Om vi menar allvar med en global utjämnning av levnadsvillkor så bör vi bejaka fri rörlighet av människor. Jämfört med fri rörlighet av kapital, varor eller tjänster så har fri rörlighet, eller starkt förbättrad rörlighet, av människor en mycket större effekt för ökning av välståndet.
Migration spelar roll på minst fyra olika sätt: 1) viss utjämning av lönerna, 2) remitteringar av pengar till det gamla hemlandet, 3) återinvandring samt 4)återinvestering och handelslänkar.
1) Sextio miljoner emmigrerade från Europa mellan 1850 och 1910. Denna emmigration skapade arbetskraftsbrist i Europa och en press uppåt på lönerna. Migrationen ledde till minskade skillnader i löner i stora delar av världen. Lönerna på Irland beräknades öka med 32 procent pga migrationseffekter, 28 procent i Italien och 10 procent i Norge medan den minskade lönerna i Argentina med 22 procent och i Australien med 8 procent.
2.Remitteringar, dvs vad utvandrade personer skickar hem betyder globalt sett minst lika mycket som bistån och direktinvesteringar. I vissa länder i Centralamerika och Karibien så uppgår de till mer än 10 procent av BNP. 2006 skickades 50 miljarder dollar hem av latinamerikanska utvandrare.
3. En betydande andel migranter kommer tillbaks till sitt gamla hemland. Ibland kommer det hem misslyckade med svansen mellan benen, medan ofterar kommer de med betydande kapital och affärsidéer.
4. Även de som inte återvänder kommer i många fall upprätthålla kontakter med det gamla hemlandet och kanske investera i produktion eller öppna handel med leverantörer i de gamla landet.
Trots detta är det få av globaliseringsförespråkarna vilka pläderar för en fri rörlighet av människor, och frågan verkar knappt komma upp på den internationaella dagordningen. Detta bidrar till känslan att globaliseringen inte drivs i intresset av de fattiga.
Jo, det finns en baksida också. T.ex. braindrain, dvs att de bättre utbildade åker frå¨n fattiga länder till de rika - men det händer ju redan idag. De flesta länder accepterar invandring av läkare, kärnfysiker och stjärnekonomer. De sociala följderna av ökad invandring kan också var allvarliga - men i ärlighetens namn så är de problemen små jämfört med de skriande globala orättvisorna, så det är nog ett pris vi får betala. Slutligen vill jag säga att i grund och botten så önskar de flesta människor att vara där de är och inte alls flytta någon annanstans.
Tuesday, 17 February 2009
Monday, 16 February 2009
Kan man rättfärdiga kapitalismen?
Kapitalismen och industrialismen har många olika ansikten. De tidigaste fabrikerna var vad man fortfarande kallar sweat-shops. Här handlade om att tränga ihop så många arbetare som möjligt, på så litet utrymme som möjligt för att arbeta så mycket som möjligt för så låg lön som möjligt. Den typen av kapitalism förekommer fortfarande men är, som tur är, inte så vanlig. Den andra versionen är när betoningen istället är på mekanisering och att öka utbytet per arbetare. Den versionen kräver större investeringar, och den behöver också en pålitiligare och stabil arbetskraft vilken man betalar relativt bra. Vinsten ligger ändå inte i att ”suga ut” arbetarna, utan i att producera så effektivt som möjligt.
Den moderna kapitalismen fungerar fortfarande efter dess modeller och de finns parallelt i många länder. Men huvuddelen av vinsten kommer inte längre från något direkt mervärde av arbetet. De stora vinsterna kommer från innovation och branding. Normala industriprodukter tillverkas i brancher med låga marginaler, de genererar fortfarande, om saker går som de skall, en ansträndig profit. Men det är inte det som skapar offantliga rikedommar som Gates, Kamprad eller Buffet. I fallet Gates är det helt klart innovation i en branch som fortfarande är (var) ny som möjligjorde Microsofts framgångar. Deras arbetare var nog inte mer utsugna än andras och deras produktivitet var knappast högre än andras programmerare. Kamprad revolutionerade möbeltillverkning och inte minst distributionen och flyttade fokus närmare konsumenten, också en typ av innovation. Warren Buffet representerar den andra formen av kapitalism, den rena investerarens, eller spekulanten. Han har över fyrtio år fått runt tjugo procents ränta på sina investeringar.
Den rent industriella produktionen hotar att gå samma väg som jordbruket, med krympande marginaler. Det är dock svårt att se att någon skulle välja att arbeta kvar i sådan industrier som en ”livstil” vilket är fallet med jordbruk, hantverk och vissa andra småföretagaryrken, t.e.x restaurantägare eller butiksägare. Framtida vinster ligger i att ha så lite med produktionen att göra som möjligt. Kontroll av brands och patent är viktigare än att ha fabriker (det blir ändå bara problem med strejker, olyckor, utsläpp osv). Därför är också kapitalisterna mer intresserade av att få ut mervärde av oss som konsumenter än som producenter.
