Matens miljöpåverkan – handel och transporter

Handel kan i vissa fall minska miljöpåverkan. Produkter kan föras till länder där man har brist på en viss resurs, eller där produktionen av en vara orsakar miljöproblem. Historiskt kan man se hur utbyte mellan boskapsuppfödande folk, eller fiskare och åkerbrukare har varit gynnsam för båda parter och för miljön. Men dagens handel har väldigt litet med sådana sammanhang att göra.

Långväga transporter anses oftast utgöra en mindre del av en varas miljöpåverkan, så också för mat. ”Det beror på att det trots allt är mycket mer energieffektivt att frakta många saker samtidigt. Därför är det många gånger viktigare att fundera över valet av produkter, och hur de är producerade, än hur långt de har färdats” skriver till exempel Naturskyddsföreningen.

Och det stämmer i de flesta fall om man gör en livscykelanalys. Men som jag visat i tidigare inlägg i denna serie så visar livscykelanalyser inte hela sanningen, i många fall är de rent missvisande. Det är fallet vad gäller transporter i allmänhet och internationella transporter i synnerhet. 

Att transporterna har blivit så billiga har varit en starkt bidragande orsak till den kraftigt ökade globala handeln. Värdet av handeln med varor motsvarar idag nästan 50 procent av världens bruttonationalprodukt, upp från 20 procent 1970, och värdet av den internationella handeln ökade från drygt 300 miljarder dollar 1970 till 16 triljoner dollar 2016, dvs över femtio gånger (Världsbankens databas). Större delen av handeln med varor går med sjöfart. Mellan 1968 och 2008 fyrdubblades antalet tonkilometer(UNCTAD). Just det faktum att internationella sjötransporter är så effektiva och därmed också så billiga gör att de har ökat mycket kraftigt.

Sjöfarten är därmed ett paradexempel på Jevons paradox, dvs hur effektivisering av resursanvändning leder till lägre pris vilket leder till ökad resursanvändning. 

Utsläpp av koldioxid (internationella siffror) per ton-km är en femtiondedel av flygets utsläpp och en femtedel av lastbilstransporterna och minst hälften av järnvägens (OECD). Det är dessa siffror som letar sig in i livscykelanalysernas jämförelser av produkters miljöpåverkan.  

För svensk del utgörs transportbranschens växthusgasutsläpp ungefär en femtedel av de totala utsläppen från den svenska ekonomin. Sjöfarten står för mer än hälften av utsläppen (SCB).  På global nivå orsakar sjöfarten 3 procent av alla växthusgasutsläpp, 15 procent av NOx och 13 procent av svaveldioxidutsläppen (Nature). Med nuvarande trend kommer växthusgasutsläppen från sjöfarten uppgå till 15 procent av de globala utsläppen 2050. 

Utöver sjöfartens egen miljöpåverkan så har utbyggnaden av hamnar, kanaler, och farleder ytterligare påverkan. De allt större skeppen kräver allt större hamnar och logistikcenter vilket gör att större delen av trafiken går till ett mycket litet antal hamnar. Det betyder att landtransporterna också ökar samtidigt med sjöfarten. 

Men effekterna av handeln sträcker sig mycket längre än så.  Den globaliserade handeln står också för en betydande andel av flygtrafiken av personer -  även om varorna skeppas med båt så flyger inköpare och försäljare, tekniker och politiker kors och tvärs för att möjliggöra detta. Globaliseringen av arbetsmarknaden är också en del av detta. Flygtrafiken inom EU har till exempel ökat tre gånger på 25 år. Att folk i ökad utsträckning jobbar i andra länder leder till en ökning av trafiken och de mer välbärgade har ofta dubbla eller flerdubbla bostäder vilket givetvis ytterligare ökar deras ekologiska fotavtryck.

Handeln är både en drivkraft för och resultat av den ökande specialiseringen i produktion och handel. Effekterna av detta har jag beskrivit i tidigare inlägg, dvs att hela regioner inriktar sig på att producera en eller ett fåtal jordbruksråvaror, med förödande effekter på biologisk mångfald, jordbrukets uthållighet, resursanvändning och växtnäringsläckage. Ju större skala handeln har desto mer missgynnas de mindre bönderna och livsmedelsindustrierna, därför förstärker den internationella handeln utslagningen av småbönder och hantverksmässig livsmedelsförädling. Handeln är också starkt kopplad till kyltekniken, som i sin tur har mycket stor miljöpåverkan.

