Spelet alla tjänar på, eller?

Uppdaterat 14 juni

Det är högljutt och skränigt, papper ligger slängt runt omkring. Det känns mer som en kreatursauktion än som en sofistikerade handel med värdepapper. När jag frågar om varför det är så få kvinnor på golvet säger Joe att det lönar sig att vara stor, lång och högröstad

Mitt lilla spel på råvarubörsen, 19 tusen i vinst på tre dagar!

Vi besöker Chicagobörsen, världens viktigaste handelsplats för terminskontrakt i spannmål och sojabönor (och en hel del annat). David Lehman, med den imponerande titeln Managing Director, Commodity Research and Product Developent Research och Product Research, berättar för oss om hur handeln har utvecklats sedan den startade på artonhundratalet. Volymen av terminskontrakt på jordbruksprodukter har ökat 5 gånger på 10 år.  90% av världens handel med terminskontrakt i majs sker på Chicagobörsen och 50-60% av vetehandeln. Handeln på börsen sätter världsmarknadspriser för majs, vete och soja, största delen av den internationella handeln relaterar sina priser this Chicagopriset. 1,2 miljoner jordbrukskontrakt om dagen handlas på CBOT.

En orsak till ökningen i handeln är helt enkelt att det är möjligt, utvecklingen av elektronisk handel har radikalt ökat möjligheterna får många att delta i handeln, utan att vara fysiskt på plats i "gropen". Den ökade efterfrågan av råvaror som följt på den  ekonomiska utvecklingen i Kina har starkt ökat intresset för handel och spekulation i råvaror. Handeln med majskontrakt motsvarar ungefär tio gånger världsproduktionen av majs. 

Höga livsmedelspriser är ett problem för fattiga som är nettoköpare av mat och en kraftig prishöjning 2008 ledde till att hungern i världen ökade kraftigt. Bönderna svarade dock snabbt med ökad produktion och priserna föll. Förra året var det dags igen och priserna steg kraftigt - men håller nu på att falla.  Prisfluktuationerna var tema för 2011 års hungerrapport från FAO.De kraftiga prishöjningarna 2008 har omväxlande skyllts på ökad odling av energigrödor, köttkonsumtion, höga oljepriser (med följd att både transporter och framför allt konstgödsel  blir dyrare) och spekulation.  
 

Av förklarliga skäl så anser inte herr Lehman att handeln bidrar till ökade livsmedelspriser, snarare tvärtom, men han medger att prisfluktuationerna kan öka på kort sikt. På lång sikt anser han - och de flesta bedömmare - att priset trots allt bestäms av den underliggande tillgången och efterfrågan och produktionskostnader. 

Stora delar av bönderna och användarna av majs (livsmedelsindustrin, kvarnar, köttuppfödare och etanolfabriker) använder sig av terminskontrakt för att säkra priserna för framtida affärer. De vill inte - eller kan inte - ta risken att priset faller eller sjunker kraftigt. Den risken "tas över" av spekulanter.

- It is a den of thieves (ett rövarnäste), är kommentaren från Jack Erisman när vi berättar att vi  besökt Chicagobörsen dagen innan. Jack är en ekologisk bonde i Illinois. Hans konventionellt odlande kollega Bob Stewart har en annan åsikt och hans bror köper och säljer majs på termin i Chicago (läs mer om de besöken på Hungry&Angry). Även Bob anser att spekulanterna kan förvärra prissvängningarna pga av den flockmentalitet de har, men samtidigt så behövs de för att tillföra kapital till marknaden. 

Vem betalar?

Vem är det som får betala för det som spekulanterna trots allt tjänar? Visst, de tjänar ju inte alls alltid något, ibland förlorar de, och förlorar stort. Men det är svårt att tro att spekulationen och all den verksamhet som hör till den - Chicagobörsens skyskrapa tex - skulle finansieras enbart av spekulanterna. Kapitalismens försvarare fnyser oftast åt tanken att ekonomin är ett nollsummespel, där någons vinst bygger på någon annans förlust, och visst har de en poäng när vi pratar om produktion i tillverkningsindustrin. Men jag har inte sett någon som kan förklara vilket mervärde som skapas genom spekulationen. Det framstår som om det antingen är ett pyramidspel som bygger på att det hela tiden kommer in nya aktörer, nytt kapital, eller att det faktiskt är så att spekulationens sammanlagda vinst kommer från livsmedelskedjan - dvs att det är all världens konsumenter som i slutänden betalar. Jag tror att det är både och.