Parallelt med denna avmaterialisering av kapitalismen inom industrin har också de största kapitalflödena helt frikopplats från något som har med produktion att göra. Vid mitten av sjuttiotalet var fortfarande nästan alla valutatransaktioner för att köpa varor eller tjänster, idag är det mindre än 0,1 % som är för handel, resten är bara handel med pengar. Keith Hart skriver: ”att tillverka saker och få folk att spendera pengar på dem är alldeles för jobbigt. Det är bättre att satsa på penningmarknader med kalkylerbara risker. Det är därför kapitalismen idag är en stor flod av pengar som går runt jorden i hög fart. Marknaden för vardagsvaror har stagnerat därför att folk inte har något att köpa för, och kapitalister har pålitligare sätt att öka sin förmögenhet än att tillverka dessa.” Jag är benägen att hålla med Hart, med tilläggett att det kanske inte bara är att folk inte har råd att köpa varorna utan minst lika mycket att de inte behöver mer saker. Den verkliga gåtan är väl vem som faktiskt betalar för vinsterna i alla dessa transaktioner. Medan vi kan ge ekonomerna rätt i att man inte kan betrakta ekonomin som ett nollsummespel i största allmänhet – ökad produktivitet betyder trots allt att det finns mer att dela på – så är det mycket svårt att se hur något riktigt mervärde kan skapas ur alla dessa penningtransaktioner och finansiella instrument. Och om det inte görs så måste det finnas någon som betalar vinsterna .
Mycket av kapitialismens legitimitet vilar på bilden av entreprenören, den industrielle entreprenören, som har en idé, startar produktion, anställler andra osv. Vi är benägna att tycka att ett sådant initiativ är värt de vinster de eventuellt får, vi vet ju att många misslyckas också. Men den bilden är ungefär lika sann som reklambilder för betande kor i hagen, när de flesta av dem går inne, eller lika sann som när du köper ”hemlagad” ostkaka från en jättefabrik.
Så frågan är vilka de moraliska eller rationella argumenten är för att rättfärdiga tingens ordning?
Detta helt bortsett från den skriande ojämlikhet mm som fortfarande råder.......
Den moderna kapitalismen fungerar fortfarande efter dess modeller och de finns parallelt i många länder. Men huvuddelen av vinsten kommer inte längre från något direkt mervärde av arbetet. De stora vinsterna kommer från innovation och branding. Normala industriprodukter tillverkas i brancher med låga marginaler, de genererar fortfarande, om saker går som de skall, en ansträndig profit. Men det är inte det som skapar offantliga rikedommar som Gates, Kamprad eller Buffet. I fallet Gates är det helt klart innovation i en branch som fortfarande är (var) ny som möjligjorde Microsofts framgångar. Deras arbetare var nog inte mer utsugna än andras och deras produktivitet var knappast högre än andras programmerare. Kamprad revolutionerade möbeltillverkning och inte minst distributionen och flyttade fokus närmare konsumenten, också en typ av innovation. Warren Buffet representerar den andra formen av kapitalism, den rena investerarens, eller spekulanten. Han har över fyrtio år fått runt tjugo procents ränta på sina investeringar.
Den rent industriella produktionen hotar att gå samma väg som jordbruket, med krympande marginaler. Det är dock svårt att se att någon skulle välja att arbeta kvar i sådan industrier som en ”livstil” vilket är fallet med jordbruk, hantverk och vissa andra småföretagaryrken, t.e.x restaurantägare eller butiksägare. Framtida vinster ligger i att ha så lite med produktionen att göra som möjligt. Kontroll av brands och patent är viktigare än att ha fabriker (det blir ändå bara problem med strejker, olyckor, utsläpp osv). Därför är också kapitalisterna mer intresserade av att få ut mervärde av oss som konsumenter än som producenter.
Parallelt med denna avmaterialisering av kapitalismen inom industrin har också de största kapitalflödena helt frikopplats från något som har med produktion att göra. Vid mitten av sjuttiotalet var fortfarande nästan alla valutatransaktioner för att köpa varor eller tjänster, idag är det mindre än 0,1 % som är för handel, resten är bara handel med pengar. Keith Hart skriver: ”att tillverka saker och få folk att spendera pengar på dem är alldeles för jobbigt. Det är bättre att satsa på penningmarknader med kalkylerbara risker. Det är därför kapitalismen idag är en stor flod av pengar som går runt jorden i hög fart. Marknaden för vardagsvaror har stagnerat därför att folk inte har något att köpa för, och kapitalister har pålitligare sätt att öka sin förmögenhet än att tillverka dessa.” Jag är benägen att hålla med Hart, med tilläggett att det kanske inte bara är att folk inte har råd att köpa varorna utan minst lika mycket att de inte behöver mer saker. Den verkliga gåtan är väl vem som faktiskt betalar för vinsterna i alla dessa transaktioner. Medan vi kan ge ekonomerna rätt i att man inte kan betrakta ekonomin som ett nollsummespel i största allmänhet – ökad produktivitet betyder trots allt att det finns mer att dela på – så är det mycket svårt att se hur något riktigt mervärde kan skapas ur alla dessa penningtransaktioner och finansiella instrument. Och om det inte görs så måste det finnas någon som betalar vinsterna .
