Swedish Fish (från Kanada) Canada ett lyft för svensk export

För ett tag sedan skrev jag en replik i Uppsala Nya Tidning (se nedan) till en artikel som landsbygdsministern skrivit där han förespråkar kraftigt ökad svensk export av livsmedel. Jag delade den i en grupp som är ett forum för omställningsrörelsen där möttes den bara av positiva reaktioner. Sedan delade jag den i en grupp som mestadels ägnar sig åt jordbruksfrågor. Utöver det cirkulerade den genom andras delningar.  Där fick den mer blandat mottagande. Vissa pekade på att det är högst rimligt att exportera ur det enskilda företagets perspektiv. Andra pekade på hur miljövänligt och bra det svenska jordbruket är och att vi i själva verket gör miljön en tjänst genom att exportera massor och försörja andra länder med mat. Andra såg ministerns utspel som ett bevis på hans tro på svensk livsmedelsindustri och jordbruk.

Inlägget gällde inte om vi över huvud taget skall exportera utan om vi skall försöka efterlikna Danmark, eller rättare exportera en ännu större andel av vår produktion än vad danskarna gör, för det är det som Sven-Erik Bucht förespråkar.  Den danska livsmedelsindustrin och jordbruket är möjligen internationellt konkurrenskraftig, men den är inte robust och det sysselsätter heller inte fler människor än Sverige. Men alldeles oavsett detta så finns det ju skäl till att Danmark är en storexportör av livsmedel medan Sverige inte är det. På samma sätt som det finns goda skäl till att Sverige är en stor exportör av pappersmassa medan Danmark inte är det - man exporterar dock massor med julgranar till skogslandet Sverige (det för för långt att utveckla detta resonemang här).

Jag tycker i och för sig att exportambitionerna är missriktade, men om man nu verkligen tror att export är en av huvudvägarna för utveckling skulle man snarast vara förbannad över att det satsas futtiga 50 miljoner på exporten, medan jordbruket får stöd i storleksordningen 10 miljarder årligen. Om man tror på export så skulle man också se att det inte är små och medelstora företag (ministern säger sig vilja satsa på dem) som oftast lyckas på exportmarknaden. Om man tror på export skulle man inte satsa på strategiskt hopplösa produkter och tro att vi kan "förse världen med (nöt)kött", när vi inte ens kan tillfredsställa den egna marknadens efterfrågan vare sig på billigt skräpkött eller premiumkött.

Ur det enskilda företagets perspektiv kan givetvis export vara en mycket intressant strategi. Jag har mig veterligen inte argumenterat emot export av en rimlig mängd högvärdeprodukter. Men det är ju inte det som exporteras i särskilt stor utsträckning. Ministerns exempel var ju ganska belysande. Chokladbollar, en simpel cider och kaffe. Av dessa är det nog kaffet som får anses vara en premiumprodukt, tyvärr med 0 procent svenskt innehåll. Som strategi för jordbruket är det rätt meningslöst, men givetvis kul för företaget. 

I den nya broschyren för "Team Sweden Livsmedel" finns denna bild. Lustigt nog tillverkas dessa Swedish Fish inte alls i Sverige utan i Ontario.....

Argumentet att vi skall ha som ambition att förse en rad andra länder med mat för att vårt jordbruk är så miljövänligt kan ju låta bra, men det har trots allt stora svagheter. Det finns inga som tecken på att de svenska exportprodukterna idag säljs på miljö- eller djurskyddsargument (det finns givetvis vissa undantag). Det finns heller inga tecken på att det som exporteras i första hand exporteras till länder med särskilt dålig produktion eller att den svenska exporten i första hand konkurrerar ut särskilt dålig produktion. Med tanke på att vi importerar en massa från länder som har lägre krav än våra vore det nog klokare att ersätta den importen i första hand.

Miljöpåverkan av den ökade handeln och sårbarhetsargumenten var mina främsta argument mot att öka exporten och jag såg egentligen inga relevanta invändningar mot dessa argument. Det finns mycket mer att säga om handel, det är en komplex fråga, men just därför förtjänar den en mer initierad diskussion än faktoiden och ryggmärgsreflexen att det alltid är positivt med ökad handel.


Min artikel i sin helhet:

Det är nu dags för livsmedelsbranschen att sträva mot samma exportandel som våra mest framgångsrika exportindustrier,” skriver landsbygdsminister Sven-Erik Bucht i en debattartikel 2 januari. Av massa- och pappersproduktionen exporteras nära 90 procent och av sågade trävaror nära 70 procent, medan handelsbalansen av livsmedel är negativ med nästan dubbelt så stor import som export. Ministern har således mycket höga ambitioner. Men exportdrömmarna är varken realistiska eller önskvärda.

