Varifrån kommer kalorierna

I sju bilder förklarade jag några viktiga sidor av den globala matförsörjningen  vid ett seminarium på KSLA häromdagen. 

Det produceras brutto cirka 5600 kcal per person och dag i världen. I tabellen nedan kan man se hur dessa används. Det finns således 2800 kcal per person och dag vilket är långt över dagsbehovet - särskilt som detta är genomsnitt för alla personer, inklusive mycket gamla och spädbarn. "Överskottet" av kalorier visar sig dels som ett mycket stort svinn och som ökande midjemått. Trots detta finns det nästan en miljard människor som är hungriga. 

Majs är den gröda som producerar flest kalorier, men det mesta används som djurfoder. Vete är den gröda som odlas på störst areal. Sojabönor står för mest protein, och producerar nästan dubbelt så mycket protein per hektar än någon annan viktig gröda. Sockerrör och sockerbetor producerar kring 40 miljoner kcal per hektar och år, ungefär dubbelt så mycket som någon annan gröda - tillräckligt för 40-50 människors energibehov. 

Vi såg på den första tabellen att drygt en fjärdedel av allt som odlas går till djur som foder. Och att de bara ger tillbaks en tredjedel av detta som mat. Men bilden är lite mer komplicerad än så. Av energin i maten kommer mer än fyra femtedelar från vegetabilier. Däremot står animalierna för 40% av alla proteiner och hela 45% av allt fett. Tvärtemot vad många kanske tror så är fett kanske den största begränsningen i det globala matsystemet.

Det finns en alldeles för förenklad syn på att djuren alltid är ineffektiva. Grafen nedan visar var maten till lantbruksdjuren kommer ifrån. Nästan hälften av allt foder kommer från betesmarker och permanenta gräsmarker. Från åkermark kommer det spannmål 19% odlat gräs, klöver och ensilage 8% och oljeväxter (främst soja) 5%, dvs en knapp tredjedel av det som alla djur äter är odlat foder. Andelen är mycket högre för grisar och kyckling än för idisslare. Resten av det som djuren äter är skörderester och bi-produkter från livsmedelsindustrin (drank, vetekli, rapsmjöl osv). I själva verket är en betydande del av spannmålen också  spannmål som inte duger till människoföda, pga låg kvalitet. 

Men grafen visar globala genomsnitt, spridningen mellan olika jordbrukssystem är enorm så det är egentligen inte möjligt att generalisera. Indien har flest kor i världen, och de äter nästan bara gräs och skörderester, till och med sopor, medan amerikanska biffkor göds på majs och soja. Svenska mjölkkor ligger någonstans mittemellan och svenska dikor äter nästan bara gräs. 

I bakgårdsuppfödning av gris och höns används typiskt något hundra gram mänskligt ätbart protein för att producera ett kg protein, medan i den industriella uppfödningen går det åt 3-6 kg protein för att få fram ett kg animaliskt protein. 

Det är ökningen av köttkonsumtionen som får mest uppmärksamhet. Och ofta får det representeras av en biff. Men i själva verket har inte konsumtionen av nötkött ökat snabbare än befolkningen. Per capita har konsumtionen av mjölk och nötkött varit stabil de senaste 50 åren. Den dramatiska ökningen står kycklingen för. Konsumtionen av kyckling har ökat 12 gånger (eller 5,5 gånger räknat per capita). Andra viktiga produktkategorier som ökat mycket kraftigt är vegetabiliska oljor och grönsaker. 

Det förefaller alltså som att man sparkar in öppna dörrar när man uppmanar folk att hålla igen på rött kött och äta mer grönsaker.

En viktig utveckling de senaste årtiondena är en kraftig ökning av handeln med mat. Om man räknar ihop sojabönor med sojamjöl och sojaolja är sojan den absolut största strömmen, med vete som tvåa. Allt fler länder blir strukturellt beroende av handeln och det gäller i väldigt hög grad sojabönor, djurfoder och de vegetabiliska oljorna.  

Det pratas mycket om att Sveriges självförsörjning av livsmedel är låg. Det sägs att 50% av maten vi äter är importerad. Även om statistiken är osäker kanske det är sant - om man räknar pengar. Men då skall vi veta att vi importerar stora mängder dyra livsmedel som exotisk frukt, kaffe, vin och ostar, medan vi exporterar stora kvantiteter rätt billiga livsmedel, förutom Absolut vodka. Vi exporterar grisfötter och kycklingvingar och runt en miljon ton spannmål varje år - tillräckligt med mat för 3 miljoner människor. Räknar man på kaloribas så balanserar export och import varandra rätt bra. Dvs man skulle kunna hävda att vi är självförsörjande.