Mycket av kapitialismens legitimitet vilar på bilden av entreprenören, den industrielle entreprenören, som har en idé, startar produktion, anställler andra osv. Vi är benägna att tycka att ett sådant initiativ är värt de vinster de eventuellt får, vi vet ju att många misslyckas också. Men den bilden är ungefär lika sann som reklambilder för betande kor i hagen, när de flesta av dem går inne, eller lika sann som när du köper ”hemlagad” ostkaka från en jättefabrik.
Så frågan är vilka de moraliska eller rationella argumenten är för att rättfärdiga tingens ordning?
Detta helt bortsett från den skriande ojämlikhet mm som fortfarande råder.......
Sunday, 15 February 2009
Alarmister?
Jag har varit engagerad i miljöfrågor och sociala frågor sedan jag var barn. Jag var femton när den första globala miljökonferensen hölls i Stockholm 1972 och följde den nära i pressen. Jag deltog själv i uppföljaren i Johannesburg 2002. Från 1977 har jag varit engagerad i utvecklingen av ekologiskt jordbruk, som blivit något av en framgångssaga.
Det är lite skrämmande att inse hur mycket av det som skrevs 1970 verkar högaktuellt också idag. Det är förstås också lite skrämmande hur lite dessa tankar trots allt färgat samhället. Vid den första energikrisen 1973 startade en mer allmän debatt om hållbarhetsfrågor, och en teknisk utveckling startade med t.ex. utveckling av vindkraft och solenergi. Denna fortsatte, men den alllmänna debatten sjönk tillbaks, för att få ny kraft i samband med insikten om att växthuseffekten var ett reeelt hot. Ibland dök miljöfrågorna upp igen. I samband med en nu bortglömd säldöd 1988 surfade miljöpartiet in i riskdagen. Om jag inte misstar mig så fanns ”nolltillväxt” på programmet. Idag pratar inte många om nolltillväxt och antalet sälar har ökat så mycket att man vill börja skjuta dem igen! I tillägg till växthuseffekten kom den andra stora oljekrisen, samt en allmän kraftig ökning av råvarupriserna i mitten av 2000 talet, vilket gjorde frågan om resursernas tillgång, inklusive tillgången av mat, mer brännande.
Visst kan man hävda att några av skribenterna som beskrev miljöfrågor och befolkningsfrågorna var onödigt pessimistiska, ”alarmister” som de brukar kallas. Flera av dem (t.ex. Paul Erlich, Romklubben och Georg Borgström) förutsåg att oljan och flera mineraler skulle ta slut och framför allt att befolkningen inte längre skulle kunna försörjas vi sekelskiftet. Missbedömningarna berodde främst på en bristande insikt i hur ekonomin fungerar, och i en alltför liten tilltro till tekniska framsteg. Georg Borgström skriver 1976 i förordet till den tredje upplagan av Gränser för vår tillvaro: ”Vi kan inte fortsätta att som nu accelerera uttaget av icke förnybara tillgångar såsom fossilbränsle, metaller och land och flera andra resurser för att expandera biosfären i tillräckligt snabb takt för att ge mer mat, foder och skogsprodukter. Vi inbillar oss att vi därigenom med hjälp av forskning och teknik förverkligar under, men detta är fallet i bara blygsam skala.” (Borgström 1976). Hade han rätt eller fel? Trots allt så är det ”alarmisterna” som har drivit fram de flest av de förbättringar som gjorts.
Redan 1896 upptäckte Svante Arrehnius växthuseffekten, det kanske inte sågs som ett miljöhot då, utan var mer en vetenskaplig observation. På femtiotalet återupptäcktes frågan av bla Roger Revelle, Bert Bohlin och Erik Erkisson. Frågan togs upp av miljödebattörer redan på sextiotalet. Hans Palmstierna skrev om den 1969 i Plundring, Svält, Förgiftning: ”om huvudelen av kolsyran stannar i lufthavet kan man beräkna att medeltemperaturen på jorden kommer stiga mellan två och fyra grader.” Vad det alarmism? Hade det inte varit bättre om man tagit det också på allvar?
Man glömmer ofta att den andra sidan i debatten, teknik och marknadsoptimisterna också hade fel. Man säger idag att fusionskraften kommer vara kommersiell kring 2050. På sextiotalet sade man att den skulle vara det kring sekelskiftet. Storskalig solenergi verkar alltid ligga tio år fram i tiden. Konstgödsel och bekämpningsmedel skulle uttrota svält och undernäring på sextio och sjutiotalet, idag är det GMO som skall göra det – eftersom konstgödsel och bekämpningsmedel inte lyckades.
Att göra förutsägelser om framtiden är alltid svårt. Optimist eller pessimist, båda brukar ha fel. Det beror på att det finns så många faktorer och därmed många alternativa framtider som är möjliga. Vi väljer inte mellan två framtider, utan mellen hundratals. Chansen att någon skall ha ”rätt” är minimal. Och den som har det kan antagligen lika gärna bygga sin förutsägelse på intuition, sunda förnuftet, religion eller astrologi som på vetenskap.
