Fler människor, mindre natur

Man behöver inte vara ekonom för att inse att något som är en bristvara bör värderas högre än något som finns i överflöd. Under lång tid sågs naturen som ett överflöd som det bara var för oss att exploatera. Innan den industrialiserade revolutionen var det främst genom utökning av befolkning vi betvingade mer och mer natur. Efter industrisamhällets genombrott är det genom mer sofistikerade tillämpningar av energi och teknik. Men vi ser att resurserna är på upphällning och vi inser att vi behöver vårda dem som finns. Inte för att vi skall jämföra människor med träd, men för att utrycka sig lite drastiskt: i takt med att det finns mer människor och mindre ”natur ” måste vi värdera naturen högre och högre, och människans arbete mindre och mindre. Dvs det blir mer angeläget att ”spara” på natur än att ”spara” på mänskligt arbete. Frågan är bara hur vi får till ett styrsystem, ett reglerings- eller ett belöningssystem som fungerar efter dessa principer. Och hur vi gör det utan att urholka människovärdet samt känslan för varje individs rättigheter?

Till en-procentmålets försvar.

År 2005 använde de rika länderna 0,25% av sin nationalinkomst för internationellt bistånd, vilket var en mindre andel än de använde 1990. Dock är trenden de senaste åren uppåt igen , kanske en reaktion på den globala terrorismen och en insikt att världen inte kan vara en trygg plats att leva på så länge så många har så lite medan andra har så mycket. Utryckt per person i i-länderna ser det dystrare ut. Inkomsten per person i i-länderna ökade mellan 1990 och 2004 med sex tusen dollar, medan deras bistånd per person minskade med en dollar. Andra saker verkar mer prioriterade: För varje krona som de rika länderna spenderar på bistånd läggs 10 på militärutgifter ; de 7 miljarder dollar som skulle behövas för att ge 2,6 miljarder människor tillgång till rent vatten är mindre än vad européerna spenderar på parfym eller amerikanerna spenderar på plastikkirurgi (UNDP 2005).

Det finns en vis kritik emot att uttrycka bistånd som volym och ha fixerade procentsatser för biståndet. Det viktiga anses vara kvalitet och inte kvantitet. Det kan man väl hålla med om, men det gäller ju alla områden, likväl så belyser man ofta hur mycket ett land satsar på säg forskning eller sjukvård genom att säga hur stor andel av budgeten eller BNP som ägnas åt dessa områden. Och lika litet som det finns en direkt relation mellan hur mycket pengar som spenderas på sjukvård och dess kvalitet finns det en sådan relation vad gäller biståndet. En-procent målet för biståndet är i första hand att betrakta som ett moraliskt åtagande och inte som en bestämning av den volym som skulle behövas. Även för bistånd så finns det uppenbara risker för kontra-produktivitet, dvs att man genom att satsa för mycket pengar skapar mindre utveckling än om man satsat mindre. Denna risk har ökat med den sk Parisagendan där biståndsgivare koordinerar sina insatser, vilket i sig nog är berömvärt, men det betyder i praktiken at mycket mer pengar kommer gå till färre initiativ. Risken att just dessa initiativ får för mycket pengar är då stor. Bistånd kommer i vilket fall som helst bara spela en marginell roll för utvecklingen, även om alla länder skulle komma upp till en-procentmålet. Det skall inte ses som ett argument emot bistånd, men det är viktigt att komma ihåg hur viktiga allt det som ligger utanför biståndet är, viktigt både för de aktuella länderna och för biståndsgivare.

Misslyckade samhällen

“civilizations die from suicide, not by murder” (Arnold J Toynbee)

Lika intressant som att titta på vilka samhällen som ”lyckats” så är det upplysande att titta på dem som misslyckats. En reservation skall dock göras: alla samhällen misslyckas för eller senare. Det enda ”rike” som har varit långvarigt och i stort intakt genom årtusenden är Kina. Men inom ramen för detta häpnadsveckande faktum kan vi se många olika Kina, många olika dynastier, vissa av dem mongoliska och slutligen två revolutioner följt av det kommunistiska styret som de sista trettio åren har utvecklats till en av de mest effektiva statskapitalistiska ekonomierna. Men alla andra har sin uppgång och nedgång, och de flesta bara försvinner i historiens skrymslen. Vem kommer ihåg Krimtatarernas storhetstid ? Bara i vår eget hörn av världen så har Sverige genomgått tre storhetstider, vikingatiden, stormaktstiden och den svenska välfärdsmaskinen. Den sistnämnda havererade i samband med en bankbubbla på 1990 talet och har inte hämtat sig sedan dess. Vi har sannolikt sett klimax av den amerikanska dominansen. Nedgången började ungefär vid det förödmjukande nederlaget i Vietnam, och har sedan dess fortsatt. Att nedgången inte är större och kraftigare beror dels på att USA är ett dynamiskt samhälle och att det fortfarande, som enda av de avancerade ekonomierna, har en gynnsam demografi. Men framför allt beror det på att så många andra har tillåtit USA att leva över sina tillgångar genom att ständigt förse den amerikanska marknaden och staten med kapital, vilket använts mer och mer ansvarslöst.

Jarred Diamond studerar i Undergång - Civilisationernas uppgång eller fall (Diamond 2005) ett antal samhällen som har misslyckats eller kollapsat. Han ser miljöförstöring, klimatförändringar, aggressiva grannar, förlust av handelsleder och samhällenas egna svar på dessa förändringar som avgörande:
Pitcairn Island misslyckas pga. miljöförstöring (avskogning) hos deras viktigaste handelspartner. Anasazi i Nordamerika kollapsade pga. avskogning och torka. Mayakulturen kunde inte anpassa sig till klimatförändringar och fientliga grannar. De orsakade också betydande avskogning och erosion kombinerat med befolkningsökning gjorde att dess försörjning kollapsade. Myrdal skriver ”När mayakulturen närmade sig kollapsen ökade krigen och tempelbyggandet, trots att det snarast förstärkte problemen. Byggande av templen, deras sätt att vända sig till gudarna var hur man svarade på sina behov av mening och förståelse, Man insåg inte att man bara förstärkte kollapsen (Myrdal 2008)”. Miljöförstöring, förlust av handelsleder, klimatförändringar, fientliga grannar och en ovilja/oförmåga att anpassa sig till dessa förändringar orsakade kollapsen av vikingabosättningen på Grönland.

Vad gäller miljöförstöring nämner Diamond följande viktiga faktorer:
Avskogning
Jordförstöring
Vattenproblem
Överexploatering av jakt eller fiske
Introduktion av främmande arter (se exemplet tidigare om Påskön)
Befolkningstillväxt
Ökad tryck på resurserna per person.
Som nämnts så är det i de flesta fall oförmågan hos samhällena att ta itu med de ökande problemen som gör att samhällena kollapsar. I de flesta fall hade undergången kunnat avvärjas med väl avpassade åtgärder.

Känns det igen? Om så är fallet är det inte konstigt. Miljöproblem, inte minst avskogning och erosion har följt människan i spåren under lång tid. Platon beskriver i Kritias hur matjorden i Grekland och speciellt på öarna spolats i havet och ”bara lämnat skelettet kvar”. De flesta civilisationers långsamma förfall kan härledas till misskötsel av jorden, de som klarat sig länge har haft unika förutsättningar, så har t.ex. Egyptens jordbruk hela tiden levt på det rika slam som Nilen fört med sig från det stora upptagningsområdet. Detta har tillfört ny mull och nya näringsämnen hela tiden. David Montgomery hävdar i ”dirt, the erosion of civilizations” att de flesta kulturer varar mellan fem hundra och tusen år. De börjar med goda jordar vilka har byggts upp av naturen. Bördiga bergsområden med god nederbörd odlas upp, men erosionen leder till minskad avkastning. En växande befolkning odlar mer och mer marginella jordar tills hela kulturen slutligen kollapsar, områden avfolkas för att inte befolkas igen förrän naturen under något tusentals år har byggt upp mullen igen. Montgomery visar bla att Schwartzwald i Tyskland har genomgått tre sådana cykler. (Montgomery 2007)

Även de förluster av handelsleder som Diamond pratar om som avgörande handlar mycket om ekologisk anpassning. Den tidiga handeln kan i första hand ses som ekologiskt motiverad, dvs den gällde resurser vilka var livsnödvändiga men saknades i ett visst område, t.ex. salt, metaller för verktyg, vissa födoämnen av stor betydelse för näringsförsörjning. Därför är förlusten av handelskedjor för dessa kritiska resurser inte bara en ekonomisk katastrof, men i ännu högre utsträckning en ekologisk katastrof.

Alla dessa problem är fortsatt stora problem. Det är viktigt att inse att Diamond inte hävdar att miljöförstöring måste alltid vara en huvudfaktor i samhällskollapser. Han nämner Sovjetunionens och Karthagos fall som exempel på motsatsen. Miljöfrågorna var förvisso lite av symbolfrågor för frihetsrörelserna i till exempel Baltikum, men det vore en stor överdrift att påstå att miljöproblem och därtill hörande protester drev fram Sovjetunionens kollaps.

Av de miljöfaktorer som Diamond nämner ovan så är alla fortfarande kritiska. Främmande arter, som i fallet Påskän har sina problem men sannolikt inte av den graden att det skulle kunna på något existerande samhälle att kollapsa. Alla de andra kan skapa nog så allvarliga kriser. Nya miljöproblem, vilka vi kommer diskutera mer i det följande, vilka skulle kunna leda till samhällens kollaps är:
Växthuseffekten
Rubbningar i kvävecykeln
Ökning av skadliga ämnen i miljön
Energibrist
Överexploatering av jordens fotosynteskapacitet.
Brist på en viss råvara

Lärdomarna är uppenbara. Förutom förlust av handelsleder så är många samhällen idag utsatta för den typen av problem som har orsakat tidigare civilisationers fall. Och precis som tidigare är det verkliga hotet vår egen oförmåga att vidta åtgärder i tid.

Människans plats

Det finns många idéer om relationen mellan människan och naturen. Låt mig på en gång deklarera att jag inte anser att naturen är bra eller dålig, ond eller god. Den bara är. Visst kan den vara mer eller mindre vacker i våra ögon. Visst kan den vara mer eller mindre ”vänlig” (jämför t.ex. arkisk kyla med ett tropiskt klimat) mot oss. Den svaga älgen som dödas av en vargflock kan knappast tycka att naturen är ”god”.

Arne Naess och andra har utvecklat något som brukar kallas ”djupekologi”. Den går i korthet ut på att man ser människan som bara en del av naturen och att alla delar av naturen har lika stor rätt att utvecklas och blomstra.: ”Ett klasslöst samhälle inom hela biosfären, en demokrati där vi kan tala om rättigheter inte bara för människan, men också för djur, plantor och mineraler” (Naess 1974). Som sådan så har den stora likheter med Lovelocks Gaia-idé där jorden ses som en enda stor organism och där olika processer (medvetet eller ej) bidrar till att skapa och upprätthålla goda livsvillkor. Andra och betydligt äldre exempel av liknande hållningar är Albert Schweitzers och jainiterna . Samtidigt som man kan sympatisera med dessa tankar finns det en risk att de överbetonar vissa saker eller missuppfattas så att man med konstaterandet av att människan är en del av naturen också menar att naturen alltid är god och att det som är bra för en abstrakt ”natur” alltid är bra för människan. Men det synsättet ger ingen ledning i hur man skall hantera intressekonflikter. De är svåra nog att hantera mellan olika människor, och jag ser inte hur vi skulle kunna balansera en viss människas intresse mot ett visst träd, för att inte tala om en stens (Naess nämner ju också mineraler) intresse. Sanningen är ju att det som verkligen definierar människan idag, och de senaste tiotusen åren, är att den förändrar naturen mer, mycket mer, än någon annan organism.