Liknande effekter finns på konsumentsidan då den effektiva internationella handeln leder till utslagning av småskalig inhemsk produktion, konsumtion av exotiska produkter och produkter utom säsong. Trots allt prat om ökande köttkonsumtion är ökningen av handeln med exotiska frukter och året-runt-grönsaker mycket större de senaste femtio åren. Till och med buteljerat vatten skeppas över gränserna. På samma sätt som handeln missgynnar små producenter missgynnar den också små och oberoende handlare, Handeln och transporterna är därför kraftigt kopplade till förändrade inköpsvanor, etablering av köpcenter, utslagning av lanthandlare, ökad privat biltrafik och total sett ökad konsumtion av allt, inklusive mat.

Att miljöpåverkan från internationella transporter är obetydlig är därför bara korrekt om man helt bortser från alla dessa indirekta effekter. Tar man hänsyn till de indirekta effekterna är det uppenbart att den internationella handeln spelar en helt avgörande roll för ökad miljöbelastning, resursanvändning och växthusgasutsläpp.

*

Detta var den sista artikeln i serien om matens miljöpåverkan.

Jag har bland annat visat att leden efter gården spelar en ökande roll för växthuseffekten, kanske runt halva i Sverige och runt två tredjedelar inom EU enligt ny forskning. Och i de senare leden är det inte om råvaran är animalisk eller vegetabilisk som avgör utan i vilken utsträckning produkten processas, kyllagras, värmebehandlas och transporteras samt hur den lagas till och konsumeras. En viss produktion kan också ha väldigt olika miljöeffekter. Betande djur släpper till exempel ut mycket växthusgaser och använder stor areal, men gynnar biologiskt mångfald, vårdar marken och använder nästan inga miljögifter.

Livscykelanalyser kan vara användbara, men betydelsen av resultaten överdrivs och metoderna har många svagheter och begränsningar. Framför allt missar de helt de olika systemfunktionerna och drivkrafterna. Och de är där vi hittar det som egentligen styr vår livsmedelsproduktion och konsumtion. Jag gick igenom två viktiga teknologier och deras mycket stora effekt på hela matsystemet, kyltekniken och konstgödseln. Slutligen diskuterar jag i den här artikeln effekterna av handel och transporter. Det är den här typen av systemdiskussioner som vi behöver för att förstå vilka effekter vår matproduktion har. Det är oändligt mycket mer relevant än den fragmenterad ström av larm om miljöeffekterna av palmolja, avokado eller kor. Om vi ersätter palmolja med kokosolja har vi sannolikt inte bidragit till någon förbättring alls. 

(en mindre rättelse av texten gjordes 09:19 27 september)

Grön tillväxt, vilka värderingar förstärker en sådan slogan?

Om vi vill bygga en bättre värld så kan vi inte utnyttja argument som förstärker beteenden som i sig är en del av problemet.

Häromdagen skrev jag ett inlägg på Garden Earth om Talking the Walk, om språket vi använder och vilka värderingar det avslöjar. Vi pratatar om ekosystemtjänster och förstärker därmed synen på naturen som en råvaru och tjänsteresurs för oss, som kan hanteras på ett "ekonomiskt" sätt. dvs vi skall ersätta någon för att se till att vi kan utnyttja de tjänsterna, eller vi skall sätta ett pris på dem så att vi inser vad det kostar att förstöra dem. På samma sätt pratar vi om bio-energi och biomassa på ett sätt som gör att vi jämställer en ros, en ko, en klövervall eller en torvmosse, de är alla bara potentiella leverantörer av energi.

I kväll läste jag en intressant rapport från WWF, Oxfam och Jordens Vänner i  England (eller Storbritannien eller UK eller), Common Cause - the Case for Working with our Cultural Values. Ja i vart fall så har jag läst sammanfattningen (trodde aldrig att jag skulle bli en av de där slöa som bara läser sammanfattningen. Jag har alltid tyckt illa om att skriva sammanfattningar, men motivet att det bara är självupptagna ärthjärnor som bara läser sammanfattningar, där ser man hur det kan gå). Rapporten talar om hur våra värderingar styr hur vi uppfattar budskap, men också hur budskapen påverkar och understödjer värderingar, och hur det på så sätt kan vara rent av negativt att målgruppsanpassa miljöbudskap, eller sociala budskap med skräddarsydda argument som passar en viss målgrupps värderingar, om dessa värderingar i sig är asociala.

Om vi vill sälja in miljöbudskapen till trendkänsliga modelejon, så skall vi tala deras språk. Men om vi gör det så understödjer vi samtidigt värderingar som långsiktigt motverkar det vi vill uppnå - därför att trendkänsligt mode i grund och botten inte går att förena med uthållig utveckling.

