Harry skjuter prick

Jag studsade till av följande lilla notis i UNT idag.

UNT 22 januari

Jag såg framför mig bilder av Gustaf den femte som pangade på älgar. Och folk har antagligen mer medlidande med de älgarna än med "talibaner". Är de ens människor? För det är väl det som är syftet med att inte skriva afghaner eller människor eller upprorsmän eller rebeller, att få oss att inte tänka på dem som människor, för att på så sätt rättfärdiga att de dödas av någon - en prins - från helikopter, en jaktmetod som vi inte tillåter för älg eller varg. 


Det är ju inte alls första gången. Radion har varit full av uttrycket "islamistrebellerna" de senaste dagarna - i samband med den vedervärdiga gisslantagandet i Algeriet. Under Vietnamkriget hänvisade USA nästan alltid till FNL som "kommunisterna", och dissidenter i Sovjet var "kontrarevolutionärer". Och visst, det är korrekt att ibland tala om vilken ideologi eller grupp folk tillhör, men vi måste vara medvetna om att det ofta används för att avhumanisera folk och på så sätt göra det legitimt att döda dem. På samma sätt så används neutrala ord om själva akten, dvs han "sköt" i stället för "mördade" eller "avrättade" eller ens det mildare "dödade". Medan motståndarna alltid "avrättar" eller "mördar".

NEJ, jag har ingen sympati för det talibanerna står för.

Och egentligen struntar jag i prins Harry, det var tidningens språkbruk jag reagerade på. Men jag tänkte jag skulle kolla andra källor och hittar då följande i the Australian.
As co-pilot in the Apache, Harry was in charge of the weapons systems in the two-man cockpit, firing Hellfire air-to-surface missiles, rockets and a 30-millimetre gun.
“It's a joy for me because I'm one of those people who loves playing PlayStation and Xbox, so with my thumbs I like to think I'm probably quite useful,” he said.

Det känns ju bra att han gillar att pricka talibaner eftersom han gillar Xbox och Playstation. Känns folkligt och fint på alla sätt och vis. Han är en grabb som alla andra. 

Kvalitetsledningsreligionen

Svenska Dagbladet publicerar en debattartikel där jag kritiserar hur okritiskt kvalitetledningssystem införs i organisationer och hur man hänvisar till sådana system istället för verklig levererad kvalitet. Roligt nog är den just nu den näst mest lästa opinionsartikeln, och jag har fått mycket ros - och självklar en del ris också. En del av läsarna har skjutit in sig på rubriken - och upplever att jag påstår att checklistor är fel - de bör nog läsa hela artikeln först. Den som känner mig vet att jag tom har en förkärlek för checklistor...

En längre variant av samma artikel finns nedan. 

Jag har också skrivit om det i inläggen

Kejsaren är naken
kvalitetsutvärderingsplaneeländet!
Quality management is a management fad elevated to divinity
How quality Management can result in low quality...

Intresset för kvalitetsledning har också minskat avsevärt, se Don't cry for ISO 9001

artikeln har uppmärksammat bla av Vårdförbundet,
Gunnar Degerman,
Kvalitetsmagasinet,  
Björn Tärnsgtröm, 
POs reflektioner 
Vetenskap och känsla     
  

----------------------------------------------------------------------------------------------

Det tog inte många dagar av min mors palliativa vård innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns. Det här är ingen skandalhistoria om vanvård av äldre, men ett vardagsexempel på hur vi sätter vår tilltro till olika typer av ledningssystem för att sköta verksamhet i stället för att betona det personliga ansvaret och engagemanget. Trots att dessa system i stort saknar bevisat värde.

När det stod klart att vår mor inte skulle leva länge, så initierade det privata vårdhemmet i Uppsala programmet för palliativ vård. Jag fick prata med en sjuksköterska som förklarade hur det fungerade. Frågeformulär skulle fyllas i och hon visade hur deras ISO 9001 certifierade kvalitetssystem skulle garantera att mamma skulle få god vård.

Det tog inte många dagar innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns. Ofta kom jag in i rummet bara för att finna att persiennerna var neddragna, trots att min mamma alltid ville kunna titta ut. TV:n stod ofta på i ett trots att mamma aldrig sett på TV på det sättet. I många fall stod till på köpet en stol eller annat i vägen så att mamma ändå inte kunde se bilden. Det fördes mycket noggrann logg över hur mycket vätska (ingen!) som hon fick i sig, däremot var det ingen som noterade att hon inte orkade suga på sugröret, utan att man var tvungen att spruta in juicen för att hon skulle få i sig något överhuvudtaget. 

Det är dags att avslöja kvalitetssäkringsreligionen som bara en av många flugor inom organisationsstyrning och ledning. Mina invändningar bygger på tre grunder. För det första bygger systemen på felaktiga antaganden. För det andra saknas det vetenskaplig grund för att slå fast att kvalitetssäkring levererar det man påstår och för det tredje att även om den faktiskt skulle ha vissa positiva effekter så uppväger de inte de mycket stora insatser som behövs för att införa systemen. Jag själv har arbetat med certifiering, ackreditering och revision i tjugo år och har infört kvalitetsledningssystem och kvalitetssäkring i ett flertal organisationer. I de flesta fall har det varit frustrerande, resultaten har varit blygsamma och ibland rent negativa.

