Sunday, 19 January 2020

Soja för mat och foder, hur ligger det till?



Beroende på hur man räknar används två tredjedelar eller tre fjärdedelar av sojan i världen som foder. Eftersom ekonomin i sojaodlingarna är beroende av att sojamjölet kan säljas som foder och att sojaoljan kan säljas till mat och biobränsle blir uppdelningen av sojans användning i foder och human konsumtion dock tämligen irrelevant. Båda marknaderna krävs för att soja skall odlas.

Sojabönan är den odlade växt som producerar mest protein av alla, och proteinet har en betydligt bättre sammansättning än de flesta vegetabiliska proteiner. Bönan innehåller 35 procent protein men också 18 procent fett, båda lika viktiga men för olika ändamål. Sojahandeln är den enskilt största handeln med jordbruksprodukter och är lika mycket värd som handeln med vete och majs tillsammans. Sojaproduktionen domineras helt av USA, Brasilien och Argentina som står för ungefär 80 procent av världsproduktionen. Därefter kommer Indien, Kina och Paraguay.

Man läser ofta påståenden att odlingen av sojabönor för människoföda är så liten att den är helt oväsentlig för miljöeffekterna av de storskaliga sojaodlingarna. Greenpeace skriver exempelvis: ”Den soja som går till människomat utgör två procent av den soja som odlas globalt. 90 procent går som foder till djur inom kött och mejeriindustrin (resterande åtta procent används som biodrivmedel).”

Men hur ligger det till - egentligen

Jag har uppdaterat tidigare beräkningar. Alla data är från FAO:s databas, FAOStat, som inte är felfri, men det bästa vi har att tillgå. Tyvärr har de inte data för de senaste åren, utan vi får nöja oss med 2013.*  

2013 användes 267 miljoner ton sojabönor i världen. Av de hela bönorna användes 17 miljoner ton till foder, 10 miljoner ton till humankonsumtion (varav en hel del processas till tofu mm), 7 miljoner ton användes som utsäde och 4 miljoner ton var förluster. Resten, 227 miljoner ton gick till sojabruken för vidare förädling.

I dessa produceras 179 miljoner ton sojamjöl och 42 miljoner ton sojaolja, samt sojalecitin, cirka 2 miljoner ton. Proteinet går således till sojamjölet och fettet till oljan. Sojalecitin används som livsmedelstillsats.
Av de 179 miljonerna sojamjöl används nästan allt till foder, men cirka 3 miljoner ton går till industriellt processade sojaprodukter (sojaproteinisolat osv) för humankonsumtion (denna andel är snabbt ökande, men det är svårt att få siffror på det).

Av de 42 miljonerna ton sojaolja används 24 miljoner ton till sojaolja för livsmedelsändamål och resten till industri och biodiesel.
Vi kan ställa upp följande tabell för hur sojan fördelar sig på användningsområde i vikt, miljoner ton, avdraget utsäde och förluster i kedjan. 



Det vill säga 16 % av alla sojabönors vikt används för humankonsumtion – åtta gånger mer än det som Greenpeace påstår.

Om vi istället tittar på sojans ekonomi är användningen för human konsumtion avsevärt högre. För sojabruken utgör sojaoljan endast 18 % av vikten, men oljan har ett mycket högre pris än sojamjölet, i genomsnitt de senaste 10 åren ungefär det dubbla priset. Sojaoljan utgör bara 18 % av vikten, men 35 % av värdet. Om vi korrigerar för det så är det cirka 24 % av sojan som kan anses vara för livsmedelsproduktion, 13 % för biodiesel och 63 % som är för foder. Om vi också korrigerade för sojalecitinets högre värde hamnar vi runt 25 %.

I populärmedia, och i en del vetenskapliga artiklar, sprids bilden att det är djurindustrins efterfrågan som helt styr sojaodlingarna och deras expansion exempelvis i Amazonas regnskog. Naturskyddsföreningen skriver till exempel: ”endast en mycket liten del används i livsmedel. Det är inte sojabönan i sig som är problemet utan den enorma efterfrågan på foder som kräver en intensiv odling.” Ett sådant påstående visar att man helt missförstått hur ekonomin i sojaodlingarna fungerar. Sojaproduktionen är strukturellt beroende av att båda delarna av bönan går att sälja. Sojafoder skulle bli så mycket dyrare om inte oljan kunde säljas att odlingarna och användningen av soja som foder skulle minska kraftigt. Och sojaoljan skulle inte kunna konkurrera med andra vegetabiliska oljor om man inte kunde sälja sojamjölet som foder. Därför får man nog säga att uppdelningen i foder och human konsumtion är tämligen irrelevant. 


Situationen inom EU
Soja produceras i liten utsträckning inom EU. Den totala produktionen av sojabönor 2018/19 var 2,8 miljoner ton, med Italien som största producent. Nettoimporten under samma tid var 14,9 miljoner ton. 17,9 miljoner ton sojabönor förbrukades varav 15,8 miljoner ton gick till sojafabrikerna där man producerade 12,5 miljoner ton sojamjöl och 3,2 miljoner ton sojaolja. Utöver det importerades 17,7 miljoner ton sojamjöl vilket gör att den totala användningen av sojamjöl uppgick till drygt 30 miljoner ton. Det allra mesta av detta används för djurfoder. Det saknas statistik för hur stor del som används till exempel för att tillverka sojaproteinisolat.  Nettoimporten av sojaolja är liten, endast 0,2 miljoner ton. Tillsammans används således 3,4 miljoner ton sojaolja inom EU, det mesta sannolikt i livsmedelsindustrin.