Det är lite skrämmande att inse hur mycket av det som skrevs 1970 verkar högaktuellt också idag. Det är förstås också lite skrämmande hur lite dessa tankar trots allt färgat samhället. Vid den första energikrisen 1973 startade en mer allmän debatt om hållbarhetsfrågor, och en teknisk utveckling startade med t.ex. utveckling av vindkraft och solenergi. Denna fortsatte, men den alllmänna debatten sjönk tillbaks, för att få ny kraft i samband med insikten om att växthuseffekten var ett reeelt hot. Ibland dök miljöfrågorna upp igen. I samband med en nu bortglömd säldöd 1988 surfade miljöpartiet in i riskdagen. Om jag inte misstar mig så fanns ”nolltillväxt” på programmet. Idag pratar inte många om nolltillväxt och antalet sälar har ökat så mycket att man vill börja skjuta dem igen! I tillägg till växthuseffekten kom den andra stora oljekrisen, samt en allmän kraftig ökning av råvarupriserna i mitten av 2000 talet, vilket gjorde frågan om resursernas tillgång, inklusive tillgången av mat, mer brännande.
Visst kan man hävda att några av skribenterna som beskrev miljöfrågor och befolkningsfrågorna var onödigt pessimistiska, ”alarmister” som de brukar kallas. Flera av dem (t.ex. Paul Erlich, Romklubben och Georg Borgström) förutsåg att oljan och flera mineraler skulle ta slut och framför allt att befolkningen inte längre skulle kunna försörjas vi sekelskiftet. Missbedömningarna berodde främst på en bristande insikt i hur ekonomin fungerar, och i en alltför liten tilltro till tekniska framsteg. Georg Borgström skriver 1976 i förordet till den tredje upplagan av Gränser för vår tillvaro: ”Vi kan inte fortsätta att som nu accelerera uttaget av icke förnybara tillgångar såsom fossilbränsle, metaller och land och flera andra resurser för att expandera biosfären i tillräckligt snabb takt för att ge mer mat, foder och skogsprodukter. Vi inbillar oss att vi därigenom med hjälp av forskning och teknik förverkligar under, men detta är fallet i bara blygsam skala.” (Borgström 1976). Hade han rätt eller fel? Trots allt så är det ”alarmisterna” som har drivit fram de flest av de förbättringar som gjorts.
Redan 1896 upptäckte Svante Arrehnius växthuseffekten, det kanske inte sågs som ett miljöhot då, utan var mer en vetenskaplig observation. På femtiotalet återupptäcktes frågan av bla Roger Revelle, Bert Bohlin och Erik Erkisson. Frågan togs upp av miljödebattörer redan på sextiotalet. Hans Palmstierna skrev om den 1969 i Plundring, Svält, Förgiftning: ”om huvudelen av kolsyran stannar i lufthavet kan man beräkna att medeltemperaturen på jorden kommer stiga mellan två och fyra grader.” Vad det alarmism? Hade det inte varit bättre om man tagit det också på allvar?
Man glömmer ofta att den andra sidan i debatten, teknik och marknadsoptimisterna också hade fel. Man säger idag att fusionskraften kommer vara kommersiell kring 2050. På sextiotalet sade man att den skulle vara det kring sekelskiftet. Storskalig solenergi verkar alltid ligga tio år fram i tiden. Konstgödsel och bekämpningsmedel skulle uttrota svält och undernäring på sextio och sjutiotalet, idag är det GMO som skall göra det – eftersom konstgödsel och bekämpningsmedel inte lyckades.
Att göra förutsägelser om framtiden är alltid svårt. Optimist eller pessimist, båda brukar ha fel. Det beror på att det finns så många faktorer och därmed många alternativa framtider som är möjliga. Vi väljer inte mellan två framtider, utan mellen hundratals. Chansen att någon skall ha ”rätt” är minimal. Och den som har det kan antagligen lika gärna bygga sin förutsägelse på intuition, sunda förnuftet, religion eller astrologi som på vetenskap.
Friday, 13 February 2009
Välkommen till nya väder-världen
Insändare Publicerad i Dagens Nyheter I går:
Det har alltid varit en mänsklig dröm att kunna kontrollera vädret. Regndanser och förbön och ritualer har använts för att framkalla regn, skydda grödan mot frost, avvärja jordbävningar osv. Avverkning av skogar i tropikerna påverkar klimatet, så att det som var en frodig regnskog plötsligt blir en torr grässvegetation, utdikning av åkermark och dränering av vårmarker leder till häftiga(re) översvämningar. Och på den mycket stora skalan visar den global uppvärmning att mänskligheten faktiskt kan påverka klimatet, även om den inte har uppstått av en medveten önskan om ett varmare väder. Det betyder att det globala samhället nu måste komma överens om vilket klimat vi vill ha. Skall det bli 2 grader varmare eller fem eller vill vi att det kan vara som det är? Kan vi få det fem grader varmer i Sverige men hålla temperaturökningarna nere för de områden som redan är för varma. Denna typ av ”produktion” är en ”tillväxtmarknad”. I stället för att se åtgärder mot växthuseffekten som en kostnad kan det ses som produktion på samma sätt som parker. Man kan redan se framför sig hur kapitalisterna kommer vilja ”privatisera” denna tjänst. Och hur BNP ökar ett rejält snäpp. Välkommen till den nya världen.