Huvudexemplet på kvalitetssäkringsstandard är ISO 9000 serien som först publicerades 1987. Den byggde på en engelsk standard (BS 5750), som i sin tur hade utvecklats från en standard från USA:s försvarsdepartement som skulle hindra bomber från att explodera i hangarerna i stället för vid målet. Nu har ISO 9000 avläggare i miljöledning (ISO 14000), i certifiering (ISO 65) och i livsmedelskvalitet i form av ISO 22000. 

Användandet av kvalitetsledning och kvalitetssäkring är en av flera sentida verktyg för att styra verksamheter. I samma verktygslåda finns mål- och resultatstyrning, strategisk planering, formulering av värdegrund och ett ständigt utvärderande. Dessa olika system har också givits en viktig roll i privatiseringen av offentliga tjänster som skola och vård. När tjänster skall köpas in så behöver den standardiseras så långt som möjligt för att man skall kunna jämföra tjänsterna, och helst reducera tjänsterna till helt likvärdiga så att det bara är priset som styr vem som skall leverera tjänsten.

Socialstyrelsen kräver t.ex. att det ska finnas ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården, Verksamheterna tar fram kvalitetsledningssystem och dokumenterar hur man ska arbeta för att få detta att fungera. Uppföljningen av resultaten sker inom verksam­heten genom revisioner. Genom att kräva ”kvalitetssäkring” eller ”certifiering” så har ansvariga politiker tvått sina händer.

Med tanke på hur stora resurser och den hype som har omgivit systemen är det förvånande hur lite forskning det finns på området. Undersökningar som påstås visa att systemen ger stora fördelar är nästan uteslutande baserade på intervjuer med kvalitetsansvariga, konsulter,  revisorer, standardiserare, certifierare och ackrediterare, dvs de människor vars hela yrkesroll är byggd runt systemen. De är lika objektiva som om man ber prästerna utvärdera de egna pastoraten. De få vetenskapliga rapporterna visar oftast små resultat, om några alls.

Beställare i byggbranschen talar om att de inte är riktigt nöjda med hur systemen fungerar idag och talar om att för mycket fokus på checklistor bara tar hantverkarens tid utan egentlig nytta....de små entreprenörerna utan system klarade kvalitetsarbetet bättre (Byggentreprenörernas kvalitetssystem, av Ulf Johansson). En studie från tillverkningsindustrin visar att det inte fanns några skillnader i frekvensen felaktiga produkter mellan företag med kvalitetssystem och företag utan sådana (Theimpact of ISO 9000 quality management systems on manufacturing, Tufan Koc, Journal of Materials Processing Technology Volume 186, Issues 1–3, 7 May 2007, Pages 207–213). 

De som förespråkar kvalitetssäkring säger att ”kvaliteten kommer först” eller liknande. Men vad betyder det? Är kvalitet viktigare än arbetarskydd eller miljöskydd? Är det viktigare än vinst? Kvalitetsskrået utvecklar manualer och system och tror att de skall styra organisationen, men det är sällan de gör det. Ekonomichefen, marknadschefen och Vd:n har ofta en annan agenda. De som utvecklar kvalitetssystemen tar oftast sin utgångspunkt i standarden, men det är en dålig utgångspunkt för att förbättra organisationer. Ett bra förbättringsarbete tar avstamp i hur organisationen fungerar här och nu och inte i hur den borde fungera.

Kvalitetssystemen bygger på åsikten att folk presterar bättre om de blir tillsagda vad och hur det skall göra något i stället för att ha frihet och motivation och förstå varför. Förutom att det är en trist människosyn så blir det också lätt självuppfyllande eftersom betoningen på checklistor och kvalitetsmått gör att det blir de som är viktiga och inte verksamhetens egentliga syften och mål, precis som i exemplet med min mammas vård i livets slutskede. 

Även om de skulle ha visst värde, så motsvarar det oftast inte de mycket stora kostnader som införandet medför och det stora arbete som det innebär gör att mindre energi ägnas åt andra (verkliga) problem. Kostnaderna är proportionellt mycket större i små företag, vilket betyder att kraven gynnar de stora. Många organisationer inför kvalitetsystemen för att ”de måste”, antingen för att samhället kräver det, köparna kräver det eller för att konkurrenterna har gjort det. Det leder till att kvalitetssystemen i många fall inte genomförs fullt ut och att de görs som ett särskilt projekt, och glöms lika fort igen. Hyllor med pärmar är kanske det mest påtagliga resultatet. 

Slutligen så inriktas revisionerna på själva systemen och inte på den egentliga kvaliteten i produkten eller tjänsten. Revisorerna kontrollerar att systemen är korrekt införda och att organisationen gör den föreskrivna interna revisionen och översynen. Det i sin tur leder till att organisationernas fokus blir att bli ”reviderbara” snarare än pålitliga och robusta. Detta har beskrivits väl av Michael Power i boken Ritualsof Verification.

Självklart så är inte kvalitetsledning och kvalitetssäkring alltid dåligt, tvärtom kan de  vara bra i en del fall. Men det betyder inte att de alltid är bra eller att de i största allmänhet leder till mer pålitliga eller effektiva system. De bör ses som ett av många verktyg organisationer har för att styra sin verksamhet, ett verktyg som passar vissa bättre än andra beroende på storlek, kultur, resurser, stabilitet och verksamhet. De bör inte vara obligatoriska annat än i undantagsfall, och även när de är obligatoriska skall de inte ersätta kvalitetskontroll. 
 --------------

Uppdatering 5 mars: Dagens Nyheter har haft en artikelserie av Maciej Zaremba som använder min artikel i SvD som referens.

