Inte ens om vi slutade äta skulle vi kunna föda våra hungriga bilar.

Om EU-kommissionen verkligen bryr sig om ”hållbarhet” och miljö så borde den bekymra sig mindre över hållbarheten för de 5% etanol som blandas i bensinen och mer över de andra 95%, dvs. oljan. Borde inte samma krav på hållbarhet gälla den? Och om kommissionen verkligen bryr sig om de som lägger sig hungriga i världen så borde man angripa det som orsakar hungern. Man kunde börja med sin egen handels och jordbrukspolitik.

”Ät upp maten – tänk på de svältande barnen i Biafra”, sade min mamma, eller kanske var det någon på TV som sade det. Andemeningen var i alla fall att jag skulle ha dåligt samvete för att jag inte åt upp eftersom andra barn svalt. En annan tanke vore ju att om jag äter mindre så kan någon annan få den maten. Den goda tankegången verkar prägla mycket av debatten om bio bränslen och djurfoder. Tanken att man tar mat från någon som svälter. Ett förslag till nytt EU-direktiv uppges vilja begränsa biobränslen om de konkurrerar med matproduktion. Om ett par år kan förslaget ha tröskats genom EU-maskineriet till färdigt lagförslag.

Biobränslen är en naturlig del av jordbruket. Jordbruket har hela tiden producerat både sin egen energi och gett betydande bidrag till samhällets energiförsörjning, exempelvis var 20 procent av Sveriges hela export havre till Englands hästar 1870. Den indiska kon har försett folk med bränsle till matlagning och skörderester har varit viktiga som energikällor i många länder. En ökad användning av biobränslen är en (av flera) förutsättning för att komma ur beroendet av fossila bränslen.

En betydande del av USA:s enorma majsskörd går till etanoltillverkning. Vissa hävdar att det är omoraliskt att använda mat till biobränslen och att majs och vete som används till bränsle skulle användas till dem som är hungriga. Men så fungerar inte marknaden. Om USA slutade använda majs till etanol (eller sluta föda upp djur på spannmål) skulle man få ett enormt överskott av spannmål. Det kommer, kortsiktigt, leda till kraftigt fallande priser. Då kommer fattiga i megastädernas slum kunna köpa mat de annars inte skulle ha råd med. Men huvuddelen av världens hungriga bor på landet och är beroende av jordbruksekonomin. För dem innebär inte sjunkande priser någon välsignelse, tvärtom. Efter några få år skulle mängder av bönder ha tvingats lämna sina gårdar både i i-länder och u-länder. Det skulle vara fler fattiga, alla bönder som fått lämna sina gårdar och folk som jobbat åt dem, medan priserna på mat skulle gå upp till ungefär den nivå det var tidigare.

Att ställa biobränsleproduktion från jordbruket mot livsmedelsproduktion, som EU-kommissionen gör, är rent populistiskt. Man kan använda samma argument för all användning av jordbruksmark. I Sverige använder vi 540 000 hektar jordbruksmark för nöjeshästar. Det är sällan vi hör att det konkurrerar med matproduktion. Vi odlar 110 000 hektar med råvara till exportsuccén Absolut Vodka (an annan form av etanol). Vi odlar 1 miljon ton spannmål som säljs som foder till tyska och danska grisar (som vi sen importerar). Och sist men inte minst, vi har cirka 800 000 hektar åker som knappt används alls. Man kan invända att det här är en global fråga, och visst är den det, det kommer alla resursfrågor vara i framtiden.

Det finns självfallet gränser för hur mycket jordbruksareal som kan användas för bioenergiproduktion, på samma sätt att det finns gränser för hur mycket areal vi kan använda för att odla foder. Biobränslen i jätteskala kommer ha samma problem som all annan jordbruksproduktion i jätteskala. Det förekommer sk ”landgrabbing” för biobränsle. Men den är inte alls isolerad till biobränslen, utan kan precis lika gärna handla om matproduktion, skogsplantering, ekoturism eller klimatkompensation. Lösningen på problemen med landgrabbing står att finna dels i bättre styre och demokrati i de fattiga länderna men framförallt i utjämning av globala skillnader i välstånd. Så länge som en del är så fattiga och andra så rika kommer vi få se sådant, precis som fattiga säljer sina njurar till rika svenskar, eller indiska kvinnor säljer sina kroppar som surrogatmödrar åt rika svenskar.

