Sluta rationalisera!

I förrgår träffade jag en mjölkbonde som sade att han skulle försöka investera sig ur mjölkkrisen genom att minska kostnaderna. Vad som händer när EUs mjölkkvoter avskaffas vet ingen. EU Kommissionen låtsas som att goda tider väntar bönderna och säger att att den europeiska produktionen kan utöka och ta nya marknadsandelar. Men det finns inte mycket som tyder på att det kommer bli så.

"Sluta rationalisera" är kanske en förvånande uppmaning till landets bönder. Det som just nu orsakar detta utrop är att LRFs konsults lantbruksbarometer rapporterar ett riktigt lågtryck i lantbruket. Lönsamheten har nått historisk botten: "8 procent av de tillfrågade upplever att lönsamheten är ganska eller mycket dålig. Endast 18 procent av lantbrukarna upplever lönsamheten som ganska god och blott en procent av de tillfrågade lantbrukarna upplever sig ha mycket god lönsamhet."


Snart skall den statliga konkurrenskraftsutredningen presentera sina resultat.Men vi kan inte räkna med någon direkt hjälp från det hållet. I direktivet till utredningen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det begärs ingen analys av hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Och inte ens på utrdeningens kärnområde konkurrenskraften kan vi vänta oss mycket eftersom utredaren knappt får föreslå några åtgärder. Fokuseringen på "konkurrenskraft" är i vilket fall som helst missriktad. Jordbruket har inte gjort annat än att förbättra sin effektivitet och produktivitet de senaste sextio åren, produktivitetsutvecklingen i jordbruket har varit mycket snabbare än i de flesta industrier. Men vad hjälper det? Det enda som händer är att jordbrukarna slår ut varandra och att jordbrukets roll för vår ekonomi blir mindre och mindre, samtidigt som jordbrukets externa kostnader i form av miljöförstöring ökar och det bidrar mindre och mindre till så kallade kollektiva nyttigheter som samhället vill ha, skötsel av landskap, vattenavrinningsområden och natur.

Det är också - lite paradoxalt - så att de mest konkurrenskraftiga jordbruken skapar inte bara ekologiskt döda landskap utan också sociala öknar eftersom det behövs så få människor i produktionen. Ja i USA talar man till och med om att de är "food deserts" (matöknar). Det är svårt för människor att få tillgång på mat i dessa högproducerande områden, befolkningsunderlaget är för litet för affärer och på gårdarna produceras inte längre mat utan handelsråvaror.

Det finns bred politisk enighet om att Sverige behöver en livsmedelsstrategi, och vi kan förvänta oss initiativ i den frågan snart. Men det är svårt att se att det politiska etablissemanget vågar lämna jakten på internationell konkurrenskraft bakom sig, och se vår matproduktion som den livsviktiga sak den är samt inse att skötseln av vår planet kräver andra styrsystem än en ständigt fluktuerande världsmarknad. 

Gapet mellan Borgs och Kenyattas barnbarn ökar.

Det finns bara plats för en Afrikabild åt gången verkar det som. Antingen är det krig, eller svält, eller korrupta ledare - eller fantastiska affärsmöjligheter.

Just nu är det det senare som dominerat. Vi hör om länder med fantastisk tillväxt. Anders Borg säger till Kenyas president Kenyatta: Uppvuxen i en tid av afrikanskt välstånd, skulle Borgs barnbarnsbarn ställa frågan: ”farfarsfar, är det sant att Afrika en gång var fattigt?”

Svenska Dagbladet skriver: "Det bästa beviset på Afrikas förvandling är nog finanskrisen, när Afrika söder om Sahara var extremt motståndskraftigt. Tillväxten i många länder i regionen gick ner från runt 6-7 procent till 5 procent – siffror som gjorde världens utvecklade ekonomier blå av avund." Anledningen till att Afrika inte drabbades av finanskrisen är att man är mindre integrerad i den globala ekonomin och att finanssektorn är mycket liten. Att amerikanska banker eller huspriserna i London kraschar har helt enkelt inte så stor betydelse i stora delar av Afrika.

Granskar man BNP-siffrorna närmare så är det väldigt mycket luft.

-Sällan pratas det om att de flesta länder som har fantastisk tillväxt är länder som har haft långvariga inbördeskrig (Sierra Leone, Angola, Mocambique), att man bara tar igen vad man förlorat av decennier av inre krig.