Efter kollapsen

En sista spillra av civilisationen har tagit sin tillflykt till den atombombsäkra tunnelbanan i Moskva. Det pågår en ständig kamp om resurser, medan fasan härskar i tunnlarna. Så beskrivs Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij, vilken jag just köpt. Den är en av många i raden av undergångsromaner. Jag har läst Oår av Faldbakken och Vägen av Cormac McCarthy och en rad andra beskrivningar av ett kollapsat samhälle. Genomgående för nästan alla romaner och filmer i den genren är att de målar upp en hemsk värld, ett allas krig mot alla. Men även i de hemskaste måste det finnas kärlek och godhet, för annars blir historien helt ointressant. Frågan är om inte romanerna för det mesta har fel balans?

Den moderna civilisationskritiken målar upp den snara kollapsen som kan komma pga energibrist, växthuseffekten, ökande klyftor eller kollaps av det skuldbaserade ekonomiska systemet. För det mesta har man ett recept som skall fixa problemen. Om man inte följer det kommer alla fasor att infrias – en annan sak är att nästan alla böcker i den kategorin har åtgärdskataloger som är helt otillräckliga.

David Jonstads bok Kollaps väljer en annan väg, acceptera kollapsen som ett faktum, och planerar för det som kommer efter kollapsen.  Det är ett modigt grepp och bokens styrka. Och väl där, i kollapsen, så målar Jonstad upp ett fungerande samhälle. Och det är ännu modigare att se det goda i människan istället för att tro att vi kommer falla ner i någon form av Afghanistan, med krigsherrar som bekämpar varandra.

Jonstad nämner givetvis de olika ekologiska tekniker som kan användas i framtiden. Han förutser mer småskaliga och robusta tekniker och lokala kretslopp snarare än globaliserad handel. Men också här väljer Jonstad ett annat fokus än de flesta liknande böcker. Här finns inga hurtiga råd i hur man odlar sin egen mat, fixar sin el eller återvinner bildäck. Tyngdpunkten ligger istället på att visa att, tvärtemot det vi ofta tror, så innebär svåra tider ofta att människors goda sidor tar överhanden.

Jonstad visar med en rad exempel att det faktiskt är helt normalt att vi hjälper varandra. Han är inte så blåögd att han förnekar den andra sidan, våldet och laglösheten, men visar övertygande att det inte är det normala. Jag har själv sett hur fattiga ofta är mycket mer generösa än rika. Jag minns speciellt hur svårt det var för mig att ta emot en kyckling i gåva av en totalt lusfattig bonde Mocambique, helt säkert den enda proteinrika mat för hans familj på flera veckor.

Om man inte redan är övertygad om att den moderna industriella civilisationen står inför en enorm kris, så lär man inte bli övertygad genom att läsa Kollaps. Framställningen om krisen är inte dålig men inte heller unik eller mer övertygande än andras (Rockström, Jackson, Hawken, Lovins, Heinberg, Forsberg, Brown). Den största förtjänsten i den delen av boken är att den söker koppla ihop, energi, miljö och klimat och det ekonomiska och industriella systemet, men där når den inte ända fram. (För den läsare som missat det så är det nu bäst att berätta att min bok Trädgården Jorden handlar om de frågorna, och att jag därför inte alls är ”objektiv”, vad det nu skall betyda.)

Han diskuterar de vanliga exemplen av kollapsande kulturer, romarriket, maya, påskön m.fl och konstaterar att det finns ett enormt utbud av teorier för vad som orsakar civilisationers kollaps. Det verkar som om han sätter sin tilltro till Joseph Tainters ideer om att det är komplexiteten i sig som leder till kollaps (se en mycket intressant video med Tainter här). Samhällen är stora problemlösande organismer som utvecklar nya funktioner för att lösa nya problem. Varje ny funktion kräver energi, socialt, ekologiskt och ekonomiskt utrymme. Till slut brakar samhället ihop av sin egen överbyggnad.  

Det är en stark förklaring. Man kan se i stort och smått hur vi tenderar till att lägga till nya funktioner, krav och måsten till alla sorters verksamheter hela tiden, medan det är mycket svårt att plocka bort något som redan finns. Och i hela den processen så tappar man flexibilitet. Jonstad konstaterar att det komplexa industrisamhället är väldigt känsligt för störningar, att det saknar buffertar och ”slack”. Så inte nog med att tyngden av alla funktioner i sig riskerar att skada systemet, möjligheterna att svara på nya utmaningar minskar.   

”Kollaps” låter dramatiskt, men Jonstad visar att processen kan vara långsam och kan sträcka sig över många generationer ”Människan är trots allt fenomenal på att anpassa sig och trots att villkoren är kärva går livet vidare, även när civilisationer går under”.

När jag pratar eller skriver om de här frågorna så får jag ofta höra att: ”Gunnar, människor vill känna hopp, du måste ge dem hopp, du måste visa vad de kan göra här och nu”. Jag har ofta svårt att hantera den typen av diskussion. Hoppet om att det skall komma fram nya tekniska mirakellösningar på våra problem, och hoppet att vi kan göra smärre förändringar i vår livsstil och sen fortsätta som vanligt är skadliga och hindrar både radikala lösningar –om sådana alls finns – och förberedelser för ett bra liv efter kollapsen. Jonstad pekar på att vi fortfarande betraktar delarna av krisen som problem som kan lösas, i stället för att betrakta dem som förutsättningar, som nya livsbetingelser. I stället för att sätta vår tilltro till att nya mirakel skall kurera vårt samhälles cancer, är det bättre att vi accepterar vår situation och förbereder oss för ett liv efter kollapsen.

