Är vi utsugare?

”De progressiva och demokratiska värderingar som har drivit arbetarrörelsen, miljörörelsen och rörelser för mänskliga rättigheter är helt enkelt inte förenliga med pengarnas och världshandelns polariserande logik.”

Alf Hornborg skrev en intressant artikel i Dagens Nyheter häromdagen. Den hade givits rubriken ”Alf Hornborg: Därför är det inte trovärdigt att påstå att världen blir bättre” vilket var lite synd, för även om den diskussionen fanns där, så var det inte artikelns huvudbudskap.

Jag lade ut en länk till artikeln på sociala medier och fick en del kommentarer. Många tycker att Alf Hornborg är alltför pessimistisk eller kritisk och att han inte erbjuder några alternativ. Andra kritiserar hans argument. Istället för att fortsätta diskutera på sociala medier tänkte jag att det var bättre att utveckla min syn på de frågor som Hornborg tar upp i artikeln.

Hornborg hävdar[i] – i blandning av min tolkning och direkta citat:

• Att det finns sakliga skäl till att vara kritisk till globaliseringen och fördelningen av dess välstånd och att det är olyckligt att vänstern i stor utsträckning har anslutit sig till liberalismens dogmer om att fri handel är en organisatorisk princip som inte kan ifrågasättas.
• ”Att tro att det moderna konsumtionssamhället kan omfatta hela jordens befolkning är lika aningslöst som att förneka klimatförändring.”
•  ”om de rikare ländernas livsstil kunde globaliseras så skulle det fordra fyra ytterligare jordklot" och därför är det en illusion att hävda att ”världen blir bättre”.
• Det globala handelsutbytet är i grunden ojämlikt, där rika länder och rika människor i rika länder dikterar villkoren. Hela systemet bygger på att de fattigas arbetstid värderas mycket lägre. 

Puh, det är många frågor Hornborg tar upp och det är nog svårt att göra alla rättvisa. Låt mig börja från slutet.

Hornborgs anser att det globala utbytet är ojämlikt och att mänskligt arbete samt andra resurser i de fattiga länderna värderas lägre än de gör i de rika länderna och att mycket av ”vårt” välstånd bygger på en form av utsugning. Det här är centralt i Hornborgs arbete, och hans egen forskning om detta återges i många av hans artiklar samt i hans böcker, t.ex. Myten om maskinen.

Jag är benägen att i rätt stor utsträckning hålla med Hornborg. Ojämlikheten i ekonomin kan ses på alla nivåer. Tydligt blir det om man tittar på kunnige kyparen på finkrogen. Trots att kyparen är delskapare av den fantastiska avsmakningsmenyn med 8 rätter för 1200 kronor plus vinpaketet för 850 kronor så har hen inte alls råd att äta där. De som äter där har arbeten som värderas högre eller lever på så kallade investeringar, dvs på att låna ut pengar som andra får betala tillbaks i form av ränta, aktieutdelning eller ökat värde på portföljen. Så ligger det givetvis till också för relationen mellan oss som köper massor av konsumtionsvaror och de som tillverkar dem.

Min vän invänder: ” När det gäller det ojämna utbytet finns det här nya analyser som visar att de stora inkomstskillnaderna mellan fattiga och rika länder beror på att humankapitalets kvalitet är högre i de rika länderna. Detta kan man visa genom att undersöka vilka varor rika respektive fattiga länder exporterar.”…” Denna analys pekar alltså på att det är skillnader i hur arbetskraften kan ackumulera skicklighet som skapar stora inkomstskillnaderna mellan länder. Inte utsugning.”

Även om jag själv inte studerat de där analyserna så har jag inget skäl i att tro de är ”fel”. Det är ju i princip samma resonemang man använder inom länder för att motivera varför vissa jobb har högre lön än andra. Men jag tror nog att de flesta kan hålla med om att det inte är utan komplikationer att tala om ”humankapitalets kvalitet”. ”Kvalitet” är ett väldigt subjektivt begrepp som alltid innefattar värderingar. Det är svårt att se att en dataprogrammerare eller aktiemäklares arbete skulle ha högre kvalitet än en kulturarbetares, en förskolelärares eller en bondes. På global nivå känns diskussioner om människors ”kvalitet” som inte alltför väsensskild från de argument som apartheid och slaveri har grundat sig på.

Om man formulerar om ”kvalitet” till ”produktivitet” är resonemanget lite mindre motbjudande. Men produktivitet är inte bara uttryck för arbetarens skicklighet, utbildning eller uthållighet utan ännu mer ett uttryck för vilka resurser man har till sitt förfogande. I Den stora ätstörningen jämför jag situationen för en zambisk småbonde (Susan) med en helmekaniserad USA-bonde (Bob).