Sveriges handel med livsmedel

Det har alltid funnits något livsmedel eller någon jordbruksprodukt som Sverige varit bra på att exportera. Sill, smör, lingon och havre har till exempel varit historiska storsäljare. Livsmedelsexporten i dag består av bulkprodukter som torrmjölk eller spannmål, sådant som är svårt att sälja hemma som grisfötter och kycklingvingar, en mindre mängd ”vanlig mat” som cider och de chokladbollar Sven Erik Bucht nämner samt vissa profilprodukter som Absolut Vodka. Den största svenska livsmedelsexporten är norsk lax som passerar våra gränser på väg till andra länder.
Exporten har ökat i värde sedan EU-inträdet men importen har ökat i än snabbare takt. Svenskt jordbruk är helt enkelt inte konkurrenskraftigt på de flesta områden och det ändras inte genom att regeringen satsar nålpengar på exportfrämjande. Den stora utmaningen är i stället att inte importen ska fortsätta öka, hälften av den mat som äts är i dag importerad.
Nästan en tredjedel av den mjölk som Arlas bönder producerar exporteras som mjölkpulver medan importen av ost och andra förädlade mjölkprodukter stadigt växer. Beroendet av internationella marknader gjorde att mjölkkrisen 2015 – 2016 slog mycket hårdare mot svenska mjölkbönder än om de hade inriktat sig på att försörja hemmamarknaden. De svenska konsumenternas vilja att köpa svensk mjölk – och betala mer för den – resulterade inte i bättre pris till bonden eftersom de stora mejeriföretagen bundit sig till världsmarknadspriser.
Ett av de få tydliga målen i livsmedelsstrategin är att sårbarheten i svensk livsmedelsförsörjning ska minska. Livsmedelssystemet är sårbart på många sätt genom den centraliserade produktionen och distributionen, beroende av fossila bränslen, konstgödsel och bekämpningsmedel och våra konsumtionsvanor. Att odla all mat inom landet är därför ingen garanti för att vi får mat på borden vid en kris. Men ett kraftigt ökat beroende av handel för vår försörjning ökar utan tvekan sårbarheten.
Utöver den ökade sårbarheten innebär en ökad handel högre miljöbelastning. Utsläppen från den internationella handeln trollas bort i de nationella redovisningarna för växthusgasutsläpp men det är de utsläpp som ökar mest. Sjöfarten, flyget och den strida strömmen av lastbilar orsakar också mängder av andra miljöproblem som buller, spridning av mängder av giftiga ämnen och störning av växt- och djurliv.
Handel kan vara både ekonomiskt och ekologiskt motiverad, men av det följer inte att en ständigt ökad handel av skulle vara ett självändamål. Konkurrensen driver nedläggning av åker och betesmark i ett land som Sverige samtidigt som andra länder skövlar regnskog för att odla palmolja eller soja för den svenska marknaden. Det ökade handelsberoendet skapar också ett tryck på att vi ska sänka våra regler till de som gäller för de viktigaste konkurrenternas. På livsmedelsområdet har flera miljöskatter tagits bort och djurskyddsreglerna ”anpassas” nu till omvärlden – allt i den heliga konkurrenskraftens namn.
Ambitionen att satsa på svenskt jordbruk är välkommen men det finns viktigare områden än export att lägga krutet på. Karl-Ivar Kumm pekar på några sådana i sitt svar den 4 januari. Vi borde ta ett större ansvar för vår egen försörjning av livsmedel producerade på ett hållbart sätt i stället för att göra ökad export till ett självändamål.

The Viking Beef saga

Alla vill exportera! Att exportera bevisar att ditt företag eller din produkt platsar på den internationella marknaden, att du är något. Det är också mycket coolare att åka på kundbesök i Paris, New York eller Tokyo än till Kalmar.
I handlingsplanen för de svenska nötköttsproducenterna identifieras export som en lovande väg för svenskt nötkött. I och med den nyligen antagna livsmedelsstrategin finns det ökade resurser till exportsatsningar för svenska livsmedel. Ordförande för de svenska nötköttsproducenterna, Jan Forsell, säger i en intervju i Jordbruksaktuellt att det är för riskabel att bara ha en marknad (den svenska). Det kan man ju i och för sig förstå. Men är exportplanerna verkligen realistiska och är de önskvärda?