Andra blogginlägg eller recensioner av boken:

 Sundsvalls Tidning och Smålandsposten)

”Ambitiös skildring av en möjlig framtida kollaps” (Borås tidning)
”Orimligt välstånd” (Jusek-tidningen)
”Undergångens process” (Fria Tidningen)
”Omskakande om civilisationens kollaps” (EcoNews och Terra Nova)
”David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps” (Edris Idé)
”Förbered dig för ett liv bortom kollapsen” (Min Planet)
Den svenska Argus
”Nytt liv efter kollapsen” (Cogito)
Osunt
Bokbunden
”När civilisationer dör” (Bokguldet)
Att leva det levande livet
HaparandaTorino
”Gilla läget?” (Dagens Bok)
”Omskakande om civilisationens kollaps” (Eco News)

”Den industriella civilisationens sammanbrott” (Ny Tid)
”Jonstad visar på ny väg” (Gefle Dagblad)
Recension av Kollaps (Grönt, pdf s. 28-29)
”Mot en mörknande framtid” (Arbetet)
”Apokalypsen för nybörjare” (Sydsvenskan)
”När samhället står inför kollaps” (Norrbottens-Kuriren)
”Beredskap för ett liv efter kollapsen” (Miljömagasinet)
”Vi tror på katastrofen – men hur väljer vi en annan väg?” (Dagens Nyheter)
”Hoppfullt trots samhällskollaps” (DT)
”Vägen framåt är bakåt” (Helsingborgs Dagblad)
”Kollaps” (Kommunalarbetaren)”Frågan om jordens kollaps” (Kristianstadsbladet)
”Vägen mot undergången” (Upsala Nya Tidning) ”Rakblad viktigt när samhället kollapsar” (Svenska Dagbladet)
”Trots allt finns det hopp för mänskligheten” (Vi)
”Kollaps innebär inte Apokalyps” (Flute tankar)
Supermiljöbloggen

Boken kan köpas Inbunden: Bokus (179 kr), Adlibris (178 kr)
Pocket: Bokus (46 kr), Adlibris (46 kr)

En quorny idé

Jag har skrivit om syntetiskt kött har flera gånger. Min främsta invändning är att det förespråkas med argumentet att det går åt mycket mindre mark och resurser än med riktigt kött. Jag har påtalat att även syntetisk kött behöver foder, någon råvara, och att denna råvara  är odlad. Och att omvandlingen av denna råvara är ungeär lika effektiv eller innefektiv som tex kycklinguppfödning. Likheten mellan att mata kycklingar med majs och soja och att mata en jästsvamp eller någon annan vävnad med något framställt av samma majs och soja är stor.

Jag läser nu om en positiv artikel om Quorn som säger:  " Utsläppen av koldioxid per kilo är i samma storleksordning som för kycklingkött, och en bra bit under fläsk och nötkött." sen säger den "Behovet av mark är minimalt". Tja, behovet av mark för gräsliga kycklingfabriker är också minimalt, men Quorn odlas av en soppa av glukos, vitaminer och andra näringsämnen, varav det mest är framställt av odlade växter. Så behovet av mark är inte alls minimalt, det är stort.

Lärorikt i artiklen i Forskning och Framtid är vad som föregick Quornfabriken. Då fanns där en annan liknande fabrik.

Den stod klar år 1980 och kostade med dagens penningvärde hela tio miljarder kronor att bygga. Kolossen tillverkade ett proteinrikt djurfoder som kallades Pruteen – bruna pellets av torkade bakterier uppfödda på metanol. Processen var ett tekniskt storverk baserad på närmare ett hundra patent, en kontinuerlig process precis som quornfabriken.Tyvärr blev det ekonomiska resultatet en praktflopp. Stigande priser på metanol och fallande priser på konkurrerande sojaprotein och fiskmjöl ledde till att den grandiosa fermentorn stängdes efter bara några år. Hela anläggningen sprängdes till slut med dynamit.

Det är också lärorikt att läsa om bakgrunden till denna satsning.

År 1960 presenterade FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor FAO en nattsvart prognos för tillgången på mat. Organisationen räknade med att jordens befolkning skulle dubbleras fram till år 2000, och därmed växa till ofantliga fem miljarder människor (den verkliga siffran blev sex miljarder). Överbefolkningen skulle innebära utbredd hungersnöd

Känns det igen?  Svältscenariot saluförs kraftigt just nu för att motivera odlar kött, GMO, konstgödsel mm. Då som nu har man helt bortsett från att jordbrukets inte producerat mer mat än man kan sälja. I själva verket lider jordbruket av en nästan konstant överproduktion. Då som nu har man bortsett från att svält är ett politisk och socialt problem skapat av ekonomiska förhållanden. Dessa ekonomiska förhållande dikterar att "fattiga svälter". De labbkött som är på gång nu beräknas kosta 1000 kronor kilot minst och har därför ingen som helst betydelse för jordens livsmedelsförsörjning.

Det finns säkert en hel del hälsorisker med de olika typerna av syntetiskt kött. Men det kan  man kanske lära sig bemästra eftet de vanliga "barnsjukdommarna" (dvs att att antal människor dör eller blir obotligt sjuka).

