Slänger du ett och halvt kilo mat i veckan?

Om du slänger ett och ett halvt kilo mat i veckan så är du en medelsvensson. Mängden mat som förstörs skulle räcka till att föda nästan lika många människor till utöver de som redan finns. 

Vi har kommit till den tredje pusselbiten* i diskussionen om hur vi kan föda en växande befolkning, minska svinnet!
Det lustiga med den här är att nästan alla är överens! I alla fall att det är onödigt med matsvinnet. Om det spelar någon större roll för om vi kan föda världens befolkning är kanske en annan femma.

Enligt Naturvårdsverket uppkommer det ungefär en miljon ton matavfall per år i hela kedjan efter jordbruket. Hushållen svarar för den absolut största delen, i storleksordningen 670 000 ton. Det motsvarar cirka 72 kg/person och år eller 0,8 kg matavfall för en familj på fyra personer varje dag.

125 000 ton mat som levereras till landets livsmedelsbutiker slängs varje år. Frukt och grönt är de varor som dominerar svinnmängderna, och den största mängden frukt och grönt som butikerna slänger kasseras redan innan varorna når butikshyllan. Tomater är den vara som slängs mest, viktmässigt. Kampanjer, väder, säsong eller högtider är några faktorer som påverkar svinnet i butikerna. Som exempel nämns rädslan för att prinskorven ska ta slut under julen, vilket gör att butiken köper in för mycket (Expressen, SLU)

FAO:s rapport Global foodlosses and food waste betonar att det finns stora gap i våra kunskaper om livsmedelsförlusterna, särskilt i de senare leden. I de rika länderna finns det största svinnet i konsumentleden, medan i de fattiga länderna sker förluster mest i odlingsleden och vid lagringen av skördarna.

Uppemot en tredjedel av all mat som produceras i världen, 1,3 miljarder ton, går till spillo enligt rapporten, i teorin tillräckligt för att föda en lika stor befolkning till. Genomsnittskonsumenten i Europa och Nordamerika slänger ungefär 100 kilo mat per år, medan de i Afrika inte ens slänger 10 kilo, trots att väldigt få människor i Afrika har kylskåp eller andra lämpliga utrymmen för att lagra mat.

– Maten är för billig, om den inte var det skulle vi inte slänga så mycket, sa Hans Herren, chef för Millennium Institute i Washington och mottagare av World Food Price 1995, när han deltog i Naturskyddsföreningens debatt 100 procent eko i maj 2012. Och det är nog i det sammanhanget vi skall se matsvinnet. De som har råd slösar  - ja att slösa med mat är i sig en markör för välstånd, med vaskning av champagne som ett mer extremt exempel. 

Redan idag hungrar en miljard människor medan andra slösar. De som hungrar har inte råd att köpa mat och saknar resurser för att själva producera. De kommer knappast få mer att äta för att vi slutar slösa - i alla fall inte inom ramen för en global marknadsekonomi. Lösningen på problemet med svält handlar om rätten till lika möjligheter. Jag föredrar att vända på det: Hunger är ett uttryck för orättvisa. Och vill vi minska svälten är det denna orättvisa vi skall angripa.

Men det är självfallet en bra sak att sluta slösa på mat av många andra skäl, som att minska miljöbelastningen. Och eftersom miljöbelastningen ackumuleras för varje led i kedjan så är det matresterna som bör sparas och förädlas till nya rätter.

Själv tycker jag det är skoj att ta tillvara matrester, det ger ständigt impulser till nya rätter. Tyvärr har vår moderna sk matkultur gjort att vi köper färdiglagad pytt i panna och pizza istället för att använda dem som de matresträtter de egentligen är.  

Och sen kan man ju faktiskt spara rätt mycket pengar: 
-Ett medelhushåll kan spara runt 5.000 kronor på ett år om man minskar sitt matsvinn. Det betyder motsvarar en hel månads inköp av livsmedel, säger miljöstrategen Anna-Karin Johansson. Om du växlar ut det genom att jobba mindre, dvs inte tjäna de 10 000 kronorna, så har du gott om tid att laga din pytt.

*För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och ökaskördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Andra alternativ är att producera mat på annat sätt än genom odling, till exempel uthållig jakt och fiske, samlande av växter och syntetisk mat. Slutligen kan vi ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. 

