Tillväxten avmysifierad - och naken

Ju mer produktiviteten ökar desto mindre betydelsefull blir en sektor – för vår ekonomi. Förädlingsvärdet, bidraget till BNP, blir högre i branscher med hög arbetsandel – dvs. tjänstesektorn medan förädlingsvärdet i tillverkningsindustri och jordbruk ständigt minskar, trots ökad produktion och kraftigt ökad produktivitet. Från 1993 till 2010 sjönk t.ex. jordbrukets bidrag till BNP från 18 miljarder till 10 miljarder kronor. På samma sätt så har kostnaden för den offentliga sektorn – och därigenom dess bidrag till BNP - fördubblas på trettio år, medan volymen arbete som utförts varit i stort sett konstant.

Med denna typ av resonemang om faktiska resurser som arbete, mark och maskiner och inte med abstrakta ekonomiska formler lyckas Mikael Malmaeus med boken Tillväxt till varje pris (Notis förlag) på ett begripligt sätt förklara vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten.

Vi har inte femton kylskåp hemma, däremot är de kylskåp vi har idag mycket större, drar mindre ström per kg vara och har automatisk avfrostning – stora framsteg jämfört med femtiotalets kylskåp. Representerar det ekonomisk tillväxt? Troligen inte. Hur är det möjligt? Är det inte vår konsumtion och den tekniska utvecklingen som driver tillväxten, pådrivet av spekulanternas krav på ökad avkastning? Nja, enligt Mikael Malmaeus har vi fått mycket om bakfoten vad gäller tillväxt.

Malmaeus, uppsalabo som studerat nationalekonomi och miljöanalys, påtalar att den ekonomiska tillväxten förefaller vara det övergripande målet för politiken, vi har ett Tillväxtverk och ett institut för tillväxtanalys. Den finns till och med inskriven i den viktiga Plan- och bygglagen som ett mål för bebyggelsen i vårt land. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd av flera olika skäl men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts - förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst.

Byggt just på detta förhållande vederlägger Malmaeus bestämt det vanliga påståendet att den ekonomiska tillväxten kan minska miljöförstöringen. Hur skulle man kunna minska miljöförstöringen genom att förbruka mer resurser? Självklart finns det mer eller mindre miljöskadlig verksamhet, men all produktion som inte är ren tjänsteproduktion (dvs en massör utan olja och massagesalong, eller en helare i skogen) använder naturresurser. Och de som köper de tjänsterna behöver resurskrävande intäkter för att kunna köpa dem.

Hur den svenska ekonomin egentligen ser ut, och framför allt hur förhållandet mellan arbete och kapital har ändrats i olika sektorer beskrivs på ett mycket begripligt sätt. Det är tråkigt att bokens diagram är i gråskala då det ofta är ansträngande att följa de många intressanta graferna. Några av de insikter som boken levererar är:
Omkring 1950 stod varuproduktionen för femtio procent av BNP men den utgör idag mindre än tjugofem procent. Att en sektor som jordbruket har minskat sitt bidrag till BNP betyder inte att produktionen har minskat utan det är förädlingsvärdet som minskat – jordbruket av idag köper ju in stora mängder insatsmedel som konstgödsel och diesel. Överhuvudtaget reflekteras inte volymökningar som en ökning av BNP. Bidraget till BNP av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period.

För tjänster är utvecklingen tvärtom. Mellan 1993 och 2008 ökade t.ex. bidraget till BNP av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna var bara 116 procent. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena om att vi måste öka tillväxten för att kunna ”ha råd” med välfärden är falska. Något samband mellan tillväxt och resurser till välfärd verkar inte existera. Tillväxten har varit nästan 100 procent sedan 1980, medan resurserna till välfärden knappt ökat alls. ”det växer inte upp fler lärare eller läkare ur den ekonomiska myllan hur mycket kapital som än ackumuleras.” Malmaeus funderar på om det i stället skulle kunna vara tvärtom: ”har vi verkligen råd med en så stor industri när det saknas resurser i skolan?”

Men spelar inte spekulationen och skuldbergen någon roll i tillväxtraseriet? Boken klarlägger att det finansiella kapitalet, pengarna, aktierna, obligationerna och alla de andra instrumenten egentligen inte skapar något välstånd – eller någon tillväxt i sig. Att värdet på din bostadsrätt fyrdubblats på 10 år skapar ingen ökad BNP. Om du säljer den har du förvisso tjänat en hacka, men den som köper får ju betala ett motsvarande överpris. Bidraget till BNP är bara mäklarens arvode. Att handeln på aktiebörsen är av samma storlek som BNP betyder inte att vi har tillväxt – det är bara den ersättning som fondmäklare och börsen tar för kalaset som utgör förädlingsvärdet. Den stora expansionen av finansiella transaktioner och spekulation är snarast ett tecken på att det inte finns något annat mer lönsamt ställe att investera kapitalet i. Kanske expansionen signalerar slutet på tillväxten?

Bland de tillväxtkritiska finns det en utpräglad kritik och misstänksamhet mot penningsystemet, inte minst det faktum att banker numera tillåts skapa pengar – i form av lån – ur tunna luften. Men även om det kan tyckas som att man på så sätt skapar skulder och driver på ekonomins expansion så handlar det bara om att samma siffra förs in på skuld och tillgångssidorna. Det är inte skapandet av pengar som driver på tillväxten, men den ojämna fördelningen av tillgångar gör det säger Malmaeus.

Det är våra krav på mer och mer prylar som driver tillväxten, sägs det. Den privata konsumtionen har fyrdubblats, dvs. vuxit ungefär lika mycket som BNP. Nja, är det verkligen konsumtionen som driver? Om det vore så varför spenderar tillverkarna enorma summor på reklam. Var det du och jag som stod och skrek ”ge mig en iPad/en heliumfisk/en bakmaskin” på gatorna och företagare som lydigt började producera. När efterfrågan viker så är den normala reaktionen inte att dra ner på produktionen utan istället att stimulera efterfrågan. Är det i själva verket produktionen som driver konsumtionen, utbudet som skapar efterfrågan? Sådana frågeställningar håller uppe mitt intresse i Tillväxt till varje pris.