Det finns många olika former för framgångsrik export. Det kan alltid finnas utrymme för enskilda producenter med en unik produkt (en korv, rökt tunga eller något liknande) att hitta en nischad marknad. Men den typen av affärer är relativt annorlunda än det som en hel bransch kan satsa på, om man inte har en hel palett av intressanta nischprodukter som man skulle kunna marknadsföra gemensamt och det är inte förhållandet för svenskt nötkött idag och inte de kommande tio åren. Det kan givetvis finnas en marknad för någon del av kon som inte går särskilt bra att sälja i Sverige på samma sätt som det exporteras grisfötter och kycklingvingar. Men det är inte riktigt det som Nötköttsproducenterna talar om.

För att marknadsföra ”svenskt nötkött” behövs ett stabilt och samlat utbud av jämna kvaliteter till ett konkurrenskraftigt pris, gärna med någon annan form av konkurrensfördel, t.ex. fördel vad gäller hälsa, djurskydd eller miljö. Men finns de förutsättningarna?

Svensk nötköttsproduktion är småskalig och innefattar varierande uppfödningsformer och avelsmaterial. En hel del av köttet kommer från mjölkproduktionen. Det finns inget samlat utbud av jämna kvaliteter. Ingen aktör har mig veterligen klarat av att förse den svenska marknaden med ett samlat utbud av stora kvantiteter av samma styckdetaljer till en enhetlig kvalitet. Att någon skulle kunna göra det för exportmarknaden verkar ännu mindre sannolikt.

Det inhemska nötköttspriset är mycket högre än världsmarknadspriserna. Det är ingen tillfällighet att EU har högt tullskydd för nötkött, utan det och andra formella hinder mot importen skulle större delen av den europeiska nötköttsproduktionen redan ha försvunnit.

Redan dessa två förhållanden gör att det är mycket osannolikt att en storskalig export skulle kunna vara framgångsrik. Men de svenska mervärdena då? Visst finns det vissa mervärden, t.ex. låg användning av antibiotika och en skaplig djurskyddslag. Beteskrav är däremot ingen större konkurrensfördel. Det finns gott om konkurrenter som har beteskött, och där djuren faktiskt betar hela året. I i Sverige finns det ju en hel del inomhusuppfödning av tjurar, den får knappast några pluspoäng i det perspektivet. Den stora variationen i uppfödningen gör det också svårt att göra trovärdiga påståenden i marknadsföringen.

Min slutsats är att ett exportprojekt som strävar efter någon form av volym är dödfött. 

Är det ens önskvärt?

Volymen av svensk nötköttsproduktion är liten. Ungefär hälften av allt nötkött som konsumeras i Sverige är importerat. Om man, mot förmodan, skulle lyckas med svensk export skulle man ytterligare minska andelen svenskt på den svenska marknaden. Men en förutsättning för att man skall kunna övertyga handeln och kommunerna att de skall köpa svenskt nötkött är att det faktiskt finns. Det går inte att prioritera exportkunderna framför de svenska kunderna om man vill att de skall vara trogna. Men om man inte prioriterar exportkunderna har de hundra andra att köpa ifrån. Uthållighet och pålitliga leveranser är A och O för export.

Om man nu tror att Sverige kan öka produktionen och skapa ett samlat utbud av jämn kvalitet, varför skulle man inte i första hand öka marknadsandelen på den svenska marknaden? Sverige är inte heller ”en marknad”, det finns redan en särskild marknad för ekologiskt kött, en gryende marknad för etiskt slaktat och man skulle kunna skapa en marknad för gräsbeteskött osv. Restaurangmarknaden verkar också helt underutvecklad – det verkar vara mest utländsk nötkött som serveras där.

En del av de argument som används för att övertyga svenska konsumenter om att köpa svenskt kommer att klinga ihåligt när svenska bönder vill konkurrera med andras länders bönder. Skall inte andra länders konsumenter gynna det lokala av samma skäl? Hur skall vi försvara de onödiga transporter av mat som uppstår när vi exporterat nötkött och samtidigt importerar från andra länder?
Det var många hundra år sedan Sverige hade en blygsam export av oxar till Danmark och Tyskland, sedan dess har vi exporterat sill, smör, havre, lingon, vodka, fläsk och spannmål i olika perioder, men mig veterligen inget nötkött. Det saknas förutsättningar för Sverige att bli en storproducent av nötkött. Och så länge vi inte producerar ett överskott av nöt, eller i alla fall närmar oss balans kan det inte vara rimligt att vi skall ha grandiosa exportsatsningar för nötkött.