-Mycket av tillväxten drivs av råvaror vilkas priser sätts av internationella marknader och vad landet gör eller inte gör har minimal påverkan på dessa priser. 10 procent av Zambias BNP är gruvor och 14 % av Nigerias BNP är olja och gas. I Zambia beräknas intäkterna av gruvexporten växa med 211 % på fem år. 

Så här säger IFADs President, Kanayo F. Nwanze, från Nigeria:

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of. Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty. GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped. You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either. You cannot eat gold.

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

-Beräkningsmetoderna ändras och kan leda till stora förändringar. Nigerias BNP beräkning  reviderades under 2013 och ledde till att BNP skrevs upp 83%.

-Sist men inte minst så blandar man ihop BNP tillväxt och BNP per capita. Om vi pratar fattigdom så är det ju det ekonomiska värdena per person som är intressant. Om befolkningen växer med 2-3 procent per år så kommer tillväxten nästan automatiskt vara minst 2-3 procent, eftersom alla dessa nya människor kommer konsumera och producera varor och tjänster. Men de kommer förbli lika fattiga.  Därför är det mer intressant att titta på BNP per person. Och då ser inte bilden av Afrika särskilt bra ut.  Tillväxten de senast 20 åren är betydligt svagare än världsgenomsnittet och svagare än Sveriges.  

Tillväxt per capita 1990-2011	%
Japan	0,7
Germany	1,3
United States	1,7
Spain	1,9
Sub-Saharan Africa	2
Sweden	2,2
Argentina	2,3
United Republic of Tanzania	2,5
World	2,6
India	4,9
China	9,3
Källa: Världsbanken

Det är möjligt att Afrika kommer få sin period av stark ekonomisk tillväxt när befolkningsökningen mattas av, eftersom man då kan få nytta av den demografiska övergången, dvs fler människor i produktiv ålder har färre att ta hand om. Men fram tills dess är det nog bäst att ta de afrikanska framgångshistorierna med en stor nypa salt.

Gapet mellan Anders Borgs och Ehuru Kenyattas barnbarn ökar snarare än minskar. 
(ursprungligen publicerat 11 augusti 2014, uppdaterat 5 september 2014)

Jorden vi äter på tyska

Boken Jorden vi äter har nu publicerats på tyska med titeln Food Monopoly av Oekom Verlag. Idag kom den första recensionen i Enorm Magazin. Samtidigt pågår språkgranskningen av boken, Global Eating Disorder, the cost of cheap food. 

Det är rationellt att vara klimatförnekare

Jag hör just att Australien har beslutat att avskaffa sin relativt skarpa koldioxibeskattning. Som i de flesta fall så handlar det om att man inte tycker att man "har råd" med miljöskatter. Att minska utsläppen blir i det resonemanget en kostnad. Vad man egentligen menar är att konkurrenskraften hos företagen minskar då de får betala en avgift som andra slipper. Så på ett perverst sätt lyckas att spara (dvs lämna mer olja och kol i marken) bli en kostnad.

Faktum är att de som förnekar att växthuseffekten existerar ofta har en mer logisk hållning än de som ser att den finns men vägrar att acceptera de åtgärder som behövs för att åtgärda den. Om sanningen blir för jobbig är det bekvämare, mer rationellt, att förneka den.

Lokalt och ekologiskt, ja tack

Det är oftast samma saker som folk vill uppnå med att stödja ekologisk och lokal produktion. Att ställa dem mot varandra gynnar bara det som båda vänder sig emot: internationell handel av identitetslösa handelsvaror.

- Är det bättre med lokalt än ekologiskt?

Det är en av de vanligaste frågorna när jag håller föredrag om mat och miljö. Vissa debattörer har gjort det till en paradgren att få det att framstå att om man väljer ekologiskt så väljer man bort svensk eller närproducerat. Just i dagarna planeras för import av ekologisk kyckling och det leder till anklagelser om att den ekologiska importen hotar svensk produktion. Men det är en konstlad motsättning, den som köper ekologiskt eller lokalt önskar oftast samma sak, bättre miljö, en levande landsbygd, bra och hälsosamma produkter med gott djurskydd. Val är inte alltid svart-vita. Import av ekologiska produkter har varit en viktig signal för svenska bönder om att det finns en efterfrågan, som i fallet med kycklingen. Och när vi köper ekologiska bananer i stället för icke-ekologiska bananer bidrar vi till att fler lantarbetare kan leva ett liv fritt från bekämpningsmedel. Men det är klart att vi kunde ha köpt ett svenskt äpple istället. Att avgöra vad som är bäst är inte alltid så lätt. 