Någonstans i de konkreta resonemangen undrar jag om Malmaeus går för långt. Är inte flera av orsakssammanhangen är dubbelriktade eller ömsesidigt förstärkande? Om vi helt slutar konsumera så kommer ju produktionen kollapsa. Om inte det fanns ränta skulle inte den som lånar tvingas att öka sina inkomster för att betala räntan. Och även om inte finansiell spekulation tar resurser från den reala ekonomin i ett långsiktigt perspektiv, så undrar jag om de 56 procent av de spanska ungdomarna som nu är arbetslösa håller med. Det är ju i dessa dagar väldigt tydligt vilka enorma effekter spruckna spekulationsbubblor har. Men det är tecken på en bra bok att man får ställa sig sådana frågor.

En kortare version av denna var införd i Uppsala Nya Tidning 29 Maj

Vem blir rik i Milleniebyn?

Milleniumbyarna är ett av de mest prestigefyllda biståndsprojekten för Afrika som har lanserats under senare år. Mycket har också hänt, men fortfarande har man inte lyckats besvara sin egen fråga – hur gör man slut på extrem fattigdom?

Det är en hel dags skumpig bilresa från Mwanza till Tabora i Tanzania. Avundsjukt sneglar vi på det stora vägbygget som pågår parallellt med vår väg. Om två-tre år ska de kinesiska vägarbetarnas tunga maskiner vara borta och den nya, breda och asfalterade vägen stå klar. Det finns förhoppningar om att det ekonomiska livet ska börja bubbla igen i det törnrosasömniga Tabora, som var centrum för slavhandeln under 1800-talet och administrativt centrum för Tyska Östafrika i början av 1900-talet.

Det är samma förhoppningar som gäller för stora delar av Afrika söder om Sahara. Kraftiga tillväxtssiffror basuneras ut och visst investeras det, byggs och utvinns mineraler, olja och gas, men någon egentlig industrialisering syns inte till. Därmed finns det heller inget vettigt alternativ till sysselsättning för den småbonde som inte klarar av att överleva på sin jord. Återstår att flytta in till städernas slum. Eller att förvandla skogen till träkol.

Hon är en mönsterbonde, Mama Sarah, och som sådan visas hon också upp. Vi befinner oss i byn Inonelwa, en av 15 byar i Mbola utanför Tabora. På många sätt kan man säga att det är typiska, fattiga afrikanska småbyar, men det finns en stor skillnad. Mbola är en av Afrikas 14 Milleniumbyar, eller snarare kluster av flera byar, ett tioårigt prestigefullt projekt som startats av Jeffrey Sachs, för att visa att man kan uppnå FNs milleniemål.

Till skillnad mot många traditionella biståndsprojekt som bara satsar på ett område, är Milleniumbyarnas idé att sätta in åtgärder på en rad olika områden som hälsa, skolor och näringsverksamhet (i praktiken jordbruket). Då ska fattigdomen, hungern och analfabetismen minska och hälsan, matproduktionen och det ekonomiska välståndet öka. Och när väl det är gjort, har man en modell som kan skalas upp för hela Afrika. Det afrikanska fattigdomsproblemet skulle därmed vara löst!

Det låter för bra för att vara sant, och det ska det också visa sig vara. Men utan tvekan är Mama Sarah en av vinnarna under de drygt sju år som projektet har pågått. Hon är en imponerande person, inte bara till kroppshyddan och hållningen, utan också som person. Hon utstrålar kraft, energi och säkerhet och det är också hon som har tagit över driften av jordbruket.
- Min kunskap har ökat genom projektet och mitt självförtroende är mycket större. Jag har en plan för framtiden som jag redan börjat genomföra, säger Mama Sarah.

Ett splitternytt hus i tegel står bredvid den äldre, betydligt enklare bostaden. På gården finns också ett nytt lager för majsen och jordnötterna, vilket gör att hon kan lagra sina grödor utan att råttorna går loss på säckarna och att hon kan sälja när priserna är som högst.
- Skulle jag sälja mina jordnötter nu skulle jag få 14 kronor för en hink oskalade, men om jag väntar till september då får jag 40 kronor, säger hon.

Mama Sarahs familj går inte hungrig. Hon brukar fyra hektar och har därmed större gård än genomsnittet. Hemligheten bakom framgången, enligt Eliezer Kigaya som är jordbruksansvarig på Milleniekontoret i Tabora, är projektets satsning på att subventionera konstgödsel och utsäde för att öka skördarna av majs. En högre skörd har gjort det möjligt för Mama Sarah att bygga lager och nytt hus. Men lagret är också en förutsättning för framgången. Projektet har själv räknat ut att det endast är när majspriserna är som högst som kostnaden för insatsmedel lönar sig, trots att den är subventionerad.

Mama Sarah är också en av 67 lantbrukare som har valts ut för att vara förebild och inspiratör för de övriga drygt 6 000 hushållen som finns i byarna.
- Våra ledare bland bönderna ska klara av att betala sina lån för konstgödseln och utsädet samt vara väl etablerade i byn. De ska även vara intresserade av att ta till sig ny kunskap och erfarenhet och kunna sprida detta till andra, säger Eliezer Kigaya.

De utvalda bönderna hade redan från början ett bättre utgångsläge och de får också mer stöd från projektet. I Mama Sarahs fall handlar det om att hon fått mer utbildning, några rastuppar till sin hönsflock och en av projektets många vattenpumpar finns också vid hennes gård. Mot väggen står en splitterny cykel lutad. Den fick Mama Sarah av Tanzanias president när han var på besök på i byn. Hon kan ha framtidsplaner som många andra av bönderna inte ens kan drömma om.
- Jag vill kunna köpa oxar så att jag kan bruka alla mina 20 hektar och jag skulle också vilja ha fler höns, säger hon.