Texterna bygger i stor utsträckning på boken Jorden vi äter.

Andras artiklar om matsvinn GP, Slängintematen, attlevadetlevandelivet, DN,Hagainitiativet, SvT, Bondeliv

Jordbruket kostar mer än det smakar

"Jordbruket smakar mer än det kostar" var rubriken på den artikel som jag och  Ann-Helen Meyer von Bremen skrivit till Ordfront. Nu var det inte vi som skrivit rubriken - jag hade nog hellre vänt på det hela.
Artikeln finns att läsa på Ordfronts hemsida - eller nedan. 

Att ifrågasätta marknadsanpassningen av jordbruket i Sverige verkar vara värre än att slakta heliga kor i Indien.  Men det är intellektuellt oärligt att påstå att det går att förena ett jordbruk som ska konkurrera på en global marknad med satsningar på gastronomi, ekologi, ekosystemtjänster, småskaligt och djurvälfärd.

Jordbruket beskrivs ibland som ett marginellt särintresse, eftersom det bara står för knappt två procent av jobben, men den analysen bygger på en bristande insikt om vad jordbruk är.  Jordbrukslandskapen täcker halva jordens landyta och är därför människans största ingrepp i naturen. Det är inte bara grunden för vår överlevnad utan också en viktig hörnsten i vår kultur och vårt samhällsbygge.

Industrialiseringen av jordbruket, pådrivet av den internationella konkurrensen, har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens livsnödvändiga tjänster att fungera.  Jordbruket har utvecklats till en komponentindustri – genetiskt material utvecklas av ett fåtal jätteföretag, foder produceras i vissa områden, djur föds upp i andra, slaktas i ett tredje och görs till korv i ett fjärde och säljs i det femte landet.

Matens utarmning är ett växande problem för våra sinnen, vår hälsa, vår gastronomi och kultur. De senaste skandalerna på livsmedelsområdet visar också konsekvensen av den allt hårdare prispressen på maten, men också hur beroende vi är av ett fåtal aktörer och deras produkter och system. När något går fel sprider det sig som en löpeld i hela systemet.

När alla världens bönder ska konkurrera med varandra, oavsett förutsättningar, leder det till att de slår ut varandra. Europas stater och bönder sätter sitt hopp till olika typer av kvalitetssatsningar på ekologiska livsmedel, regional mat osv. Dessa olika initiativ kan fungera bra för en begränsad grupp av bönder, men ändrar inte det faktum att huvuddelen av jordbruket rör sig i en annan riktning. Ekologiskt jordbruk har exempelvis efter 30 år av stora satsningar en marknadsandel på 3-4  procent och marknadsandelen för svenskproducerat ekologiskt är ännu mindre. Det är ett gott exempel som är värt beröm och uppmuntran, men att tro att konsumenterna frivilligt ska ta över alla samhällskostnader och ersätta kollektiva nyttigheter i sina inköpsbeslut är inte bara orealistiskt utan också en i grunden felaktig tanke.

I direktiven för regeringens nyligen tillsatta jordbruksutredning står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Det saknas helt målsättningar för jordbrukets andra funktioner som bevarandet av biologisk mångfald, utformning av landskapet och utveckling av landsbygden. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatförändringar eller andra chocker som påverkar vår livsmedelsförsörjning – vi saknar idag helt sådan beredskap. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Men varför kritisera konkurrensen, den har ju gett oss historiens billigaste mat? Baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans:
-        Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessement orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Det är mer än vad lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd. Lantbrukets ”vinst” blir samhällets kostnad.
-        I Sverige fann Livsmedelsverket att två tredjedelar av alla frukter och grönsaker som såldes innehöll rester av kemiska bekämpningsmedel år 2010. I frukt fanns 103 olika bekämpningsmedel och i grönsaker 85 stycken. Det är givetvis ingen som kan säga vad effekterna blir av en sådan cocktail, men att det blir en effekt råder det nog ingen tvekan om.

Jordbruket betalar i princip nästan inga av sina externa kostnader, den nuvarande regeringen har i stället minskat de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade för till exempel konstgödsel. Anledningen är som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”.

Vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad. Jordbrukspolitiken borde bland annat leda till att:
- Jordbruket minskar sin negativa miljöpåverkan och samtidigt stimuleras till att utföra de miljötjänster vi behöver.
- Vi får fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt.
- Jordbruket och vår livsmedelsförsörjning kan klara av kraftigt ökade energipriser eller andra störningar i det globala handelssystemet.
- Jordbruket och livsmedelsförädling och distribution levererar högvärdig och säker mat till rimliga priser.

Kapitulationen för marknadskrafterna leder till motsatsen.

Mer från mindre yta?

I vårt pussel* med hur vi skall försörja världens befolkning har vi kommit till pusselbit nummer 2: öka skördarna från den existerande arealen.

Som vi diskuterade i föregående post så är det just det som har varit huvudsättet att få fram mer mat de senaste århundradet.

Undersökningar från FAO visar att mellan 1960 och 1999 kom 78 procent av den ökade tillgången på mat från högre skörd, 7 procent från flera skördar per år från samma mark och endast 15 procent från utökad areal.

Intensifieringen pågår på de flesta håll i världen. Fler djur per hektar ska beta, fler skördar ska tas. Användningen av konstgödsel och bekämpningsmedel ökar. Stora miljöproblem har följt i spåren av intensifieringen. FNs jordbruksorganisation FAO säger till exempel i sin senaste rapport över situationen för världens land- och vattenresurser (SOLAW) att: ”Intensiva jordbruksmetoder har, i vissa fall, lett till allvarlig miljöförstöring, inklusive förlust av biologisk mångfald och förorening av yt- och grundvatten genom felaktig användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.”



FAO anser att fyra femtedelar av den ökade jordbruksproduktionen som behövs fram till och med 2050 kommer att komma från ökade skördar på existerande mark, och det är ungefär samma proportion som de senaste femtio åren. Det är lätt att tro att det kommer att krävas stora tekniska genombrott för att det ska vara möjligt, men ofta är det enklare än så.

 Bonden Bob Stewart i Illinois säger att han skulle kunna få mer än de 10 ton majs per hektar han skördar i dag genom att öka insatserna. Fred och Susan Mkandawire i Zambia skulle kunna öka sin majsskörd mycket genom att rensa ogräset två eller tre gånger i stället för en.


I princip alla bönder jag besökt (och jag har varit bonde själv också) skulle kunna producera mer genom att sätta in mer resurser i form av arbetskraft, gödsel, kunskap eller befintlig teknik. Det som avgör är om det lönar sig eller ej. Om det inte lönar sig att producera mer och investera i jordbruket kommer de heller inte att producera mer och om inte bönderna investerar i jordbruket kommer de heller inte att vara en intressant marknad för ny teknik.


Många hävdar att gentekniken ska ge mycket högre skördar. Men det finns inte någon särskild hög-skörd-gen som man behändigt kan skjuta in i växterna, det är många samverkande faktorer som påverkar skörden. Och det är oändligt mycket svårare att få fram allmänt torktåliga eller högavkastande sorter med genteknik än att göra dem resistenta mot roundup – det är därför det inte heller har skett**.

Modern bioteknik kan vara mycket mer än genteknik. Ett exempel är biologisk bekämpning som används sedan länge i stor skala i specialgrödor och i växthusodling. Där använder man sig till exempel av rovinsekter eller parasiter för att kontrollera skadeinsekter. Man kan räkna med fortsatta framsteg på det området, till exempel biologisk bekämpning av ogräs, där man sprider skadedjur eller sjukdomar för vissa ogräs. Kunskaperna om hur växter samverkar eller motverkar varandra utvecklas hela tiden. Redan nu används senapsmjöl för att hindra att ogräs gror, och timjanolja används för att stoppa groning av lagrad potatis.

Traditionell växtförädling kommer, precis som genom hela historien, spela en stor roll också i framtiden, men den behöver bli mer mångsidig och inte bara som i dag vara fokuserad på majs, ris, soja, vete och ett dussin till grödor. Det behöver satsas mer på grödor som durra, hirs, kassava och matbananer som är viktiga för försörjningen av fattiga människor och som inte kräver bevattning. Om naturlig kvävefixering kunde utvecklas för våra vanliga spannmålssorter skulle det vara revolutionerande. Framstegen med kvävefixering för gräs och sockerrör visar vägen fram.