Jag har genom åren arbetat mycket med olika typer av exportprojekt och har dragit på mig regeringars och producenters ilska eller besvikelse genom att på ett tidigt stadium visa att deras drömmar om ett tjäna pengar på export är helt orealistiska. Det är lätt att se att the Swedish Beef tillhör den typ av initiativ som inte är värt besväret. Vi varken kan eller bör ”förse världen med kött” som Jan Forsell uttrycker det.

Livsmedelsexportens bländverk

Det är viktigt för svenskt jordbruk att öka exporten anser LRF och jordbruksministrar av olika kulörer.

För vissa typer av bulkproduktion kan svenskt jordbruk vara internationellt konkurrenskraftigt. Villkoren kan dock ändra sig rätt snabbt och internationella marknader betalar inte alltid bättre än de nationella marknaderna. Mjölken är ett bra exempel. Att Arla måste sälja en tredjedel av sin svenska mjölk som pulver till ett lågt pris gör att de inte har samma betalningsförmåga för mjölken som om den bara såldes i Sverige. När man byggde ut pulverproduktionen var förhållande dock annorlunda, med höga priser.

Det finns möjligheter att exportera industriprodukter som ekologisk havremjölk, mathantverk eller regionala specialiteter. Det ställer emellertid mycket stora krav på bönder och mathantverkare att själva jobba direkt med export och det är inte alls säkert att det är särskilt lönsamt om man räknar in allt arbete, valutarisker, reklamationer mm.

För de flesta bönder är det kanske rätt likgiltigt vem som är slutkunden när man väl lämnat sin vara och för det mesta kommer förtjänsten av exporten huvudsakligen komma någon annan tillgodo än bönderna. ”Svensk livsmedelsindustri behöver inte svenska bönder. Värdet ligger i förädlingen” sade Marie Söderqvist VD för Livsmedelsindustrierna 2012.

Det pratas mycket om mervärden i den svenska produktionen. Men mycket av den svenska exporten är enkla bulkprodukter, som spannmål av foderkvalitet, grisfötter eller rester från etanolproduktionen. Inte heller de mer exklusiva produkterna — som Absolut vodka — eller godiset som Malacos Swedish Fish säljs med argument om det svenska jordbrukets miljövänlighet.

Sifforna talar också ett tydligt språk: exporten har ökat rejält sedan EU inträdet, men importen har ökat i mycket snabbare takt, så att vi importerar dubbelt så mycket som det vi exporterar. Mejeriimporten har ökat med 370 procent sedan 2000, medan exporten ökat med knappt 100 procent. Det är kanske dags att byta strategi istället för att satsa ännu mer på en som inte fungerar?


I hela världen snurrar allt mer mat runt. Handel med mat (räknat i kalorier) i världen har ökat från 15 procent av världsproduktionen 1986 till 23 procent 2009, dvs nästan en fjärdedel av all mat handlas numera över gränserna. Tre fjärdedelar av mathandeln är varor eller råvaror som också kan produceras i importlandet. Sverige producerar exempelvis endast hälften av det nötkött som konsumeras. Det beror inte på att vi saknar mark och vatten för att föda upp kor utan vi importerar nötkött för att någon annan kan producera det billigare.

Enligt de ekonomiska teorierna skall handel leda till en effektivare användning av resurserna; att mat produceras i länder som har bättre jordar och klimat för att exporteras till länder med sämre förhållanden. Men forskning visar att den bilden inte alltid är korrekt — det exporteras till exempel mat från områden med vattenbrist till länder där det finns gott om vatten.

Handeln påstås också öka livsmedelstryggheten, men samtidigt kan handeln slå ut den lokala produktionen och på så sätt minska jordbruksproduktionen i de länder där jordbruket inte är konkurrenskraftigt. Arla ökar nu sin försäljning av torrmjölk i Senegal, men vad betyder det för den spirande mjölkproduktionen där*? För lantbrukets framtid, för miljön och för livsmedelstryggheten är lokal matförsörjning viktigare än fortsatta satsningar på export. Genom lokal mat kan folk direkt erfara den effekt konsumtionen har på landskapet, för jordbruket, för djurens väl och ve och på de lokala sociala förhållandena, och bönderna kan få direkt feedback från dem som konsumerar produkterna. Vi bör satsa på lösningar som minskar klyftorna mellan bönder och konsumenter. Allra mest intressant är att utforma former som inte i första hand är marknadsinriktade, utan som bygger på en relation, eller samproduktion, mellan bönderna och de som äter produkterna.