I grannbyn träffar vi Ruth Kirunda med sin lilla pojke på axeln. Hennes majsfält är totala motsatsen till Mama Sarahs dignande fält. Här råder rena missväxten, med stora luckor mellan plantorna. Hon är en av alla de bönder som inte har haft råd att betala sin del av det subventionerade paketet av konstgödsel och modernt hybridutsäde.
- Vi gick med 2006 när projektet började, men 2011 kunde vi inte betala tillbaka lånet. Jag och min bror, som jag driver gården tillsammans, var tvungna att resa och ta hand om vår faster som hade blivit sjuk. Vi rensade inte ogräs tillräckligt, fick en dålig skörd och därmed kunde vi inte betala lånet, säger Ruth Kirunda.

Enligt Ruth skördade de 1,5 ton på sin halva hektar 2010, medan de fortfarande var med i projektet. Förra året blev skörden bara 650 kg och i år ser det också ut att bli dåligt.
- Jag vill gärna ta mig tillbaka in i projektet men då måste jag ha pengar för att kunna betala tillbaka det tidigare lånet. Jag hoppas att fadern till mitt barn ska kunna ordna fram de pengarna, säger hon.

Bara 1 800 av de 6 000 gårdarna, mindre än en tredjedel, omfattas av de subventionerade insatsmedlen. När projektet började var alla bönder med. Orsaken var enkel – de två första åren fick alla konstgödsel och utsäde helt gratis. Därefter skulle bönderna bidra med en viss summa själv, en insats som de hade möjlighet att låna till. Bara en procent av bönderna betalade tillbaka lånen. Projektet stod dock på sig, bönderna skulle betala en del av insatsmedlen själva och numera har återbetalningen av lånen ökat. Men fortfarande omfattas inte majoriteten, som Ruth, av de subventionerade insatsmedlen.

Ändå är det här, i Mbolas sandiga jord som nyckeln till ett bättre liv och en ekonomisk utveckling finns. Uppfyllandet av flera av milleniemålen, som att utrota extrem fattigdom och hunger och skapa en uthållig miljö är helt beroende av att jordbruket utvecklas. Och jordbruket har också stor inverkan på målen att minska barnadödlighet, förbättra mödrars hälsa och även stärka jämställdhet och kvinnors ställning eftersom cirka 70 procent av Afrikas bönder beräknas vara kvinnor.

Läser man Milleniumbyarnas färggranna publikationer är svansföringen hög och man påstår sig i princip ha lösningen på alla problem. Men ju närmare verkligheten och Mbola vi kommer, desto mer krackelerar bilden. Tjänstemännen på det lokala kontoret i Tabora är alla engagerade och öppna med att allt inte fungerar som det var tänkt, vilket i sig är ett sundhetstecken för en organisation. I rapporterna påstås majsskördarna ha ökat tre till fyra gånger, men Eliezer Kigaya berättar att man förra året fick slå av 20 procent på lånen för insatsmedel för att skörden blev för dålig. Utan regn hjälper ingen konstgödsel i världen. I planerna sägs att Milleniumbyarna skall sälja sitt överskott till World Food Programme för distribution till hungrande i andra delar av Afrika – kanske till flyktingarna från Burundi bara ett tiotal mil från Tabora. Men vid vårt besök delar Tanzanias regering ut mat i byarna i Mbola.

En minst lika viktig del som att öka matproduktionen är också att etablera försäljningskanaler och starta bondeorganisationer. När vi besöker ett av kooperativen som mal majs och jordnötter, möter oss en alltför vanlig och sorglig biståndsscen – maskinerna har varit trasiga i drygt en månad och verksamheten ligger nere. I ett rum intill finns ett fåtal burkar av sylt kokade på vilda frukter, förgäves väntande på kunder som aldrig kommer.

De övriga marknadssatsningarna som nämns i rapporterna ser vi inte röken av. Andrew Soko, koordinatör för kooperativen, medger att utvecklingen har gått väldigt långsamt. Biodlarkooperativet som man arbetat med i flera år har fortfarande inte kommit igång.

- Registrering av ett kooperativ är en omständlig affär i Tanzania men biodlarkooperativet blev registrerat förra månaden.

Den kooperativa sparkassan har haft större framgång. Kooperativets unge och energiske chef, Adriano John, berättar att man har 810 medlemmar. De har tre anställda varav 2 får lön från Milleniumprojektet. Byggnaden som är i perfekt skick har de fått av den lokala myndigheten och projektet har renoverat den.
- Vi har ett totalt sparkapital på 175 000 kronor och har lånat ut knappa 100 000 kronor till sammanlagt 18 medlemmar, säger Adriano som tror att kooperativet trots den blygsamma omsättningen skall kunna stå på egna ben i framtiden.

Han är dock rätt ensam i sin tro att verksamhet som startats av projektet kommer klara sig utan stöd framöver.

Skolmåltiderna har heller inte fungerat som det var tänkt.
- Tanken var att varje förälder skulle bidra med 2 säckar majs (ca 200kg) per år, men det har aldrig fungerat, säger Katherine Mbando, rektor på Madaha Primary School som har fått ett nytt skolhus av projektet.

Den dagen vi besöker skolan är det första gången på drygt tre månader som eleverna får skollunch igen. En japansk organisation, Table for Two, har nu bidragit med pengar.
- Skolluncherna är väldigt viktiga för att öka elevernas deltagande och prestation. Utan skollunch gick eleverna hem och åt mat och kom inte tillbaka den dagen, säger Katherine Mbando.

Milleniumprojektet skulle också bedriva ett miljömässigt uthålligt jordbruk, men det blev mest en vacker formulering.
- Traditionellt har man odlat majs och bönor tillsammans, men det är svårt att sköta och skörda effektivt. Därför råder vi dem till monokulturer, säger Eliezer Kigaya

Från centralt håll säger man själv att man valde att ”kickstarta” jordbruket med konstgödsel och att ”det uthålliga” får komma i ett senare skede.
- Ja det uthålliga jordbruket är en utmaning. Vi har en konflikt mellan boskapsskötare och odlare, vilket gör att det är brist på stallgödsel. Vi introducerade 18 mjölkkor, men några av dem förgiftades, andra stals och det blev bråk. Men jag tror att i framtiden kommer odlarna att ha en eller två kor på bakgården, säger George Sempeho, nationellt ansvarig för projektet.