De produkter som säljs som ekologiska följer detaljerade regler som begränsar vad producenten får göra och föreskriver saker den måste göra. Reglerna innefattar allt från hur utsäden har odlats till användning av grön el, och den som skall bli godkänd måste uppfylla alla dessa krav. Konsumenter som sätter sig in i de 200-sidiga regelverken får en tydlig beskrivning av hur den ekologiska maten är producerad. En svaghet är att det finns små möjligheter till lokal anpassning. I olika jämförelser med icke ekologisk produktion är också de detaljerade reglerna en blandad välsignelse. Det säger sig själv att det går att hitta enskilda gårdar eller företag som är lite bättre på ett eller ett par av dessa regelområden.

Det är lätt att säga svepande saker om lokal produktion eftersom det inte finns några regler vare sig hur det producerats eller var det producerats. I själva verket kan lokal produktion vara gräslig. All produktion är ju lokal där den finns. Om man bor granne med ett hönseri kanske det lokala inte alltid framstår som så eftersträvansvärt. Och om jag bor granne med en korvfabrik är deras produktion mer lokal än en mathantverkare som bor några mil bort. Men är då korvfabriken ett bättre val?

En viktig fråga är vad är egentligen lokalt i lokal produktion. I de mer extrema fallen, som intensiva växthusodlingar och värphöns eller kycklinguppfödning kommer nästan alla insatsmedel och andra resurser som behövs från andra länder. I moderna växthus är byggnaden, inredningen, dataprogrammen, rådgivningen, vattenutrustningen, pesticiderna, substratet (stenull), konstgödseln, fröerna och mycket mer importerade. Moderna växthusodlingar och djurfabriker betraktar också den natur de råkar ligga i som en potentiell smitthärd och inte en resurs. Mycket jordbruksproduktion har inte någon direkt relation till det jordbrukslandskap som de flesta vill bevara och arbetsinnehållet är en mycket liten del av priset. Den svenska fläsk- och kycklingproduktionen är till exempel uppbyggd på import av proteinfoder från andra sidan jordklotet. En sådan produktion bidrar mycket litet till den lokala ekonomin. 

I stället för att betona skillnaderna borde vi förstå vad det är i lokalt och ekologiskt som attraherar folk. I stort strävar man efter samma sak med lite olika tyngdpunkt. En av grundbultarna i ekologisk produktion är att den är baserad lokala resurser. I stället för att köpa in konstgödsel använder man lokal biologisk kvävefixering. I stället för att köpa in insekticider använder den ekologiske bonden den biologiska mångfaldens naturliga fiender. I stället för att spruta mot ogräs används mänskligt arbete och växtföljd som ger ett omväxlande landskap. I ekologisk djurhållning köper man in mindre importerat foder och mediciner. På så sätt bidrar ekologisk produktion mycket till den lokala ekonomin där det drivs.

Egentligen borde ekologiskt också konsumeras i närheten av där det produceras, för det är en förutsättning för att kunna knyta ihop kretsloppet mellan stad och land. Storskalig transport av näringsämnen över jordklotet är inte önskvärt, eftersom det utarmar jordarna i exportländerna och övergöder naturen i importländerna. Men som sagt, ekologiskt kan inte vara bäst på allt.

För att lokal produktion skall vara meningsfull bör den också vara baserad på att utnyttja lokala resurser, t.ex, mark, vatten och ekosystem och ingå i ett lokalt ekologiskt sammanhang. I sådana fall så kommer den inte heller använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel och den kommer ha en blandad produktion precis som den ekologiska. Om den utnyttjar lokala resurser kommer den också, precis som ekologisk produktion skapa mer sysselsättning.

Från både den lokala och ekologiska produktionen önskar vi identitet, redlighet, ansvar för produkt, djurskydd, miljö och socialt samt bidrag till lokal sysselsättning. Därför skall vi inte ställa dem mot varandra. Den gemensamma fienden för ekologiskt och lokalt är internationell handel av identitetslösa handelsvaror. 