”Bobs arbetsproduktivitet, uttryckt i kilo majs per arbetstimme, är mer än femhundra gånger högre än Susans. Den absolut viktigaste faktorn för denna enorma produktivitet är den mängd energi Bob använder i sin produktion. Susan har nästan ingen extern energi tillgänglig för sin produktion förutom dragkraften hos det par oxar som hon hyr in för plöjning och indirekt genom den ringa mängd subventionerad konstgödsel som hon använder. ... På Bobs gård används energi motsvarande ett fat olja per 0,4 hektar mark (samma yta som Susan odlar majs på). Energiinnehållet i ett fat olja motsvarar energin i 14 personers heltidsarbete under ett år, det är därför inte alls konstigt att hans arbetsproduktivitet är så mycket större än Susans.”

I en globaliserad ekonomi är det helt omöjligt för Susan att odla majs och ackumulera kapital för att kunna investera och öka sin produktivitet, på det sätt som USA:s och Europas bönder kunnat göra. Det är därför omöjligt för henne att konkurrera, inte ens på hemmamarknaden.

Man kan givetvis vrida och vända på perspektiven, men det enklaste sättet att betrakta det tycker jag är att jämföra den nationella situationen med den globala. Trots heroiska satsningar på utbildning och sociala transfereringar har vi en utbredd ojämlikhet i Sverige. Välstånd går i arv, både direkt och indirekt i många generationer och klyftorna är stora.

På ungefär samma sätt som tjänarna på slottet mestadels lierat sig med kungen eller greven och inte med allmogen, så ”tjänar” även svensk arbetarklass på det globala utbytet. Detta kan vara en av flera förklaringar till att ”vänstern” inte har varit angelägen att lyfta frågan om det ojämlika utbytet internationellt utan fokuserat på nationell fördelningspolitik. Detta står i motsats till den globalisering som man hyllar. På global nivå är klyftorna enormt mycket större, och biståndets volym så litet att det i stort är försumbar för att uppväga de mycket större klyftorna.

Det är givetvis något annat att påstå att allt välstånd vi har bygger på utsugning av andra, dvs att utan denna utsugning skulle vi i Sverige fortsatt leva på sjuttonhundratalsnivå. Men varken Hornborg eller jag påstår det.

*

Om världen blir sämre eller bättre är både en fråga om definitioner och om värderingar, det går inte att säga entydigt ”ja” eller ”nej” på det. Tveklöst så ökar medellivslängd så gott som överallt, möjligheten att behandla sjukdomar har också förbättrats och de allra flesta människor får i sig fler kalorier än femtio år tidigare. Friheten har också ökat. Listan på framsteg går att göra väldigt lång. Mot det kan man ställa ökade klyftor, stora flyktingströmmar, fetma, krackelerande samhällen osv.

Visst vi skall glädja oss åt de framsteg som gjorts. Men det är inte heller det globaliserade handelssystemet som kan ta äran för alla dessa framsteg. Det är många olika som vill ha äran. Marknaden, demokratin, staten, fossila bränslen, utbildning, entreprenörer, forskningsframstegen, kulturell utveckling är några av kandidaterna och de har sannolikt alla betytt något. Vi vet heller inte om framgångarna är uthålliga och stabila. Att utveckling inte bara går åt ett håll är tydligt både för folk i Grekland och i de forna kommunistländerna i öst.

Det mesta tyder på att de förbättringar som uppnåtts förutsätter ett mycket högt uttag av naturresurser. Vi använder förvisso, mestadels, resurserna mer effektivt per producerad vara eller tjänst, men eftersom den totala konsumtionen av varor och tjänster ökar så snabbt ökar trots dessa effektiviseringar i så gott som alla fall det totala uttaget. Och det är ju det som spelar roll i den fysiska världen. En nyligen publicerad forskningsartikel i Technological Forecasting & Social Change (Magee, C.L., Devezas, T.C., 2016. A simple extension of dematerialization theory: Incorporation of technical progress and the rebound effect) visade att av 57 studerade material hade inte förbrukningen av ett enda material minskat trots att effektiviteten i deras användning oftast ökat kraftigt. I en annan undersökning av 69 material var det sex vars användning minskat. Av dessa var flera giftiga ämnen (asbests, kvicksilver) där lagstiftning var den främsta orsaken till minskad användning. Ull var ett av de få undantagen, men där är det inte effektivare användning som är orsaken utan att ull har ersatts av bomull och konstfiber – vilket gjort att svenska bönder får bränna sin ull.