Mer läsning:

En intressant historia över hur handeln med råg havererade på fyrtiotalet på råvarumarknaden.se:

Chicago-börsen tvingades upphöra med terminshandeln på råg

Rapport från ett seminarium med Svenska Kyrkan i oktober 2011:

Världshungerdagen: matpriser, hunger och pensionsfonder

UNCTADs rapport: Price formation in financialized commodity markets

Om köttproduktion på Garden Earth: The complicated story of meat
Om att chicagobörsen just öppnat handel med Svartahavsvete

(Resan ingår i arbetet med boken ”Vi äter jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om  globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Ann-Helen Meyer von Bremen.)
OBS: min egen spekulation ovan är på ett "demokonto", dvs innefattar inte "riktiga pengar"

Styra djuren med GPS stängsel

Normalt så har jag lite drag av luddit, dvs jag är ganska skeptisk till ny teknik. Men det hindrar inte att jag ganska ofta blir fascinerad av ny teknik. Särskilt sådan som man inte tänker på i första taget. Jag läser med stort intresse om GPS stängslet NoFence i Landbruks Tidene.

Bonden plottar in ett "stängsel" på en karta med GPS koordinater. Djuret som har en krage som tar emot GPS signaler får först ett varningsljud när de kommer nära "stängslet" och sedan en elstöt. Återstår att se om de kan lära sig var det är, eftersom det inte syns.

 – Hvis alt går slik vi håper vil vi kunne være på markedet med NoFence i løpet av et par års tid – i 2014, sier gründer og oppfinner Oscar Hovde Berntsen i Batnfjorden i Gjemnes. Den siste klaven er snart ferdig utviklet for ny testing. Da skal svaret være klart hvorvidt dyrene blir stressa av bruken av klaven.Oscar Hovde Berntsen har i flere år drevet med å utvikle NoFence. – Det det dreier seg om er enkelt sagt å utvikle et produkt som skal realisere et usynlig gjerde for beitedyr basert på GPS-teknologi. Opplegget er at bonden selv bestemmer hvor ”gjerdet” skal stå ved å plotte det inn på et kart på pc’en. Deretter vil dyret som bærer klaven først få et lydsignal derom det nærmer seg grensen for gjerdet. Hvis det ikke snur vil dyret få et lite, elektrisk støt, forklarer Oscar Hovde Berntsen.

Den här typen av stängsel öppnar för mycket bättre utnyttjande av naturbetesmarker och helt utan att begränsa folks, och vilda djurs rörlighet med otrevliga stängsel. Kanske man kunde sätta på det på vargarna också när jag tänker efter?

Strålande

Avverka Eskil!!

Med anledning av jordbruksministerns intervju i Dagens Nyheter idag så återpublicerar jag det jag skrev under rubriken "Enfald i Skogen" för två år sedan.Fallet fanns med i Maciej Zarembas serie av artiklar om skogen i Dagens nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/motorsagsmassakern-det-finns-alternativ-men-lagen-kraver-kalhyggen

Skogsägaren Harald Holmberg i Lycksele, som vill sköta en del av sin skog med den så kallade naturkulturmetoden, fick avslag även i kammarrätten. (läs mer i Skogsaktuellt). Jag tänker inte utveckla här vad den metoden innebär ( se tex denna artikel) men på det stora hela är det ett kalhyggesfritt skogsbruk, som skapar vackra skogar. Men i Sverige har vi produktivitetskrav på skogen och Skogstyrelsen har rollen som överstepräst som avgör vilken typ av skogsbruk som uppfyller lagens krav på avkastning. Den här historien har många bottnar. En rör äganderätten, där Holmberg och de som stöder honom anser att Skogstyrelsen gör intrång på äganderätten genom att diktera hur skogen skall skötas. Och det gör man. Sen kan man tycka att den heliga äganderätten ibland får böja sig för andra intressen - i alla fall tycker jag det. Det är trots allt bra att samhället kan begränsa folks rätt att exploatera mark om det sker utan hänsyn till miljö, lokalsamhället, kultur osv. Detta oavsett om det gäller grustag, skog eller vattendrag.