Publicerat på Svenska Dagbladet Opinion 9 juni 2014

Trädgården jorden på thailändska

Den 4 juni lanseras den thailändska översättningen av Gunnar Rundgrens bok Trädgården jorden på världsmiljödagen i Bangkok. Lanseringen sponsras av Thailands miljödepartement som också köpt in 2000 exemplar av boken för att sprida. 

- Boken bygger på en unik kombination av djuplodande analys och Gunnar Rundgrens praktiska erfarenheter av ekologiskt jordbruk och framtidsfrågor, säger Wallapa van Willenswaard-Kuntiranont från förlaget Suan Nguen Mee Ma Publishers.

Gunnar Rundgren är en pionjär inom det ekologiska lantbruket och var KRAVs förste verksamhetsledare. Han har sedan arbetat med att sprida ekologisk odling i många länder och var under fem år ordförande för den internationella samarbetsorganisationen, IFOAM.

I Trädgården jorden, som gavs ut på svenska år 2010 av Gidlunds förlag, hävdar Gunnar Rundgren att det fossildrivna och vinstmaximerande konsumtionssamhället har nått vägs ände, och att det är bråttom att ställa om till ett nytt samhällssystem och ett nytt sätt att relatera till naturen.

- Människan har förändrat hela planetens ekosystem så mycket att vi nu har ett direkt ansvar för ekosystemens överlevnad, och med dem vår egen överlevnad. Förändringar behövs på alla plan. Det gäller våra värderingar, hur vi lever och vår inställning till naturen, säger han.

- Men det gäller allra främst hur vi bygger den mest kraftfulla organism som finns på jordklotet - det mänskliga samhället. Mer självförvaltning och mer lokal ekonomisk utveckling, byggd på andra relationer än producent - konsument är viktiga delar av det nya.

Trädgården jorden har också översatts till engelska och japanska.  Innan publicering av Trädgården jorden hade Gunnar Rundgren skrivit och publicerat ett antal specialiserade böcker om utvecklingen av ekologiskt jordbruk. Nu har han tagit klivet till att vara författare för en vidare läsekrets. Boken Jorden vi äter som han skrev med mat- och jordbruksjournalisten Ann Helen Meyer von Bremen har sålt i nästan tjugo tusen exemplar i Sverige och kommer publiceras på tyska i höst.

För närvarande arbetar Gunnar Rundgren på en ny bok som beräknas komma ut i september under titeln, Global Eating Disorder – the cost of cheap food (ung. Världens ätstörning – kostnaden av billig mat). Han utför uppdrag åt FN:s miljöprogram i Ukraina, Moldavien och Armenien samt håller föredrag i Sverige och utomlands.

Gunnar Rundgren föddes i Uppsala 1957. Han har arbetat med de flesta sidor av ekologiskt jordbruk. 1977 startade han tillsammans med Kari Örjavik och andra Torfolk Gård i Klarälvdalen, en pionjär inom ekologisk odling och livsmedelsförädling, där han bodde och verkade till 2008. 1985 var han en av grundarna av KRAV och sedermera verksamhetsledare till 1992. Gunnar var ordförande för den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, IFOAM, 2000-2005. Från 1996 har han arbetat med global utveckling av ekologiskt lantbruk inom Grolink AB, där han lett projekt i bla Östafrika, fd Jugoslavien och Sydostasien. Han är hedersdoktor vid Uganda Martyrs University och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademin. 

Gunnar och Ann Helen Meyer von Bremen har just har just köpt en gård i Järlåsa utanför Uppsala där de skall bo och utveckla sina många stôlliga idéer i praktiken.

 
Bilder: http://1drv.ms/1obW8HE

Vårt behov av framsteg är oändligt

En av vår tids stora myter är att den om framsteget.Vi har vuxit upp i en tid där framsteg är det normala, där vi fått det bättre, vi har blivit friare, där folk lever längre och är friskare osv. Om vi blivit lyckligare låter jag vara osagt, det spelar ingen roll för det här inlägget.

Det finns en del orosmoln: miljöförstöring, finanskris, klimathot, att massor med folk hungrar, resursbrist osv. Men på det stora hela slår de flesta ifrån sig "de där hoten" med att konstatera att de fått det lite bättre i år igen. Framför allt ställer man sin tro till att samhället eller marknaden kommer fixa det - var man lägger tyngdpunkten är det som avslöjar den politiska hemvisten. Men i båda fallen är det egentligen "tekniken" som kommer fixa det, det är bara vägen till den där lycksaliga tekniken som skiljer.