Ökad bevattning och förbättrad bevattningsteknik kommer att spela en stor roll. Det finns ingen annan åtgärd som så dramatiskt ökar produktionen i de områden där det regnar för lite, eller för oregelbundet. Bevattningsjordbruk expanderar ofta i våtmarker, vilket är olyckligt för växthuseffekten och biologisk mångfald. Vårt besök i Indien visar vikten av förbättrad teknik och hushållning, eftersom vattenresurserna är begränsade. Teknik finns redan i dag, både high-tech och low-tech för att använda vatten på ett bättre sätt. Samtidigt så bör man också anpassa odlingar till vattentillgångarna, i dag odlas ofta särskilt vattenkrävande grödor i områden med konstbevattning.



Hittills har växtförädling främst ökat skörden genom ökning av bladmassan för fotosyntesen och genom att flytta en större del av växten till det vi äter, till exempel mindre stjälk och rot och mer kärna för spannmål, eller mindre blast och mer rot i moroten. Bara omkring en halv procent av det infallande solljuset omvandlas till energi i vår mat. Det skulle vara ett stort genombrott om växten kunde omvandla en större del av det infallande solljuset till energi (= mat).

Men återigen, det som styr böndernas agerande är till stor del vad som lönar sig och inte, och det är inte alls alltid högre skörd.I höstas besökte jag en av Europas största producenter av paprika. På 14 hektar åker ”under glas”, dvs i växthus odlas varje år 30 miljoner paprika.För varje kilo paprika används naturgas motsvarande en liter olja för uppvärmning. Enorma mängder konstgödsel tillförs med droppbevattning. Dessa växthusodlingar skördar minst 10 gånger mer per ytenhet än odlingar ute i det fria. De skulle kunna öka skörden ytterligare genom att installera artificiell kylning.

Europas bönder har mycket hög avkastning i en internationell jämförelse, men har väldigt svårt att konkurrera till exempel med USA, Brasilien, Nya Zealand och Australien, inte för att skördarna är låga utan för att lönsamheten är dålig. 

*För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Andra alternativ är att producera mat på annat sätt än genom odling, till exempel uthållig jakt och fiske, samlande av växter och syntetisk mat. Slutligen kan vi ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. 

Texterna bygger i stor utsträckning på boken Jorden vi äter.

**läs en okritisk hyllning till gentekniken i SvD, Vetenskapens värld hade en hel serie av inslag, mestadels positiva och rätt okritiska, Busenkelt att göra en genförändrad växt, Genmodifierade djur på väg ut från labbet, Svensk vildpotatis kan stoppa besprutning, Genmodifieringens brutala historia, Biohackers har genteknik som hobby. 

På onsdag kan du gå på ett seminarium i Stockholm om GMO, På onsdag 12e: Lyssna på Right Livelihood-pristagarna Percy och Louise Schmeiser från Kanada
UR Samtiden – Genmodifierade växter – ja eller nej? Debatt om EU:s gentekniklagar
http://www.ur.se/Produkter/170173-UR-Samtiden-Genmodifierade-vaxter-ja-eller-nej-Debatt-om-EU-s-gentekniklagar?q=dna
GMO kritisk info: HejdåGMO

Är gränsen nådd?

FAO:s senaste (2012) uppskattning är att världen behöver cirka 60 procent mer mat år 2050 jämfört med 2006, baserat både på ökad befolkning och på ökad konsumtion av främst kött. Det verkar som en svår, nästan omöjlig, uppgift. Men samtidigt uppskattar FAO i sin mest omfattande undersökning att jordbruksproduktionen de senaste femtio åren ökade med mellan två och en halv och tre gånger.
Det är lite konstigt att vi ständigt diskuterar om maten kommer räcka för en framtida befolkning på 9-10 miljarder. Befolkningen har fördubblats flera gånger om de senaste hundra åren, och på de fyrtio åren mellan 1960 och 2000 fördubblades den från 3 till 6 miljarder. Den ökningstakten kommer vi inte se igen. Det är inte alls är sannolikt att jordens befolkning kommer fördubblas igen.

