Samhället en del av oss och vi en del av samhället

Vi styrs av vårt DNA, vår hjärna och vår kultur. Allt handlar om information.DNA är kodad information. Vår hjärna bearbetar impulser inifrån och utifrån och försöker vidta åtgärder för att öka våra överlevnadschanser och vår tillfredsställelse. Vår kultur är det kollektiva minnet av var vi kommer ifrån, vilka vi är, vart vi är på väg; ett minne, information, som styr vårt handlande. Vi präglas av kulturen under uppfostran och på så sätt anpassar vi oss till kulturen. Kulturen och samhället är i själva verket en utökning av människan, vi finns inte utan det sammanhanget, vi blir lika hjälplösa som en myra utan stack eller ett bi utan kupa, och väldigt få av oss skulle ha kraften att som en bidrottning anlägga en ny koloni. På så sätt bör vi se samhället som en organism. Samhället (jag menar inte staten, utan samhället i en vidare mening, vilket inkluderar frivilliga organisation, folkrörelser, kommuner och självklart också staten) är organisationsformen och informationen är kulturen i vidare bemärkelse (inklusive religion, ekonomi m.m.). Därför kan vi inte ställa individen emot samhället. Visst finns det en spänning mellan individens oberoende och samhällets krav på underordnande (jag sälv är i allra högsta grad en människa som inte vill underordna mig...) – men denna spänning är en del av projektet människan.

Om vi betraktrar samhället på det sättet så kan vi överskrida de begränsningar i vårt tänkande, och vårt handlande som kommer av att vi har trott på sociobilogernas ideer om att vi helt styrs av våra geners önskan att sprida sig eller på nyliberala ideologier om att vi bara agerar utifrån individens snöda självintresse.
(tankar från från Trädgården Jorden)

Det finns andra i båten (än staten och kapitalet)

I politiken är det ofta en klyfta mellan de som vill att en funktion skall tas om hand av ”marknaden” och de som vill att det skall regleras av ”staten”. De förra är liberaler och de senare socialister, något förenklat. Man kan betrakta både marknaden och staten som sociala institutioner för att reglera människors förhållanden. Vilken institution man gillar bäst beror kanske mycket på hur den är organiserad, och i vilket sammanhang man befinner sig i. Samma människa som uttrycker stor skepsis för marknadslösningar kanske känner sig helt bekväm och jämlik med bonden från vilken hon köper sina ekologiska grönsaker, och tycker att det är hemskt att staten tvingar honom att ha sina höns inomhus för att förebygga problem med fågelinfluensa. Och hon som är motståndare till en stark stat kräver likväl statens övertagande av konkursmässiga banker.

Till formen är de väldigt olika. Frågan är vilken av institutionerna vi föredrar? Vi, som medborgare, har väldigt liten tillgång till staten, vår roll är att betala skatt och att med jämna mellanrum rösta på vem som skall styra den, och oss. På marknaden är vi mer delaktiga och i alla fall i teorin jämlika. Marknaden kan ses som ett socialt nätverk, och med den synen blir plötsligt inte skillnaden mellan staten och marknaden så stor, och den är ännu mindre när staten agerar ”ägare” och ”beställare” för det mesta av sin verksamhet, dvs. när staten har tagit över marknadens terminologi och organisationsprinciper. Problemet med marknaden ligger kanske främst i att de som redan är rika, och de som har tillgång till information är så gynnade jämfört med andra, och inte i marknadens spelregler som sådana.