Det som är upprörande här är att Skogsstyrelsen så hårt driver produktionsmålen, och att man så bestämt avfärdar alternativa sätt att sköta skogen. Hitills har Skogstyrelsen påfallande ofta haft FEL och de förhärskande iddeerna inom skogsbruket visar sig ofta senare vara felaktiga. se t.ex. effekterna av Gudrun, vilka blev mycket värre pga av ensidig satsning på gran. Vi fick själva åläggande att avverka och plantera mark, vilken senare, just för att vi vägrade kunde avsättas som frivillig naturreserv. Om Skogstyrelsen hade fått bestämma hade det blivit granåker. Skogsbruk är så oerhört lånsiktigt att det inte är någon som kan förutse hur marknad och samhällsintressen ser ut om femtio år (hur många skulle ha räknat med skogens roll som kolfälla för tjugo år sedan). Inom rimliga gränser bör vi i stället uppmuntra mångfald i skogsbruket. Personligen tycker jag att resonemanget bakom naturkulturmetoden verkar sunt, och mycket sundare än tankarna på att vi skall börja intensivodla skog vilket just föreslagits från SLU. Heja Harald!

Som tur var så får Erlandson mycket mothugg:
Åsa Romson: http://www.dn.se/nyheter/politik/romson-vi-borde-stimulera-alternativa-hyggesmetoder

Egoism som rättesnöre,Lasses blogg

Kalhyggen? Jajamen!, Ann-Helen von Bremen

Skogshuggare och skogsmulle, Iniskogen

Mer om skogsskövling och civilisationskritik Stigen

Etiskt uppvaknande? Xenosidian

Aftonbladets ledare däremot hejar på Erlandsson:

Dagens Nyheter rår inte på Eskil, Ledarbloggen - Aftonbladet Blogg

"Dagens Nyheter har skickat ut sin speciella folkstormsgenerator - Maciej Zaremba - för att avslöja att svenska träd huggs ner. Zaremba får precis som vanligt obegränsat med plats och obegränsat med tid för att bygga upp sitt fall. Och resultatet blir det vanliga. En mästerlig halvsanning som väcker känslor hos Dagens Nyheters kärnläsare - en lagom utbildad stockholmare med höga tankar om sig själv." skriver de - som själva antagligen tillhör just den kategorien.  Men rätt skall vara rätt, jag tycker också att Zaremba knep en del billiga och tendensiösa poäng i sin artikel. Men det försvarar inte Erlandsson...eller Aftonbladet.

Arla fortsätter i samma spår - de kan nog inget annat

Mejerijätten Arla ska dra ner kostnaderna med 500 miljoner danska kronor årligen. Cirka 250 administrativa tjänster försvinner. I Sverige mister 46 personer jobbet. skrev Dagens Industri för några dagar sedan.

Arla planerar ny fusion,‎berättar Sveriges Radio

Mejeriföretaget Arla planerar att gå ihop med två utländska mejeriföretag. En sammanslagning skulle betyda att Arla ökar sin omsättning med motsvarande cirka 11 miljarder kronor per år.De bolag som Arla planerar att gå ihop med är tyska Milch-Union Hocheifel och brittiska Milk Link. Milch-Union Hocheifel är Tysklands åttonde största mejeriföretag och Europas största tillverkare av så kallad UHT-mjölk. Milk Link är det fjärde största mejeriföretaget i Storbritannien. Arla följer med detta samma väg som man slagit in på i och med fusioner i Sverige och i Danmark. Man undrar hur länge som de öht kommer hämta mjölk i glesa bygder.




