Om hundra år: två mjölkbönder

I Danmark får bankerna nu skriva av skulderna hos bönderna rapporterar Maskinbladet. Och i holländsk växthusodling har hälften av odlarna inte kunnat betala ränta på sina skulder sedan 2011, rapporterar ATL. Detta medan svenska mjölkbönder står med foten i avgrunden. Med samma nedläggningstakt som de senaste 30 åren så har vi två mjölkproducenter kvar år 2114! Men lugn, de kommer bara ha 150 000 kor var - om de lyckas i den internationella konkurrensen vill säga.

Det är ju trots allt bara en bonde som kan vara billigast. Och när hen väl nått dit, så är det inget Nirvana. Tvärtom. Snart har flera kommit ifatt, och hen får börja om igen. I takt med att tätklungan kapar mer och mer kostnader, och vältrar över kostnader på samhället, naturen och framtida generationer, så står de andra där, det stora flertalet bönder, och ser sina inkomster förtvina. 

Vem är det som fortfarande tror att fortsatt rationalisering är lösningen? Vem är det som fortfarande tror att fri handel och obegränsad konkurrens verkligen är lösningen? Räck upp din hand...

29 Januari på Ultuna

Presenterar jag min senaste bok, Global Eating Disorder.

"Gunnar Rundgren håller ett seminarium utifrån innehållet i sin nya bok där han krossar myten om konsumentens fria val när det gäller mat. Den industriella maten och matproduktionen har gett oss billig mat till ett högt pris. Eller som undertiteln till boken säger "We can no longer afford cheap food""

Ett lunchseminarium på engelska med efterföljande diskussion och boksignering. Läs mer om seminariet här.

Och läs mer om boken, och beställ den här.

Hur ökad effektivitet leder till ökad förbrukning

På bymarknaden, kvinnor säljer sorghumöl i Karamoja

Nyligen besökte jag Karamajongfolket i nordöstra Uganda. Detta nomadiserande folk på en halv miljon människor är beryktat för att vara våldsamt och underutvecklat. Staten och biståndsorganisationer försöker få dem fast bosatta och deras barn att gå i skolan. De flesta biståndsprojekt såg ut att misslyckas, ett barn av hundra gick verkligen i mellanstadiet och ekonomin verkade mest drivas av ölbryggning samt miljö- och hälsofarlig guldbrytning. En insats verkade lyckas, den med vedsparande spisar. Sådana har varit biståndsälsklingar i årtionden eftersom de både sparar skog och minskar mödan för kvinnor och barn att samla ved. När jag frågade en kvinna om hur hon använde tiden som hon sparade på att inte behöva samla in så mycket ved, svarade hon ”jag samlar in lika mycket ved som tidigare, men jag säljer veden jag inte behöver”. Utan tvekan var den vedsparande spisen en lyckad insats då den ökade inkomsterna, men den sparade inte vare sig skog eller arbete.

Detta är en av många varianter på det som kallas Jevons paradox (ibland kallas det också rekyleffekten). I boken The Coal Question (1865) beskrev den engelske ekonomen Jevons hur användningen av stenkol ökade starkt efter James Watt’s förbättringar av ångmaskinen. Från början användes ångmaskiner främst för att driva pumpar i kolgruvor där koltillgången var i det närmaste oändligt och priset mycket lågt. När effektiviteten ökade kunde de användas som kraftkälla till sågverk, smedjor, kvarnar och industrier. I stället för att spara kol resulterade Watt’s förbättringar i den industriella revolutionen och kolbrytningen i England gick från 5 miljoner ton 1750 till 250 miljoner ton hundrafemtio år senare.

Och så har det fortsatt. Trots den enorma effektiviseringen i de flesta sektorer så förbrukar vi långt mer resurser än tidigare samhällen. Många diskuterar det som att den ekonomiska tillväxten driver konsumtionen snabbare än vad effektiviseringarna hinner med att minska förbrukningen. När bilens bränsleförbrukning minskar så minskar också kostnaderna för att köra en extra mil. Det gör att folk kör mer, så nettobesparingen är liten om någon alls. I vissa fall kan effektivisering till och med leda till ökad resursförbrukning. Den som tidigare inte tyckte sig ha råd att ha en bil kanske köper den.