Publicerad i Småbrukaren, juni 2016.
Jag arbetar just med en serie artiklar om handel som publiceras på min engelska blogg, Garden Earth.


* Arla har låtit göra en rätt intressant rapport om hur deras investering påverkar "human rights", men där framgår också en del effekter på mjölksektorn.
(jag tycker kanske att det hade varit rimligare att främst studera hur deras investering påverkar mjölksektorns aktörer och "human rights" i andra hand, men rapporten är läsvärd i alla fall)

"While imports of milk powder from the EU are only part of the challenge facing dairy sector development in Senegal, it should not be neglected that Arla’s increasing sale of powdered milk in Senegal is related to the underdevelopment of the local milk sector when looking in a broader perspective. The fact that Arla will play a larger role in the market might contribute to further lessening the government’s incentive to invest in the sector due to the easy availability of imported milk powder which can be bought at lower prices and which can meet the urgent local demands. Furthermore, Arla might indirectly be related to the lack of private investment in the development of the sector (i.e. local sourcing), due to lower prices and the irregular availability of local fresh milk, which might incentivise processers to use imported powdered milk, instead of sourcing locally, in the production of other dairy products. "

Exportera sig till sämre djurhållning, sämre mat och utslagning av jordbruket

När LRF och ministern förespråkar ökad handel och ökad export av jordbruksprodukter så förespråkar de egentligen också ökad import - med nedläggning av jordbruk som följd.

Jordbruksministern och många andra inom näringen verkar tro att export är vägen fram för jordbruket. Men har man inte lärt sig av mjölkkrisen?Att Arla inte kan betala bönderna bättre beror faktiskt på att de gjort precis det som minister Bucht förespråkar. Exportera.

Arlas supermoderna torrmjölksfabrik i Vimmerby tar emot 510 miljoner kilo mjölk om året för att göra pulver av den. Det är mer än femtio liter mjölk per person i Sverige.  Pulvret säljs till Oman, Kina, Sydostasien, Mellanöstern och delar av Afrika. Under 2015 exporterade Arla cirka 30 procent av den mjölk som deras svenska bönder producerar som mjölkpulver, samtidigt som utländsk ost har tagit halva försäljningen i Sverige. Priset som Arla får för sitt mjölkpulver bestäms i stort av priset på Fonterras auktioner, Global Dairy Trade, och Arlas pris till sina ägare, bönder i Sverige, Danmark med flera länder, bestäms i stort av vilket pris Arla får.
Att småmejerier kan betala mycket mer för mjölken än Arla beror inte i första hand på att de är snällare eller duktigare än Arla, det beror på att de kan ha en helt annan relation till sina kunder för att de är lokala och för att de inte är exponerade för världsmarknaden på samma sätt.

Att öka exponeringen mot världsmarknaden är en förluststrategi för de allra flesta i det svenska jordbruket. Det är också en förluststrategi för de svenska konsumenterna, de svenska lantbruksdjuren och den svenska naturen som alla kommer få det sämre som ett resultat av branschens krav på konkurrenskraft (som i klartext betyder: ta bort alla jobbiga regler, kontroller och skatter).


"LRF anser att ökad handel är viktigt för ekonomisk tillväxt och god utveckling i svensk ekonomi, för svenskt jordbruk innebär det att en ökad export av svenska jordbruksråvaror är viktig." Men en ökad handel betyder inte nödvändigtvis att exporten ökar mer än importen. För jordbruket har det definitivt varit tvärtom sedan EU-inträdet.  "Importen av jordbruksvaror och livsmedel var drygt 70 procent högre sett till värde än motsvarande export under 2013. Både värdet av importen och exporten har ökat under en lång rad av år." Skriver Jordbruksverket.

Det finns inga särskilt starka skäl att tro att den trenden skulle brytas. Dvs när LRF och ministern förespråkar ökad handel och ökad export så förespråkar de egentligen också ökad import - med nedläggning av jordbruk som följd. 

Om de 510 miljoner liter mjölk som Arla gör torrmjölk på istället blev ost som såldes i Sverige, istället för all import, skulle betalningsförmågan till Arlas medlemmar vara mycket bättre.

De av lantbruket företrädare som förespråkar en exportledd strategi, bortser från att det enda sättet vi skall kunna få ökad föreståelse för jordbrukets situation är genom dialog och engagemang från medborgarna i Sverige. Det är svårt nog redan som saker är nu, men att be om förståelse - och stöd - för att exportera mat istället för att producera bra mat för svenska konsumenter, är politiskt helt tondövt.
(tillägg 16 februari)