För den neoliberala ikonen Ayn Rand är ekologi som social princip farlig. ”Ekologi som social princip ….dömer städer , kuluten, industrin, tekniken och intellektet och förespråkar att människan skall gå tillbaks till naturen, till ett stadium av grymtande underdjur som gräver i jorden med sina bara händer” (Rand 1999). Självfallet är det en absurd hållning åt det andra hållet. Förvisso så kan vi kanske inte upphöja ”ekologi” till en social princip, ekologi är ingen princip över huvud taget. Och ekologi är inte läran om hur vi organiserar vårt samhälle, och ännu mindre är ekonomin det. Men ekologin sätter upp en rad ”regler” som, vare sig vi gillar dem eller inte, får leva med och utforma vårt samhälle att passa, och dessa regler är i grunden mer avgörande än de ekonomiska ”lagar” som ekonomer brukar hänvisa till. Så jag kan inte hålla med Ayn Rand i hennes kritik.

De djupekologiska idéerna är antingen en form av självklarhet (vi kan inte leva utanför naturens villkor) eller så likställer de människor med andra organismer. Det kan tyckas ofarligt, men den logiska slutsatsen av ett sånt förhållningssätt blir lätt inhumana. Vetskapen om att vår befolkningsexpansion leder till stora problem för andra arter leder lätt till krav på minskning av befolkningen. De mest effektiva sätten att minska befolkningen verkar vara krig, massepidemier och utrotningsläger, lite mer långsiktigt med mass(tvångs)sterilisering. Alla dessa kan framstå som goda, då det ökar livsutrymmet för andra organismer, och det blir en smaksak vilket vi väljer. För den som valts ut att bli likviderad spelar det väl strängt taget liten roll?

Att se oss som ett djur bland alla andra betyder också att vi avhänder oss ett särskilt ansvar, både för andra djur och för oss själva. Är vi ett djur som alla andra så behöver vi inte bekymra oss över växthuseffekten, eller om andra djur utplånas. Tror du att lejonen medvetet sparar gaseller för att vårda stammen av mat? Tror du att göken medvetet begränsar sina kullar för att inte konkurrera ut rörsångaren? När vi lämnade Eden, dvs när vi lämnade fångstsamhället, så lämnade vi också vår oskuld och våra möjligheter till jämställdhet med myggan, hjorten, ormen och äpplet.

Lika tokigt som det blir att säga att människan är bara ett djur som alla andra, är det att projicera typiskt mänskliga egenskaper på naturen, på djuren och växterna, dvs säga att de är människor precis som vi. För mig så förefaller den etiskt motiverade vegetarianismen göra detta. På samma sätt som vi knappas fördömer höken som tar en sork så skall vi inte fördöma människan som äter en hjort eller i den moderna tappningen, föder upp en ko för slakt. Det är inte brist på respekt för det levande att äta det. Allt äter annat i naturen, och det är bara för oss att fylla vår ekologiska roll att äta andra djur (och växter förstås) .

Det är bra att ha respekt för naturen. Den respekten bör baseras på en respekt för vad den är, för dess skönhet, för dess värde för oss, både de uppenbara värden och de värden som vi ännu inte insett. Respekten skall självfallet också innefatta oss själva. Om man vill kan man klä det i religiösa termer (panteism, animism). Själv tycker jag att det är onödigt och saknar mervärde som förklaringsmodell, dvs vi kommer inte förstå mer eller agera klokare genom att tolka naturen i religiösa termer, snarast tvärtom .

Människan är en del av naturen, har alltid varit och kommer alltid vara. Människan förvandlar också naturen mer än någon annan art. Det är inte unikt i naturen att arter själva förändrar sin livsmiljö, det är tvärtom ganska vanlig. Oftast sker det i liten skala men ibland kan det vara omfattande. Bäverns dammar är väl kända. Vissa Eucalyptusskogar kan självantända så att andra konkurrerande träd brinner upp, medan Eucalyptusträden inte dör av elden och nya blad snabbt växer ut igen. Bladskärarmyror bedriver ett avancerat ”jordbruk” där man samlar in blad som används som substrat för svampar som därefter äts av myrorna. Det är intressant att notera att både bäverns och bladskärarmyrors produktionssystem i många fall är i direkt konkurrens med våra, dvs bäverns dammar kan dränka åkermark och bladskärarmyrorna härjar hårt i vissa jordbruksgrödor i Sydamerika. Betande djur bidrar genom sin betning till att upprätthålla betesmark. Likväl, hur utvecklade och fascinerande de än är, så bleknar de i jämförelse med vad den uppfinningsrika människan hittar på.