Många hävdar att övergången till ett så kallat tjänstesamhälle skulle minska resursförbrukningen. I tjänstesamhället kommer vi klippa varandras hår och servera mat istället för att bygga bilar och avverka skog. Men det resonemanget bortser ofta från att vi konsumerar prylar tillverkade i andra länder. Sveriges utsläpp av koldioxid har till exempel minskat med 20 procent sedan 1990, men de totala utsläppen som orsakas av svenskars konsumtion har i själva verket ökat 15 procent under samma tid, därför att vi shoppar mängder av prylar som tillverkas i Kina, vi importerar mängder av sojabönor från Brasilien och flyger utomlands mer än någonsin förr.

Vår oförmåga att se saker i ett större perspektiv förvirrar oss. Bara för att en bilarbetare förbrukar mer resurser på sin arbetsplats än vad en frisör gör är det inte sagt att hen förbrukar mer resurser totalt. Bilarbetaren och frisören kommer att köpa samma saker, åka på utlandssemester, få håret klippt och köra lika mycket bil. I den mån bilarbetare förbrukar mer än frisörer är det för att de är mer välavlönade än frisörer. Och en svensk börsmäklare kommer använda mycket mer resurser än den svenske bilarbetaren – helt enkelt för att hen tjänar mer. Den tiondelen av befolkningen som tjänar mest orsakar nästan fyra gånger mer utsläpp av växthusgaser än den tiondel som tjänar minst.

Stora jordbruk använder både mindre arbete och mindre maskinkraft per kg spannmål än mindre gårdar. Det är denna effektivitet som gör att de konkurrerar ut små gårdar, inte att de får högre skörd. På samma sätt förbrukar bonden som kör sina gårdsystade ostar till bondens marknad långt mycket mer energi och arbete per kg transporterad vara än världens största fartyg, Mærsk Mc-Kinney Møller, där 20 besättningsmän transporterar ofattbara 18000 containers (det motsvarar 1 miljard coca-cola burkar) över oceanerna.

Trots denna effektivitet så ökar resursförbrukningen. Det räcker inte med att bara förklara det med konsumtionen. En annan del av förklaringen ligger i själva produktionen, i det faktum att de flesta jobbar. Om en av två anställda ersätts med en ny maskin, så kommer hälften av allt arbete sparas, och om maskinen gör ett bra jobb kommer man samtidigt spara material, energi mm – per producerad enhet, men inte per arbetstimme. Även om arbetslöshet varit ett återkommande resultat av rationaliseringar, så har den arbetskraft som frigjorts i stort sysselsatts i nya näringar. Och den personen kommer att arbeta enligt samma logik i sitt nya jobb, dvs öka insatsen av resurser per arbetstimme för att öka produktionen per arbetstimme. Samtidigt som produktiviteten per anställd i tex jordbruk ökat upp till femtio gånger är nu är långt mycket fler människor sysselsatta med att sälja mat, laga mat eller servera mat än att odla den, och jordbruket står nu för en liten del av energiförbrukningen i livsmedelskedjan. På det sättet ökar den totala resursförbrukningen trots att vi använder resurserna effektivare per enhet.

Vi skulle kunna undvika dessa effekter om folk i stället växlade ut ökad arbetseffektivitet i minskad arbetstid. Men få människor verkar beredda att växla in ökad produktivitet i minskat arbete, och bibehållen konsumtion utan föredrar i stället att jobba på och konsumera mer.

Men det är inte bara enskildas konsumtion och arbete som driver resursförbrukningen. Minst lika viktiga är två andra drivkrafter i den kapitalistiska marknadsekonomin, konkurrens och vinstkrav. För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. Det i sin tur leder till billigare produktion vilken driver ökad försäljning och konsumtion. Och för kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inget alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, eftersom det är i dessa som verkliga mervärden skapas.

Det är nog del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av kombinationen av ökad konsumtion, marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den knappast leda till mindre tryck på naturens resurser, snarare mer.

Publicerad i Klimatmagasinet Effekt 4/2014

Läs också:

Varför blandar ni ihop välstånd och tillväxt?

Tillväxt, symptom eller PROBLEMET

PS: jag ser att Kajsa Borgnäs skrev ett inlägg på DN Debatt för ett år sedan vilket innehåller en liknande diskussion som mitt.

 

 

Varför blandar ni ihop välstånd och tillväxt?

"I stället för tillväxtkritik bör framtidens ­diskussion handla mer om resurser, konsumtion och cirkulära affärsmodeller", skriver Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt i en artikel på DN Debatt. Jag har själv många gånger hävdat att kritik av tillväxt i sig kanske inte är det mest väsentliga (läs tex
tillväxt, symptom eller PROBLEMET), så i det avseendet har Tovatt en poäng.

Artikeln innehåller dock några allvarligare misstag som att påståendet att Sverige är ett exempel på att det går bra att bryta kopplingen mellan tillväxt och utsläpp. Eftersom vi har utlokaliserat stora delar av vår industri och jordbruk till andra länder så kan man inte dra några omfattande slutsatser för utsläppen inom vårt lands gränser - Sveriges ekologiska fotavtryck är mycket större.

Mindre uppenbart fel, men likväl precis lika fel, är tanken att en cirkulär ekonomi skulle kunna medge en fortsatt konsumtion och ekonomisk tillväxt, utan att fresta på naturens gränser. Lovatt skriver:" Med en cirkulär ekonomi kan tillväxten fortsätta, trots att de resurser vi har är ändliga". En cirkulär ekonomi (vilken ännu är rätt vagt definierad) är sannerligen en god idé, och kan minska vår belastning på resurser. Men den kan inte samtidigt göra det och leda till ekonomisk tillväxt. Låt mig förklara.

Jag skriver böcker. Dessa böcker kan tryckas och säljas till läsare. De orsakar då en massa ekonomiska aktiviteter och förbrukning av resurser. Dels i själva bokproduktionen och distributionen, men också genom att den som köper boken måste tjäna minst det dubbla beloppet (boken köps av skattade pengar). Dvs den personen måste arbeta för att kunna konsumera. På samma sätt så kommer jag kunna konsumera de pengar jag tjänar (det är nu inte särskilt mycket jag tjänar på böckerna utan bara ett exempel!). På så sätt driver mina böcker den ekonomiska tillväxten. Om nu tusen personer lånar mina böcker på bibioteket, så har de - nästan - lika stor nytta av dem som de som har köpt dem, och det behöver bara produceras kanske hundra böcker i stället för tusen. Så vi har ett utmärkt exempel på "cirkulär ekonomi" och grön ekonomi. Men, och det är ett viktigt men, den skapar inte alls samma ekonomiska tillväxt, tvärtom. Jag tjänar mindre pengar, läsarna behöver inte arbeta mer och själva produktionen behöver mindre resurser. På samma sätt förhåller det sig med de flesta andra exemplen på "cirkulär ekonomi". De är mycket bra och skall uppmuntras, de skapar välstånd - men inte ekonomisk tillväxt.

Trots allt prat om cirkulär ekonomi och delande ekonomi har den allmänna trenden varit den motsatta. Fler och fler aktiviteter har förts in i den monetära ekonomin och på så sätt skapat tillväxt. Som bekant leder det inte till någon som helst tillväxt när vi passar varandras barn, eller sköter en sjuk anhörig. Men när det sköts av privata företag är det tillväxt.

Tovatt är sannerligen inte ensam i hopblandingen av utveckling och ekonomisk tillväxt. Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet ondgör sig över tillväxtmotståndet och kallar det för människofientligt. Han lyckas på något sätt få det till att den ekonomiska tillväxten sedan 1980 talet har varit huvudorsaken till att barnadödligheten har minskat. Det finns inte tillstymmelse till bevis för det. Men Gudmundson har, som så många andra, blandat ihop ekonomisk tillväxt och utveckling.

Det samma gäller de som hävdar att vi kan ha fortsatt ekonomisk tillväxt utan att tära på resurserna genom en effektivare produktion. De har inte förstått att ekonomisk tillväxt är ett mått på förbrukningen av resurser, och minskar vi insatserna av arbete eller råvaror i en produktion så skapar vi ingen tillväxt i den produktionen, utan tvärtom. Jordbruket har tex rationaliserats enormt under de senaste femtio åren, men det har inte betytt att jordbrukets bidrag till BNP har ökat utan tvärtom (det är en annan diskussion att de personer och resurser som frigjorts i sådana branscher ofta skapar ekonomisk tillväxt någon annanstans - men de förbrukar också resurser i de nya sysselsättningarna). 

Nätverket Steg 3 (där jag är med) försöker styra debatten mot att vi skall diskutera en tillväxtoberoende utveckling. Det svarar också Tovatt i dagens DN.
Jag skrev lite mer på det temat  häromdagen, Hur bryta tillväxtberoendet?
Miljöpartiets tankesmedja Cogito delar inte Tovatts syn. "Det finns inget exempel på någon studie som visar att BNP-tillväxt kan ske utan ökande miljöpåverkan där man på ett seriöst sätt tagit hänsyn till ekonomins verkliga systemgränser." skriver Mikael Malmaeus häromdagen.

Ser för övrigt att bloggrannen Osunt skrivit ett inlägg med snarlik titel:

När blev tillväxt detsamma som utveckling?

Läs också;

Hur ökad effektivitet leder till ökad förbrukning

PS: Christer Sanne skriver i en epost till mig att jag kanske skulle använt "välfärd" istället för västånd i rubriken. Att välstånd är att likställa med BNP medan välfärd är det som vi söker uppnå. Så kan man givetvis se det. Jag passar på frågan.
 

Hur bryta tillväxtberoendet?

Under sjuttiotalet fanns det relativt starka röster som kopplade ihop miljöförstöring och den ekonomiska tillväxten. Känd är till exempel Romklubbens rapport TillväxtensGränser från 1972 (precis som Malthus bok om befolkningsfrågan antagligen en bok som få faktiskt har läst). Kopplingen mellan industrier och bilar-symboler för ekonomisk tillväxt-och utsläpp verkade tydlig. I början var industri och politiskt etablissemang okänsliga för denna kritik. Men kostnaderna för miljöförstöringen blev tydlig och folk ville kunna bada i sjön och andas luften utan rädsla. Detta ledde till att man sökte tekniska lösningar på föroreningar och genom förbättrad effektivitet eller genom införande av helt ny teknik minska användning av resurser. Delvis fungerade det; sjöar blev klarare och även om stadsluften lämnar en hel del att önska så har den inte försämrats i samma takt som bilarna ökat till antal. Och bilen drar mycket mindre bränsle än tidigare.

Men nu står vi där igen. Den biologiska mångfalden i världen är hotad eftersom vi tar mer och mer resurser i anspråk. Giftiga luftföroreningar har tagits bort med partikelfilter och katalysatorer men den ogiftiga koldioxiden seglar upp som det största hotet mot vår civilisation. Användningen av det likaledes harmlösa kvävet i konstgödsel riskerar att kväva skogar och hav. Oljan har inte tagit slut, men den har blivit dyr, och kraftigt ökade resurser får användas för att utvinna den, resurser som tas från annan ekonomisk aktivitet.

Den effektivisering som har genomförts har oftast inte lett till absolut minskning av utsläpp eller resursanvändning, för i och med effektivisering har också kostnader minskat, och konsumtionen ökat igen – det kallas ofta rekyleffekten. När bensinen räcker längre kör vi längre enkelt uttryckt.

Utöver det så har vi utlokaliserat stora delar av vår miljöpåverkan till andra länder. Att vår gris- och kycklingproduktion är byggd på soja från Brasilien, att större delen av våra konsumentprodukter kommer från rykande industrier i Kina syns inte i våra miljöräkenskaper. Om vi flyttar utsläpp till andra länder bokförs det som framsteg, istället för kolonisering av andras livsmiljö.

I den mycket läsvärda rapporten Grön ekonomi från Naturskyddsföreningen diskuterar Anton och Simon Grenholm frågan om vi kan nå en uthållig ekonomi genom det som kallas ”grön tillväxt”. De konstaterar att den gröna tillväxten ”är en orimlig tanke”, beroende på denämnda rekyleffekterna och de andra krafterna som driver ekonomisk tillväxt. Effektiviseringar är självfallet bättre än inga effektiviseringar, och grön konsumtion är bättre än smutsig konsumtion. Men utan att vi förändrar det system de sker i kommer de inte leda till generella miljöförbättringar eller minskat resursuttag.