Det har alltid varit en mänsklig dröm att kunna kontrollera vädret. Regndanser och förbön och ritualer har använts för att framkalla regn, skydda grödan mot frost, avvärja jordbävningar osv. Avverkning av skogar i tropikerna påverkar klimatet, så att det som var en frodig regnskog plötsligt blir en torr grässvegetation, utdikning av åkermark och dränering av vårmarker leder till häftiga(re) översvämningar. Och på den mycket stora skalan visar den global uppvärmning att mänskligheten faktiskt kan påverka klimatet, även om den inte har uppstått av en medveten önskan om ett varmare väder. Det betyder att det globala samhället nu måste komma överens om vilket klimat vi vill ha. Skall det bli 2 grader varmare eller fem eller vill vi att det kan vara som det är? Kan vi få det fem grader varmer i Sverige men hålla temperaturökningarna nere för de områden som redan är för varma. Denna typ av ”produktion” är en ”tillväxtmarknad”. I stället för att se åtgärder mot växthuseffekten som en kostnad kan det ses som produktion på samma sätt som parker. Man kan redan se framför sig hur kapitalisterna kommer vilja ”privatisera” denna tjänst. Och hur BNP ökar ett rejält snäpp. Välkommen till den nya världen.
Inbördes Hjälp
Pjotr Kropotkin skrev sin fina bok ”Inbördes Hjälp” i polemik med Thomas Huxley, Darwins lärljunge som försökte tillämpa Darwins iakttagelser på det mänskliga samhället. Huxley använde ”kampen om tillvaron” som mått också för att diskutera människans samhälle och framsteg. Kropotkin vände sig starkt emot detta. Han motsatte sig på inget sätt Darwins teori om ”kampen för tillvaron”, men han menade att den ofta överbetonade individens kamp mot andra individer inom samma art. Kropotkin hittade helt andra exempel i den natur han kände bäst, Sibiriens och Manchuriets. Där såg han att kamp mellan individer inom samma art inte alls var särskilt utbrett, däremot observerade och dokumenterade han mängder av exempel på hur djur utvecklar samarbete med varandra vilket ju stärker hela artens överlevnad i första hand, och först därefter kommer konkurrensen mellan individer att spela någon större roll. Det är ju inte omöjligt att Sibiriens karga miljö i sig leder till att samarbeter är en bättre strategi, medan i de tropiker som Darwin studerade så var det mer av kamp mellan individerna? I vilket fall som helst så utesluter inte alls Darwin och hands teorier att inbördes hjälp kan vara en viktig fatktor för en arts överlevnad.
Själv är jag lite tveksam till att dra för långtgående slutsatser av hur människan bäst skall organisera sig av olika djurs beteenden. Jag tror att man i princip hittar det man vill hitta. Med miljarder arter så vore det ju konstig om inte variationen i organisation inom arten också är närmast oändlig. Men viktigare är kanske att jag tror att just det som gör oss till människor är att vi kan välja vilket samhälle vi vill ha, snarare än att vara offer för våra gener och instinkter.
Hursomhelst, Kropotkin tittade inte bara på djuren, han reflekterar också, eller främst över hur inbördes hjälp har fungerat i mänskliga samhällen, för det är ju det argumentet han vill föra. Hans exempel kommer främst från den medeltida staden och från bykommuner och arbetskooperativ. Samarbetet han skildrar är inte alltid något som gäller alla människor utan en viss grupp av människor. Han beskriver de medeltida städerna som samhällen som växer fram organiskt, utan någon direkt plan eller lagstiftare. Trots det kan man i de flesta observera samma mönster av samarbeten i kommuner och gillen. Han spårar städernas självständighet och samarbetsanda i den frid och skydd som marknadsplatser åtnjöt och den viktiga roll som gillena spelade. Gillena var dels handelsgillen och hantverksgillen (skrå). I skråna samarbeta hantverkarna och delade upp arbeten mellan sig. Regler var utformade för att undvika konkurrens och reglera antalet yrkesutövare, löner mm. Det utvecklades ”standarder” för produkter som t.e.x. den tyska renhetslagen för öl. Kropotkin noterar att manuellt arbete inte var ett bevis för underlägsenhet, tvärtom så ansågs det ärofullt. Kropotkin diskuterar sedan hur adeln på olika sätt försöker komma åt städernas frihet men att det i de flesta fall misslyckades. Det var först när länsherrar och annan adel delade makt med den framväxande kungamakten som man kunde ta upp kampen med städernas borgare. Staten, tex i England såg inte med blida ögon på folkets samabetsformer och 1563 bestämde drottning Elisabeth att gesällernas löner skulle fastställas av fredsdommarna. Man försökte förbjuda organisering av gesäller och 1799 förbjöd man slutligen all slags föreningar (!). Fackföreningar och kooperativ blev den nya tidens samarbetsorganisationer. När Robert Owen bildade Grand National Consolidated Trades’ Union fick den på några månader en halv miljon medlemmar.
