerna för framgångsrika samhällen.

Djuren spelar en mycket stor roll i så gott som alla ekosystem. Det är bara växter och alger som kan omvandla solenergi till biomassa, men detta betyder inte att djuren är ”ineffektiva” eller skadliga, tvärtom de fyller viktiga roller också för växterna. Djur kan integreras i jordbruket sa att vi får mer mat och bättre mat från samma yta. En av nycklarna till den kraftiga ökningen i produktiviteten i det västeuropeiska jordbruket, och i Sverige, under sjutton- och artonhundratalen var övergången från ett ensidigt växtjordbruk och separat boskapsskötsel till ett system där växter och djur samspelade. I stället för att lägga marken i träda för att återfå sin bördighet började man odla kvävefixerande klöver och andra fodergrödor. Förbättrade växtföljder och att gödseln togs tillvara ökade åkrarnas bördighet. Kosten blev rikare och mer varierad med ett större inslag av animalier.

Korna är grunden för ett ekologiskt jordbrukssystem under svenska förhållanden. Grisar och höns har också en given plats som omvandlare av olika typer av avfall. En traditionellt uppfödd avfallsgris som blivit skinka skulle sannolikt vara mer resurssnål än de veganska industriprodukter som artikeln i Syre ger så mycket reklam. Den skulle också kunna vara mycket mer lokal. Den så kallade ”Sk*nkan” innehåller bland annat vetegluten, sojaprotein, rapsolja, palmolja, naturliga smakämnen, förtjockningsmedel och färgämnen.

Fokuseringen på idisslarnas metanutsläpp som det främsta miljöproblemet är mycket olycklig och leder oss bort från ett hållbart jordbruk. Idisslarnas förmåga att omvandla gräs och andra fiberrika råvaror till för oss nyttiga produkter är ett exempel på en mycket avancerad symbios mellan människa, växter och djur. Med klimatargument framställs industriellt uppfödda grisar och kycklingar som ett bättre val, och kor som drivs till högre avkastning genom att äta soja och spannmål släpper ut mindre metan per liter mjölk än de som går och betar naturbetesmarker. Nästa steg är att stänga in korna helt för att med modern teknik återvinna metanet, då kan kon plötsligt bli biogasleverantör istället.

Även om det är helt klart att idisslare som kor, får och getter släpper ut mycket metan är det inte alls självklart att detta metan skall ses på samma sätt som det som släpps ut från utvinningen av naturgas. Resonemangen om idisslarnas metanutsläpp är byggda på tveksamma antaganden och det saknas väldigt mycket kunskap om metancykeln, till exempel vilka naturliga funktioner som bryter ned metan igen och vilken roll betande djur spelar där.

I Sverige sjönk antalet vuxna nötkreatur från nästan två miljoner 1932 till ungefär en halv miljon idag. Antalet bilar gick under samma tid från färre än hundra tusen till fyra och en halv miljon (och i hela världen en miljard bilar). Antalet utlandsresor gick från i princip inga alls till nästan tjugo miljoner om året.  Och så gör vi kor till problemet?

Denna artikel är en längre version av en debattartikel jag skrev till tidningen Syre, som krävde att den skulle kort. Syres redaktör Lennart Fernström svarade på denna artikel. Jag tänker kommentera det svaret i en kommande bloggpost. 

vad kostar jorden?

Man kan köpa lastbilslass med matjord för ett par hundra kronor per ton, vilket kan ge intrycket att det inte är en särskilt värdefull resurs. Men vi kan absolut inte producera jord för några hundra kronor per ton, vi kan bara skopa upp den på ställen där naturen och tidigare generationers bönder skapat den. Så priset för jorden har inget som helst samband med den levande jordens värde. 

Eva och Göran Göransson ser sin åker grävas bort för exploatering.

Är det självbilden som är problemet?

-Varför vill så få unga människor bli lantbrukare?

frågar Adam Arnesson - ekologisk fårbonde från Närke och tidigare Matlandetambassadör - i ett gästinlägg på Näringsdepartementets blogg. Han ger själv svaret att det ligger i hur branschen väljer att framställa sig själv.

"För mig, som entreprenör och lösningsfokuserad framtidsbonde, är det en skam att ständigt se denna dystopi kablas ut av dem som ska företräda en av framtidens viktigaste branscher. För det första är bilden skev och den blidkar bara den egna krisopinionen, men framförallt får den unga människor med framtidshopp att vända lantbruket ryggen." 

