Tänkvärt om resursförbannelsen

Jag vet att det kan uppfattas som kontraintuitivt, men olja och demokratisering framstår som lika omöjliga att blanda som olja och vatten. Inte nog med att få oljeexporterande länder är demokratiska, efter att ett land har hittat olja så är steg i en demokratiseringsprocess (fria val, yttrandefrihet, ökad politisk frihet etc.) betydligt mindre sannolika att inträffa.

Skriver Livet efter oljan. Tänkvärt. Han/hon  fortsätter:

Jag skrev en hel del om Nigeria i min föregående text om resursförbannelsen så det kan räcka med att konstatera att Nigerias centralbank beräknar att oroligheterna i Nigerdeltat (där oljan finns) kostar landet 1000 miljoner USD per månad i minskad export och uteblivna intäkter. Bortom dessa uteblivna inkomster finns det många fler kostnader som är svårare att beräkna men inte desto mindre verkliga för det; miljömässiga, psykologiska, sociala, kostnader för hälsa och för lidande, den höga frekvensen av beväpnade gäng, rån och kidnappningar etc. För den som vill veta lite mer om just Nigeria kan man till exempel titta på ”Vital oil: Photographer Ed Kashi captures Nigeria’s toxic legacy” (Guardian mars 2010) och ”Death and oil in Niger delta’s illegal refineries” (CNN aug 2010)