Skövling av skogsmark för exportproduktion har fått en hel del uppmärksamhet, och det med rätta (se t.ex. http://www.swedwatch.org/sv/mer-kott-och-soja-mindre-regnskog). Men det är inte alls självklart hur man skall fördela effekterna (som klimatpåverkan) av skövlingen på olika produkter. En studie av Sabine Henders från Linköpings universitet, U Martin Persson från Chalmers och Thomas Kastner från Alpen-Adria Universität i Österrike Trading forests: land-use change and carbon emissions embodied in production and exports of forest-risk commodities visar att en tredjedel av skogsskövlingen i Argentina, Bolivia, Brasilien, Paraguay, Indonesien, Malaysia, och Papua New Guinea drivs av export. I deras artikel identifieras betesmark för nötkött som den främsta orsaken till skogsskövling i de sju länderna medan sojabönsodling tar andraplatsen.
Men om vi ser till fallet Brasilien så har arealen betesmark varit rätt stabil det senaste decenniet. Det som skett är att betesmarker har plöjts upp för odling, medan nya betesmarker har etablerats i skogen. Är det då betesdriften som driver avskogningen? Om man istället ser till förändringen av jordbruksareal i Brasilien som helhet kommer sojaodlingarna vara den främsta ”boven” följt av sockerrör (bland annat för biobränsle) som nummer två, medan betesmark inte har ökat nämnvärt och därför inte har någon större skuld i avskogningen[1], detta trots att det odlas väldigt lite socker i de nyligen avskogade områdena.
En annan artikel, Global cropland and greenhouse gas impacts of UK food supply are increasingly located overseas, publicerad av Royal Society (av bland annat samme Kastner samt Pete Smith en av författarna till FN:s klimatrapporter) tar ett större perspektiv och argumenterar för att miljöeffekterna av avskogning för jordbruksändamål skall läggas på all åkermark i världen eftersom den är del av ett globalt livsmedelssystem. Det betyder att en genomsnittlig åkerlapp i Sverige skall belastas med samma växthusgasutsläpp som motsvarande mark i Amazonas. Det motsvarar årligen 1,18 ton CO2 för varje hektar mark.
Det kan tyckas absurt, men att detta synsätt har sina poänger framgår när vi tänker på att Europa har låtit mycket större arealer växa igen än det som avskogats i Latinamerika. Europeiska bönder skulle ha kunnat producera proteinfoder till sina grisar och höns, men det har varit billigare att köpa soja från Brasilien. På samma sätt är det billigare att köpa palmolja från Indonesien än att odla raps, solros eller oliver i Europa. Är det då inte rimligare att säga att det är det globaliserade livsmedelssystemet, eller ”marknaden” som driver avskogningen än att säga att det är ”kött”?
Jag har nyligen publicerat en längre artikel om detta på engelska, Are cows eating the Amazon?, där finns mer data och referenser.
[1] En
annan sida av saken är att nötköttsuppfödningen i Brasilien snabbt ställer om
till amerikansk feedlot modell, med utfodring av stallade kor istället för
betesdrift.
5 comments:
Just biobränslen ska nog inte pekas ut som någon drivkraft. Brasilianska regeringen har satt upp strikta regler för vilka marker som får omvandlas till sockerrörsplantager och det handlar så gott som enbart om nedlagda, outnyttjade marker. Sojaproduktionen kan däremot vara en viss drivande faktor, men den största faktorn är trots allt virkesefterfrågan.
En annan sida av den brasilianska nötköttsproduktionen är att den är rejält ineffektiv. På svenska, svagproducerande naturbetesmarker behövs 1,5-2 kor per ha för att behålla en god betesproduktion. I Brasilien - med betydligt större grästillväxt är det vanliga att ha 0,4-0,5 kor/ha. Mindre mänsklig insats och därför billigare, men ett sämre utnyttjande av markens uthålliga produktionsförmåga.