Jag undrar hur miljöbudskap till rasister skall låta. "Vill du bevara Sverige svenskt, se till att göra oss oberoende av de muslimska terroristernas olja och avtså från kläder med flamskyddsmedel framställt av afrikanskt antimon, och köp för all del inget av blattarna på torget, deras produkter är fulla av bekämpningsmedel - och för övrigt så borde de åka hem!" Är det värt att minska bensinförbrukningen med sådana argument?

Om vi skall vara relevanta för näringslivet och för Svensson måste vi visa att det "lönar sig" att ta hand om miljön. Och det gör det väl ibland, men ibland gör det det inte alls. Och vi skjuter oss i foten genom att appelera till att folk eller företag skall ändra sitt betende med motivet att det lönar sig. "Det lönar" sig som alltings mått är ju i själva verket det som har skapat mycket av miljöförstöringen. Vi talar inte om för föräldrar att det lönar sig att uppfostra barnen, utan att de har en moralisk skyldighet att göra det, att det kommer ge dem tillfredsställelse eller att de förväntas göra det för att det är deras j-la plikt om de nu nödvändigtvis måste föröka sig. Att klä diskussionen i termer om det lönar sig eller inte, skulle för de flesta te sig absurt. Men det är lika absurt att klä diskussionen om miljön i ekonomiska termer. Och genom att göra det så bekräftar vi och förstärker att det snöda egenintresset är det som styr - och som skall styra - hur smart är det?

På samma sätt förhåller det sig med en slogan för Grön Tillväxt. Dels funkar det högst sannolikt inte som det är tänkt, läs tex om Anthony Giddens i Effekt, mitt eget inlägg Green Economy-a win win win, 
Jakop Dalunde, Osunt

Miljö- och klimatutmaningen kan vändas till en möjlighet för Sverige. Den gröna ekonomins potential visar sig inte minst i att företag - från små till stora, från restaurangbransch till gruv- och mineralnäringen, ser tillväxtmöjligheter i att investera och satsa på miljövänliga varor och tjänster. När världen i allt snabbare takt efterfrågar klimatsmarta och hållbara lösningar är det klokt att satsa på grön tillväxt, som förenar jobb och företagande med klimatansvar. Det ger Sverige konkurrensfördelar och skapar förutsättningar för nya jobb och utveckling i hela landet.

skriver Näringsdepartementet i en rapport. Aandra som skriver liknande: Robert Peterson, Håkan Ericson, Nordiska Rådet (jag tycker nu inte att du behöver läsa alla de där länkarna, men de går till företrädare för olika partier som pratat väl om Grön Tillväxt)

Grön Tillväxt som begrepp lanserades av miljörörelsen för att appelera till de som skrämdes av det tillväxtfientliga, och för att visa att man visst kan kombinera ekonomisk utveckling i form av BNP tillväxt och miljöhänsyn. Men i stort är grön tillväxt en oxymoron, en självmotsägelse, formulerad av någon marknadskommunikatör för att "sälja in" ett budskap. Redan där går det fel.

Om vi vill bygga en bättre värld så kan vi inte utnyttja argument som förstärker beteenden som i sig är en del av problemet.  Vi skall inte motivera folks ändrade beteenden med att "de tjänar på det", eller att "det är coolt att äta ekologiskt" eller "det är fräckt att köra en hybridbil". Det ger lättköpta vinster, men för varje steg fram så tar vi ett steg tillbaks.

Miljöförstöring lönar sig

Det har gått relativt smärtfritt att få in miljöförstöring i ett marknadstänkande. Det finns fortfarande en ”strid” mellan de vilka helst vill reglera miljöförstöring med skatter och regleringar och de som vill göra det genom marknadsmekanismer. Onekligen så är logiken för t.ex. handel med utsläppsrätter helt klar. I stället för att ses som en belastning för kapitalismen kommer dessa utsläppsrätter snart vara tillgångar i balansräkningen. Det kan tyckas absurt, invänder kanske vissa läsare. Detta är ju bara en kostnad som lagts på företagen. Jo det är det, men det är ju kostnaderna för att registrera ett patent också. Till slut blir det en tillgång som kan köpas och säljas, som man kan tjäna pengar på – det är ju själva finessen med utsläppsrätter. Dess historiska ursprung spelar inte längre någon roll. Det ironiska är således att det som kapitalismen i stor utsträckning kan beskyllas för, att förstöra miljön, nu blir ett nytt och lukrativ expansionsområde för kapitalismen. Det är en underbar värld vi lever i.

Alarmister?

Jag har varit engagerad i miljöfrågor och sociala frågor sedan jag var barn. Jag var femton när den första globala miljökonferensen hölls i Stockholm 1972 och följde den nära i pressen. Jag deltog själv i uppföljaren i Johannesburg 2002. Från 1977 har jag varit engagerad i utvecklingen av ekologiskt jordbruk, som blivit något av en framgångssaga.

Det är lite skrämmande att inse hur mycket av det som skrevs 1970 verkar högaktuellt också idag. Det är förstås också lite skrämmande hur lite dessa tankar trots allt färgat samhället. Vid den första energikrisen 1973 startade en mer allmän debatt om hållbarhetsfrågor, och en teknisk utveckling startade med t.ex. utveckling av vindkraft och solenergi. Denna fortsatte, men den alllmänna debatten sjönk tillbaks, för att få ny kraft i samband med insikten om att växthuseffekten var ett reeelt hot. Ibland dök miljöfrågorna upp igen. I samband med en nu bortglömd säldöd 1988 surfade miljöpartiet in i riskdagen. Om jag inte misstar mig så fanns ”nolltillväxt” på programmet. Idag pratar inte många om nolltillväxt och antalet sälar har ökat så mycket att man vill börja skjuta dem igen! I tillägg till växthuseffekten kom den andra stora oljekrisen, samt en allmän kraftig ökning av råvarupriserna i mitten av 2000 talet, vilket gjorde frågan om resursernas tillgång, inklusive tillgången av mat, mer brännande.

Visst kan man hävda att några av skribenterna som beskrev miljöfrågor och befolkningsfrågorna var onödigt pessimistiska, ”alarmister” som de brukar kallas. Flera av dem (t.ex. Paul Erlich, Romklubben och Georg Borgström) förutsåg att oljan och flera mineraler skulle ta slut och framför allt att befolkningen inte längre skulle kunna försörjas vi sekelskiftet. Missbedömningarna berodde främst på en bristande insikt i hur ekonomin fungerar, och i en alltför liten tilltro till tekniska framsteg. Georg Borgström skriver 1976 i förordet till den tredje upplagan av Gränser för vår tillvaro: ”Vi kan inte fortsätta att som nu accelerera uttaget av icke förnybara tillgångar såsom fossilbränsle, metaller och land och flera andra resurser för att expandera biosfären i tillräckligt snabb takt för att ge mer mat, foder och skogsprodukter. Vi inbillar oss att vi därigenom med hjälp av forskning och teknik förverkligar under, men detta är fallet i bara blygsam skala.” (Borgström 1976). Hade han rätt eller fel? Trots allt så är det ”alarmisterna” som har drivit fram de flest av de förbättringar som gjorts.

Redan 1896 upptäckte Svante Arrehnius växthuseffekten, det kanske inte sågs som ett miljöhot då, utan var mer en vetenskaplig observation. På femtiotalet återupptäcktes frågan av bla Roger Revelle, Bert Bohlin och Erik Erkisson. Frågan togs upp av miljödebattörer redan på sextiotalet. Hans Palmstierna skrev om den 1969 i Plundring, Svält, Förgiftning: ”om huvudelen av kolsyran stannar i lufthavet kan man beräkna att medeltemperaturen på jorden kommer stiga mellan två och fyra grader.” Vad det alarmism? Hade det inte varit bättre om man tagit det också på allvar?

Man glömmer ofta att den andra sidan i debatten, teknik och marknadsoptimisterna också hade fel. Man säger idag att fusionskraften kommer vara kommersiell kring 2050. På sextiotalet sade man att den skulle vara det kring sekelskiftet. Storskalig solenergi verkar alltid ligga tio år fram i tiden. Konstgödsel och bekämpningsmedel skulle uttrota svält och undernäring på sextio och sjutiotalet, idag är det GMO som skall göra det – eftersom konstgödsel och bekämpningsmedel inte lyckades.

Att göra förutsägelser om framtiden är alltid svårt. Optimist eller pessimist, båda brukar ha fel. Det beror på att det finns så många faktorer och därmed många alternativa framtider som är möjliga. Vi väljer inte mellan två framtider, utan mellen hundratals. Chansen att någon skall ha ”rätt” är minimal. Och den som har det kan antagligen lika gärna bygga sin förutsägelse på intuition, sunda förnuftet, religion eller astrologi som på vetenskap.