Mycket har förstås hänt under projektets gång. Tidigare fanns det knappt något rent vatten alls i Mbola, i dag har 64 procent av invånarna tillgång till detta, även om många brunnar sägs sina under torrperioden. Det har byggts tre vårdcentraler och lika många har renoverats. Man har anställt 60 hälsovårdare, renoverat skolor, delat ut myggnät mot malaria, byggt toaletter, installerat elektricitet i skolor och vårdcentraler, en del med solenergi. Ericsson och Airtel har byggt ut mobiltäckning och delat ut telefoner.

Projektet redovisar sina resultat i förhållande till milleniemålen. Bland de goda resultaten nämns minskad dödlighet och undernäring bland barn och minskning av malaria. Andelen barn som går i skola har också ökat kraftigt, även bland flickorna. Förlossningsvården har byggts ut, även om mödradödligheten fortfarande är hög.

Kritiker, som Michael Clemens på tankesmedjan Centre for Global Development, hävdar att Milleniumbyarna tar åt sig äran för utveckling som sker i alla fall, helt oberoende av projektet. Malarian är till exempel på tillbakagång i Afrika, antalet fall har minskat med en tredjedel på tio år enligt WHO. Clemens hävdar också projektet är betydligt dyrare än vad man låstas om, i alla fall om man tittar på andelen extremt fattiga som nås av insatserna, vilket är den egentliga målgruppen. Milleniumbyarna anser att man inte kan resonera så eftersom man arbetar med hela befolkningen i byarna. Budgeten motsvarar 120 dollar per person och år, vilket är den summa som världens rika länder har sagt att man vill avsätta till bistånd. Men i projektets egna siffror ingår inte vissa typer av overheadkostnader.

Den viktigaste frågan är ändå – nås de fattigaste, som projektet ändå syftar till? Upprustningen av skola och hälsovård kommer naturligtvis de flesta till del, men det är uppenbart att de bönder som deltar i jordbrukssatsningen också är de som redan låg i framkanten. När Millenieprojektet valde ut de 14 byarna i Afrika, valde man medvetet ut särskilt fattiga områden, men inom Mbolabyarna är det inte de fattigaste bönderna man når.
- Det här projektet handlar om de fattigaste 20 procenten och i Mbola-området är den här gruppen stor. Förutsättningar för jordbruk här är heller inte de bästa. Vår strategi var att satsa på kickstart och ge alla konstgödsel och utsäde gratis. Vi ville på det viset visa för bönderna att det gick att öka skördarna, i nästa steg ville vi att de skulle bidra med en del av kostnaden själva för vi kunde inte fortsätta dela ut konstgödsel och utsäde gratis. Nu befinner vi oss i en återvändsgränd där dessa bönder anser att de inte har råd att köpa insatsmedel, säger Dr Belay Begashaw, chef för Milleniebyarna i östra och södra Afrika, när vi efter vårt besök Mbola träffar honom på hans nya kontor i Nairobi.

Han och de övriga tjänstemännen inom projektet anser att lösningen är att uppmuntra bönderna att gå samman i kooperativ och utveckla marknadskanaler. Men där går det som sagt trögt.

Men det finns en gröda där det finns en fungerande marknad och som odlas flitigt helt utan subventioner eller bistånd i Mbola - tobak. Odlingen är så lönsam att den drar till sig gästarbetare från andra delar av landet. Men Milleniumprojektet och många andra biståndsorgan vill inte uppmuntra tobaksproduktion. Odlingarna leder också till omfattande avverkning av skogen därför att stora mängder ved används vid fermenteringen av tobaksbladen. På hemsidan och i planer skriver projektet därför att man uppmanar bönderna att odla andra grödor som solrosor men tjänstemännen ute på fältet har en mer pragmatisk hållning:

- Vi uppmanar inte bönderna att odla tobak men samtidigt är tobak den viktigaste grödan för många av våra bönder och den är dessutom lönsam. Därför är det bättre att vi försöker motverka skogsskövlingen än tobaksodlingen. Vi vill ju att våra bönder ska ha pengar i fickan, det är ju faktiskt det som Milleniemålen går ut på, säger Eliezer Kigaya.

Milleniebyarna kommer med stor sannolikhet inte att uppfylla milleniemålen, i vart fall inte i Mbola. Och frågan är om det arbete som ändå startats, kommer att fortsätta. Om några år är projektet slut och tanken är att byarna i samarbete med regeringen ska förvalta det som åstadkommits och driva utvecklingsarbetet vidare. Flera av de vi möter under resan är tveksamma till om det verkligen kommer bli så.
- Jag ser att människor ute i byarna fokuserar mycket på hur projektet ska fortsätta i stället för att fundera på vad de själva kan göra. De hoppas på nya projekt eller på regeringen, säger Nemes Temba, utbildningsansvarig för Mbola.

På vår väg tillbaka ser vi hur vägbygget fortskrider. Vi får syn på en grupp kvinnor och barn i olika åldrar som sitter och krossar sten för hand med släggor, samtidigt som de minsta barnen leker bland stenhögarna. Lite senare passerar vi ett stort grustag med en stenkross som troligen servar vägbygget. Frågan är om den nya vägen blir starten för ekonomisk utveckling och slutet för en marknad för mödosamt handkrossad sten? Eller blir den lika betydelselös som den mer än 100 år gamla järnvägen och att främst kommer att användas för att transportera Taboras unga till städerna för att sälja kontantkort, bananer eller cigarettändare.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Reportaget samt lite mer fakta och en intervju med Jeffrey Sachs finns OmVärlden nummer 4 2013. Teckna en prenumeration eller köp tidningen digitalt till din läsplatta eller dator.