För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Andra alternativ är att producera mat på annat sätt än genom odling, till exempel uthållig jakt och fiske, samlande av växter och syntetisk mat. Slutligen kan vi ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Jag tänkte skriva lite om dessa olika pusselbitar. Först ut är "öka arealerna": 

Samtidigt som befolkningen ökat kraftigt så har den använda åkermarken varit nästan stabil i ett globalt perspektiv. I de rika länderna i världen har den i de flesta fall minskat kraftigt.Den svenska åkerarealen hade sitt max 1930 och betesmarken redan 1880 (då vi var hälften så många människor som nu).Landets totala åkerareal uppgick år 2009 till 2,64 miljoner hektar (2 643 350). Nitton år tidigare (1990) var arealen 2,84 (2 844 592) miljoner hektar.  På 19 år minskade Sveriges åkerareal med en yta motsvarande 287 000 fotbollsplaner (SCB).  

Stora arealer jordbruksmark, ofta den allra bästa, har bebyggts som i fallet med familjen Göranssons gård i Burlöv. I andra fall överförs jordbruksmark till natur som när man höjer nivån i sjöar som tidigare sänkts för odling, exempelvis av Hornborgasjön. I USA har 16 miljoner hektar tagits ur produktion av miljöskäl. I många länder, inte minst i Sverige, minskar åkerarealen helt enkelt för att det inte är lönsamt att odla den. Jordbruksverket uppskattar att hela 800 000 hektar mark i Sverige är ”överskottsareal”. I EU minskade den från 53% av all areal till 44% på bara 18 år.

Jordbruket i världen  använder cirka 37 procent av all tillgänglig mark, knappt 5 miljarder hektar, varav det mesta är betesmark. Åkerarealen utgör cirka 1,5 miljarder hektar. Under perioden 1960 till 2000 ökade åkerarealen med bara 5 miljoner hektar per år, en ökningstakt långt under befolkningsökningens. Det låter kanske alarmerande men skördeökningarna har varit så stora att det inte funnits någon anledning att odla upp mer.

Man ser gott om outnyttjad åker i det svenska landskapet.

Enligt FAO:s beräkningar skulle så mycket som 26 procent av jordytan kunna vara åker, det vill säga totalt cirka 3,3 miljarder hektar jämfört med dagens 1,5 miljarder. Det mesta av expansionsmöjligheterna finns i Sydamerika och Afrika. 

Det låter ju jättebra, det är bara att plöja mer mark!  

Men det är fyra problem med tillgången på mark och expansion av åkermark.

Det första är att nyodling oundvikligen sker på bekostnad av andra ekosystem som regnskog, savann eller våtmark. Det leder till en förlust av biologisk mångfald, vi stör viktiga globala kretslopp, vi bidrar till växthuseffekten och vi minskar de naturliga buffertar som behövs för att våra ekosystem ska fungera. Därför är så gott som alla experter överens om att vi behöver bevara det mesta av den ”orörda” naturen och inte öka åkerarealen särskilt mycket.  

Det andra problemet är var marken finns och vem som äger den. De fattiga länderna har bara hälften så mycket åkermark per person jämfört med de rika länderna och den mark de har är genomsnittligt sämre. Många av länderna med snabbt ökande matbehov har också brist på vatten. Indien är ett exempel på ett land som har brist både på åkermark och på vatten. För rika länder är det inget större problem att inte producera all sin egen mat, Norge klarar sig bra med femtio procents självförsörjning, men fattiga länder har helt enkelt inte råd att importera mat i den skalan. Problemen förstärks av att de fattiga i fattiga länder har ännu mindre tillgång på mark och andra resurser och ännu mindre möjligheter att köpa mat. 

Det tredje problemet är konkurrens om åkermark för annat än produktion än mat. Vi har nämnt bebyggelse och vägar, till det kan vi lägga gruvor, golfbanor och en rad andra användningsområden. I takt med stigande energipriser kommer energiproduktion på åkermark att öka. Jordbruksmark kan tas i anspråk för vattenkraftsdammar och för solenergifält. Men den sannolikt största användningen kommer att vara för odling av bioenergigrödor. 

Slutligen förloras jordbruksmark genom erosion eller förgiftning. Om den fortgår måste vi ta ny mark i odling för att kompensera den som förstörts.

I kommande bloggposter kommer jag diskutera  de andra pusselbitarna i vår framtida livsmedelsförsörjning. 

Texterna bygger i stor utsträckning på boken Jorden vi äter.