Statens övertagande av marknaden har visat sig katastrofal, och marknadens övertagande av staten är nästan lika illa. Finns det andra institutioner vilka skulle kunna fylla alla eller delar av de funktioner staten och marknaden fyller idag? Ja, det finns en uppsjö av andra institutioner. Det finns helt ideella sammanslutningar för att ta hand om någon lite resurs, kanske slå en betesmark med lie varje år, eller hålla en vandringsled öppen. Det finns kommuner i vilka invånarna på ett mycket direkt sätt organiserar en stor del av den understödjande verksamhet de behöver, det finns personalkooperativa daghem, det finns föräldradrivna skolor, det finns boende kooperativa seniorlägenheter och vägsamfälligheter. Sverige bostadsrättsföreningar är ett annat exempel på andra organisationsformer än de gängse kapitalistiska. Dessa föreningar förvaltar en mycket stor del av Sveriges bostadsbestånd och därmed en stor del av nationalförmögenheten. Idag finns det cirka 26 000 bostadsrättsföreningar och cirka 800 000 bostadsrätter i Sverige (Bo bättre 2009). Människors frivilliga sammanslutning för att nå vissa mål är en gammal tradition och har inte varit begränsad till ideell verksamhet. Det finns heller inget som tyder på att dessa sammanslutningar har varit ineffektiva. De är ur denna typ av sammanslutningar som de framtida institutionerna kommer utvecklas, med inspiration av nya impulser och stöd av ny teknik som t.ex. Internet. De kan med ett modernt intryck kanske anses vara en del av det civila samhället .

Slutligen så har vi individerna eller individernas sammanslutning i små enheter som familjen. Mycket som är viktigt i livet utspelar sig på den nivån, som t.ex. kärlek, fortplantning m.m. Den privata sfären har släppt ifrån sig nästan all makt och dess institution, familjen, är ytterligt försvagad. Samtidigt är också nästa nivå, lokalsamhällets, byns, stammen, starkt försvagad. Vi blir då som enskilda atomer i ett oändligt universum där vi krockar med sex miljarder andra enskilda atomer, men vi är inte så väl disponerade för denna extrema form av individualism.

Jag tar upp dessa styrelseskicks och demokratifrågor väl medveten om att min framställning är ofullständig. Det är svårt att diskutera vad som skall eller behöver förändras utan att också diskutera hur, och med vilka styrelseprinciper man skall kunna genomföra det. Mina resonemang ovan pekar mot att icke-statliga och icke-marknadslösningar och institutioner kommer att, och behöver spela en större roll i framtiden. Om de kommer kunna organiseras genom mer formell lokal demokrati inom kommuner eller om det kommer organiseras inom den icke-offentliga formen i det civila samhället är en intressant fråga. Eller kommer individerna hitta nya former för samarbete? Sannolikt kommer politiska, ekonomiska och sociala organisationsformer kommer konvergera och skillnaden mellan dem kommer i stor utsträckning upphävas. Redan idag är det en illusion att försöka skilja ekonomi och politik åt.

Det finns, som diskuterats tidigare en uppsjö av exempel hur folk har organiserat sitt liv och sin produktion på andra principer än de rent marknadskapitalistiska, utan att de hemfallit till statsstyrning. Dessa kooperativa – i vidare bemärkelse – organisationsformer är de som verkar mest lovande för framtiden. Man kan invända att exemplen av när de fungerar främst gällt småskalig lokal verksamhet. Och det är nog så. Men med modern teknik så borde man kunna utöka deras räckvidd. Och bara för att inte all verksamhet kan organiseras efter vissa principer betyder det ju inte att det är något fel på principen. Kapitalismen har ju samexisterat med statligt driven verksamhet överallt, de moderna samhällen har accepterat att militären är uppbyggt på en annat sätt än hur vi skulle acceptera våra vanliga arbeten att vara organiserade, bara för att nämna två situationer av samexistens av helt skilda organisationsformer inom ett samhället. Men man kan också vända på resonemanget. Det faktum att lokal förvaltning och direktdemokrati fungerar bäst i den lilla skalan kan ju vara ett starkt argument för den lilla skalan, likväl som ett argument emot lokal förvaltning.

Trädgården Jorden – en modern civilisation

Nu har jag skrivit färdigt en studie i politisk ekologi och ekonomisk demokrati.

-ja, ja "färdigt" när man pratar böcker är mycket relativt. Jag har skrivt några tidigare och vet att det är ett ändlöst ändrande, rättande och korrigerande när en redaktört väl sätter sina klor i den. I det här fallet vet jag inte heller om det finns någon redaktör som är intresserad - det är liasom nästa steg.....

Nåväl, nedan får du en liten inblick vad det handlar om:
--------------------------------------------------------------------------------------

Hur kan vi försörja en ökande befolkning utan att samtidigt förstöra jorden?
Varför skall man inte ta livet av människorna för att skapa en bättre värld?
Är det pengar eller kärlek som driver mänskligt beteende?

Trädgården Jorden visar på vilka enorma utmaningar vårt samhälle står inför. Å ena sidan är det påfrestningar på ekosystemen och naturresurserna, å andra sidan är det en endemisk fattigdom och ojämlikhet. Det moderna samhället saknar mekanismer för att värdesätta naturens tjänster och varor. Detta har lett till rovdrift. I och med ersättningar för ekosystemtjänster (som för miljöåtgärder i jordbruket eller kolsänkor) så har kapitalismen getts en ingång till att skapa ytterligare en marknad, efter varumarknaden, arbetsmarknaden, marknaden för jord och den finansiella marknaden. Jag frågar mig – och läsarna - om det är en klok strategi att låta det system som skapat problem också fixa det?

Jag analyserar samhällets historia och hur det blev som det blev samt hur utvecklingen påverkar det humana och sociala kapitalet. Jag visar på betydelsen av handel för vår ekologiska anpassning; betydelsen av de olika teknik- och energigenombrotten och hur vi genom detta inte bara skapat oss verktyg men också ökat vår kraft med mellan tjugo och hundra gånger, jämfört med jordbrukssamhällena. Detta har lett till enorm utveckling, men det har också ett pris.

Särskild uppmärksamhet ges energi och jordbruk, båda avgörande för vår överlevnad. Vi har förlängt vår arm med teknik och dess kraft med energi, men är vi verkligen effektiva? I jordbrukssamhällena var det en självklarhet att man måste producera mer energi från åkrarna än vad befolkningen behövde för att orka arbeta och reproducera sig. Det moderna jordbruket är dock helt beroende av extern energitillförsel. 1960 användes 13 gånger mer energi än vad maten innehåller medan det stigit till 170 gånger år 2000. Det får anses vara en sensationellt ineffektiv produktion, och det ger ett värdefullt perspektiv på användning av åkermark till biobränslen. .

Medan marknadsekonomin är ett bra sätt att distribuera varor på så är steget långt till slutsatsen att det också är det bästa sättet att sköta ett samhälle på. Jag reflekterar över effekterna av att det sociala kapitalet, dvs. de samhällsfunktioner vilka byggts upp som gemensamma resurser, likvideras för att engageras i den kapitalistiska ekonomin. Det representerar den slutliga överhögheten för marknaden över samhället, för pengarna över människan. De krav vi ställer på våra samhälleliga institutioner är helt annorlunda de krav vi ställer på varor vi köper och därför är det sannolikt att andra mekanismer behövs för att sköta ett samhälle.

Industrialism och kapitalism befriade människan från årtusenden av gammalt förtryck. Genom rasering av feodalismen och utmaningen av gamla sedvänjor och tankemönster banade de väg för ett fritt samhälle. Kvinnans frigörelse, även om den inte på något sätt var en idé som drevs av de kapitalistiska teoretikerna fick mycket av sina impulser från lönearbetet, från tanken att var och en har ett värde som självständig ekonomisk aktör.

Industrialism och kapitalism producerar också ett enormt välstånd. Men vårt samhälle har misslyckats att bringa välstånd till de många. Stora delar av mänskligheten är idag lika fattig som för femtio år sedan, trots en helt exempellös tillväxt. Trots tanken om att ”den osynliga handen” leder till det bästa resultatet är kapitalismens inneboende logik motsatt det stabila och hållbara. Därför måste den ständigt regleras, vilket den nuvarande finanskrisen är ett typexempel på (Den är inte i fokus för studien, men den lämpar sig väl för att åskådliggöra vissa trender och stödja vissa resonemang). .

Jag ifrågasätter starkt tanken att ekonomiskt välstånd är det vi skall sträva efter och att det faktiskt är det som driver människor. I stället är det sociala faktorer och privata relationer som är grunden för vårt välbefinnande. Medan kapitalismens expansiva karaktär passade bra för den industriella utvecklingsfasen, är dess drivkrafter och regleringsmekanismer helt enkelt inte anpassade för det samhälle vi nu behöver utveckla, ett samhälle som inte är baserat på fortsatt kolonisering av andra folk, planeter eller resten av naturen.

Samtidigt har vi redan påverkat jorden så mycket att naturen inte längre klarar sig utan oss. Tvärtom, i ökad utsträckning är det vilda beroende av våra aktiva åtgärder och vår förvaltning. Det är inget alternativ att söka sig tillbaks till en tid då vi var jämlika med älgen, moroten och fåret. Idag, vare sig vi vill det eller inte, måste vi agera trädgårdsmästare för hela Trädgården Jorden

Studien pekar ut en viss färdriktning utan att föreskriva någon detaljerad karta eller mål. Förändringar i våra tankesätt och värderingar kommer sannolikt vara de viktigaste förändringskrafterna de kommande femtio åren.

Trädgården jorden är ett försök att sammanfatta trettio år av tankar och mängder av praktiska erfarenheter runt miljö, ekonomi och samhälle. Det är också en sammansmältning av ett politiskt (socialt) ekologisk perspektiv med ett ekonomiskt perspektiv. Framför allt studerar jag hur det ekonomiska systemet kapitalismen, och det tekniska komplex som utvecklats å ena sidan bringat ofantligt välstånd å andra sida har förött naturresurser och skakat om den sociala väv som vi människor behöver.

Trädgården Jorden är en närgången och omfattande studie, fjärran från det snabba och lättfattliga. Men den är trots det skriven på enkel svenska med lite jargong. Den rör sig över många discipliner, ekonomi, fysik, jordbruk, psykologi, antropologi, medicin, historia och socialvetenskap för att nämna det viktigaste. Trädgården Jorden har ett globalt fokus, avsedd för en internationell publik. Den svenska utgåvan har ett antal exempel från Sverige. Studien omfattar omkring 350 sidor text samt ett femtiotal illustrationer. Målgruppen är den samhällsintresserade allmänheten.

Kan man rättfärdiga kapitalismen?

Kapitalismen och industrialismen har många olika ansikten. De tidigaste fabrikerna var vad man fortfarande kallar sweat-shops. Här handlade om att tränga ihop så många arbetare som möjligt, på så litet utrymme som möjligt för att arbeta så mycket som möjligt för så låg lön som möjligt. Den typen av kapitalism förekommer fortfarande men är, som tur är, inte så vanlig. Den andra versionen är när betoningen istället är på mekanisering och att öka utbytet per arbetare. Den versionen kräver större investeringar, och den behöver också en pålitiligare och stabil arbetskraft vilken man betalar relativt bra. Vinsten ligger ändå inte i att ”suga ut” arbetarna, utan i att producera så effektivt som möjligt.

Den moderna kapitalismen fungerar fortfarande efter dess modeller och de finns parallelt i många länder. Men huvuddelen av vinsten kommer inte längre från något direkt mervärde av arbetet. De stora vinsterna kommer från innovation och branding. Normala industriprodukter tillverkas i brancher med låga marginaler, de genererar fortfarande, om saker går som de skall, en ansträndig profit. Men det är inte det som skapar offantliga rikedommar som Gates, Kamprad eller Buffet. I fallet Gates är det helt klart innovation i en branch som fortfarande är (var) ny som möjligjorde Microsofts framgångar. Deras arbetare var nog inte mer utsugna än andras och deras produktivitet var knappast högre än andras programmerare. Kamprad revolutionerade möbeltillverkning och inte minst distributionen och flyttade fokus närmare konsumenten, också en typ av innovation. Warren Buffet representerar den andra formen av kapitalism, den rena investerarens, eller spekulanten. Han har över fyrtio år fått runt tjugo procents ränta på sina investeringar.