Jag lyssnade på Vetenskapsradion historia om hur bönder trängt ut jägare och samlare i Sverige. Nu finns det olika åsikter om den där processen och jag skall inte välja sida där. Men det som var intressant var att arkeologen Åsa Larsson berättar att jordbruket hade en period av tillbakagång i östra sverige efter att det införts för fyra tusen år sedan, att jordbrukarsamhällen efter fem hundra år gick tillbaks till att vara jägare och samlare. Rester av spannmål och tamdjur minskar, medan säl och fisk ökar. Länk: http://t.sr.se/1mgP8Hz .

När stora civilisationer som Romarriket eller Maya rasade så gick också utvecklingen bakåt, dvs kunskaper och förmågor som tidigare fanns föll i glömska, och samhällets komplexitet minskade och därmed också möjligheten att göra stora projekt mm. I själva verket har uppgång och fall varit det normala i historien. Vad får oss att tro att det inte blir så igen?

Jag har själv sett flera länder där utvecklingen har gått "bakåt" i modern tid.  Flera av dem har varit utsatta för krig. Men ofta räcker det med en rejäl ekonomisk kris. Armeniens roll i matsystemet i Sovjetunionen var att producera konjak, frukt, choklad och andra specialprodukter. När sovjetriket rasade stod armenierna utan marknad och hade inga pengar att köpa mat för. Mark delades ut till befolkningen och de slet upp vindruvor och aprikosor och började odla vete igen (Armenien är i det närmaste ursprungsområde för vete).

I samband med den ekonomiska krisen har intresset för självförsörjning  ökat markant i t.ex. Grekland, .

Återigen ett exempel på att utveckling "går bakåt"....
Eller att det egentligen inte finns någon riktning alls.

Det är svårt att se de stora skeendena när man står mitt uppe i den. Mitt tips är att när man kommer titta tillbaks på vår tid kommer man säga att runt 2000 påbörjades den fossila erans tillbakagång, och med den en rad förmågor och teknologier vilka var knutna till tillgången på billig energi. Och samtidigt minskade  marknadens förmåga att hantera det som upplevdes som mer och mer viktigt, distribution av mat och skötseln av planetens ekosystem, inte minst klimatet. Det politiska systemet stod också handfallet, eftersom det i stort hade byggts på de två andra.

Det är anmärkningsvärt hur snabbt folk sätter sin tro till än den ena, eller den andra tekniken som skall lösa alla problem. Vätebilen, fusionskraften, syntetisk mat, månlandningar, koldioxidlagring, solkraft, den n:te generationen biobränslen. Den i det närmaste religiösa tron på framsteg är en av vår tids största misstag, och också en av de faktorer som hindrar oss från lösa de utmaningar vi står inför.

Det är dags att lämna tryggheten i framstegets snuttefilt.

Odla mer mat i stan - eller i dess närhet

Intresset för stadsodling är stort. Jag är själv med i den trevliga Matparken i Uppsala.  Jag skall prata om stadsodlingar i Järfälla på måndag och sitter och förbereder mig. I mina förberedelser kan jag konstatera t.ex. att stadsodling sannerligen inte är något nytt. Enligt doktorsavhandlingen "Historical Urban Agriculture – Food Production and Access to Land in Swedish Towns before 1900" av Annika Björklund så producerade t.ex. Uppsala från sina stadsjordar inte bara spannmål för hela befolkningens behov utan också ett överskott som kunde säljas på 1600 och 1700-talen.


Det är heller inget som är förbehållet de rika länderna, tvärtom:

• Cirka 800 miljoner människor I världen beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling. 350 miljoner av dem är kommersiellt engagerade.
• Mer är halva Pekings grönsakskonsumtion kommer från staden. 
• I Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och 150 000 hushåll (1/4) uppskattas vara engagerade. 
• 117 000 människor i Havanna arbetar med stadsodling – det är fler än antalet sysselsatta i hela Sveriges jordbruk.