Länge leve överflödet!

Länge leve överflödet!

Det är ironiskt att vårt samhälle som om något skulle kunna kallas ett överflödssamhälle präglas så starkt av brist. Brist dominerar våra liv – brist på tid, brist på pengar, brist på kärlek, brist på meningsfulla relationer, brist på senaste pradaskorna eller koenigseggen. Brist dominerar också våra samhällsinstitutioner, ja är själva grunden för många av dem. Det är dags att lämna denna bristmentalitet och välkomna överflödssamhället.

Upplevelsen av brist är inte något som ligger i våra gener eller i naturen. De samhällen som vi levde i under större delen av vår historia, samlar och jägarsamhällen karakteriserades snarare av ett överflöd av tid och resurser. Människa skummade bara av en liten, liten del av naturens oändliga överflöd, arbetade lite och ägnade den mesta tiden åt mänskliga relationer, konst och historieberättade. Just de saker som så många upplever en brist av idag.

Naturen präglas också av överflöd. Så gott som alla organismer slösar med sina fröer och gener, huvuddelen av dem utvecklas aldrig. Till och med den grundläggande processen för allt liv, fotosyntesen är slösaktig, bara några procent av solljuset omvandlas till energi av växterna. Hela evolutionen är ett resultat av överflöd, samarbete och ineffektivitet snarare än av brist, konkurrens och effektivitet.

Vår känsla av brist är skapad av oss själva. ”Om jag hade pengar” sjunger spelmannen på taket. Hans stora problem är brist på papperslappar, skuldsedlar, utfärdade av datorer, banker. Just de institutioner som präglar det moderna samhället är institutioner för bristsamhällen.

Marknader är bara intressanta för saker det råder brist på. Själva drivkraften i marknadsekonomin är möjligheten att göra vinst och det är brist som gör vinster möjlig. Det är bara bristen på paddor som gjorde att Apple kunde ha en 37 procent vinstmarginal på dem, på samma sätt som det var bristen på kryddor som var grunden för de ostindiska kompanien som var startskottet på kolonialismen, bristen på guld som drev den spanska erövringen av latinamerika och bristen på arbetskraft som gjorde afrikaner till slavar. 

Egendom är en annan institution, som bygger på brist. Ingen äger luften, det är inte bara för att den är svår att avgränsa, utan också för att det inte finns någon brist på den. Historiskt sett har folk inte ägt mark, utan den har varit allmän. Gradvis har fler och fler saker kommit att ägas. Pengar är i sin tur ett uttryck för ägande lika mycket som för utbyte.

Det är det samma med den heliga konkurrensen. Den har bara mening om det finns en brist på marknaden eller i samhället. Det är för att det bara finns en statsminister/VD/kommunalråd osv. som vi konkurrerar om den posten. Det är bristen som driver oss.

Det paradoxala är att på samma sätt som dessa institutioner, marknaden, konkurrensen, egendomen och pengarna har uppstått ur brist, så skapar de också brist. I takt med att egendom och marknad har tillåtits dominera hela samhällskroppen – och också vårt medvetande, präglas hela våra liv av brist. Fler och fler resurser privatiseras, dvs omvandlas till någons egendom, vilket gör att brist uppstår. Fler och fler av våra grundläggande behov skall tillfredsställas som markandsrelationer vilka definitionsmässigt bygger på brist.

Och vi använder helst lösningar som bygger på dessa bristens institutioner. Vi har utsläppshandel – eller klimatkompensation - för att hantera växthuseffekten. Vi handlar upp omvårdnaden av våra gamla på konkurrensutsatta marknader. Vi betalar ut miljöersättningar till bönder för att vårda landskapet, vi måste producera mer dasspapper för att ha råd att ge våra barn utbildning. Vi ger skatterabatter för att det är brist på folk som vill renovera sina kök.

Det värsta exemplet är väl ändå att vi anser att det är brist på arbete!

Visst kan det finnas verkliga brister i naturen eller i samhället, och visst kan det därför förekomma konkurrens, men det betyder inte att det är de som är de dominerande dragen och att de skall dominera vårt samhälle och vår mentalitet. Det är dags för oss att bejaka överflödet i naturen, se oss själva som en del av detta enorma flöde av energi och dess väv av relationer. Se att rikedomen och överflödet finns i vår relation till naturen, till varandra och i vårt samhälle och kultur.

Länge leve överflödet!

Texten ovan har jag skrivit inspirerad av två olika texter jag just läst: 
The Economy of Wastefulness: the Biology of the Commons, by Andreas Weber
Scarcity-mind or Eco-mind: Where Do They Lead? by Frances More Lappé

Jag betraktar texten som ett försök snarare än som en färdig text. Du får hemskt gärna hjälpa till med att skärpa analysen genom kritik eller uppmuntrande kommentarer! 
 

Kommunistiska kor

"Vid Vassjön i Sör Amsberg i Borlänge betar en grupp kommunala kor med tjur och kalvar. Det är skotsk höglandsboskap som håller området runt sjön öppet för ett rikt fågelliv. I det hållbara utvecklingsarbetet är korna viktiga pedagogiska verktyg för att visa hur vår mat hänger samman med ett stycke landskap."

Den här beskrivningen från Borlänge kommuns hemsida låter väl trevlig? Men för vissa är det ett steg mot stalinism (Borås tidning).

I Borlänge har man nu gått steget längre och har också styrt köttet till egna verksamheter. För första gången serveras nu kött från kommunens egna kor till skolelever och inom äldreomsorgen. Råvaran används också på hotell- och restaurangutbildningen.Varje år slaktas cirka 25 djur vid Ickholmens slakteri. Detta slakteri finns i Rättvik, vilket medför korta transporter för både korna och köttet (rapporterar Upphandling 24).