Det enda argumentet som jag tycker håller sådär vad gäller syntetiskt kött och Quorn är att man slipper döda djur. Men om man inte vill äta kött, så går det ju ganska bra att äta bönor, grönsaker, spannmål och nötter och leva på det. Det är enklare, säkrare och mer resurssnålt - och säkert godare om man bara ger sig tid till att laga maten med kärlek och omtanke.

Läs mer:
Odlat kött behöver också foder
Regnskogsskövling för köttuppfödning: 24kg CO2 per kilo eller 1000kgCO2 per kg?
Producing meat (for export) or food for the people (Garden Earth)
The complicated story of meat (Garden Earth)
Tveksamt köttfritt (Hungry and Angry)
Would you eat lab grown meat (The Ecologist)
Syntetiskt kött smakar och känns som kyckling

(ursprungligen publicerat 24 mars 2012, uppdaterat 4 jan 2013)

Bokens år

Så här vid årets slut brukar folk ”summera” året som gått. I mitt fall så tror jag att året får kallas för Bokens År. Eller egentligen skulle det kallas för Böckernas År, för det är inte bara en bok det handlar om.

Jorden vi äter var den bok som tog mest tid och som också representerade en ny sorts skrivande för mig. Jag har ju mest skrivit tekniska och teoretiska saker tidigare. Den här boken vänder sig ju till ”vanliga” människor (vad det nu är?). Den bygger på en rad reportage på fem kontinenter och annan bakgrundsresearch. Ann-Helen Meyer von Bremen och jag skrev den tillsammans, och Ann-Helen som är journalist lärde mig en hel del av det hantverket (hon behöll säkert några hemligheter också).   

Karta över våra besök

Jorden vi äter är Naturskyddsföreningens årsbok 2013 och har det ambitiösa syftet att svara på 10-miljonersfrågan ”Kan vi föda en befolkning på 9 miljarder på ett uthålligt sätt?”. Vi svarar ”Ja” på den frågan. Men skickar samtidigt budskapet att det hela är minst lika mycket en ekonomisk och social fråga, dvs en politisk fråga. Vi hoppas att boken kan väcka en jordbrukspolitisk debatt, för en sådan värd namnet har saknats i många år. Vi pekar också på att orsakerna till att vissa svälter idag står att finna i tillgång på resurser, ojämlikhet, brist på jämställdhet, brist på ekonomisk och politisk demokrati.

Och det är ju sånt som min bok Trädgården jorden : från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter handlar om, så om du läser Jorden vi äter och vill dyka lite djupare i hur vårt samhällssystem fungerar, eller inte fungerar, så kan jag rekommendera den. Den kom ut 2010 och har väl inte satt något enormt avtryck i debatten i Sverige, även om jag fått en del väldigt positiva reaktioner. Sverker Sörlin skrev i sin recension i UNT:

”Detta är, precis som de bästa av förebilderna, en utomordentlig bok som borde läsas av många. I all synnerhet kan den vara användbar vid universitet och högskolor, i flera ämnen. Den ger en översiktlig kunskap om de historiska samband som format vår värld. Den ger en ögonblicksbild av hur världen ser ut just nu, med alla sina grymma orättvisor. Och den introducerar många viktiga samband, framförallt pekar den ut människornas nästan överallt tanklösa framfart.”

Jag har hållit flera föredrag baserade på boken under året. Men jag har också omarbetat boken till engelska och förlaget Doyosha i Japan skall publicera en japansk översättning. Jag var där och lanserade boken i november. Tyvärr hade produktionen försenats så författarens mardröm – boklansering utan bok – blev verklighet.

Omslag till den engelska upplagan

Nu är den engelska versionen helt färdig och kommer publiceras nästa vecka, först via Amazons nätbokhandel och lite senare via Ingram till bokhandlare och svenska nätbokhandlare. Jag var rätt nöjd med Trädgården Jorden, men jag är ännu nöjdare med Garden Earth. Och tur är väl det. När jag räknar timmarna jag lagt ned på det engelska manuskriptet så ser jag att de är lika många som jag lade ned på hela det svenska manuskriptet.

Ett antal personer har läst manuskriptet och jag fick mycket positiv feedback:  

'This book presents a powerful narrative overview of the human condition in the 21st century. In the decades ahead, our species must navigate the end of fossil fuels and economic growth as we've known it — a tall order by any estimation. The risks are great, but so are the potential rewards if Rundgren's advice is heeded and humanity embraces a post-carbon, post-industrial culture.'
Richard Heinberg, Senior Fellow, Post Carbon Institute, Santa Rosa USA, Author, The End of Growth

Jag räknar med att jag får lägga ner mycket tid på marknadsföring av boken på engelska och att jag kommer presentera den på en rad konferenser under det kommande året.

På den mer tekniska sidan har jag också varit redaktör, och projektledare för boken: Organic Agriculture: Sustainability and resilience in Sub-Saharan Africa tillsammans med Raymond Auerback och Nadia Scialabba. Den boken kommer publiceras av FAO inom några månader. Den beskriver framgångsrika exempel på ekologisk intensifiering i Afrika. Det finns några kopplingar mellan den boken och Jorden vi äter. Till exempel så ingår en beskrivning av sk holistic management av boskap i Namibia i båda böckerna.

 

Om du vill läsa Jorden vi äter så kan den köpas från Naturskyddsföreningen. Förhoppningsvis kommer den också finnas på biblioteken. Kanske som e-bok.