De stora lantbruksföretagen i Sverige har sedan länge gått storskalighetens väg.  Skulle man inte kunna välja en småskalig väg istället? Det finns ju en rad framgångsrika små mejerier och specialföretag på landsbygden.Och regeringen stödjer ju sådant med visionen om det nya Matlandet. 25 regionala produkter fick nyligen ett särskilt pris av Husmansbord, däribland Torfolk Gård.

Men de är små nischföretag. De konkurrerar just för att de är lokala, småskaliga, ofta ekologiska. Idag är lokalt och småskaligt lyx, för att inte tala om egenproducerat. Den verkliga lyxen är att odla själv. Och det kostar oftast väldigt mycket. På samma sätt så är den industriella maten billig och den hantverkstillverkade dyr - om man bara räknar priset i affären vill säga. Skulle vi räkna med miljö och sociala kostnader skulle notan se annorlunda ut.

Det finns nog inte så många andra vägar som är framkomliga för Arla. Det är inte av ondskefullhet som man ständigt rationaliserar och centraliserar.  Det beror på konkurrens, nationell, europeisk och global. Arlas agerande är helt enkelt en logisk följd av den globala marknadsekonomin.

Samma globala marknadsekonomi ger också möjligheter att sälja hantverksmässig mat till höga priser. Men vad som många inte verkar inse är att den marknadsandelen är och kommer förbli mycket liten, ungefär som det hela tiden finns en marknad för skräddarsydda kläder och handsydda skor. Det är bara om konkurrensförhållandena ändras radikalt, t.ex. genom kraftigt ökade energipriser, ökad protektionism eller en verkligt radikal omfördelningspolitik som vi kan räkna med någon betydande förändring.

Princesstårtan var förr gjord på vetemjöl, socker, ägg och sylt från svenskt jordbruk. Råvarorna var ekologiskt odlade och hönsen hade gått ute på gödselhögen och pickat i sig sin mat. Det var bara mandeln i marsipanen som var importerad.

Så såg hela vår ekonomi ut. Stommen, allt det riktigt viktiga var lokal. Och den lokala produktionen var i sin tur baserad på lokala insatsmedel. Idag är det bara den där lilla lyxen, guldkanten som är lokalt producerad, allt annat är anonyma massprodukter. Även produkter som är "lokala" som t.ex. Arlas mjölk, är omvandlade till standardiserade, homogeniserade och pasteuriserade industriprodukter för att passa i den internationella konkurrensen. I och med det så har de också tappat de flesta eventuella mervärden. Det finns dock ingen vilja i Sverige att föra en diskussion om hur marknadens villkor omformar produktionen.

Varför uppröras över vaskad champagne?

"En tredjedel av skörden går förlorad i Indien"
"Skadegörare äter upp grödorna"
"Vi slänger hälften av maten"

De braskande rubrikerna har varit många de senare åren - men fakta har varit få. Nu har det i alla fall gjorts en sammanfattning av vad vi vet och vad vi inte vet om svinn av mat, utgiven av FAO, FNs jordbruksorganisation. 
G l o b a l  f o o d  l o s s e s  a n d  f o o d  w a s t e

Rapporten betonar att det finns stora gap i våra kunskaper om livsmedelsförlusterna, särskilt i de senare leden. I de rika länderna är de största förlusterna i konsumentleden, medan i de fattiga länderna sker förluster mest i odlingsledet och lagringen av skördarna. Totalt sett förstörs mycket mer mat i de rika länderna än i de fattiga. Genomsnittskonsumenten i Europa och Nordamerika slänger ungefär 100 kg mat per år. Och genomsnittskonsumenten i Afrika inte ens 10 kg. Det vi slänger per person skulle nästan räcka för en till människas försörjning.

Uppemot en tredjedel av all mat som produceras går till spillo enligt rapporten, 1,3 miljarder ton. Vem är det som tror att det är brist på produktion av mat som gör att människor svälter?