Trädgården Jorden – en modern civilisation

Nu har jag skrivit färdigt en studie i politisk ekologi och ekonomisk demokrati.

-ja, ja "färdigt" när man pratar böcker är mycket relativt. Jag har skrivt några tidigare och vet att det är ett ändlöst ändrande, rättande och korrigerande när en redaktört väl sätter sina klor i den. I det här fallet vet jag inte heller om det finns någon redaktör som är intresserad - det är liasom nästa steg.....

Nåväl, nedan får du en liten inblick vad det handlar om:
--------------------------------------------------------------------------------------

Hur kan vi försörja en ökande befolkning utan att samtidigt förstöra jorden?
Varför skall man inte ta livet av människorna för att skapa en bättre värld?
Är det pengar eller kärlek som driver mänskligt beteende?

Trädgården Jorden visar på vilka enorma utmaningar vårt samhälle står inför. Å ena sidan är det påfrestningar på ekosystemen och naturresurserna, å andra sidan är det en endemisk fattigdom och ojämlikhet. Det moderna samhället saknar mekanismer för att värdesätta naturens tjänster och varor. Detta har lett till rovdrift. I och med ersättningar för ekosystemtjänster (som för miljöåtgärder i jordbruket eller kolsänkor) så har kapitalismen getts en ingång till att skapa ytterligare en marknad, efter varumarknaden, arbetsmarknaden, marknaden för jord och den finansiella marknaden. Jag frågar mig – och läsarna - om det är en klok strategi att låta det system som skapat problem också fixa det?

Jag analyserar samhällets historia och hur det blev som det blev samt hur utvecklingen påverkar det humana och sociala kapitalet. Jag visar på betydelsen av handel för vår ekologiska anpassning; betydelsen av de olika teknik- och energigenombrotten och hur vi genom detta inte bara skapat oss verktyg men också ökat vår kraft med mellan tjugo och hundra gånger, jämfört med jordbrukssamhällena. Detta har lett till enorm utveckling, men det har också ett pris.

Särskild uppmärksamhet ges energi och jordbruk, båda avgörande för vår överlevnad. Vi har förlängt vår arm med teknik och dess kraft med energi, men är vi verkligen effektiva? I jordbrukssamhällena var det en självklarhet att man måste producera mer energi från åkrarna än vad befolkningen behövde för att orka arbeta och reproducera sig. Det moderna jordbruket är dock helt beroende av extern energitillförsel. 1960 användes 13 gånger mer energi än vad maten innehåller medan det stigit till 170 gånger år 2000. Det får anses vara en sensationellt ineffektiv produktion, och det ger ett värdefullt perspektiv på användning av åkermark till biobränslen. .

Medan marknadsekonomin är ett bra sätt att distribuera varor på så är steget långt till slutsatsen att det också är det bästa sättet att sköta ett samhälle på. Jag reflekterar över effekterna av att det sociala kapitalet, dvs. de samhällsfunktioner vilka byggts upp som gemensamma resurser, likvideras för att engageras i den kapitalistiska ekonomin. Det representerar den slutliga överhögheten för marknaden över samhället, för pengarna över människan. De krav vi ställer på våra samhälleliga institutioner är helt annorlunda de krav vi ställer på varor vi köper och därför är det sannolikt att andra mekanismer behövs för att sköta ett samhälle.

Industrialism och kapitalism befriade människan från årtusenden av gammalt förtryck. Genom rasering av feodalismen och utmaningen av gamla sedvänjor och tankemönster banade de väg för ett fritt samhälle. Kvinnans frigörelse, även om den inte på något sätt var en idé som drevs av de kapitalistiska teoretikerna fick mycket av sina impulser från lönearbetet, från tanken att var och en har ett värde som självständig ekonomisk aktör.

