Hur stor del av skördarna äter djuren?

Hur stor del av skördarna används som foder till lantbruksdjuren? Hur stor del av åkerarealen odlas med djurfoder? Hur mycket mark tar animaliekonsumtionen i anspråk? Rimliga frågor, där hur man frågar och hur man räknar spelar stor roll.

Om vi vill framställa animaliekonsumtionen som maximalt arealkrävande utgår vi från foderkonsumtionen och inte syftet med odlingen, räknar in alla biprodukters arealbehov, räknar med naturbetesmarkerna, räknar med katter, hundar och hästar och räknar med foderimporten samt importen av animalieprodukter och kan då komma upp i att mark motsvarande 89 % av den svenska jordbruksmarken används för djurhållningen. Vill vi få det att låta så litet som möjligt säger vi att endast 40 % av den svenska åkermarken produktionskapacitet används för att föda upp djur för mjölk och kött. Båda påståendena är i någon mening korrekta, men samtidigt vilseledande om de inte förklaras. Det finns egentligen ingen enskild riktig siffra utan siffran beror på sammanhanget och alla de antaganden man gör.

Men låt oss ta det från början. Jag har gjort en kartläggning av kolflödet i det svenska jordbruks och livsmedelssystemet. Kolskörden kan ses som ett bra mått på den biologiska produktionen där kolhydrater innehåller cirka 43 % kol, protein 53 % och fett 75 %. 1 kg kol motsvarar också ungefär 10 000 kalorier. I den förra posten gav jag en snabb översikt, nu tänkte jag diskutera fler detaljer. Eftersom djurhållningen tar hand om (förbrukar om man så vill) den största delen av råvaruproduktionen börjar jag med den och diskuterar först foderproduktionen. Siffrorna gäller 2017/18.

Många siffror, och värre blir det om du vill förstå detaljerna:

Skörden på våra åkrar innehåller 6,4 miljoner ton kol, importen 1,9 miljoner ton och exporten 1,4 miljoner ton. Det betyder att ”förbrukningen” motsvarar 6,9 miljoner ton. Djurhållningen omsätter 4,0 miljoner ton vilket motsvarar 58 % av den totala förbrukningen.¹

Av de 4,05 miljoner ton kol som djuren förbrukar är 3,70 miljoner ton foder (resten är strö, dvs halm som djuren ligger på, se mer nedan). Av dessa kommer är 0,31 miljoner ton importerat foder och 0,29 miljoner ton från permanenta betesmarker. Ungefär 3,1 miljoner ton kol levereras således från svensk åkermark till djurhållningen.² Detta kan jämföras med den totala skörden på 5,75 miljoner ton exklusive halm. Man skulle således kunna säga att djurfoder motsvarar 54 % av kolskörden på åkrarna. Det betyder dock inte att 54 % av åkrarna används för att odla djurfoder eftersom det är skillnad på hur mycket av skörden som används till djur och hur stor areal som odlas med grödor som odlas endast för djurfoder.

-        Vall (som blir ensilage och hö eller bete) och olika typer av grönfoder odlas i princip enbart som djurfoder.

-        Det viktigaste spannmålet vete odlas ofta för försäljning som kvarnvete, men stora kvantiteter uppfyller inte kraven och används som djurfoder medan andra kvantiteter kanske uppfyller kraven för kvarnvete men inte behövs och används som foder.

-        Särskilda kornsorter sås som maltkorn, medan större delen av kornet odlas med syfte att användas som foder. För havren är det något oklart hur mycket som odlas med syfte att användas till foder, men det mesta sås sannolikt för att säljas som grynhavre eller för havredrycksproduktion. För både grynhavre och maltkorn är det vanligt att stora delar av skörden inte duger för industrin. I år (2021) uppges att hela 50 % av havreskörden har för dåligt kvalitet.

-        Raps och ryps odlas i huvudsak³ för sin oljas skull. Oljan utgör dock endast 40 % av skörden och resten blir ett bra proteinfoder, rapsmjöl. 

-        Det blir många andra rester från livsmedelsindustrin och bioenergiindustrin som används som djurfoder, exempelvis drank, drav, vetekli, vassle och melass. 

-        Slutligen förbrukar djurhållningen rätt mycket halm från spannmålsodlingarna, större delen används som strö, dvs för djuren att ligga på, en mindre del är foder till hästar och dikor. Den totala förbrukningen av halm är drygt av 0,3 miljoner ton medan den totala halmskörden är 1,2 miljoner ton. Ingen spannmål odlas med syfte att få halm till djuren och den halm som inte blir strö eller foder plöjs för det mesta ned i åkrarna igen. Det är därför inte rimligt att räkna halmen som förbrukning för djurhållningen.

Av spannmålen användes 22 % direkt som foder ⁴ och 19 % gick till foderindustrin. Det finns inget sätt att säkert fastslå hur stor del av spannmålsodlingen som odlades i syfte att föda upp djur. Ett rimligt antagande är att 90 % av den spannmål som används direkt på gårdarna odlades med det som syfte och 20 % av spannmålen till foderindustrin. Då landar vi i att knappt en fjärdedel av spannmålen odlas för foder. Andelen av kolskörden som tas fram med syfte att föda upp djur blir då cirka 47 %. Man kan därför med rätt stor säkerhet säga att knappt hälften av den svenska åkerarealens produktionskapacitet används med syfte att föda upp djur.

In kommer Brunte och Molly

Siffrorna ovan inkluderar foder till sällskapsdjur och hästar. Hästarna använder 15 % av hela foderskörden mätt i kol (och sannolikt en ännu större del om man mäter areal eftersom hästhö oftast odlas mer extensivt än hö till kor). Om vi diskuterar lantbrukets produktionsdjur används därför endast 40 % av produktionskapaciteten för att föda upp lantbrukets produktionsdjur.

Foderimporten då?

Den komplicerar det hela. Om vi håller oss till kolinnehållet (dvs produktionskapaciteten) motsvarar importen ungefär 8 procent av allt foder. Vi har också en omfattande export. Sverige exporterar också sådant som klassas som foder i handelsstatistiken (främst drank) motsvarande 0,09 miljoner ton kol. Utöver detta foder exporterar vi rätt stora mängder fisk som används som foder och mycket väldigt spannmål. Cirka 27 % av spannmålsskörden 2017 exporterades. Det finns ingen pålitlig statistik för hur stor del av exporten som blir foder och det varierar säkert mycket mellan åren. Om en tredjedel av spannmålsexporten används som foder betyder det att den svenska exporten av foder är minst lika stor som importen. Om vi tänker oss att vi ersätter foderimport med odling på svenska åkrar⁵ skulle det motsvara ungefär 5 % av produktionskapaciteten i jordbrukssystemet, dvs siffrorna ovan får ökas med fem procentenheter. 

Det vi äter

Konsumtionen av kött och mjölk då? Sverige är inte självförsörjande på kött och mjölk utan importerar rätt stora mängder främst ost och nötkött och exporterar rätt mycket mjölkpulver. Räknat på kol är nettoimporten 0,06 miljoner ton, vilket i sin tur motsvarar cirka 15 % av den totala animaliekonsumtionen i Sverige. Om vi räknar på foderproduktion för produktionsdjuren + import + import av animalieprodukter för att få fram en siffra för animaliekonsumtionens anspråk på produktionskapacitet så landar vi på cirka 51 %. Observera att detta inte tar hänsyn till att det blir stora mängder bi-produkter från animaliekonsumtionen som används för fiber, läder, energi och mängder av industriella ändamål. Det tar heller inte hänsyn till animalieproduktionens bidrag till jordbrukssystemet, något jag kommer att diskutera senare.