Den rent industriella produktionen hotar att gå samma väg som jordbruket, med krympande marginaler. Det är dock svårt att se att någon skulle välja att arbeta kvar i sådan industrier som en ”livstil” vilket är fallet med jordbruk, hantverk och vissa andra småföretagaryrken, t.e.x restaurantägare eller butiksägare. Framtida vinster ligger i att ha så lite med produktionen att göra som möjligt. Kontroll av brands och patent är viktigare än att ha fabriker (det blir ändå bara problem med strejker, olyckor, utsläpp osv). Därför är också kapitalisterna mer intresserade av att få ut mervärde av oss som konsumenter än som producenter.

Parallelt med denna avmaterialisering av kapitalismen inom industrin har också de största kapitalflödena helt frikopplats från något som har med produktion att göra. Vid mitten av sjuttiotalet var fortfarande nästan alla valutatransaktioner för att köpa varor eller tjänster, idag är det mindre än 0,1 % som är för handel, resten är bara handel med pengar. Keith Hart skriver: ”att tillverka saker och få folk att spendera pengar på dem är alldeles för jobbigt. Det är bättre att satsa på penningmarknader med kalkylerbara risker. Det är därför kapitalismen idag är en stor flod av pengar som går runt jorden i hög fart. Marknaden för vardagsvaror har stagnerat därför att folk inte har något att köpa för, och kapitalister har pålitligare sätt att öka sin förmögenhet än att tillverka dessa.” Jag är benägen att hålla med Hart, med tilläggett att det kanske inte bara är att folk inte har råd att köpa varorna utan minst lika mycket att de inte behöver mer saker. Den verkliga gåtan är väl vem som faktiskt betalar för vinsterna i alla dessa transaktioner. Medan vi kan ge ekonomerna rätt i att man inte kan betrakta ekonomin som ett nollsummespel i största allmänhet – ökad produktivitet betyder trots allt att det finns mer att dela på – så är det mycket svårt att se hur något riktigt mervärde kan skapas ur alla dessa penningtransaktioner och finansiella instrument. Och om det inte görs så måste det finnas någon som betalar vinsterna .

Mycket av kapitialismens legitimitet vilar på bilden av entreprenören, den industrielle entreprenören, som har en idé, startar produktion, anställler andra osv. Vi är benägna att tycka att ett sådant initiativ är värt de vinster de eventuellt får, vi vet ju att många misslyckas också. Men den bilden är ungefär lika sann som reklambilder för betande kor i hagen, när de flesta av dem går inne, eller lika sann som när du köper ”hemlagad” ostkaka från en jättefabrik.

Så frågan är vilka de moraliska eller rationella argumenten är för att rättfärdiga tingens ordning?

Detta helt bortsett från den skriande ojämlikhet mm som fortfarande råder.......

Inbördes Hjälp

Pjotr Kropotkin skrev sin fina bok ”Inbördes Hjälp” i polemik med Thomas Huxley, Darwins lärljunge som försökte tillämpa Darwins iakttagelser på det mänskliga samhället. Huxley använde ”kampen om tillvaron” som mått också för att diskutera människans samhälle och framsteg. Kropotkin vände sig starkt emot detta. Han motsatte sig på inget sätt Darwins teori om ”kampen för tillvaron”, men han menade att den ofta överbetonade individens kamp mot andra individer inom samma art. Kropotkin hittade helt andra exempel i den natur han kände bäst, Sibiriens och Manchuriets. Där såg han att kamp mellan individer inom samma art inte alls var särskilt utbrett, däremot observerade och dokumenterade han mängder av exempel på hur djur utvecklar samarbete med varandra vilket ju stärker hela artens överlevnad i första hand, och först därefter kommer konkurrensen mellan individer att spela någon större roll. Det är ju inte omöjligt att Sibiriens karga miljö i sig leder till att samarbeter är en bättre strategi, medan i de tropiker som Darwin studerade så var det mer av kamp mellan individerna? I vilket fall som helst så utesluter inte alls Darwin och hands teorier att inbördes hjälp kan vara en viktig fatktor för en arts överlevnad.