Industrialism och kapitalism producerar också ett enormt välstånd. Men vårt samhälle har misslyckats att bringa välstånd till de många. Stora delar av mänskligheten är idag lika fattig som för femtio år sedan, trots en helt exempellös tillväxt. Trots tanken om att ”den osynliga handen” leder till det bästa resultatet är kapitalismens inneboende logik motsatt det stabila och hållbara. Därför måste den ständigt regleras, vilket den nuvarande finanskrisen är ett typexempel på (Den är inte i fokus för studien, men den lämpar sig väl för att åskådliggöra vissa trender och stödja vissa resonemang). .

Jag ifrågasätter starkt tanken att ekonomiskt välstånd är det vi skall sträva efter och att det faktiskt är det som driver människor. I stället är det sociala faktorer och privata relationer som är grunden för vårt välbefinnande. Medan kapitalismens expansiva karaktär passade bra för den industriella utvecklingsfasen, är dess drivkrafter och regleringsmekanismer helt enkelt inte anpassade för det samhälle vi nu behöver utveckla, ett samhälle som inte är baserat på fortsatt kolonisering av andra folk, planeter eller resten av naturen.

Samtidigt har vi redan påverkat jorden så mycket att naturen inte längre klarar sig utan oss. Tvärtom, i ökad utsträckning är det vilda beroende av våra aktiva åtgärder och vår förvaltning. Det är inget alternativ att söka sig tillbaks till en tid då vi var jämlika med älgen, moroten och fåret. Idag, vare sig vi vill det eller inte, måste vi agera trädgårdsmästare för hela Trädgården Jorden

Studien pekar ut en viss färdriktning utan att föreskriva någon detaljerad karta eller mål. Förändringar i våra tankesätt och värderingar kommer sannolikt vara de viktigaste förändringskrafterna de kommande femtio åren.

Trädgården jorden är ett försök att sammanfatta trettio år av tankar och mängder av praktiska erfarenheter runt miljö, ekonomi och samhälle. Det är också en sammansmältning av ett politiskt (socialt) ekologisk perspektiv med ett ekonomiskt perspektiv. Framför allt studerar jag hur det ekonomiska systemet kapitalismen, och det tekniska komplex som utvecklats å ena sidan bringat ofantligt välstånd å andra sida har förött naturresurser och skakat om den sociala väv som vi människor behöver.

Trädgården Jorden är en närgången och omfattande studie, fjärran från det snabba och lättfattliga. Men den är trots det skriven på enkel svenska med lite jargong. Den rör sig över många discipliner, ekonomi, fysik, jordbruk, psykologi, antropologi, medicin, historia och socialvetenskap för att nämna det viktigaste. Trädgården Jorden har ett globalt fokus, avsedd för en internationell publik. Den svenska utgåvan har ett antal exempel från Sverige. Studien omfattar omkring 350 sidor text samt ett femtiotal illustrationer. Målgruppen är den samhällsintresserade allmänheten.

Älska Klimatsmart: vad är det för fel på grannen?

I dessa tider då allt skall vara klimatsmart så vill jag dra en lans för att vi skall älska klimatsmart. Och då pratar jag inte om KRAV-märkta kondomer eller p-piller gjorda av ekologiskt odlad humpty-dumpty. Nej jag tänker givetvis på objekten för vår kärlek. Finns det något som föranleder "onödigt" resande så är det väl alla tramsiga resor folk gör till sina käresta eller käraste. I dagens läge kan ju folk bo i Sverige och ha pojkvännen på Nya Zeeland. Och så kommer ni och pratar om att äta lite mindre kött, eller promenera istället för att bilen!

Jag säger bara: Vad är det för fel på grannen? Han/Hon dög förr och borde duga nu!

Och vill ni få en lagstiftning på området så kan ni kryssa mitt namn på Europaparlamentets valsedlar för Lokala Kärlekspartiet.