Det är en annan femma att hela livsmedelssystemet är så känsligt att vi bara klarar några dagars avspärrning...

Inte lätt med fett

Kan vi klara vår fettförsörjning på ett ansvarsfullt sätt?

De vegetabiliska fetterna har blivit en av de viktigaste produkterna i den globaliserade livsmedelsindustrin och handeln, cirka 40 % av världsproduktionen passerar en gräns, vilket är en mycket högre andel än för andra viktiga livsmedelsråvaror. Världsmarknaden domineras helt av palmolja och sojaolja, med raps på tredjeplatsen.  Dessa oljor handlas mest i världen och många länder är helt beroende av import av dem för sitt fettbehov.

Palmolja och sojaolja odlas i områden där avskogning är ett stort problem, och där det finns starka skäl att säga att de bidrar till eller driver denna avskogning. Det är ett betydligt större problem med palmoljan, där en mycket stor del av världsproduktionen kommer från områden som var skog för bara tjugo år sedan. En betydligt mindre del av sojan kommer från nyligen avskogade områden. 

Den mark som palmodlingar har anlagts i Malaysia och Indonesien på har i relativt stor utsträckning varit skog eller våtmarker. Minskningen av skogen innebär en kraftig förlust av biologisk mångfald och hotar symboliska arter som sumatratigern och orangutangen.  Den omfattande nedhuggning och bränning av regnskog i Indonesien lägger stora delar av Sydostasien under ett moln av rök varje år, vilket lett till omfattande protester från grannländerna. 

Stora delar av odlingarna anläggs på torvjordar (vilka består endast av organiskt material) och när de röjs och dikas för odling frigörs väldiga mängder koldioxid från nedbrytningen av det organiska materialet, Upp till 6 000 ton koldioxid per hektar kan frigöras från torvjordar att jämföra med ”bara” 600 ton per hektar för avskogning av mineraljordar. Indonesien har för närvarande de tredje största utsläppen av växthusgaser i världen och fyra femtedelar av utsläppen kommer från avskogning, brännande av skog och torvmarker samt annan förändrad markanvändning. 

Problemet är inte oljepalmen i sig. Det går åt mycket mindre mark för palmolja än för att få fram samma mängd olja från oliver, raps, solros eller soja, skörden av palmolja är nästan tio gånger högre än sojaolja och fem gånger högre än rapsolja, vilket gör att om man mäter miljöeffekten per liter olja kan resultatet för palmolja vara mycket bättre än om man uttrycker det per hektar. Eftersom det är en flerårig gröda behöver man inte heller plöja jorden, vilket minskar erosionen avsevärt. Användningen av bekämpningsmedel och konstgödsel är måttlig och definitivt lägre än i andra oljeväxter.

Den ökande användningen av palmolja har flera orsaker bl.a. ökad total efterfrågan av fett pga av en kombination av ökad befolkning och ökade inkomster, minskad användningen av animaliskt fett och ökad industriell bearbetning av livsmedel där palmolja ”passar perfekt”. Sist men inte minst, palmolja är helt enkelt den billigaste oljan (se graf). 

Samvetsömma konsumenter i Sverige kan använda oliv, raps, kokos eller solrosolja för att slippa känna sig delaktiga i soja eller palmoljeproduktionen, men under rådande ekonomiska system spelar det ingen som helst roll eftersom de mängder rapsolja som vi kommer att köpa på världsmarknaden kommer att kompenseras av palmolja som säljs till någon annan.  WWF Tyskland publicerade nyligen en rapport som visade att om palmoljan skulle ersättas med kokosolja och rapsolja skulle detta kraftigt öka växthusgasutsläppen av den tyska oljekonsumtionen. Utsläppen skulle öka motsvarande en tredjedel av Tysklands total växthusgasutsläpp, främst för att odlingarna skulle kräva mycket mer mark, både i Europa och i tropikerna.