Adam konstaterar att det är de goda exemplen som drar till sig pengar och engagemang, och hyllar de som väljer att se möjligheter där andra ser kriser, de som visar att det faktiskt går.

Jag håller med om den senare delen av beskrivningen, men med reservation för att det kanske inte är de goda ideerna som drar till sig pengarna, och det är mestadels inte ideer som rör lantbrukets primärproduktion. I stället är det nya affärskoncept och helt nya produktionsformer av mat som drar till sig pengar. Och det är onekligen mycket lättare att vara entusiastisk för det som är helt nytt och annorlunda. Jag antar att det är det som driver vurmen för algodlingar, räkodlingar, höghusodlingar, insektsodlingar och odlat kött. Och investerarna ser ju också att det faktiskt inte finns pengar att tjäna i vanligt jordbrukande.

Men det är inte i första hand för att lantbruket sprider en negativ bild som unga skyr det. Det är inte bara i Sverige utan i så gott som hela världen som unga skyr lantbruket.

Den främsta orsaken är att lönsamheten faktiskt är dålig, och ännu mer i förhållande till arbetet man lägger ned. En annan är att kapitalbehovet för att starta lantbruksföretag är enormt, eftersom vi pratar om tio eller tjugo miljoner kronor för att ta över eller starta ett företag. Visst finns det undantag och exempel på motsatsen, men överlag är arbetstillfällena i lantbruket bland de dyraste som finns.

Ytterligare ett skäl till att det är så få unga lantbrukare är helt enkelt demografiska. I en bransch där hälften av alla företag konkurreras ut varje årtionde, och deras produktionsresurser antingen förstör eller tas över av de som blir kvar, finns det helt enkelt inget större behov av fler unga i branschen.

Att ”prata upp” en bransch går ett tag, ett kort tag. Både nuvarande minster Sven Erik Bucht och företrädaren Eskil Erlandsson excellerar i den grenen. Bucht går så långt som att kalla maten det nya stålet.

LRF gjorde det också efter ”det stora spårbytet” i början på nittiotalet och framöver, och de har faktiskt fortsatt att predika entreprenörsskapets lov. LRF antog 2002 en ny vision under devisen ”Vi får landet att växa”. Enligt den skulle ”den gröna näringen anta en tätposition i Sverige vad gäller tillväxt, lönsamhet och ungdomars yrkesval” senast 2010."

Men vad hjälpte det?

Missförstå mig inte. Jag är glad och positiv för de goda exempel och de seriösa entreprenörer som finns i jordbruks och matsektorn - jag har också själv ägnat mig åt det i hela mitt vuxna liv. Jag tror att det finns både behov och utrymme för många nya innovationer, kanske inte så mycket tekniska utan snarare ekologiska och sociala.

Men en grund för att den kraften skall hamna rätt och vara både positiv och bidra med något nytt är att man faktiskt förstått vad som är galet i den nuvarande modellen för lantbruket. Och den insikten får man inte om man har de rosa glasögonen på hela tiden.

Den enfaldiga tuggan

Jag stötte på denna bild i tidningen Nötkött (nr 5 2015). Och visst är det lätt att förstå att bönderna försöker optimera produktionen på alla möjliga sätt. Och ett sätt att göra det är att kontrollera utfodringen i minsta detalj.

Nötköttsuppfödningen har tillsammans med fårskötsel varit rätt befriad från den typ av effektivitetsmani som länge varit det normala i värphöns, kyckling och svinuppfödning. Det beror mycket på att uppfödningen drivits som sidosyssla i liten skala.

I takt med att "konkurrenskraft" blir det övergripande målet för svenskt jordbruk måste alla bönder ständigt effektivisera. Och de enklaste sätten man kan effektivisera produktionen är i de allra flesta fall:
- öka storleken på produktionen
- standardisera allt som går att standardisera
- minska buffertar i systemen, det kan vara överflödig arbetskraft, djur som får leva "för länge", åkerholmar.
- ersätt manuellt arbete med inköpta produkter eller maskiner.
Detta leder till exempel till logiken i artikelns rubrik, där (oftast inköpt) standardiserat foder är mycket bättre än att låta djuren gå på bete.

Det här påverkar landskapet och landsbygden. Det är en missuppfattning att den här typen av jordbruk skapar en livskraftig landsbygd. Landsbygden dör i själva verket ut både av brist på folk och brist på mångfald.

I slutänden påverkar det här också maten vi äter. Det är samma logik där. Vi får också samma innehåll i varje tugga.