Som alla ekonomer vet så slösas det mer av något som finns i överflöd än av något som är sällsynt. Slöseriet på mat i konsumentledet är något av en indikator på välstånd. Att vi regelmässigt slänger halva limpan är väl inte så mycket värre än de som vaskar varannan pava champagne på lyxkrogen? Eller att folk regelmässigt handlar kläder som de nästan aldrig kommer använda. Det har drag av vad Thorstein Veblen kallar för iögonfallande konsumtion, dvs konsumtion som framför allt är ägnad att väcka omvärldens uppmärksamhet, i syftet att upprätthålla social status.

Vi vill ha alla de fördelar som en globaliserad marknadsekonomi och ett kapitalistiskt konsumtionssamhälle ger, men vi vill inte gärna erkänna att det är just de som ligger bakom också sånt som vi inte tycker så mycket om: att stormarknader har tagit över hela handeln, att snabbmatsställen breder ut sig, att lokala matkulturer eroderar, att bönderna försvinner i en hysterisk takt; att vi slänger halva limpan och att inga grisar får äta våra matrester. All det där hänger ihop. 


Rapporten diskuterar också hur man skall lösa problemet med att mat slängs och förstörs. Men det är ju inget problem i en marknadsekonomi, tvärtom. Tänk om elektronikindustrin skulle anse det vara ett problem att folk köper nya apparater trots att de gamla funkar. Tänk om HM skulle göra kläder som gjorde att folk ville ha samma hela tiden? Systemet funkar ju precis som det skall!!!

Men vi upprörs alltid extra av att just MAT slängs, att LIVS-medel, slängs. Ungefär som när mamma uppmanade oss att äta upp med tanke på barnen i Biafra. Men lika lite som barnen i Biafra fick mer mat för att jag åt upp min - eller för att jag struntade i äta, så får de fattiga mer mat för att vi slänger mindre. Marknadsekonomin är helt enkelt inget bra sätt att distribuera mat till den som inga pengar har. Läs mer.


Rapporten är författad av Christel Cederberg och Ulf Sonesson på SIK i Göteborg och Robert van Otterdijk och Alexandre Meybeck från FAO.

Vem ljuger, Holger?

I en debatt på Skafferiet för ett tag sedan så sade Holger Kirchmann, professor i markvetenskap och växtnäringslära vid Sveriges Lantbruksuniversitet att jag ljög, när jag sade att konstgödseln  inte hade spelade någon nämnvärd roll för det faktum att vi kunde föda en snabbt växande befolkning i Sverige ända fram till andra världskriget. Jag menade att det var först efter andra världskriget som den började spela en betydande roll. "Du ljuger" sade professorn som är (ö)känd för sin kritik mot ekologisk jordbruk. I en stor internationell utvärdering beskrivs den grupp som Kirchmann tillhör som arroganta besserwissrar och anklagas för en ovilja att ta hänsyn till saker som talar emot deras egna forskningsresultat.

Så här ser i alla fall förbrukningen av konstgödsel i Sverige ut enligt Nationalatlasen. Men den ljuger väl också om man skall tro professorn...

Det är värt att notera att de nivåer av konstgödsel som vi använde fram till kriget motsvarar ungefär de nivåer som nu används i Afrika. Varför man inte använde mer? För att det inte lönade sig förstås. Jag skrev just ett inlägg på min engelska blogg om användning av konstgödsel i Zambia.

Tallriken, kylskåpet, landskapet och jordbruket

Fem säckar majs, en flaska matolja, nyskördade pumpablad och en liten påse salt som precis handlats av grannen. Det är vad som finns i Susan Mkandawires skafferi  i Zambia. Någon gång slaktar och äter familjen upp en av de 15 hönor som springer omkring, men för det mesta så säljer man dem för att få in pengar.

så summerar Ann-Helen Meyer von Bremen min rapport från ett besök jag just gjort hos Susan, Fred och deras barn.