En RSPO certifierad oljepalmsplantage i Riau, Indonesien 2016

Det finns certifierad produktion av palmolja (RSPO), vilket inte bidrar till skövling av naturskogar eller nyodling av torvmarker, och det finns en mycket liten certifierad ekologisk produktion. Om systemen fungerar som de skall bör de inte bidra till avskogning. Kritiker påtalar att så länge kineser och indier struntar i certifieringarna blir nettoeffekten liten av sådana system. Den certifierade oljan skickas till européerna medan oljan som inte uppfyller kraven säljs till mindre kräsna köpare. Det finns redan ett globalt överskott av certifierad palmolja. Detta är en mycket komplex och komplicerad diskussion där det är svårt att bena ut orsak och verkan.

Kan vi försörja oss med matfett?

I Sverige får vi ungefär en tredjedel av vårt energibehov från fett. Historiskt sett var matfettet animaliskt (smör, talg och ister) och fettet i maten fick vi från fet fisk, mjölk och kött. Idag får vi fortfarande en relativt stor del av fettet i maten från mjölk och köttprodukter medan matfettet är vegetabiliska fetter i olika former. Sverige har en relativt stor egen produktion av matfett i form av smör och rapsolja. Det finns också en stor produktion av andra animaliska fetter (ister och talg), men de återfinns sällan i livsmedel. Vi exporterar dem eller använder dem till biodiesel. Vi importerar dock betydande mängder oljor, främst palmolja och rapsolja. En del av detta används för biodiesel eller andra tekniska ändamål.

Om vi vill ta ansvar för vår konsumtion är det en rimlig hållning inte bara att undvika palmolja utan att producera en så stor del av fetterna inom landet, eftersom Sverige trots allt har en betydande potential för jordbruksproduktion, och eventuell ökad odling här ställer till med mindre problem än ökad odling i Indonesien eller Brasilien.  

Om lokal produktion prioriteras kan en ökad rapsodling vara möjlig. På sikt skulle andra oljeväxter (oljedådra, hampa, havreolja osv) kunna utvecklas vidare.   

Om lokal och ekologisk produktion skall prioriteras torde en ökad användning av animaliskt fett vara det som skulle ligger närmast tillhands. Det skulle dock krocka med gällande hälsorekommendationer och skulle också kunna innebära problem med konsumentacceptans.

Det förefaller helt omöjligt, med dagens kunskaper, att försörja Sveriges befolkning med allt nödvändigt* fett i kosten (dvs inte bara ersätta smöret utan också allt fett vi får i oss via animalierna) med enbart vegetabilier odlade i Sverige. Det är inte realistiskt ens med konventionellt jordbruk att öka rapsodlingen så mycket och det är helt orealistiskt med ekologiskt jordbruk. Att kombinera en ökad användning av lokalt producerad matfett och en ökad användning av lokalt producerad biodiesel från jordbruket verkar också vara en ekvation som inte riktigt går ihop. 

Det är inte så lätt med fett

Det finns en hel del områden där det råder osäkerhet eller delade meningar om hälso- eller miljöeffekter. Ett livsmedel kan vara nyttigt för en sak och dåligt för en annan. Det miljösmarta alternativet är heller inte nödvändigtvis det hälsomässigt bästa. Om vi ökade användningen av animaliskt fett istället för att betrakta det som avfall skulle vi kunna minska importen av palmolja. Men det kolliderar med de offentliga kostråden — kan man lita på dem?  

Andra faktorer som påverkar valet av fett är teknisk funktion, pris och konsumenternas acceptans. Det skulle till exempel vara svårt för livsmedelsindustrin att öka användningen av ister med en ökande andel muslimer och vegatarianer och veganer i befolkningen. 

Jaq har skrivit en rapport åt projektet MatLust i Södertälje där jag resonerar om olika fetters påverkan på miljö och hälsa (dietist Anna Mellberg har skrivit huvuddelen av det som gäller hälsa, vilket inte direkt är mitt främsta kunskapsområde). Den 8 februari presenterar jag rapporten, samt intryck från en reportageresa på Indonesien, på Cjasa Warg i Stockholm. Fritt inträde, men anmälan krävs. Resonemangen ovan kommer i stora delar från den rapporten som du kan ladda ner här.

* Detta bygger på att Livsmedelsverkets rekommendationer om fettintag är rimliga, något jag inte vet tillräckligt om. Men man kan konstatera att det finns en rad fattiga länder (Burundi, Rwanda, Etiopien) där folks fettkonsumtion är långt under dessa rekommendationer, men så lever folk också betydligt kortare tid där.