Den kooperativa rörelsen är ett annat utmärkt exempel. Kropotkin ger också många exempel på hur bönder och arbetare i Ryssland samarbetade i en typ av kooperativ kallat artelet. Han visar på hur sådan självorganiserade system skötte, utan någon som helst inblandning av myndigheter fisket på Kaspiska havet och i Ural och Volga floderna. Han berättar att när tjugo bönder kommer till en stad för att arbeta, bildar de en artel. De hyr rum, lejer en kock, väljer en ålderman. De äter gemensamt och var och en betalar sin andel av kost och logi. Samma system tillämpades t.o.m. bland staffångar i Sibirien.
Det bör betonas att Kropotkin inte var någon idealist som vägrade att inse att människor inte alltid är altruister. Han skriver:
Fastän alltså inbördes hjälp är en av utvecklingens faktorer, utgör den emellertid bara en sida av förhållanden mellan människor; vid sidan om denna kraft finns och har alltid funnits en annan kraft – individens självhändelse, inte bara i sin strävan att nå fördelar för sig själv eller sin klass, ekonomiska, politiska och andliga sådana, utan också i sin viktigare men mindre påtagliga funktion att bryta de alltför lätt stelnande former som stammen, bykommunen, staden och staten påtvingar individen. Där finns med andra ord, en individens sjäkvhävdelse som utgör ett progressivt element.
Det är väl egentligen inget nytt eller uppseendeväckande i det Kropotkin skriver. Men vi behöver höra igen och igen att samarbete är en mycket naturlig sak för människorna. Inte minst i dessa tider.
Själv är jag lite tveksam till att dra för långtgående slutsatser av hur människan bäst skall organisera sig av olika djurs beteenden. Jag tror att man i princip hittar det man vill hitta. Med miljarder arter så vore det ju konstig om inte variationen i organisation inom arten också är närmast oändlig. Men viktigare är kanske att jag tror att just det som gör oss till människor är att vi kan välja vilket samhälle vi vill ha, snarare än att vara offer för våra gener och instinkter.
Hursomhelst, Kropotkin tittade inte bara på djuren, han reflekterar också, eller främst över hur inbördes hjälp har fungerat i mänskliga samhällen, för det är ju det argumentet han vill föra. Hans exempel kommer främst från den medeltida staden och från bykommuner och arbetskooperativ. Samarbetet han skildrar är inte alltid något som gäller alla människor utan en viss grupp av människor. Han beskriver de medeltida städerna som samhällen som växer fram organiskt, utan någon direkt plan eller lagstiftare. Trots det kan man i de flesta observera samma mönster av samarbeten i kommuner och gillen. Han spårar städernas självständighet och samarbetsanda i den frid och skydd som marknadsplatser åtnjöt och den viktiga roll som gillena spelade. Gillena var dels handelsgillen och hantverksgillen (skrå). I skråna samarbeta hantverkarna och delade upp arbeten mellan sig. Regler var utformade för att undvika konkurrens och reglera antalet yrkesutövare, löner mm. Det utvecklades ”standarder” för produkter som t.e.x. den tyska renhetslagen för öl. Kropotkin noterar att manuellt arbete inte var ett bevis för underlägsenhet, tvärtom så ansågs det ärofullt. Kropotkin diskuterar sedan hur adeln på olika sätt försöker komma åt städernas frihet men att det i de flesta fall misslyckades. Det var först när länsherrar och annan adel delade makt med den framväxande kungamakten som man kunde ta upp kampen med städernas borgare. Staten, tex i England såg inte med blida ögon på folkets samabetsformer och 1563 bestämde drottning Elisabeth att gesällernas löner skulle fastställas av fredsdommarna. Man försökte förbjuda organisering av gesäller och 1799 förbjöd man slutligen all slags föreningar (!). Fackföreningar och kooperativ blev den nya tidens samarbetsorganisationer. När Robert Owen bildade Grand National Consolidated Trades’ Union fick den på några månader en halv miljon medlemmar.
Den kooperativa rörelsen är ett annat utmärkt exempel. Kropotkin ger också många exempel på hur bönder och arbetare i Ryssland samarbetade i en typ av kooperativ kallat artelet. Han visar på hur sådan självorganiserade system skötte, utan någon som helst inblandning av myndigheter fisket på Kaspiska havet och i Ural och Volga floderna. Han berättar att när tjugo bönder kommer till en stad för att arbeta, bildar de en artel. De hyr rum, lejer en kock, väljer en ålderman. De äter gemensamt och var och en betalar sin andel av kost och logi. Samma system tillämpades t.o.m. bland staffångar i Sibirien.