Utöver effektivisering så behöver vi aktivt skydda naturen men också minska samhällets tillväxtberoende enligt Grenholms. Det är resonemangen om det sista som är rapportens stora förtjänst. Bland åtgärder som nämns finns cirkulär ekonomi, nya företagsmodeller där samhällsnytta är drivkraft och inte vinst, att vi skall växla in ökad produktivitet i minskad arbetstid (mer fritid) reglerad kreditgivning och lokal ekonomi. Samtidigt väjer de inte för svagheter i de föreslagna åtgärderna: cirkulär ekonomi är bra men har den inte samma rekyleffekter som effektivisering? Kommer folk vara motiverade att driva företag utan vinst och hur kommer vi kunna upprätthålla och finansiera välfärden om folk skall jobba mindre, då behöver ju ännu fler jobba i välfärdssektorerna? De efterlyser också systemförändring av större mått, men de hoppas inte på något plötsligt paradigmskifte, utan förordar åtgärder där det ”redan idag är möjligt att få till stånd diskussioner med de politiska partierna”.

Rapporten kunde ha vunnit på att ännu bättre förklara mekanismerna för hur den ökade produktiviteten och konkurrens driver tillväxten. I debatten förklaras oftast tillväxten med att det är konsumtionen som driver den ökade produktionen. Men det är snarast tvärtom, att den ökade produktiviteten driver konsumtionen. Och den ökande produktiviteten drivs av konkurrens och globala marknader.

Läs gärna inlägget: Profit, konkurrensen och maskinen driver tillväxten

Sluta rationalisera!

I förrgår träffade jag en mjölkbonde som sade att han skulle försöka investera sig ur mjölkkrisen genom att minska kostnaderna. Vad som händer när EUs mjölkkvoter avskaffas vet ingen. EU Kommissionen låtsas som att goda tider väntar bönderna och säger att att den europeiska produktionen kan utöka och ta nya marknadsandelar. Men det finns inte mycket som tyder på att det kommer bli så.

"Sluta rationalisera" är kanske en förvånande uppmaning till landets bönder. Det som just nu orsakar detta utrop är att LRFs konsults lantbruksbarometer rapporterar ett riktigt lågtryck i lantbruket. Lönsamheten har nått historisk botten: "8 procent av de tillfrågade upplever att lönsamheten är ganska eller mycket dålig. Endast 18 procent av lantbrukarna upplever lönsamheten som ganska god och blott en procent av de tillfrågade lantbrukarna upplever sig ha mycket god lönsamhet."


Snart skall den statliga konkurrenskraftsutredningen presentera sina resultat.Men vi kan inte räkna med någon direkt hjälp från det hållet. I direktivet till utredningen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det begärs ingen analys av hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Och inte ens på utrdeningens kärnområde konkurrenskraften kan vi vänta oss mycket eftersom utredaren knappt får föreslå några åtgärder. Fokuseringen på "konkurrenskraft" är i vilket fall som helst missriktad. Jordbruket har inte gjort annat än att förbättra sin effektivitet och produktivitet de senaste sextio åren, produktivitetsutvecklingen i jordbruket har varit mycket snabbare än i de flesta industrier. Men vad hjälper det? Det enda som händer är att jordbrukarna slår ut varandra och att jordbrukets roll för vår ekonomi blir mindre och mindre, samtidigt som jordbrukets externa kostnader i form av miljöförstöring ökar och det bidrar mindre och mindre till så kallade kollektiva nyttigheter som samhället vill ha, skötsel av landskap, vattenavrinningsområden och natur.

Det är också - lite paradoxalt - så att de mest konkurrenskraftiga jordbruken skapar inte bara ekologiskt döda landskap utan också sociala öknar eftersom det behövs så få människor i produktionen. Ja i USA talar man till och med om att de är "food deserts" (matöknar). Det är svårt för människor att få tillgång på mat i dessa högproducerande områden, befolkningsunderlaget är för litet för affärer och på gårdarna produceras inte längre mat utan handelsråvaror.

Det finns bred politisk enighet om att Sverige behöver en livsmedelsstrategi, och vi kan förvänta oss initiativ i den frågan snart. Men det är svårt att se att det politiska etablissemanget vågar lämna jakten på internationell konkurrenskraft bakom sig, och se vår matproduktion som den livsviktiga sak den är samt inse att skötseln av vår planet kräver andra styrsystem än en ständigt fluktuerande världsmarknad. 

Gapet mellan Borgs och Kenyattas barnbarn ökar.

Det finns bara plats för en Afrikabild åt gången verkar det som. Antingen är det krig, eller svält, eller korrupta ledare - eller fantastiska affärsmöjligheter.