Trots allt är det en rätt liten del av totala kaloribehovet som täcks av stadsodling. Och kommer vara så också i framtiden. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med areal i städerna för att producera mat till människorna där, och det finns många som konkurrerar om markens användning. Det är fullt möjligt att producera det mesta av grönsakerna som folk äter i staden. Och så var det ju alltid förr, just grönsaker odlades alltid nära städerna och gödslades med det rika innehållet i latrintunnorna. Men i dagens globaliserade värld har grönsaksodlingarna först flyttat till Skåne, sedan till Holland för att landa i Spanien och Kenya. Nu spelar ju grönsaker en högst marginell roll för vår försörjning, bara några procent av de kalorier som föder oss svenskar kommer från grönsaker (se bilden).

Enligt mina beräkningar skulle det finnas cirka 17 000 hektar villaträdgårdar och 300 hektar koloniträdgårdar i Stockholm. Om de odlades till hälften med potatis skulle vi kunna producera nästan 10 procent av stockholmarnas kaloribehov - förutsatt att dessa odlingar gav professionella skördar. I teorin så borde intensivt skötta stadsodlingar kunna ge högre skörd än kommersiella odlingar, men i praktiken tror jag inte alls att det är så. Om jag jämför skördarna som jag och mina vänner får på de goda lerjordarna i stadsodlingen i Gottsunda, så är de betydligt lägre än de som man får på de magra sandjordarna i Klarälvdalen, på Torfolk, där jag bodde förut.

Odling i staden är bra och har fått stor uppmärksamhet, och ökat politiskt stöd.

Däremot  saknas det en meningsfull diskussion om stadsnära odling och om sammanhanget mellan staden och den omgivande landsbygden.

LRF kom just i dagarna ut med lite material om mjölkproduktionen. 

		Stockholms län
Antal kor		3 679
Mjölkproduktion		25,2 miljoner kg
Mjölkkonsumtion		744 miljoner kg
Produktionen i förhållande till konsumtion		3,4 %

Bara en tiondel av mjölken på det stora mejeriet i Kallhäll kommer från Stockholms län.

LRF drar slutsatsen att antalet kor skulle kunna nästan tredubblas. Och det är nog sannolikt.
Jag har tagit fram följande lilla tabell om vad som faktiskt odlas i Stockholms län. Den visar att det trots allt är rätt långt från Stockholm att försörja sig själv.  Inte ens om vi åt all spannmål skulle vi kunna föda en särskilt stor andel av befolkningen. Och i själva verket används mer än hälften av all spannmål till foder.

Men om det kniper skulle det gå att producera väldigt mycket mer mat. Om man (t.ex) odlade potatis på all åkermark i Stockholms län skulle man faktiskt kunna föda hela befolkningen med bara potäter (typ 3 kg om dagen per person...). Det går självklart inte, om inte annat så skulle sjukdommar snabbt slå ut all potatisodling.

Men det skulle likväl gå att kraftigt öka matproduktionen i Stockholms län - om det funnes politisk vilja att göra det. Och om markanvändning för matproduktion prioriterades. Det går för övrigt trettio tusen hobbyhästar och gnager sönder markerna på gårdar i Stockholms län. Och nästan fem tusen hektar täcks av golfbanor. För att inte tala om allt som asfalteras. En stor del av marken ligger också i träda, utan att producera något alls.

Det som styr vad som finns på markerna idag har inget att göra med Stockholms matförsörjning. Det finns vare sig politiska eller ekonomiska styrmedel som verkar i riktning mot att stockholmarna skall försörjas lokalt. 

På gång

Jag skriver en ny bok: Global Eating Disorder - the cost of cheap food. Jag planerar också en svensk upplaga. Översättningen av Trädgården Jorden till thailändska skall lanseras på World Environment Day i Bangkok.

Utöver skrivandet så håller jag många föredrag. Många av dem är baserade på boken Jorden vi äter.

KONFERENS KAJER MOT DET GRÖNA, HÅLLBARA GRÄNSSNITT I MÖTET MELLAN STAD OCH LAND

Tid: Måndagen den 5 maj 2014, klockan 09.00-16.00, Plats: Barkarby gård

Jamtli vårmarknad Östersund, lördagen den 17 maj, ”För en mänsklig framtid på klotet krävs radikalt nytänkande och en grundläggande politisk omorientering”

Konsultar för UNEP i ett OECD-lett EU project, EaP GREEN: Greening economies in the European Union’s Eastern Partnership countries

Och så är det vår. Njut.