När kommer vi fram till lyckoriket - egentligen?

Det finns en i biståndssammanhang ofta berättad historia om konsulten som ser en fiskare som sitter vid en strand under ett träd och latar sig efter att ha bärgat dagens blygsamma fångst. Konsulten förklarar i mycken detalj för fiskaren hur han skulle kunna bli mer effektiv, sälja mer fisk billigare, anställa andra fiskare och till slut vara ägare till en stor fiskeflotta. Fiskaren frågar honom till slut
— Vad skall jag göra då?
— Då skall du sitta under en palm och njuta av livet.

Vi skall dock akta oss för att njuta av livet. Det gäller att vara attraktiv på arbetsmarknaden, att vårda sitt varumärke och att ständigt uppgradera sina kunskaper. Konkurrensen finns också på fritiden och i det sociala livet då vi skall vara aktiva, attraktiva, ha snyggast kök, träna mest och äta bäst.

Sverige som land skall vara på alerten så vi inte tappar konkurrenskraft. Svenskt näringsliv varnar ofta och gärna om att löneökningarna inte får bli för höga för att vi då tappar konkurrenskraft. Höga miljökrav riskerar att driva iväg industrin till andra länder, därför betalar de konkurrensutsatta industrierna mycket lägre koldioxidskatt. Skatterna för högavlönade får inte vara för höga för då kan vi inte rekrytera internationella toppchefer eller ens behålla våra egna talanger.

Att vara stor räcker inte heller. Barack Obama sade i sitt tal till nationen 2011 att hans huvudfokus skulle vara att säkra USA:s konkurrenskraft och tillväxt. Nokias dramatiska fall är en drastisk påminnelse om att ingen går säker i den mördande konkurrensens värld.

Att vi hela tiden måste skärpa oss för att inte hamna på efterkälken är ett erkännande av att påståendet att den globala ekonomin gynnar alla, fattiga som rika, inte är sann. Om det vore så, skulle vi kunna glädjas åt att någon annan tar ledartröjan och drar ett tag. Men verkligheten är att det finns gott om förlorare i den globala ekonomin. I längden finns det bara en som kan vara bäst och billigast.

Vad var det vi skulle uppnå egentligen? Även om det knappast finns en gemensam bild av hur vi vill att landet skall se ut, antar jag att de flesta vill att det skall vara ett trevligt land att bo i, med bra bostäder och mat, hyfsat jämlikt, med god miljö, glada kor och med folk som har tid och lust att ta hand om varandra. Har vi inte haft förutsättningarna för allt det under många årtionden? När skall vi få njuta av frukterna av all vår strävan?

Tron på Utvecklingen, Marknaden och Konkurrenskraften är en modern trossats som inte kan ifrågasättas. Den som trots allt vågar kritisera denna trossats framställs omväxlande som förespråkare av en socialistisk diktatur eller någon form av dystopi där vi alla strider med alla om knappa resurser. Har vi verkligen så liten tilltro till vår mänsklighet, samhället och våra förmågor att de skall vara de enda alternativ vi kan föreställa oss?

En något kortare variant av artikeln publicerades på av Svenska Dagbladet 9 februari.