Det bör betonas att Kropotkin inte var någon idealist som vägrade att inse att människor inte alltid är altruister. Han skriver:
Fastän alltså inbördes hjälp är en av utvecklingens faktorer, utgör den emellertid bara en sida av förhållanden mellan människor; vid sidan om denna kraft finns och har alltid funnits en annan kraft – individens självhändelse, inte bara i sin strävan att nå fördelar för sig själv eller sin klass, ekonomiska, politiska och andliga sådana, utan också i sin viktigare men mindre påtagliga funktion att bryta de alltför lätt stelnande former som stammen, bykommunen, staden och staten påtvingar individen. Där finns med andra ord, en individens sjäkvhävdelse som utgör ett progressivt element.
Det är väl egentligen inget nytt eller uppseendeväckande i det Kropotkin skriver. Men vi behöver höra igen och igen att samarbete är en mycket naturlig sak för människorna. Inte minst i dessa tider.
Wednesday, 11 February 2009
Lite läsvärt
Några titlar för den som vill förkovra sig i frågor som rör mänsklighetens utveckling, miljö och jordbruk (min lilla mix).
Jag skulle särskilt vilja rekommendera Janken Myrdals tänkvärda bok:
Myrdal, Janken 2008, Framtiden – om femtio år. Global utveckling och ruralt-urbant i Norden, Institutet för Framtidsstudier
Den är skriven på lättfattligt språk, och är odogmatisk och stimulerande att läsa.
Bookchin, Murray 1980, Toward an Ecological Society
Carley, Michael & Spapens 1998, Philippe, Sharing the World
Chapman, JL & Reiss, MJ 1999, Ecology – Principles and Applications
Daly, Herman 1996, Valueing the Earth
De Vylder, Stefan, 2002 Utvecklingens drivkrafter
Diamond, Jarred 1997, Vete, Vapen och Virus
Ed Diener and Martin E.P. Seligman 2005, Beyond Money, Toward an Economy of Well-Being, Psychological Science in the Public Interest Volume 5 number 1.
Edberg, Rolf 1976. Dalens ande.
FAO 2000, The Energy and Agriculture Nexus
FAO 2003, World agriculture, towards 2015/2030
FAO 2007, The state of food and Agriculture
Gadd, Carl-Johan 2000, Den agrara revolutionen 1700-1870
Illich, Ivan 1973 Tools for conviviality
Illich, Ivan 1978 Toward a History of Needs.
Kelly, Marjorie 2001, The Divine Right of Capital
Meadows, Donella, 1999, Leverage Points, places to intervene in a system, Sustainability Institute
Millennium Ecosystem Assessment 2005, World Resource Institute
Myrdal, Janken 1999, Jordbruket under feodalismen 1000-1700
Myrdal, Janken 2008, Framtiden – om femtio år. Global utveckling och ruralt-urbant i Norden, Institutet för Framtidsstudier
Naess, Arne 1974, Ökologi, Samfunn och Livstil
Pirzig, Robert M, Zen och konsten att sköta en motorcykel
Porrit, Jonathon, 2007, Capitalism as if the World Matters
Schumacher E.F. 1979, Det goda arbetet
Schumpeter, Joseph A 1942, Capitalism, Socialism and Democracy
Sen, Amartya 1999, Development as Freedom
UNDP 2005, Human Development Report 2005, United Nations Development Program
Världsbanken 2007, World Development Report 2008
Jag skulle särskilt vilja rekommendera Janken Myrdals tänkvärda bok:
Myrdal, Janken 2008, Framtiden – om femtio år. Global utveckling och ruralt-urbant i Norden, Institutet för Framtidsstudier
Den är skriven på lättfattligt språk, och är odogmatisk och stimulerande att läsa.
Bookchin, Murray 1980, Toward an Ecological Society
Carley, Michael & Spapens 1998, Philippe, Sharing the World
Chapman, JL & Reiss, MJ 1999, Ecology – Principles and Applications
Daly, Herman 1996, Valueing the Earth
De Vylder, Stefan, 2002 Utvecklingens drivkrafter
Diamond, Jarred 1997, Vete, Vapen och Virus
Ed Diener and Martin E.P. Seligman 2005, Beyond Money, Toward an Economy of Well-Being, Psychological Science in the Public Interest Volume 5 number 1.
Edberg, Rolf 1976. Dalens ande.
FAO 2000, The Energy and Agriculture Nexus
FAO 2003, World agriculture, towards 2015/2030
FAO 2007, The state of food and Agriculture
Gadd, Carl-Johan 2000, Den agrara revolutionen 1700-1870
Illich, Ivan 1973 Tools for conviviality
Illich, Ivan 1978 Toward a History of Needs.