Anledningen till besöker är att vi just nu skriver Naturskyddsföreningens årsbok som ska handla om jordbruket i världen och hur det ska kunna kunna bli mer hållbart för att klara av att försörja en växande befolkning. Tanken med boken är att vi ska berätta om hur jordbruket ser ut i olika delar av världen, vilka problem som finns, men också vilka möjligheter. Och för att visa vilket avtryck som vår mat sätter i jordbruket och i landskapet, har vi tänkt att fotografer kylskåpet hos en familj i de länder som vi ska besöka. Men redan under första reportageresan stöter vi på problem – Susan har förstås inget kylskåp, egentligen inte heller ett skafferi, hon har ett litet matförråd i en av sina hyddor.

 Susans kök är i en liten rund hydda med en diameter på ungefär 2,5 meter. I hyddan finns en eldstad med tre stenar på vilka hon ställer en kastrull. Hon eldar med ved. Det finns ingen skorsten så väggarna är fulla av sot. Säckarna innehåller nyskördad majs som fallit till marken - det här är innan den riktiga skörden. Bakom hennes rygg ligger tre hönor och ruvar i enkla reden. På hennes rygg hänger minstingen.

I lusaka

Just nu i Zambia för att organisera den 2nd African Organic Conference.
Lite paus i bloggandet alltså.
/http://africanorganicconference.com/

På bilden ses Zambia förste president Kenneth Kaunda kolla ekologisk odling. 

 

Plöj upp asfalten!

 Runt våra städer så tas mer och mer jordbruksmark i anspråk, inte minst för att bygga vägar och externa köpcentra. Inte nog med att de är ett utslag av en ohållbar förbrukning av energi i form av fossila bränslen, de förstör också en av de absolut viktigaste resurser vi har, matjorden.  Om vi fortsätter asfaltering och bebyggning i samma takt så kommer vi att inom 100 år ha täckt över ett område motsvarande Frankrike och Spanien tillsammans. En internationell konvention för skydd av matjorden behövs.

I Uppsala bebyggs mycket utmärkt åker, mestadels för trista köpcentra. Foto: Kolbjörn Örjavik

Växande städer och en ständigt utvidgande infrastruktur äter upp Europas mark. Mellan 2000 och 2006 bebyggdes 920 kvadratkilometer mark om året. I vissa regioner växer andelen anlagd eller artificiell mark, det vill säga mark som inte är ren natur och inte används för jord- eller skogsbruk, snabbt. Nederländerna, Danmark och Spanien tillhör de länder där trycket på mark är hårt. I Danmark uppges mänsklig infrastruktur nu täcka nästan 20 procent av arealen (Danmarks miljöministerium 2005). I hela EU är andelen anlagd mark 4,4 procent.

I Sverige är tre procent av arealen är bebyggd på ett eller annat sätt. Det motsvarar 1,29 miljoner hektar. Därav upptog mark för permanentbostäder 29 procent, vilket är något mindre än mark för transporter, som upptog 31 procent av den bebyggda arealen. Mark för industri, handel, offentlig service m.m. utgjorde 11 procent av bebyggd mark. I Stockholms län är 15 procent av marken bebyggd, lägst andel bebyggd mark har Norrbottens län med endast 0,6 procent bebyggd mark. Det fanns 55 000 mil vägar på 345 000 hektar. (SCB 2004). I Sverige har 345 000 hektar täckts med vägar. Det är ironiskt att folk är upprörda över att jordbruksmark tas i bruk för produktion av biobränsle medan de gladeligen kör sin bil - med bensin - på asfalterad åkermark.

Vår tunna hud

Hela vår existens på jorden är beroende av den tunna hud som 20-50 cm matjord utgör på jordens yta. Matjorden är en av de mest betydelsefulla resurser mänskligheten har, och en resurs som är under ständigt hot. Det tar mycket lång tid (mellan 60 och 1500 år enligt Montgomery (2007)) att skapa en centimeter av produktiv jord. Stenar som bryts ned av väder, vind och växter bidrar med mineraler, döda organismer skapar den livsmiljö där matjordens speciella aktörer, t.ex. maskar trivs. De i sin tur hjälper till med nedbrytningen och skapar näringsämnen för ny växtlighet. Det är ett exempel på en självförstärkande process, men den är mycket långsam. I kontrast till denna långsamma process så kan jorden förstöras på bara några få år. Och ett av det allra mest drastiska sätt vi kan förstöra en jord på är att bebygga den. Att återkapa mark som varit bebyggd är mycket kostsamt, till på köpet så är den ofta förgiftad.