I Uppsala Nya rapporteras idag från Knivsta där det finns förslag att kommunen skall ha egna kor och får. Syftet är dels att hålla landskapet öppet och dels att leverera kött till de egna verksamheterna. Anders Eskhult (C politiker i Knivsta) tycker att  “kommunen med skattemedel bedriva illojal konkurrens som bara kan skada den lokala marknaden”. Moderaterna i Knivsta tycker förslaget är “KOmiskt”.

Det verkar som om iden om de kommunala korna sprider sig. Tidigare i år rapporterade Dalarnas Tidning att sex dalakommuner kommer satsa på kommunala kor. Andra som diskuterat frågan är Conny Brännberg, KD politiker i Skaraborg och Älmhults kommun.

Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet kritiserar de kommunala korna starkt, och intar en mycket intressant hållning till våra viktigaste samhällsorgan:

“Öppna landskap och kossor är så pass angelägna (min kursiv) att de borde lämnas åt helt andra delar av samhället att äga och sköta än kommunerna”.

Det är klart att man inte måste göra storpolitik av det faktum att det inte längre finns tillräckligt med betande mular för att upprätthålla det landskap som kommunerna vill bevara. Det är få som ifrågasätter att kommuner klipper gräs i sina parker, och om man vill kan man ju se korna bara som ekologiska gräsklippare. Och som sådana borde de väl vara OK bortsett från vilken politisk åskådning man har. Kommunpolitiken i vårt land är – som väl är – inte så ideologisk, utan mer pragmatisk.

Men det är ändå intressant att se de kommunala korna som symptom på två så kallade ”marknadsmisslyckanden”.

Jordbruket är inte bara en producent av matvaror utan är också mycket viktigt för att sköta om det ekologiska system som vi människor har skapat på jorden. Jordbrukslandskapen omfattar omkring halva jordytan, och hur vi sköter jordbruket är i stort hur vi sköter planeten Jorden, vårt hem. Pga av stenhård konkurrens har jordbruket specialiserats globalt och stora delar av jordbruket bedrivs idag som en industriell produktion med liten hänsyn till hur det påverkar miljö och landskap. Då måste samhället ta över de kostnader som uppstår för att fortsätta vårda landskapet och kulturarvet. Är det en positiv utveckling?

På ett liknande sätt har offentlig upphandling under de senaste femtio åren drivits med fri och ökad konkurrens för att trycka ned kostnader som ledstjärna (och för den skull också den goda ambitionen att få bort korruption). Men det resulterar i att gamla och sjuka i Uppsala får äta tre dagar gammal mat från Västerås. Och på skolor och sjukhus kan man inte köpa upp lokal mat för det strider mot upphandlingsreglerna. Dessa upphandlingsregler är gjorda för att skapa ”marknader” av allt våra gemensamma organ skall inhandla. Kanske det är fel tänkt helt enkelt?

Tanken att ”marknaden” alltid är det bästa sättet att organisera produktion eller distribution har blivit en farlig dogm. Det syns väldigt tydligt just i jordbruket och i hur vi tar hand om naturen.

Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt.

Den första dator jag såg i verkligheten användes som värmeelement! När vi startade KRAV 1985 var föreningens första kontor på gården Almarkaröd där det drivits försöksverksamhet för vilken en dator köpts in. Denna var stor som ett modernt kylskåp. Men 1985 hade den blivit ikappsprungen av en Commodore 64, den första riktiga folkdatorn. Med sitt behändiga format och bättre program var den mycket bättre än den stora datorn – som dock fick stå på för att värma rummet på vintern. Med dagens mått är en Commodore 64 en antikvitet, den hade 64 kb RAM minne – den billiga Lenovo jag skriver på just nu har 2 Gb RAM. Priset på den och min nuvarande dator är ungefär detsamma, men i nuvarande penningvärde så är min Lenovo kanske hälften så dyr, eller ännu billigare.

Så långt så håller nog alla med mig, och framstegskören är enig. Samtidigt tycker jag det är konstigt att teknikoptimister och tillväxtförespråkare oftast är samma personer, och att de för fram att teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt tillsammans ger oss ett bättre samhälle. Men om jag säger att exemplet med datorn visar att vi kan få det mycket bättre även utan ekonomisk tillväxt (t.ex. större kylskåp med samma energiförbrukning), då börjar många få kalla fötter.

Teknikoptimister brukar oftast hävda att vi kan göra saker smartare och bättre – med mindre resurser. Därför är det ingen som helst motsättning mellan utveckling av ny teknik och miljön, tvärtom, det är bara genom att bejaka ny teknik som vi kan spara miljön – och skulle vi köra slut på någon naturresurs så kommer ny teknik fixa ett annat material som kan ta dess plats. Exemplet med datorn ger dem delvis rätt. Resursförbrukningen för Commodoren var mycket lägre än för den gamla stora datorn. Resursförbrukningen för min Lenovo är sannolikt rätt lik den för Commodoren – men jag får hundra gånger så mycket dator för pengarna.

Tillväxtvurmare brukar ofta hävda att vi behöver tillväxten för att ha råd att ta hand om miljön (eller välfärden). Och de hävdar att genom ökad produktivitet och smart teknik så kan vi förena tillväxten med mindre resursutnyttjande. Det som tillväxtvurmarna påstår vad gäller ökad tillväxt och ökad miljöhänsyn stämmer inte annat än på mycket lokala miljöproblem (lokala luft och vattenföroreningar t.ex). Kritiken är oftast att genom ökad ekonomisk tillväxt får vi ökad konsumtion och denna konsumtion leder till ökad resursförbrukning, vilken uppväger alla eventuella resursbesparingar. Det är förvisso sant, men ännu viktigare är att ekonomisk tillväxt – mätt som BNP - rent definitionsmässigt innebär större förbrukning av resurser.

Jag läser just boken Tillväxt till varje pris (Jag hoppas kunna publicera en mer omfattande recension snart) av Mikael Malmaeus som på ett begripligt sätt förklarar vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd, av flera olika skäl men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts - förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst.