Kelly, Marjorie 2001, The Divine Right of Capital
Meadows, Donella, 1999, Leverage Points, places to intervene in a system, Sustainability Institute
Millennium Ecosystem Assessment 2005, World Resource Institute
Myrdal, Janken 1999, Jordbruket under feodalismen 1000-1700
Myrdal, Janken 2008, Framtiden – om femtio år. Global utveckling och ruralt-urbant i Norden, Institutet för Framtidsstudier
Naess, Arne 1974, Ökologi, Samfunn och Livstil
Pirzig, Robert M, Zen och konsten att sköta en motorcykel
Porrit, Jonathon, 2007, Capitalism as if the World Matters
Schumacher E.F. 1979, Det goda arbetet
Schumpeter, Joseph A 1942, Capitalism, Socialism and Democracy
Sen, Amartya 1999, Development as Freedom
UNDP 2005, Human Development Report 2005, United Nations Development Program
Världsbanken 2007, World Development Report 2008
Friday, 6 February 2009
Ett välsingnat Pling
Vi måste köpa kassaapparat för gårdbutiken. Då tänkte jag på hur det skall bli i kyrkan med kollekten (ja jag går ju aldrig dit, men det är en roande tanke) när korgossen skall gå omkring med en kassaapparat på håven. Och att den spottar ut sig kvitton till bidragsgivarna. Ett pling för Gud.
Skäms Elektrolux
Vi är lyckliga ägare till ett Elektroluxkylskåp. Det fanns i huset när vi köpte det 1977 och det var säkert gammalt redan då. Det är av absorptionsmodell vilket innebär att det inte har några rörliga delar och är därför helt tyst. Och det är verkligen skönt att slippa alla dessa bakgrundljud. Jo jag vet att ett gammalt kylskåp drar mer ström än ett nytt men.....
Jag skrev till Elektrolux för att få reda lite på om skåpet, hur gammalt det kan vara osv. Jag fick svaret:
---------------------------------------------
Hej!
Tack för ditt mejl!
Vi har tyvärr ingen tillgång till historia om denna produkt.
Med vänlig hälsning
Jessica Weckström
Electrolux Service
--------------------------------------------
Jag tycker det är mycket svagt att de inte bemödar sig att följa sina produkter. Är de inte stolta över att de har gjort ett kylskåp som hållt i femtio år?
Jag skrev till Elektrolux för att få reda lite på om skåpet, hur gammalt det kan vara osv. Jag fick svaret:
---------------------------------------------
Hej!
Tack för ditt mejl!
Vi har tyvärr ingen tillgång till historia om denna produkt.
Med vänlig hälsning
Jessica Weckström
Electrolux Service
--------------------------------------------
Jag tycker det är mycket svagt att de inte bemödar sig att följa sina produkter. Är de inte stolta över att de har gjort ett kylskåp som hållt i femtio år?
Ett globalt Apartheid - en skamfläck för mänskligheten
Stora delar av världen hyllade att Järnridån och Berlinmuren föll. I fysisk mening började nedmonteringen i maj 1989, då Ungern öppnade gränsen mot Österrike och avlägsnade taggtråden, för att nå en höjdpunkt 9 november samma år, då Berlinmuren öppnades. Äntligen skulle människorna i Öst få röra sig fritt och inte vara instängda. Under en lång period innan så hade västvärlden hälsat sk avhoppare välkomna, men de var ju inte så många och hade otroligt politiskt värde. Murens fall sammanföll också med allt tuffare hållning mot invandrare, och nu fanns inte längre stormaktspolitiska skäl att låta medborgare i Ukraina, Kazahkstan eller Armenien komma och gå som de ville. Den sk fria världen låter ju inte de människor som vill komma in, så hur kan man kritisera diktaturer för att inte låta människor resa ut?
Vi hyllar de som hjälpte judar att fly från nazisterna, tex Folke Bernadotte och Raul Wallenberg. Även andra historiska hjältar, verkliga eller påhittade som Röda nejlikan, hjälpte förföljda att fly från sitt hemland. Men idag skulle de alla kallas för människosmugglare och dömas till långa fängelsestraff[1]. Nu invänder vän av ordning att de som verkligen har goda skäl kan få asyl. Jo. men för att få asyl så måste man komma hit först eller söka på ambassaderna. Och hur många riktiga flyktingar kan söka asyl på en ambassad?
Begränsningen av rörlighet för människorna i världen är ett globalt Apartheid och en skamfläck. Fri rörlighet är en mänsklig rättighet, och det är ett hån att varor, tjänster och kapital skall få flöda fritt över gränserna, men inte människor.
[1] Jag ifrågasätter inte att en del av de sk människosmugglarna är rena skurkarna, men saken är den att lagen drar alla över en kam.
Vi hyllar de som hjälpte judar att fly från nazisterna, tex Folke Bernadotte och Raul Wallenberg. Även andra historiska hjältar, verkliga eller påhittade som Röda nejlikan, hjälpte förföljda att fly från sitt hemland. Men idag skulle de alla kallas för människosmugglare och dömas till långa fängelsestraff[1]. Nu invänder vän av ordning att de som verkligen har goda skäl kan få asyl. Jo. men för att få asyl så måste man komma hit först eller söka på ambassaderna. Och hur många riktiga flyktingar kan söka asyl på en ambassad?
Begränsningen av rörlighet för människorna i världen är ett globalt Apartheid och en skamfläck. Fri rörlighet är en mänsklig rättighet, och det är ett hån att varor, tjänster och kapital skall få flöda fritt över gränserna, men inte människor.
[1] Jag ifrågasätter inte att en del av de sk människosmugglarna är rena skurkarna, men saken är den att lagen drar alla över en kam.
Subscribe to:
Posts (Atom)