Utöver det stora uttaget av material av olika slag bygger vår ekonomi på omfattande miljöförstöring, så illa att vi till och med förstör klimatet för oss själva. Visst sker förbättringar. Vi orsakar mindre utsläpp per grej, men producerar samtidigt allt fler grejor Vi tränger undan andra arter vilket är tragiskt för dessa arter men också ett växande hot mot oss själva. En ökande del av jordens biologiska produktion tas nu direkt i anspråk av människan. År 1910 använde vi 13 % av jordens biologiska produktion och hundra år senare dubbelt så mycket. Eftersom vi manipulerar och kontrollerar de allra flesta ekosystemen idag har vi också förändrat livsbetingelserna för de allra flesta arter. Ju större del av den biologiska produktionen på planetens yta som vi tar i anspråk desto svårare blir det för oss att upprätthålla funktioner som ”skötts” gratis av naturen.

Vi måste alltså ställa de förbättringar som skett i relation till de stora resurser som använts och används för att uppnå dessa förbättringar. Det handlar om stora uttag av fossil energi och andra naturresurser till priset av destabiliserade globala system som klimatet, kol och kvävebalanserna och massutrotning av arter. Och det är ju detta som Hornborg diskuterar i artikeln, inte om antalet människor över ett visst fattigdomsstreck blivit fler eller färre (något som i och för sig är värt att diskutera).

Det är högst rimligt att som Hornborg säga att är att alla i hela världen inte skulle kunna ha samma konsumtionsmönster som vi har.  I vilket fall som helst är det rimligare än att hävda motsatsen.

*

Det finns flera sakliga skäl att vara skeptisk till den ekonomiska globaliseringen. Jag tar inte upp folks rörlighet eller den kulturella globaliseringen här. De är inte så starkt kopplade till den ekonomiska globaliseringen vilket vi tydligt kan se vad gäller migrationen där alla de globaliseringsförespråkande partierna i Sverige har varit överens om kraftiga begränsningar i folks rätt att flytta, eller i det snabbt globaliserade Kina där folk inte ens får flytta fritt inom landet.  

Den så kallade fria marknaden, vilken i stort drivs av konkurrens mellan företag, har en säregen förmåga att driva på ekonomiska utveckling och innovation. Men detta har också ett pris. Redan inom ett land finns det en massa spänning och konflikt orsakade av marknadens verkningar. Dessa mildras av att det finns gemensamma regler (till exempel miljöskydd, arbetstidsreglering och arbetarskydd) och relativt likartade förutsättningar, vilket gör att de som konkurrerar ändå kan uppleva att de i stort har samma villkor och att konkurrensen därför är ”rättvis”. Välfärdsstaten försöker hjälpligt ta hand om de som inte hänger med eller har otur på annat sätt.[ii]

Med den ekonomiska globaliseringen förstärks effekterna av den fria marknaden, både de ”bra” och de ”dåliga”. De nationella välfärdsystemen och lagstiftning utmanas av konkurrensen – allt oftare motiveras förändringar med att de är nödvändiga för konkurrenskraften (läs mer om det här). Den som kan externalisera sina sociala kostnader och miljökostnader är vinnare. Samtidigt saknas globala mekanismer för utjämning och minimiregler för sociala förhållanden och miljöhänsyn för att i någon mån upprepa det som nationalstaten gjort för sina medborgare på global nivå.

Sakernas tillstånd är en dröm för de sanna marknadsliberalerna och ett av de främsta skälen för varför de bejakar globaliseringen mest av alla. Men det är svårt att förstå hur större delen av den så kallade vänstern[iii] sluter upp runt det globala ekonomiska projektet. Oppositionen kommer istället ofta från grupper som är xenofoba, fundamentalistiska och värdekonservativa

-       -  Jaha, ok, det är inte bra, vad skall vi göra istället?

-       -  Det tänker jag skriva om i ett kommande inlägg.

---

[i] Hornborg hävdar också att den globala ekonomin byggs upp av lånade pengar som skapas av bankerna ur tomma intet och ”det är pengarnas nuvarande logik som är elefanten i rummet.” Denna fråga tänker jag inte behandla i detta inlägg, kanske i ett kommande.

[ii] Det är en annan fråga om den nationella välfärdsstaten i svensk form kan fungera utan en ständig tillväxt, vilket jag inte tror, men inte utvecklar vidare här.

[iii] Det är ännu svårare att förstå hur de så kallade gröna kan sluta upp runt detta, med tanke på hur den globala ekonomin driver på miljöförstöring och hindrar nationella miljökrav.