Sverige
Räknat på värde står fodret för två tredjedelar av sojaimporten till Sverige och räknat på vikt, fyra femtedelar (se tabell). Tabellen inkluderar inte importen av sojaproteinisolat, färdigberedda sojabiffar och sojamjölk (jag lyckas inte hitta dem i SCB:s statistik) vilket gör att den egentliga andelen som går till livsmedel är högre än vad tabellen anger. Det är oklart om sojaoljan används i livsmedelsindustrin eller för biobränsle eller annat tekniskt ändamål.  


Av de hela bönorna kommer de allra mesta från Nederländerna och Danmark, men de länderna är bara transitländer eftersom de inte producerar någon soja. På liknande sätt förhåller det sig med sojamjölet där hälften importerades från Norge (!), följt av Ryssland och Nederländerna. Inte heller Norge producerar någon soja utan de är transitland (Foderimportörerna lär veta var sojan kommer ifrån ursprungligen, men det skulle krävas intervjuer med dem för att få reda på det och som obetald, oberoende skribent kan jag inte ägna min energi åt det). Från Brasilien kom endast 17 000 ton direkt och inte ett kilo importerades direkt från USA 2018 enligt SCB:s statistik.

Både ledande livsmedelsföretag och foderföretag är anslutna till den svenska Sojadialogen där man förbinder sig till sojan man använder inte sker i områden med höga naturvärden eller förstör viktiga ekosystemtjänster eller sociala/kulturella värden. Det är givetvis positivt, men i grund och botten spelar det liten roll, eftersom handeln hittar sina egna vägar. Kina är exempelvis storexportör av ekologiskt odlad soja medan man samtidigt är världens i särklass största sojaimportör.

Vi behöver givetvis inte importera soja vare sig för människor eller djur. Att fördela ”skulden” för sojaodlingarnas miljöpåverkan beroende på om sojan används som människomat eller foder för djur är i mitt tycke rätt poänglöst när det är vinstintressen, spekulation, multinationella företag, brasiliansk koloniseringspolitik och andra processer som driver avskogningen av Amazonas eller skövlingen av Cerradon.

Sojahandeln har ekonomiska grunder, det är helt enkelt ett billigt fodermedel och sojaolja är en billig matolja, i klass med palmolja. När det svenska jordbrukssystemet förändrades med mer konstgödsel, mer specialisering och ökad kommersialisering och avreglering, minskade odlingen av baljväxter, gårdarnas självförsörjning minskade och djurhållningen blev allt mer beroende av inköpt foder. Vill vi avstå från sojaimporten och stimulera  en svensk odling av baljväxter och annat proteinfoder för människor och djur får vi "helt enkelt" begränsa importen.  


* USA:s jordbruksdepartement har mer aktuella uppgifter om skördens storlek och hur stor del som går till sojabruken, men saknar en del detaljer. Enligt deras data för 2018/2019 blev 68 % av skörden sojamjöl. 16 % sojaolja, och övrigt 16 % (där ingår utsäde, den del som används som hela bönor, förluster, lecitin osv), fördelningen avviker inte dramatiskt från FAO:s.

Lite sojahistoria
Sojabönor började odlas i norra Kina för lite mer än tre tusen år sedan, där de, tillsammans med ris, vete, korn och hirs, var en av de fem viktigaste grödorna. Sojabönorna användes hela eller fermenterade och bearbetade till tofu, sojasås eller liknande. Att mala och pressa sojabönor för framställning av olja är en nymodighet, även i Kina har rapsolja varit den förhärskande oljan. En av nackdelarna med produktion av sojaolja var att restprodukten, sojamjöl, inte hade något kommersiellt värde. När Kina startade storskalig sojaodling för oljeproduktion, exporterades sojamjölet till Japan som gödselmedel.  I en artikel från 1933 uppges att svag efterfrågan på sojamjöl var den mest begränsande faktorn för sojabönsindustrin.   Men det skulle snart ändra sig.
Före andra världskriget importerade USA 40 procent av behovet av matolja och matfett. På grund av störningar i handeln under kriget tog man upp sojaodling i stor skala.  Under 1940- och 1950-talen utvecklades sojaindustrin i USA med förbättrad teknik för utvinning av olja. Den växande specialiserade djurhållningen ledde till upptäckten att sojamjöl var ett utmärkt proteinkomplement till spannmål, särskilt efter att framställningen av mjölet förändrats för att förbättra smältbarheten.
Sojamjölet var snart så efterfrågat att restprodukten snarast blev huvudprodukten.  Vid mitten av 1950-talet hade USA blivit världens ledande producent av sojaolja och sojamjöl.  På senare tid har sojaodlingarna expanderat kraftigt i Latinamerika. Argentina gick från att producera endast tusen ton soja 1961 till 51 miljoner ton 2012, medan Brasilien gick från 300 000 ton per år på sextiotalet till rekordskörden 75 miljoner ton 2011.
Utdrag ur min bok Den stora ätstörningen

No comments :