Just nu är det det senare som dominerat. Vi hör om länder med fantastisk tillväxt. Anders Borg säger till Kenyas president Kenyatta: Uppvuxen i en tid av afrikanskt välstånd, skulle Borgs barnbarnsbarn ställa frågan: ”farfarsfar, är det sant att Afrika en gång var fattigt?”

Svenska Dagbladet skriver: "Det bästa beviset på Afrikas förvandling är nog finanskrisen, när Afrika söder om Sahara var extremt motståndskraftigt. Tillväxten i många länder i regionen gick ner från runt 6-7 procent till 5 procent – siffror som gjorde världens utvecklade ekonomier blå av avund." Anledningen till att Afrika inte drabbades av finanskrisen är att man är mindre integrerad i den globala ekonomin och att finanssektorn är mycket liten. Att amerikanska banker eller huspriserna i London kraschar har helt enkelt inte så stor betydelse i stora delar av Afrika.

Granskar man BNP-siffrorna närmare så är det väldigt mycket luft.

-Sällan pratas det om att de flesta länder som har fantastisk tillväxt är länder som har haft långvariga inbördeskrig (Sierra Leone, Angola, Mocambique), att man bara tar igen vad man förlorat av decennier av inre krig.

-Mycket av tillväxten drivs av råvaror vilkas priser sätts av internationella marknader och vad landet gör eller inte gör har minimal påverkan på dessa priser. 10 procent av Zambias BNP är gruvor och 14 % av Nigerias BNP är olja och gas. I Zambia beräknas intäkterna av gruvexporten växa med 211 % på fem år. 

Så här säger IFADs President, Kanayo F. Nwanze, från Nigeria:

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of. Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty. GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped. You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either. You cannot eat gold.

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

-Beräkningsmetoderna ändras och kan leda till stora förändringar. Nigerias BNP beräkning  reviderades under 2013 och ledde till att BNP skrevs upp 83%.

-Sist men inte minst så blandar man ihop BNP tillväxt och BNP per capita. Om vi pratar fattigdom så är det ju det ekonomiska värdena per person som är intressant. Om befolkningen växer med 2-3 procent per år så kommer tillväxten nästan automatiskt vara minst 2-3 procent, eftersom alla dessa nya människor kommer konsumera och producera varor och tjänster. Men de kommer förbli lika fattiga.  Därför är det mer intressant att titta på BNP per person. Och då ser inte bilden av Afrika särskilt bra ut.  Tillväxten de senast 20 åren är betydligt svagare än världsgenomsnittet och svagare än Sveriges.  

Tillväxt per capita 1990-2011	%
Japan	0,7
Germany	1,3
United States	1,7
Spain	1,9
Sub-Saharan Africa	2
Sweden	2,2
Argentina	2,3
United Republic of Tanzania	2,5
World	2,6
India	4,9
China	9,3
Källa: Världsbanken

Det är möjligt att Afrika kommer få sin period av stark ekonomisk tillväxt när befolkningsökningen mattas av, eftersom man då kan få nytta av den demografiska övergången, dvs fler människor i produktiv ålder har färre att ta hand om. Men fram tills dess är det nog bäst att ta de afrikanska framgångshistorierna med en stor nypa salt.

Gapet mellan Anders Borgs och Ehuru Kenyattas barnbarn ökar snarare än minskar. 
(ursprungligen publicerat 11 augusti 2014, uppdaterat 5 september 2014)

Jorden vi äter på tyska

Boken Jorden vi äter har nu publicerats på tyska med titeln Food Monopoly av Oekom Verlag. Idag kom den första recensionen i Enorm Magazin. Samtidigt pågår språkgranskningen av boken, Global Eating Disorder, the cost of cheap food. 

Det är rationellt att vara klimatförnekare

Jag hör just att Australien har beslutat att avskaffa sin relativt skarpa koldioxibeskattning. Som i de flesta fall så handlar det om att man inte tycker att man "har råd" med miljöskatter. Att minska utsläppen blir i det resonemanget en kostnad. Vad man egentligen menar är att konkurrenskraften hos företagen minskar då de får betala en avgift som andra slipper. Så på ett perverst sätt lyckas att spara (dvs lämna mer olja och kol i marken) bli en kostnad.

Faktum är att de som förnekar att växthuseffekten existerar ofta har en mer logisk hållning än de som ser att den finns men vägrar att acceptera de åtgärder som behövs för att åtgärda den. Om sanningen blir för jobbig är det bekvämare, mer rationellt, att förneka den.