Framför allt så har avverkningen av Brasilianska Amazonas nu avtagit och är nere på 1 promille av den totala ytan, dvs man har en omloppstid på 1000 år. För allt vad vi vet så är detta en hållbar avverkningstakt. Vi vet att områden som för 500 år sedan var åker, och hade varit åker i flera hundra år, idag inte kan skiljas från annan regnskog. Så att regnskogen avverkas och brukas är inget att hetsa upp sig för. Så har människan gjort i alla tider och skogen överlever och frodas, om det sker på ett hållbart sätt. Däremot kan naturligtvis avverkningar göras ohållbart, och på för stora ytor så att alla arter inte kan återkolonisera.
/Jonas E
Poängen är att i ett globaliserat handelssystem så är det inte några klara samband mellan att kor utgör front för avskogningen i Amazonas och den köttkonsumtion som påstås driva denna avskogning. Som jag pekar på har betesmarken varit relativt oförändrat medan sockerodlingarna ökat. Då kan man med minst lika stor rätt säga att det är socker-etanol som orsakar detta. Därför är också regler som EU och Brasilien har om biobränsle produktion rätt tand och meningslösa. Men sedan drar jag resonemanget ett varv till och diskuterar om det finns ett samband mellan det faktum att vi lägger ner jordbruk och betesmark här, medan den ökar på andra ställen. Egentligen är det rätt självklart, ungefär som vi lagt ner textiindustrin, men jag tycker inte folk förstår det särskilt väl. Summa summarum så är det svårt att peka ut enskilda drivkrafter för förändringar i komplexa system.
Om avverkningar i Amazonas, eller i Järlåsa (som jag hänvisade till i det engelska inlägget) innebär skövling eller bara ett normalt markanvändande är också en relevant diskussion, men den lämnar jag till en annan gång. I det engelska inlägget pekar jag just på att vår markanvändning har varit mycket mer dynamisk än vad man kan få intryck av av debatten.
Ett annat perspektiv är också hur de brasilianska lagarna för markanvändning fungerar i praktiken. Vi beskriver det i viss utsträckning i boken Jorden vi äter.
Instämmer i att det är svårt att peka ut enskilda drivkrafter som enda orsak, men vissa drivkrafter kan ändå sägas vara viktigare än andra. Om man inte får bra betalt för virket, eller har sin verksamhet alldeles i närheten, så finns det ingen anledning att börja odla gräs på hårda lateritjordar i Amazonas - det finns massor av mer lättillgänglig och mer produktiv mark att föda upp kor på, även om man slutgöder dem på en feedlot.
De forskare jag talat med är förvisso oroade för cerradons framtid, men just sockerrörsodlingarna ansåg de inte vara något stort problem - det är ju ofta stora företag med internationella ögon på sig som inte riktigt har råd att göra alltför stora fel.
/Jonas E
"1,5-2 kor per ha för att behålla en god betesproduktion. I Brasilien - med betydligt större grästillväxt är det vanliga att ha 0,4-0,5 kor/ha"
Värt att komma ihåg är att ju större effektivitet desto mindre plats för annat, dvs färre vilda djur och växter.
Generellt alltså.
Generellt är alltså lagom bäst och trevligast.
Nej tvärtom! Ett svagt betestryck leder till att markerna slyar igen, trivialarter som det finns hur mycket som helst av, tar över och det blir avsevärt mindre plats för blommor, fjärilar, skalbaggar, solitärbin, maskar, spindlar fåglar etc. Det är tvärtom så att ca 50 % av våra rödlistade arter är beroende av en hög intensitet i brukandet.
Brasilien har lite annorlunda förutsättningar, men om man betar med låg intensitet, måste man dels beta större arealer - dvs mindre yta kvar för de arter som behöver ostördhet från bete, dels ansamlas en massa förna i betesmarken som förr eller senare brinner och då hotar de inhemska arterna. Saken blir inte bättre av att man på 1800-talet införde en del afrikanska gräs i Brasilien som hotar att ta över alla öppna marker och sprida sig in i cerradon om de inte hålls efter ordentligt.
Naturen är komplicerad, men en större del av den än de flesta tror, är faktiskt en kulturprodukt som kräver fortsatt brukande för att bevara mångfalden. Det gäller Sarek såväl som svenska skogen och kanske tom. delar av Amazonas.
/Jonas E
Post a Comment