Trädgården Jorden kan du beställa på: Bokus: , 184:- Bokia, 169:- Adlibris, 174:- Bokextra, 170 CDON, 189:- Ord och Bok, 187. Den finns på de flesta välsorterade bibliotek. Jag hoppas att den också kan ges ut som pocket och e-bok snart.

Vägra vegetarisk jul!

Du tror kanske att du gör en god gärning när du skär upp din grillade kålrotsskinka. Men inget kan vara mer bedrägligt. Grönsaksmaffian har de senaste decennierna lyckats manipulera konsumenterna till att tro att grönsaker är bra, för dig, för miljön och för klimatet. Men sanningen är en helt annan. 

I höstas besökte jag en av Europas största producenter av paprika. På 14 hektar åker ”under glas”, dvs i växthus odlas varje år 30 miljoner paprika vilka plockas av utländska säsongsarbetare. För varje kilo paprika används naturgas motsvarande en liter olja för uppvärmning. Enorma mängder konstgödsel tillförs med droppbevattning.  

Växthusodlade grönsaker är den mest energislösande mat man kan tänka sig, det går åt mycket mer energi för ett kilo tomater än för ett kg kött och ungefär 13 gånger så mycket energi som för odling av ett kg spannmål. Har du tänkt på hur mycket mer mat till svältande människor som skulle produceras i de växthus som nu odlar din gurka? De 14 hektar växthus som jag besökte använder 43 miljoner kWh energi. Det skulle räcka för att ge mer än en miljon hushåll två timmars lampljus så att barnen skulle kunna läsa sina läxor varje kväll. 

Reaktorssalen med tankar av konstgödsel och bekämpningsmedel i modern växthusodling

Mer än en fjärdedel av alla bekämpningsmedel i världen används för frukt och grönsaksodling. Hundratusentals lantarbetare och fattiga bönder dör varje år av dessa bekämpningsmedel och i Sverige har två tredjedelar av all frukt och grönt rester av bekämpningsmedel. I USA sprutas antibiotika på äpplen och päron. Hormoner används också flitigt. 

Efterlevande av Bhopalkatastrofen där 20000 människor dog av en explosion i en fabrik för bekämpningsmedel. 

Om du är bekymrad över klimatet så är det inte bara de växthusodlade grönsakerna du skall vara bekymrad över. De svenska mulljordsodlade morötterna är ena riktiga klimatbusar. Mulljordar i Skandinavien och på Borneo står för en mycket betydande del av jordbrukets växthusgasutsläpp. En grupp av europeiska experter (CLIMSOIL) uppskattar att mellan 20 och 40 ton koldioxid per hektar släpps ut från mulljordar som odlas – det är mer än utsläppen från fem kor. Ca 7 procent av Sveriges totala utsläpp av koldioxid och 30-40 procent av jordbrukets utsläpp kommer från mulljordarna.  Konsultföretaget McKinsey anser att igenplantering av mulljordar är den mest betydelsefulla åtgärden för att minska växthuspåverkan av jordbruket.  

Och innerst inne, vet du inte att också växter har känslor? 

I väntan på slakt för tillverkning av vegetarisk julskinka ligger kålroten på den blanka hårda diskbänken

 Jag har blivit varnad för att ironi inte fungerar på nätet....

Allt som står ovan är faktiskt sant, med undantag för det om växternas känslor - det diskuteras fortfarande. Jag tyckte bara att det var en intressant övning att se hur man skulle kunna paketera en hel rad sanningar på ett sätt som gick lite på tvärs. 

För protokollet vill jag tillägga att jag tycker mycket om grönsaker - men kanske inte just kålrotsskinka.

 

Jordbrukets hundra år på fem minuter

Billig olja, mekanisering, storskalig handel, konstgödsel, utarmade landskap, externa köpcentra är alla delar av ett livsmedelssystem som dikterar vad som finns på våra tallrikar. Delarna förstärker varandra. Vill vi ha ett rikt landskap och spännande mat måste vi utveckla ett livsmedelssystem som är byggt på en annan typ av jordbruk och handel.

Billig olja och teknikutveckling ledde till traktorer och en rad andra arbetsbesparande maskiner. Omkring 1935 började traktorn slå igenom på allvar i Sverige, men så sent som på sextiotalet saknade många små gårdar traktor. Hästen, den gamle trotjänaren, fasades snabbt ut. Som mest fanns sjuhundratusen hästar. Beteshagar och havreodling – den tidens biobränsle – minskade starkt.

När hästarna försvann, försvann också de delar av jordbruket som hade vikts åt hästen. Idag gör hästen come-back som nöjesdjur.

 Mekaniseringen innebar en kraftigt ökad produktivitet per person. Att skörda och tröska ett ton korn tog 200 arbetstimmar i mitten på artonhundratalet och bara 5-10 minuter vid 1900-talets slut. De allt större maskinerna och den uppdrivna arbetstakten hade ingen plats för hinder i form av stenmurar, åkerholmar, träd och annat. Offret var den kulturella och biologiska mångfalden. Till slut försvann de flesta människor också. Vid 1900-talets början var 50 % av alla jobb i jordbruket, nu är det mindre än 2 %.