Antalet arbetade timmar i Sverige har legat i stort sett på samma nivå sedan 1950-talet. Den största minskningen är i jordbruket och den största ökningen är i den offentliga sektorn. Under samma tid har det realkapital, maskiner och byggnader ökat med 470 procent vilket också motsvarar ökningen av BNP. Att det förhåller sig så är naturligt med Malmaeus förklaring att det är de ingående resurserna, kostnaderna, som är grunden för BNP siffrorna.

Även viktiga råvaror som olja och metaller är i princip gratis, det är mängden arbete och kapital som avgör deras kostnad och därmed deras bidrag till BNP. Att de är gratis betyder inte att de saknar värde i en vidare betydelse. Inte heller saknar de ekonomisk betydelse, i själva verket är t.ex. olja och järn helt oundgängliga resurser för hela vår civilisation, men enligt Malmaeus finns detta förhållande inte inbyggt i vårt marknadsekonomiska system eller i tillväxtbegreppet – vilket är varför det kan framstå som att vi blir rikare trots att vi förslösar grunden för vår överlevnad.

Även om datorexemplet är extremt så är den allmänna utvecklingen densamma. Pga en fantastisk produktivitetsutveckling kan vi göra oändligt mycket mer än vi kunde göra för hundra år sedan. Peter Marsh, journalist på Financial Times, skriver i The New Industrial Revolution att BNP (globalt) ökat ungefär 60 gånger sedan 1800. Och det är fantastiskt. Men mer anmärkningsvärt är att produktionen av varor har ökat 220 gånger, dvs varuproduktionen har ökat 3,5 gånger mer än BNP. Överhuvudtaget så reflekteras inte volymökningar i produktionen som en ökning av BNP. Bidraget till BNP (Sverige) av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period

Talet om att vi numera lever i ett tjänstesamhälle ekar lite ihåligt i det sammanhanget. Lustigt nog så är det den framgångsrika varuproduktionen och jordbruket – byggd på fossila bränslen – som ger oss den illusionen. Ju mer produktiv en sektor blir desto mindre betydelsefull blir den – för vår ekonomi, eller i alla fall för vår BNP. För tjänster är utvecklingen tvärtom. Mellan 1993 och 2008 ökade t.ex. bidraget till BNP (Sverige) av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna var bara 116. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena om att vi måste öka tillväxten för att kunna ”ha råd” med välfärden är falska.

Dessa sammanhang visar att kopplingen mellan ökad välfärd – teknisk utveckling – BNP ökning är svag. Jag tror tanken har sitt ursprung i den närmast religiösa övertygelsen att vårt samhälle går framåt, en övertygelse som är så stark att alla som ifrågasätter den avfärdas som domedagsprofeter.

Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt.

Publicerad i Dala-Demokraten 10 maj

Det obändiga livet tar över staden

Guerillaodling i London, takodlingar i Brooklyn, växtväggar i Milano, och planthöghus i Linköping – stadsodling är hippt, coolt och modernt. Samtidigt försörjer sig flera hundra miljoner personer i u-länderna på att odla grönsaker i staden – på allt annat än futuristiska sätt. Är stadsodling bara en fluga, är det sätt att försörja en växande befolkning eller en fråga om egenmakt och deltagande?

Odling i staden är lika gammalt som staden. De flesta städer hade odlingar inom murarna och var i direkt relation till jordbruket i omlandet. Det här fortsatte så länge som ekologi och ekonomi hörde ihop. Mellan 1864 och 1920 hade Göteborg ett storskaligt system för hantering av dasstunnorna och framställde en eftertraktade gödsel som köptes av de kringliggande handelsträdgårdarna. Tomater växer särskilt bra i våra utsöndringar.

Fram till 1927 hade man också en egen lönsam svinfarm som producerade flera tusen grisar om året från stadens avfall. Avfallssystemen utformades för att maximera jordbruksnyttan, men i början av 1900-talet ändrades inställningen till att prioritera hygienen – väck med Lortsverige! När konstgödseln blev vanligare och billigare minskade intresset bland bönderna och med vattentoaletten och sopförbränning eller deponi bröts kretsloppet helt.

I den moderna staden fick inte djuren plats, men odlingarna fick fortfarande finnas kvar på undantag. Särskilt under första och andra världskriget blev koloniträdgårdarna en viktig försörjningskälla, år 1917 fanns det närmare sex tusen kolonilotter bara i Stockholm, där man skördade bland annat runt 870 ton potatis.

Trots allt så är det i fattiga länderna där stadsodlingen spelar en stor roll. Cirka 800 miljoner människor beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling enligt FN:s jordbruksorganisation FAO. Av dem är 350 miljoner kommersiellt engagerade. I Vietnams huvudstad Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och vart fjärde hushåll är engagerade i odling.

I både i-länder och u-länder finns intresset för ekologiska produkter, inte minst grönsaker.

- Jag oroade mig för min hälsa när det gäller alla kemikalier. Jag kände den starka doften i näsan och i lungorna och det kändes inte bra. Många i det här området har cancer, säger Luong Thi Nguyen, och slår ut med armen över grönsaksfälten och de närliggande husen, där hennes grupp har börjat odla ekologiskt för försäljning till den växande gruppen köpstarka i Hanoi.   

 

Grönsaksodlarkooperativ i Hanoi

 Närheten till staden kan vara en fördel för de som vill odla ekologiskt. Det är lätt att få avfall för kompostering, i Sverige finns obegränsad tillgång på hästgödsel. Det finns också en marknad för överskottet. Men det finns en baksida. Grönsaksodlingar i u-ländernas stora städer försiggår ofta på banvallar, soptippar, rivningstomter, i våtmarker eller på annan mark som inte är enkel att exploatera. De hygieniska förhållandena är dåliga och vattnet och luften kan vara förorenade. Luong Thi Nguyens odling ligger under inflygnings till Hanois flygplats. Även här hemma oroar sig många för vad deras sallad egentligen får i sig från omgivningen. 