200 miljarder energislavar

En människa behöver cirka 2500 kalorier per dag (2,9 kWh) , cirka åttio procent används bara för att vara vaken, tänka, äta osv, så knappa 600 Wh kan tänkas vara för arbete, men med hårt arbetande människor som äter mer kanske man kan ligga på 800 Wh per dag. På årsbasis så förbrukar en svensk sisådär en miljon kilokalorier vilket är 1,16 MWh. Svensken gör också av med 5,65 (amerikanen 7,71, engelsmannen 3,8 och senegalesen 0,25) ton oljekvivalenter energi, vilket motsvarar 65,7 MWh, dvs vi gör av med energi som motsvarar 57 människor (IEA 2008). Men vår ut-energi är bara en femtedel av det vi äter. Samtidigt är det också betydande energiförluster i användningen av den externa energin, det varierar med olika användningsområden. Men om vi antar en 40 procentig verkningsgrad i genomsnitt så innebär det att vi har 100 ”energislavar” för varje svensk.

Världsgenomsnittet är betydligt lägre, ungefär en tredjedel av Sveriges så det går ungefär 30 energislavar på varje människa, vilket motsvarar en total ”världsbefolkning” av energislavar på 200 miljarder människor – inte konstigt att vi har tagit över klotet! . Ett annat sätt att presentera samma förhållande, och också lägga ett ekonomiskt perspektiv på det är ett fat olja motsvarar energin i cirka 25 000 timmar mänskligt arbete (dvs 12 personer som arbetar i ett år). Kostnaderna för att pumpa upp oljan är inte mer än någon dollar per fat. Men även med ett oljepris på flera hundra ollar per fat, så är det mycket billigt jämfört till och med med slavarbete.

Minskad marginalnytta av globalisering?

Frågan är också om inte de positiva effekterna av globalisering har avtagit starkt i det nuvarande samhället, där de flesta industriprocesser är standardiserade och identiska i alla länder. Det förefaller som de sk ”komparativa fördelarna” främst handlar om löner, eftersom – inom industrin - allt annat är lika. En fabrik i Thailand, kan mycket väl vara ägt av ett indiskt företag, ha en chef från USA och använda teknologi från Kina. Det är således inte företagets egna resurser och produktion som är det som skiljer sig från liknande företag i andra länder, utan det är den Thailandska arbetskraften och den Thailändska makro-ekonomiska situationen.

Detta leder till den intressanta observationen att det inte är i första hand ”företag” och ”entreprenörer” vilka konkurrerar med varandra på en global marknad, utan det är snarare politiska system och stater som konkurrerar, och det gör de ju främst genom att ”snedvrida” konkurrensen, till exempel genom att inte ha någon företagsskatt, skattelättnader för utländska investeringar osv. Om så är fallet så utgör organisationer som WTO och i ännu högre grad EU som direkt skadliga eftersom de hela tiden försöker minska skillnaderna mellan staternas regleringar. Och krav på till exempel internationella regleringar av finansiella marknader framstår som farliga.

En ny materialism

Många har sagt, inklusive jag själv att denna värld är för materialistisk, att vi behöver se andra värden. Och det ligger en hel del i det, men frågan är om vi inte kastar ut barnet med badvattnet. Det som vi idag kallar materialism är konsumism, där miljoner produkter spottas ut av själlösa industrier och blommar några dagar innan de slängs. Det vi kallar materialism är kapitalism där allt skall ges ett marknadsvärde, och det marknadsvärdet är Värdet. Materialen, och alla materials moder – naturen – ses bara som något att exploatera.

I stället för att förkasta materialism så skall vi befria materialen från konsumismen och kapitalismen. En riktig materialism ser skönheten i tingen i sig, i deras inneboende historia. En riktig materialism vördar de processer som skapat floden, ja en riktig materialism kan till och med tycka att olja är riktigt vackert som ett uttryck för processer from pågått i miljoner år. En riktig materialism väljer trä framför betong och plast. Inte för att betong och plast är “onaturliga” utan för att de är döda material med lågt informationsinnehåll. Brädans historia är helt enkelt så mycket mer intressant. En riktig materialism väljer de mustiga jordbundna smakerna från riktig mat i stället för de själlösa industriprodukterna som smakar likadant från hundratals fabriker i världen. En riktig materialism värderar saker för deras inneboende kvaliteter och inte efter marknadsvärden, den bekräftar hur ovärderligt världen är, att vi inte kan sätta pris på oss själva, på maskrosen som bryter igenom asfalten eller på sandkornet som följde med våra nakna fötter in från stranden.