Redan med ångfartygen och järnvägen på andra halvan av artonhundratalet inleddes en storskalig nationell och internationell handel med spannmål. Jordbruket förändrades från att främst producera för det egna hushållet till att producera på en marknad. Långväga handel, soptippar och vattentoaletter kapade de kretslopp som tidigare återcirkulerade näringsämnen från stad till land. Att människor, djur och växtodling har skiljts åt leder till ökade förluster av näringsämnen till naturen, med igenväxande sjöar och döda hav som följd.

Vid andra världskrigets slut fanns det en stor överkapacitet för produktion av ammoniumnitrat, en viktig ingrediens i krut. Samhällets smak på att fortsätta tillverka bomber var litet, men som tur var fanns det en annan avsättningskanal som konstgödsel. Den kompenserade för de brustna kretsloppen, och bidrog i sin tur till fortsatta förändringar.
 

Billig olja och containeriseringen av transporterna i början på sextiotalet minskade kostnaderna dramatiskt för förädlade livsmedel.

Lanthandlar lades ned i snabb takt och köpcentra växte fram.

Konstgödseln och den långväga handeln möjliggjorde en kraftigt ökad specialisering av jordbruket. Det var inte längre nödvändigt att ha djur för att odla spannmål, det var heller inte nödvändigt att ha mark för att föda upp djur. Vissa landskap omvandlades till ensidiga spannmålsöknar, medan i andra områden, främst nära hamnar och befolkningscentra utvecklades starkt industrialiserad djurhållning. Gårdar med mer mångsidig produktion dukade under i konkurrensen med denna industriella modell. Specialiseringen och ensidigheten ledde till en kraftig ökning av skadedjur och sjukdomar i jordbruket, och trots massiva insatser av pesticider, herbicider och fungicider ökar dessa.

Till slut reflekteras hela det här systemet i våra kylskåp, på våra tallrikar och i vår kropp. Vi luras att tro att vi har valfrihet av de tiotusentals produkterna vi ser i stormarknadens hyllor. Men bakom alla de färgglada förpackningarna döljer sig ett litet antal företag och ett litet antal råvaror vilka odlas på ett likartat sätt i hela världen.

På det här sättet hänger de olika delarna av jordbrukssystemet och vår kost ihop. Det går oftast inte att bara förändra en del av systemet. Det är t.ex. inte möjligt att få bort användningen av kemiska bekämpningsmedel utan att man samtidigt ökar mångfalden i jordbrukslandskapet. Det går inte att sluta använda konstgödsel om man vill driva ensidig spannmålsodling. Vill vi ha en mångsidig och spännande kost och ett rikt landskap måste vi utveckla både jordbruket och handelssystemen på ett likartat sätt.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Först publicerat på Naturskyddsföreningens blogg

 

Bison betar prärien igen

De har i princip varit utrotade i 150 år, men nu är de tillbaka – bison strövar återigen på prärien i Montana!  Detta präriereservat är ett exempel på när jordbruket får backa för att man har insett att jordbrukets utbredning skedde på bekostnad av värdefull natur.

Det är en milt sagt hisnande upplevelse att på nära håll få se två präktiga bisonhannar dyka upp. Minst lika fascinerande är det när vi en stund ser hela hjorden på drygt 200 djur med kalvar och allt, förflytta sig över de böljande gräskullarna. Det är som att se barndomens Västernfilmer komma till liv.

En stor del av den amerikanska prärien är antingen uppodlad eller används som betesmark. En privat stiftelse, AmericanPrairie Reserve i samarbete med WWF, bestämde sig för ett antal år sedan att återskapa en del av prärien, som den såg ut innan den vite mannen steg i land.

- Vi har naturreservat för glaciärer, berg, skogar, sjöar och så vidare, men vi skyddar inte vår vanligaste naturtyp – prärien. Därför var det viktigt att agera nu, innan allt är uppodlat och det inte finns någon återvändo, säger Sean Gerrity som är ordförande i American Prairie Reserve.

Målet är att reservatet ska omfatta 25 000 hektar och cirka 10 000 bison. För närvarande har man köpt upp 60 000 hektar och med de kalvar som föddes i våras består flocken i dag av 230 djur. Det har inte varit något problem att köpa upp mark, flera av boskapsrancherna i området dras med dålig lönsamhet, ändå har projektet väckt ont blod bland enstaka lantbrukare som protesterar högt och ljudligt.

- Vist finns det en konflikt i detta, att ta land som skulle kunna användas för att producera mat, men prärien består av 25 miljoner hektar och vi vill bara skydda en liten fläck i ett hav av jordbruksmark, säger Sean Gerrity.

Kritiken mot bison påminner om vår vargfråga. Bison ses av vissa kritiker som farliga och vilda djur som inte går att hägna in och därför kan bryta sig ut, störa korna och förstöra odlingarna. Och precis som i vargfrågan ser man reservatet som ett statligt påfund och ett ingrepp i möjligheterna att bedriva jordbruk. Även om stiftelsen är privat, finns det ändå de som sätter likhetstecken mellan reservatet och statens program där man betalar jordbrukare för att ta mark ur produktion.

-       Men vi vill visa att reservatet kan vara ett sätt för människor att stanna kvar och försörja sig. Vi har möjlighet att tillföra ett ekonomiskt värde, säger Bryce Christensen, platschef för reservatet.

En tanke är att jordbruk och naturvård ska kunna leva sida vid sida. Bönderna som säljer sin mark till reservatet kan fortsätta bedriva boskapsuppfödning, förutsatt att de går med på vissa villkor som att minska sina besättningar och inte döda vilda djur. Köttet är sedan tänkt att säljas till krogar i New York och Chicago, under ett eget varumärke. Ett slags präriekött som värnar naturen och viltet.