Många städer gör det samma som de svenska städerna gjorde för 100 år sedan och försöker driva ut bananer, kor och grisar från stadsrummet. I nästa andetag kommer tillresta konsulter och predikar stadsodlingens lov. Vid ett besök i Ugandas huvudstad förra året läser jag en insändare som beklagar sig över att staden nu gör en plan för stadsodling “Kampala kommer alltid associeras till smuts och snusk så länge folk har höns, getter och grisar på bakgårdarna.”

Motsatsen till odlingar på soptippen är superintensiva odlingar. Inför världsutställningen 2010 planerades en Agropark utanför 18-miljonerstaden Shanghai. På Chongmingön skulle årligen produceras 1 miljon svin, 7 miljoner kycklingar och 113 000 ton grönsaker med modernaste teknik. Och utanför Linköping projekteras en lutande höghusodling kallad Plantagonen, en våt dröm för arkitekter och ingenjörer.

Dessa moderna intensivodlingarna, som för det mesta stannar på ritborden liksom Agroparken, saknar oftast det ekologiska sammanhang som präglade de tidigare stadsodlingarna. De använder inte kompost eller skörderester och de odlar inte heller i jord, utan i stenull. Näring tillförs som steriliserad droppbevattning, luften koldioxidgödslas och man använder ofta konstljus eller tillskottsbelysning.

Man kan uppnå väldigt höga skördar i sådana superintensiva odlingarna. I holländska växthus skördar man upp emot 60 kg tomater per kvadratmeter –minst 10 gånger mer än vad som skördas på vanliga åkrar. Det finns egentligen inte några starka skäl att placera dessa odlingar inne i städerna. Systemen är också mycket dyra och används bara för produkter som gurka, tomat, paprika och sallad, förvisso nyttiga men i stort betydelselösa för försörjningen av en växande befolkning.

Och det gäller nog stadsodlingen i de rika länderna i stort. Den kan ha en viktig roll för produktion av grönsaker och frukt, kanske för höns och bin. Mark i staden är på tok för dyr för att användas till odling av spannmål, eller betas av kor. Och trots alla fina sallader så är det spannmål, bönor, mjölk och potatis som föder mänskligheten idag, och som kommer att göra det i den överskådliga framtiden. Sallad från Slussen, maskroser från Årstafältet, honung från Stureplan och kanske en påskhare från Tantolunden, javisst - men knappast bröd från vete från Skeppsholmen.

Om det inte är för att föda befolkningen varför odlar vi i staden då? Moderna samhällsplanerare ser stadsodlingen som en del av både det offentliga rummet och av stadens ekologi. På grund av städernas enorma storlek är det nödvändigt att hitta nya modeller för att ta hand om avloppen, rena luften och skapa bra mikroklimat. Guerillaodlare vill erövra stadens rum med fröbombning och uppodlade refuger. Landstingen vill använda naturens helande kraft till ”grön terapi”.

Den traditionella koloniträdgården finns kvar och frodas, en liten kolonistuga i Slottsskogen i Göteborg annonseras just i dagarna för 625 000 kronor. Men det finns också nya former. Jag är med i den kollektiva Matparken i Uppsala sedan tre år. Det har varit ett sätt att få färska ekologiska grönsaker, bli smutsig (en sensuell upplevelse de flesta verkar ha glömt från barnaåren), få motion och träffa människor jag troligen inte skulle ha träffat annars.

Det var på hösten 2009 som landskapsarkitekten Marina Queiroz och ekosystemteknikern Ylva Andersson fick ihop ett gäng för att starta odlingen på ett område stort som en fotbollsplan. Att vi odlar stora ytor gör också att vi kan använda en entreprenör till höst och vårbearbetning – under säsong är allt arbete manuellt. Ett mindre område är avsatt för fleråriga växter, bärbuskar och kryddväxter. Utöver kollektivodlingen finns det studiecirklar, skolträdgård och en kommunal seniorverksamhet.

- Vi har märkt att arbetet med odlingen har blivit väldigt viktigt för några, ja kanske det viktigaste som vardagen kan fyllas med, säger Lotta Jansson om den verksamhet som hon bedriver för pensionärer i  Matparken.

Matparken i Gottsunda i Uppsala

Att återknyta folk till matproduktionen igen är också en drivkraft. Men det är inte alltid så lätt. Många är inte vana att laga mat och ännu mindre att laga mat på de grönsaker som går bra att odla på en leråker i Mellansverige. Ännu sämre har kunskaperna varit om hur man tar vara på skörden, fryser, torkar, syrar och konserverar – att vara barn till en hushållslärarinna har sannerligen sina fördelar. En jordkällare i grannskapet skall vi ställa i ordning för den kommande säsongen.

Att vi människor odlar upp parkeringsplatserna är kanske en motsvarighet till att allt fler vilda djur och växter återerövrar stadens rum. Alla stadens tomrum och döda ytor fylls av det obändiga livet vare sig vi vill det eller inte. Och en del av det livet kan vi äta. 

(Artikel som publicerats i White Paper #2 maj 2013)

Hur kan vi leva utan tillväxt?

Jag hör att vi har nått Peak Car (dvs bilanvändningen har slutat), Peak Oil är helt klart här, Peak Child har nåtts globalt, Peak Work är här, dvs antalet arbetade timmar vänder neråt (se diagrammet nedan) osv.

Från Mikael Malmeaus, Tillväxt till varje pris.

Det är möjligt att det fortfarande kommer finnas lite ekonomisk tillväxt ett tag till, men det verkar mycket mer sannolikt att tillväxten i princip upphör.

Frågan är om vi inte i stället för att säga att "tillväxt är inget bra" kanske i stället skall fråga politiker och medborgare "hur skall vi leva utan ekonomisk tillväxt"? Det förefaller att vårt samhälle i alla fall borde ha en beredskap för det. På så sätt skulle vi antagligen också tydligare få fram vilka processer och institutioner som faktiskt är helt byggda på tillväxt. Jag tänker tex på pensionssystemet och bolånebubblor.

Vi kanske rent utav kunde få igång en konstruktiv dialog?

Läs gärna Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt. Läs också: Growth is gone - welcome steady-state