Själv är jag lite tveksam till att dra för långtgående slutsatser av hur människan bäst skall organisera sig av olika djurs beteenden. Jag tror att man i princip hittar det man vill hitta. Med miljarder arter så vore det ju konstig om inte variationen i organisation inom arten också är närmast oändlig. Men viktigare är kanske att jag tror att just det som gör oss till människor är att vi kan välja vilket samhälle vi vill ha, snarare än att vara offer för våra gener och instinkter.

Hursomhelst, Kropotkin tittade inte bara på djuren, han reflekterar också, eller främst över hur inbördes hjälp har fungerat i mänskliga samhällen, för det är ju det argumentet han vill föra. Hans exempel kommer främst från den medeltida staden och från bykommuner och arbetskooperativ. Samarbetet han skildrar är inte alltid något som gäller alla människor utan en viss grupp av människor. Han beskriver de medeltida städerna som samhällen som växer fram organiskt, utan någon direkt plan eller lagstiftare. Trots det kan man i de flesta observera samma mönster av samarbeten i kommuner och gillen. Han spårar städernas självständighet och samarbetsanda i den frid och skydd som marknadsplatser åtnjöt och den viktiga roll som gillena spelade. Gillena var dels handelsgillen och hantverksgillen (skrå). I skråna samarbeta hantverkarna och delade upp arbeten mellan sig. Regler var utformade för att undvika konkurrens och reglera antalet yrkesutövare, löner mm. Det utvecklades ”standarder” för produkter som t.e.x. den tyska renhetslagen för öl. Kropotkin noterar att manuellt arbete inte var ett bevis för underlägsenhet, tvärtom så ansågs det ärofullt. Kropotkin diskuterar sedan hur adeln på olika sätt försöker komma åt städernas frihet men att det i de flesta fall misslyckades. Det var först när länsherrar och annan adel delade makt med den framväxande kungamakten som man kunde ta upp kampen med städernas borgare. Staten, tex i England såg inte med blida ögon på folkets samabetsformer och 1563 bestämde drottning Elisabeth att gesällernas löner skulle fastställas av fredsdommarna. Man försökte förbjuda organisering av gesäller och 1799 förbjöd man slutligen all slags föreningar (!). Fackföreningar och kooperativ blev den nya tidens samarbetsorganisationer. När Robert Owen bildade Grand National Consolidated Trades’ Union fick den på några månader en halv miljon medlemmar.

Den kooperativa rörelsen är ett annat utmärkt exempel. Kropotkin ger också många exempel på hur bönder och arbetare i Ryssland samarbetade i en typ av kooperativ kallat artelet. Han visar på hur sådan självorganiserade system skötte, utan någon som helst inblandning av myndigheter fisket på Kaspiska havet och i Ural och Volga floderna. Han berättar att när tjugo bönder kommer till en stad för att arbeta, bildar de en artel. De hyr rum, lejer en kock, väljer en ålderman. De äter gemensamt och var och en betalar sin andel av kost och logi. Samma system tillämpades t.o.m. bland staffångar i Sibirien.

Det bör betonas att Kropotkin inte var någon idealist som vägrade att inse att människor inte alltid är altruister. Han skriver:
Fastän alltså inbördes hjälp är en av utvecklingens faktorer, utgör den emellertid bara en sida av förhållanden mellan människor; vid sidan om denna kraft finns och har alltid funnits en annan kraft – individens självhändelse, inte bara i sin strävan att nå fördelar för sig själv eller sin klass, ekonomiska, politiska och andliga sådana, utan också i sin viktigare men mindre påtagliga funktion att bryta de alltför lätt stelnande former som stammen, bykommunen, staden och staten påtvingar individen. Där finns med andra ord, en individens sjäkvhävdelse som utgör ett progressivt element.

Det är väl egentligen inget nytt eller uppseendeväckande i det Kropotkin skriver. Men vi behöver höra igen och igen att samarbete är en mycket naturlig sak för människorna. Inte minst i dessa tider.