Bryce Christensens arbete går nu ut på att restaurera prärien som den en gång såg ut. Det handlar bland annat om att så den rätta ”präriemixen” av gräs och att regelbundet bränna prärien. Inte ens den ”gamla” prärien var nämligen helt vild. Indianerna bedrev under lång tid en avancerad form av viltvård eller kanske snarare ”viltuppfödning”. De brände regelbundet landskapet för att skapa de betesmarker som bison föredrog, vilket givetvis skedde på bekostnad av andra vegetationstyper som skog, men även en del djurarter. Och viltvården var lyckosam, det uppskattas att cirka 30 miljoner bison strövade på prärien.

Alldeles bredvid Bryce Christensens kontor i reservatet finns ett ”buffalo jump”, ett stort stup där indianerna drev bisonen mot när de behövde kött. Men dagens lilla hjord behöver inte bekymra sig för det. De är lyckligt ovetande om att de i dag har fått en status som naturvårdare, kulturarbetare och turistmål.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Först publicerat på Naturskyddsföreningens blogg

Öppna kylskåpet

När du öppnar kylskåpsdörren är det kanske främst för att se vilken mat som finns där och vad du kan laga av den. Kanske reflekterar du också över hur det ser ut i affären där du köpte maten. Men tänker du på vilka förhållanden som gäller hos alla de bönder och livsmedelsföretag som har producerat den? Och är du medveten om hur dina val i butiken formar landskapet, i Sverige men också i andra delar av världen när vår matproduktion har blivit allt mer globaliserad? Funderar du på att landskapens utseende handlar om vår relation till naturen, vilka arter som får leva eller dö och om våra sjöar är friska eller sjuka?

Tänker du på hur det kommer sig att det finns så många som går hungriga till sängs trots att det produceras mat för nästan dubbla världsbefolkningen? Antagligen inte, ingen kan hela tiden fundera på hur allt hänger ihop, särskilt inte när vi står där och ska försöka laga till en snabb middag. Men just denna kedja av mat, matproduktion, landskap och natur är vad vi beskriver i boken ”Jorden vi äter”.

Jordbrukets ensidiga monokulturer avspeglar sig i landskapet men också i butiken

Den billiga maten är inte alls billig på sikt. Tvärtom. I den industriella jordbruksmodellen är det naturen och skattebetalarna som får ta kostnaderna för de skador som orsakas. Den höga produktionen sker till priset av döda hav, förgiftning av både oss själva och annat liv samt stora insatser av fossil energi och andra ändliga resurser. Det industriella jordbruket orsakar lidande hos djuren och bidrar starkt till växthuseffekten, samtidigt som det inte ens är lönande för bönderna. Vi ser hur regnskogen omvandlas till sojaåkrar i Brasilien samtidigt som hagmarker växer igen i Sverige. I takt med att landskapen utarmas får vi avsätta mycket resurser till miljöersättningar.

Och trots imponerande produktion klarar modellen inte av att föda den nuvarande världsbefolkningen. Därför skickade Naturskyddsföreningen ut oss i världen med en fråga – går det att försörja en växande befolkning utan att förstöra jorden, vårt hem?

Svaret är ja! Efter att ha besökt bönder, forskare, börshandlare, krögare och många andra människor i fem kontinenter så kan vi säga att det är fullt möjligt att odla mat och föda upp djur på ett uthålligt sätt. Från Zambia berättar vi om tredubbla skördar av majs genom ekologiska metoder, från Brasilien rapporterar vi om skogsjordbruk som är mer lönsamt än den betydligt vanligare köttuppfödningen och från USA och Sverige om framgångsrika gårdar som gjort ett ekologiskt val.
Mångsidigheten i det ekologiska jordbruket står i stark kontrast till den industriella modellen. Ett ekologiskt jordbruk förnyar sina egna resurser, det är tåligt, det minskar den negativa miljö- och klimatpåverkan och skapar levande landskap. Det klarar av att både ta hand om naturen och producera mer mat än vi gör idag – om de rätta förutsättningarna finns.

På Sänkdalens gård på Vikbolandet har familjen Gunnarsson drivit framgångsrikt ekologiskt jordbruk i fyrtio år.

Det är i första hand sociala och ekonomiska faktorer som styrt jordbruket dit det är idag och det är också de som ligger bakom det skamliga förhållandet att nästan en miljard människor går hungriga till sängs varje dag. En fortsatt regional och internationell specialisering, driven av en obegränsad internationell konkurrens gör att bönder i hela världen, trots helt skilda förutsättningar, kämpar mot varandra i de globala hungerspelen.

Här på Chicagobörsen säljs majskontrakt motsvarande 10 gånger världsproduktionen! 

Spekulation i mat bidrar till att driva upp matpriserna.

Därför kan vi inte reducera diskussionen om det framtida jordbruket till att bara handla om jordbruksmetoder. Det krävs fortsatt utveckling av det ekologiska jordbruket, mer forskning och teknikutveckling, men det räcker inte. De ekonomiska och politiska ramarna måste förändras så att matens rätta pris betalas. Vi kan förändra genom våra dagliga val, vår livsstil och genom att kräva en annan och bättre politik.

Ta en titt till i ditt kylskåp.
/Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Först publicerat av Naturskyddsföreningen 
Texten är en introdktion till Jorden vi Äter, vilken lanseras torsdag 6 december.