Vi kan sammanfatta de olika beräkningarna så här:

	Miljoner ton kol	Andel
Omsättningen i jordbruks- och livsmedelssystemet (inklusive nettoimport och naturbetesmark)	6,90	100 %
Djurhållningens totala omsättning (inklusive nettoimport och naturbetesmark)	4,05	58 %
	Miljoner ton kol	Andel
Den totala produktionen på svensk åkermark	5,75	100 %
Den svenska åkerproduktionen som används som djurfoder (exklusive importerat foder och naturbete)	3,10	54 %
Åkerproduktion som används som djurfoder, naturbete samt importerat foder	3,7	61 %
Den svenska åkerproduktionen som odlas med syfte att föda upp djur (exklusive biprodukter och dåliga kvaliteter)	2,70	47 %
Den svenska åkerproduktionen som odlas med syfte att föda upp lantbrukets produktionsdjur djur (ej sällskapsdjur)	2,30	40 %
Åkerproduktionen och foderimport med syfte att föda upp lantbrukets produktionsdjur djur	2,61	45 %
Åkerproduktion och foderimport med syfte att föda upp djur motsvarande nettokonsumtionen av animalieprodukter i Sverige	2,96	51 %

 

Om vi räknar på areal blir siffrorna litet högre. Det beror på att höstvete, potatis, sockerbetor och andra grödor som odlas för human konsumtion odlas på den bästa åkermarken medan stora delar av vallodlingen och foderspannmålen odlas på sämre mark och i områden med sämre klimat.  Om man vill diskutera djurhållningens förbrukning av resurser är kolskörden dock ett bättre mått än areal, eftersom det jämnar ut olika produktionsförutsättningar.  

Om vi vill framställa animaliekonsumtionen som maximalt arealkrävande utgår vi från foderkonsumtionen och inte syftet med odlingen, räknar in alla biprodukters och nedklassade partiers arealbehov, räknar med naturbetesmarkerna, räknar med katter, hundar och hästar och räknar med foderimporten samt importen av animalieprodukter och kan då komma upp i att mark motsvarande 89 % av den svenska jordbruksmarken används för djurhållningen. Om man istället räknar, på motsvarande sätt som ovan, hur stor del av åkerarealen som används för foderproduktion för lantbrukets produktionsdjur blir siffran ungefär 47 % (vall och grönfoder 45 %, spannmål 10 %, minus andelen för sällskapsdjuren).

Som synes kan man ge en väldigt olika bild av animalieproduktionens eller animaliekonsumtionens resursbehov beroende på vilka siffror man väljer att använda. Om man anger en precis siffra för animalieproduktionens resursbehov beror det hur man definierar animalieproduktionen, vilken eller vilka resurser som avses och hur man mäter dem och en rad olika antaganden, antaganden som i stort avgör resultaten. Siffran man får fram kan vara vetenskapligt helt oantastlig, men likväl djupt vilseledande och ett resultat av subjektiva val byggda på värderingar. Detta gör att det flitiga bollandet med siffror på animalieproduktionens resursbehov eller klimatpåverkan kan visa mycket motstridiga resultat. På många sätt minskar de snarare än ökar förståelsen för djurhållningens roll i mänsklighetens resursanvändning. Det viktiga är att förstå sammanhangen och att det finns en rad flöden i jordbruks- och livsmedelssystemet som kan tolkas på olika sätt.

 

Nästa artikel kommer att handla om de olika djurslagens användning av olika slags foder. Därefter kommer jag behandla animalieprodukternas roll i livsmedelsförsörjningen, för att avsluta med en sammanfattande diskussion.

*

1. Denna siffra inkluderar alltså import av foder, användning av biprodukter mm.  

2. Allt går inte direkt från åkrarna utan tar vägen via livsmedelsindustrin eller bioenergi.

3. Det är dock en förutsättning för ekonomin i rapsoljeproduktionen att restprodukten kan säljas.

4. Odlas och förbrukas på den egna gården eller säljs direkt mellan bönder eller till hästägare.

5. Importen är i stor utsträckning proteinfoder medan exporten av foder är både proteinfoder (drank och fiskmjöl) och spannmål och det är litet mer komplicerat än att bara ersätta importen med det som vi nu exporterar.

 

 

Den fullständiga rapporten Koll på kolet, KSLAT nr2-2021, finns här, och alla de detaljerade beräkningarna finns här.