Köpa sig rätt

EU kommissionen har utfärdat en vägledning för att begränsa hårdgörning av mark (finns bara på engelska, Guidelines on best practice to limit, mitigate or compensate soil sealing). Hårdgörning av marken kan begränsas genom smart fysisk planering och åtgärder mot stadsutbredning. Bland annat kan utvecklingspotentialen inom stadsområdena utnyttjas, t.ex. genom att man sanerar övergiven industrimark och använder den för nya ändamål. Andra exempel på åtgärder är användning av genomsläppliga material i stället för betong och asfalt, stöd för grön infrastruktur och mer omfattande användning av naturliga vattenuppsamlingssystem. När olika lokala åtgärder inte är tillräckliga kan man överväga kompensationsåtgärder som förbättrar markfunktionerna på andra ställen. Det skulle kunna betyda att om åkermark skall tas i anspråk för exploatering så måste motsvarande yta av förstörd mark återställas någon annan stans, eller nyodling ske (men det finns ingen bra jord inom EU som inte är uppodlad om den inte är skyddad). Vissa tyska kommuner har ”exploateringscertifikat” som kan handlas, ungefär som utsläppsrätter. I Dresden får exploatörer kompensera markanvändning genom att återställa annan mark och cirka 4 hektar har återerövrats varje år.  Kommissionen betonar att sådant skall vara den absolut sista åtgärden. 

Kommissionens riktlinjer betonar att det är viktigt med en integrerad strategi för fysisk planering. Specifikt regional strategier och mobilisering av oanvända resurser på lokal nivå har också visat sig effektivt. I Tjeckien och Slovakien har man satt ett pris på att bygga på värdefull jordbruksmark. Marken är graderad och de finaste jordarna måste man betala extra för om man vill använda dem till något annat än jordbruk.

För att säkerställa en god livsmedelsförsörjning även för kommande generationer bör den bördigaste åkermarken inte bara vara av nationell betydelse utan även tillmätas riksintresse. Absurt nog så handlar inget av våra miljömål om matjordens kvalitet, trots att den är grunden för vår existens. Och trots att det finns hundratals internationella miljööverenskommelser, så saknar matjorden någon som helst form av internationellts skydd. Jag skrev ett längre inlägg om det för några år sedan: Dags att Skydda Matjorden Ett antal forskare vid SLU pläderade för en tid sedan också för ett skydd av åkerjorden: “Ett miljökvalitetsmål för mark skulle kunna bli ett viktigt instrument för uppföljning av marktillståndet i Sverige samt förhoppningsvis en garant för att inte markförsämringen fortsätter och urbaniseringen lägger under sig vår värdefullaste produktionsmark.“

Jag har också skrivit en rad inlägg på min engelska blogg om hur det är ökad konkurrens marken och andra resurser, se t.ex.

Increasing shortages and growing inequality - a lethal mix,

The fight over resources

Shortages of resources will be a permanent feature of our lives

EUs riktlinjer kommer att presenteras och diskuteras vid den konferens om marksanering och hårdgörning av mark som kommissionen arrangerar den 10–11 maj 2012 i Bryssel. De kommer också att bli tillgängliga på flera språk under året. Riktlinjerna är avsedda för behöriga myndigheter på nationell, regional och lokal nivå och för branschfolk som arbetar med fysisk planering och markförvaltning. De är också tänkta att öka allmänhetens medvetenheten om den pågående markförstörelsen.

Föreningen Den Goda Jorden driver arbete för skydd av matjorden, http://www.dengodajorden.se/

Bli medlem!

Cykla mer!