Samtidigt är det viktigt att inse att biobränslen inte kan försörja världens transportapparat med bränsle nog. Den totala energianvändningen i transportsektorn i världen 2006 var 25 000 TWh, varav biobränslen utgjorde bara en procent. Det totala energiinnehållet i maten var ungefär 7 000 TWh, och bruttoenergin i all jordbruksproduktion (inklusive allt foder och annat som vi inte äter direkt) var 20 000 TWh. (Agriculture as Provider of Both Food and Fuel, Kersti Johansson, Karin Liljequist, Lars Ohlander, Kjell Aleklett). Det vill säga, inte ens om vi slutade äta skulle vi kunna föda våra hungriga bilar.

Till saken hör också att vårt livsmedelssystem idag inte alls producerar ett överskott av energi till resten av samhället, utan tvärtom självt är beroende av fossila bränsle, främst för konstgödsel och som drivmedel.  Framställningen, framförallt odlingen, av biobränslen är oftast så energikrävande att det inte medför någon stor besparing av energi. Energikvoten för spannmålsbaserad etanol är i genomsnitt 1,6 – dvs man får ut cirka 1,6 gånger mer energi än vad man sätter in, med en spridning mellan 0,7 till 2,8. Sockerrörsetanol uppvisar normalt sett bättre energibalans.

Biobränslen behöver inte bara komma från åkermark. Björn Gillberg propagerar för skogsbaserade biodrivmedel i ett inlägg i GP 5 oktober.
"Etanolsatsningarna är och förblir dock en återvändsgränd. För svenskt vidkommande behövs cirka 60 miljoner ton spannmål per år för att ersätta konsumtionen av bensin och diesel. Vår årsskörd är cirka fem miljoner ton. Vi har cirka 23 miljoner hektar skog att jämföra med cirka två miljoner hektar åker. Tillväxten i skogen har under de senaste 70 åren överskridit avverkningen med 20-30 procent. Virkesförrådet har under perioden mer än dubblats. I skogen finns med andra ord biomassa för produktion av fordonsbränsle.”

Visst ligger det en del i Gillbergs påståenden. Satsningen på metanol i Hagfors är ett bra initiativ (som Gillberg har stora intressen i). Samtidigt borde det faktum att det behövs 50 stycken fabriker som den i Hagfors få oss att inse det vansinniga i att satsa på bilism i den utsträckning som görs. Det är inte alls troligt att skogen och den biologiska mångfalden i skogsmarkerna tål ett så kraftigt uttag, utan det kommer att styra våra skogar ännu mer emot gödslade virkesåkrar.  Och när inte ens vårt glesbefolkade land med enorma skogsresurser kan föda bilarna, vem kan det?

Om EU-kommissionen verkligen bryr sig om ”hållbarhet” och miljö så borde den bekymra sig mindre över hållbarheten för de 5% etanol som blandas i bensinen och mer över de andra 95%, dvs. oljan. Borde inte samma krav på hållbarhet gälla den? Och om kommissionen verkligen bryr sig om de som lägger sig hungriga i världen så borde man angripa det som orsakar hungern. Man kunde börja med sin egen handels och jordbrukspolitik.

(detta är en kortare version av en artikel som publicerats på Newsmill)



Läs mer i en tidigare artikel på Newsmill, Bränna upp maten?
Biofuel in many shapes, om biobränsle för den lokala marknaden i Zambia
BBC hade en mycket intressant artikel om biobränslen i Tyskland
Miljöaktuellt, Ekot, TT, TV4,  Lantbrukets affärstidning ATL.
Energiminister Anna Carin Hatt (C) är kritisk till EU förslaget (Radioinslag), men grunderna för hennes ställningstagande är oklara i mitt tycke.
 

Vi använder våra kor för att hela vår jord

Varför äta djur som fötts upp på spannmål, när vi i stället skulle kunna äta grödorna direkt och mätta fler människor? Så ställs ofta frågan. Vad vi kanske glömmer bort är att på många håll i världen är köttuppfödning ett miljö- och resursmässigt bättre alternativ än odling. Ungefär två tredjedelar av världens jordbruksmark används för bete till djur och det finns skäl till det. Merparten av marken går helt enkelt inte att odla på, den är för mager, för brant, för torr, för blöt eller för kall (tänk på vår renskötsel). Däremot växer gräs.

Alla Namibias floder torkar ut under torrperioderna

Ett exempel på detta är Namibia i sydvästra Afrika, ett land som är nästan dubbelt så stort som Sverige men bara har 2,1 miljoner invånare. Det är det näst minst tätbefolkade landet i världen. Namibia är i stort sett för torrt att odla i, en fjärdedel av landet utgörs av öknarna Kalahari och Namib. Det odlas på mindre än en miljon hektar medan trettioåtta miljoner hektar är betesmark.


Hur går då köttproduktionen ihop med ett så torrt land som Namibia, köttuppfödning sägs ju vara så vattenkrävande? Merparten av boskapens vattenbehov består av regn som faller på marken. Några hundra mm vilket räcker för att gräset kan växa men som inte är tillräckligt för att odla. Djuren behöver också vatten att dricka och därför borrar man brunnar. Ett vattenhål räcker för 250 kors dricksvatten och de producerar cirka 20 ton kött om året. Om samma mängd vatten skulle användas för konstbevattning, skulle det räcka till cirka en hektar odlingsmark, där man skulle kunna producera kanske åtta ton majs.

Det finns lika många kor som människor i Namibia. Boskap innebär status, kultur, inkomster, bankkonto och pension i ett.

Kvinnor av hererofolket har hattar som stiliserade kohorn.

Frågan är därför inte om man skall producera kött eller odla i stora delar av Namibia, utan snarare om man skall föda upp kor, får och getter eller antiloper och zebror på det gräs som växer där.

Namibia har, precis som flera andra afrikanska länder, problem med överbetning och jorderosion, men det beror på att boskapens sköts fel, menar Viebke Volkmann från organisationen Integrated Rural Development and Nature Conservation som arbetat med boskapsskötarna i Kunene i norra Namibia. Nationsgränser, stängsling av mark och nationalparker gör att det som alltid varit det naturliga svaret på torka – dra vidare med boskapen till andra marker – inte längre fungerar. Man kan öka djurantalet och samtidigt minska de skador som påstås orsakas av överbetning säger hon.

Djuren ska hållas i stora hjordar på stora områden. I Namibia finns gott om rovdjur som leoparder, hyenor och geparder och de hjälper till att hålla hjordarna samlade. Boskapen kommer då att flytta sig ungefär som hjordarna av gnu på savannen – eller bison på prärien. De betar intensivt på små ytor i taget, men återkommer sällan till samma ställe. Den intensiva betningen bryter upp jordskorpan så att vattnet kan rinna ned i jorden i stället för att slita med sig den tunna matjorden. Det tvingar djuren att äta alla sorters gräs och gör att de trampar ned buskar och små träd och gynnar gräsen.

På stängslade rancher kan man styra djurens rörelse genom att öppna och stänga vattenhålen medan på allmänningarna bör man slå ihop många små hjordar och ha herdar som följer dem, och skyddar dem från rovdjur. På så sätt efterliknar man hur vilt rör sig i naturen.

- Vi använder våra kor för att hela vår jord, säger Okatukirue Mutunda, en av de stolta boskapsskötarna.

Först publicerat av Naturskyddsföreningen

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren