Vi använder våra kor för att hela vår jord

Varför äta djur som fötts upp på spannmål, när vi i stället skulle kunna äta grödorna direkt och mätta fler människor? Så ställs ofta frågan. Vad vi kanske glömmer bort är att på många håll i världen är köttuppfödning ett miljö- och resursmässigt bättre alternativ än odling. Ungefär två tredjedelar av världens jordbruksmark används för bete till djur och det finns skäl till det. Merparten av marken går helt enkelt inte att odla på, den är för mager, för brant, för torr, för blöt eller för kall (tänk på vår renskötsel). Däremot växer gräs.

Alla Namibias floder torkar ut under torrperioderna

Ett exempel på detta är Namibia i sydvästra Afrika, ett land som är nästan dubbelt så stort som Sverige men bara har 2,1 miljoner invånare. Det är det näst minst tätbefolkade landet i världen. Namibia är i stort sett för torrt att odla i, en fjärdedel av landet utgörs av öknarna Kalahari och Namib. Det odlas på mindre än en miljon hektar medan trettioåtta miljoner hektar är betesmark.


Hur går då köttproduktionen ihop med ett så torrt land som Namibia, köttuppfödning sägs ju vara så vattenkrävande? Merparten av boskapens vattenbehov består av regn som faller på marken. Några hundra mm vilket räcker för att gräset kan växa men som inte är tillräckligt för att odla. Djuren behöver också vatten att dricka och därför borrar man brunnar. Ett vattenhål räcker för 250 kors dricksvatten och de producerar cirka 20 ton kött om året. Om samma mängd vatten skulle användas för konstbevattning, skulle det räcka till cirka en hektar odlingsmark, där man skulle kunna producera kanske åtta ton majs.

Det finns lika många kor som människor i Namibia. Boskap innebär status, kultur, inkomster, bankkonto och pension i ett.

Kvinnor av hererofolket har hattar som stiliserade kohorn.

Frågan är därför inte om man skall producera kött eller odla i stora delar av Namibia, utan snarare om man skall föda upp kor, får och getter eller antiloper och zebror på det gräs som växer där.

Namibia har, precis som flera andra afrikanska länder, problem med överbetning och jorderosion, men det beror på att boskapens sköts fel, menar Viebke Volkmann från organisationen Integrated Rural Development and Nature Conservation som arbetat med boskapsskötarna i Kunene i norra Namibia. Nationsgränser, stängsling av mark och nationalparker gör att det som alltid varit det naturliga svaret på torka – dra vidare med boskapen till andra marker – inte längre fungerar. Man kan öka djurantalet och samtidigt minska de skador som påstås orsakas av överbetning säger hon.

Djuren ska hållas i stora hjordar på stora områden. I Namibia finns gott om rovdjur som leoparder, hyenor och geparder och de hjälper till att hålla hjordarna samlade. Boskapen kommer då att flytta sig ungefär som hjordarna av gnu på savannen – eller bison på prärien. De betar intensivt på små ytor i taget, men återkommer sällan till samma ställe. Den intensiva betningen bryter upp jordskorpan så att vattnet kan rinna ned i jorden i stället för att slita med sig den tunna matjorden. Det tvingar djuren att äta alla sorters gräs och gör att de trampar ned buskar och små träd och gynnar gräsen.

På stängslade rancher kan man styra djurens rörelse genom att öppna och stänga vattenhålen medan på allmänningarna bör man slå ihop många små hjordar och ha herdar som följer dem, och skyddar dem från rovdjur. På så sätt efterliknar man hur vilt rör sig i naturen.

- Vi använder våra kor för att hela vår jord, säger Okatukirue Mutunda, en av de stolta boskapsskötarna.

Först publicerat av Naturskyddsföreningen

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren