Varför skall staten reglera ekologisk men inte fair trade?

I "COMMUNICATION FROM THE COMMISSION TO THE COUNCIL, THE EUROPEAN PARLIAMENT AND THE EUROPEAN ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE, contributing to Sustainable Development: The role of Fair Trade and nongovernmental trade-related sustainability assurance schemes" från EU Kommissionen 5 maj så skriver kommissionen "Reiterates the importance of maintaining the non-governmental nature of Fair Trade and other similar sustainability schemes throughout the EU. Public regulation could interfere with the workings of dynamic private schemes." Jag skulle ha kunnat skrivit det själv.

Det är mycket svårt att förstå vaför EU har lagstiftning för ekologiskt men inte för Fair Trade. När kommisionen säger:
"Regulating criteria and standards would limit a dynamic element of private initiatives in this field and could stand in the way of the further development of Fair Trade and other private schemes and their standards." så är det lika sant för den ekologiska sektorn.

Se mina tidigare inlägg i samma frågor

Mer knasigheter i lagen om kontroll av ekologiska produkter

Den 11 juli skrev jag om det nya lagförslaget för kontroll av ekologisk produktion, http://tradgardenjorden.blogspot.com/2009/07/forstatligande-av-ekologiskt-lantbruk.html
Nu har jag läst lite mer och inser att kombinationen av den nya EU förordningen, EUs sk tjänstedirektiv och den föreslagna lagen blir ganska dramatiska vad gäller kontroll av utländska kontrollorgan som arbetar i Sverige. Å ena sidan så säger den nya lagen att kontrollorganen har myndighetsutövning, och därför måste följa svensk förvaltningslagstiftning. Det betyder t.ex. att de lyder under offentlighetsprincipen, att deras beslut kan överklagas och att staten kan styra deras prissättning. Men för utländska kontrollorgan som verkar i Sverige gäller inget att detta. Deras beslut kan inte överklagas i Sverige, de kan lyder inte under svensk offentlighetsprincip osv. Detta förefaller helt absurt!. Det bästa vore självklart att staten backade och inte lade sig i det hela på detta sätt. Men om man lägger sig i, om man anser att det är en statlig angelägenhet hur kontrollen sköts i Sverige, om man anser att det är myndighetsutövning, ja då är det absurt att utländska privata företag kan ägna sig åt myndighetsutövning i Sverige. Förslaget bör förpassas till papperkorgen.

Miljöförstöring lönar sig

Det har gått relativt smärtfritt att få in miljöförstöring i ett marknadstänkande. Det finns fortfarande en ”strid” mellan de vilka helst vill reglera miljöförstöring med skatter och regleringar och de som vill göra det genom marknadsmekanismer. Onekligen så är logiken för t.ex. handel med utsläppsrätter helt klar. I stället för att ses som en belastning för kapitalismen kommer dessa utsläppsrätter snart vara tillgångar i balansräkningen. Det kan tyckas absurt, invänder kanske vissa läsare. Detta är ju bara en kostnad som lagts på företagen. Jo det är det, men det är ju kostnaderna för att registrera ett patent också. Till slut blir det en tillgång som kan köpas och säljas, som man kan tjäna pengar på – det är ju själva finessen med utsläppsrätter. Dess historiska ursprung spelar inte längre någon roll. Det ironiska är således att det som kapitalismen i stor utsträckning kan beskyllas för, att förstöra miljön, nu blir ett nytt och lukrativ expansionsområde för kapitalismen. Det är en underbar värld vi lever i.

Inte konstigt att vi blir stressade

Ekonomisk tillväxt medför en allmän ökning i knappheten på tid. Det hela verkar vid första anblicken paradoxalt, när syftet med mekanisering normal sett är att producera mer på samma tid. Såväl ekonomiska tänkare som kulturfilosofer har gett uttryck åt föreställningen att när människor befriats från nöd och hårt arbete, skulle de ägna sig åt konst, andlig odling och lekar och åt att upptäcka den djupare innebörden i begreppet frihet. Men så har ju inte alls blivit fallet. Vi har bara en viss mängd tid till vårt förfogande. Genom tekniska landvinningar och ekonomisk organisation har vi lyckats producera mer saker på en dag än vi gjorde tidigare, vilket betyder att vi har fått fler och fler saker och fler tjänster att konsumera på samma begränsade tid. Det betyder att vi pressar in mer konsumtion och mer aktiviteter på samma tid. Inte konstigt att vi blir stressade.

Island gör en Sverige

Island har beslutat sig för att gå med i EU. På samma sätt i Sverige så utlöstes detta tidigare otänkbara av en djup ekonomisk kris. Det är i mitt tycke den sämst tänkbara grunden för att vilja vara med i EU, det att man tror att man inte klara att stå utanför, det att man tappat förtroendet för den egna förmågan att man söker hjälp utifrån. Detsamma har vi sett i många av de forna kommunistländerna.

I verkligheten är länderna inte så väldigt mycket hjälpta av EU på det ekonomiska området. Islänningarna kommer få sätta sin ekonomi i ordning själva på samma sätt som Sverige fick det. EU vill säkerligen inte ha med några konkursbon. Oavsett om man tycker EU är bra eller inte så är detta sätt att utvidga sig på ett dåligt sätt.

Visst behövs bistånd

Det vore bra om de som diskuterar bistånd lite oftare skulle jämföra med regionalpolitik. Precis som bistånd till u-länder syftar till att de skall få en snabbare ekonomisk utveckling så syftar olika former av regionalt stöd till detsamma. Ser man världen som en stor sammanhängande ekonomisk organism är det kanske inte så mycket konstigare att människor i Tanzania har liknande problem med att vara konkurrenskraftiga som människor i Europas glesbygder. I båda områdena klagar man på dålig infrastruktur, på att man mest levererar råvaror, på att de välutbildade lämnar för bättre jobb någon annanstans osv. I båda områdena pågår en rad välmenande program med statliga eller EU-medel. I båda områdena är det också svårt att mäta någon direkt effekt av programmen!

Bistånd är mycket modeinfluerat. Som en fårskock hoppar biståndsgivarna från den ena till den andra flugan. Ett särskilt problem inställer sig för synen på samarbete. Å ena sidan vill man att ”mottagarna” eller ”samarbetsländerna” skall ta ansvar för sin egen utveckling. Man vill att de skall vara demokratiska[1]. Å andra sidan så vill man ”ställa krav”, krav på att pengarna går till vissa ändamål, att mänskliga rättigheter respekteras osv. Men det är samtidigt så att det är de sämst skötta länderna som är de fattigaste – och vice versa (Världsbanken 2007) – och det blir ju lite absurt om biståndet bara kan gå till demokratiska mönsterstater – de är ju redan rika nog och behöver inget bistånd.

Man kan inte göra rent statiska antaganden när det gäller ekonomi, men faktum är att 1,6 % av inkomsterna från den rikaste tiondelen av jordens befolkning skulle räcka för att lyfta alla de en miljard människor som lever i absolut fattigdom till ett ljusare – fortfarande fattigt - liv. I Sverige anser vi det normalt att betala 30-50 procent skatt varav en betydande del, går till de sociala systemen. Frågan är när vår solidaritet kan bli verkligt global? FN har antagit ett biståndsmål av 0,7 % av BNP för de rika länderna. Norge, Sverige, Nederländerna, Danmark och Luxemburg hade nått det målet 2007. De stora europeiska länderna ligger mellan 0,2% och 0,4%, medan USA och Japan ligger under 0,2% även om storleken på deras ekonomier gör dem till stora biståndsgivare (OECD 2009).

År 2005 använde de rika länderna 0,25% av sin nationalinkomst för internationellt bistånd, vilket var en mindre andel än de använde 1990. Dock är trenden de senaste åren uppåt igen[2], kanske en reaktion på den globala terrorismen och en insikt att världen inte kan vara en trygg plats att leva på så länge så många har så lite medan andra har så mycket. Utryckt per person i i-länderna ser det dystrare ut. Inkomsten per person i i-länderna ökade mellan 1990 och 2004 med sex tusen dollar, medan deras bistånd per person minskade med en dollar. Andra saker verkar mer prioriterade: För varje krona som de rika länderna spenderar på bistånd läggs 10 på militärutgifter[3]; de 7 miljarder dollar som skulle behövas för att ge 2,6 miljarder människor tillgång till rent vatten är mindre än vad européerna spenderar på parfym eller amerikanerna spenderar på plastikkirurgi (UNDP 2005).

Jordbruk är ett speciellt fall. De rika länderna skadar u-ländernas jordbruk med en jordbrukspolitik som snedvrider konkurrensen och håller priserna nere, samtidigt som man stöder sina jordbrukare att klara sig trots de usla priserna. Mycket lite av biståndet riktas till jordbruket. I-länderna riktar 1 miljard dollar per år i bistånd till u-ländernas jordbrukssektor medan man lägger 1 miljard per dag i stöd till sitt eget jordbruk. Bomullsodlare i Burkina Faso klagar på USA:s stöd till sin bomullsodling, ett stöd som är större än hela Burkina Fasos BNP. Hur skall deras bönder kunna konkurrera med det?

Det finns en vis kritik emot att uttrycka bistånd som volym och ha fixerade procentsatser för biståndet. Det viktiga anses vara kvalitet och inte kvantitet. Det kan man väl hålla med om, men det gäller ju alla områden, likväl så belyser man ofta hur mycket ett land satsar på säg forskning eller sjukvård genom att säga hur stor andel av budgeten eller BNP som ägnas åt dessa områden. Och lika litet som det finns en direkt relation mellan hur mycket pengar som spenderas på sjukvård och dess kvalitet finns det en sådan relation vad gäller biståndet. En-procent målet för biståndet är i första hand att betrakta som ett moraliskt åtagande och inte som en bestämning av den volym som skulle behövas. Även för bistånd så finns det uppenbara risker för kontra-produktivitet, dvs att man genom att satsa för mycket pengar skapar mindre utveckling än om man satsat mindre. Denna risk har ökat med den sk Parisagendan där biståndsgivare koordinerar sina insatser, vilket i sig nog är berömvärt, men det betyder i praktiken att mycket mer pengar kommer gå till färre initiativ. Risken att just dessa initiativ får för mycket pengar är då stor. Bistånd kommer i vilket fall som helst bara spela en marginell roll för utvecklingen, även om alla länder skulle komma upp till en-procentmålet. Det skall inte ses som ett argument emot bistånd, men det är viktigt att komma ihåg hur viktiga allt det som ligger utanför biståndet är, viktigt både för de aktuella länderna och för biståndsgivare.

---

[1] Intressant nog så straffas man om folket väljer ”fel”. Både i Republika Serpska och i Gaza har ”det internationella samfundet” straffat de demokratiskt valda enklavernas regeringar för att de har ”fel” åsikter.

[2] Det är för tidigt att se hur den pågående finanskrisen kommer påverka biståndet

[3] Sverige har ett betydligt bättre förhållande,

Förstatligande av ekologiskt lantbruk

Det är dumt att märkningen av ekologiska produkter skall vara så reglerad som den redan är - och obegripligt varför regeringen vill reglera den ännu mer.

Den statliga kontrollen av ekologisk produktion har lett till ökade kostnader, minskad valfrihet för konsumenten och likriktning och bristande innovation i branschen. Samtidigt har inte trovärdigheten för ekologiska produkter ökat hos konsumenterna. Det genereras med andra ord ingen direkt nytta, men avsevärda kostnader. Det är ett typexempel av ett statligt engagemang som är onödigt och rent av skadligt.

Regeringen skickar ut remiss på en ny lagstiftning för ekologiskt lantbruk så här i jordgubbstider. Den handlar om en svensk tillämpning av de två EU förordningarna 834/2007 och 889/2008. I korthet så handlar den svenska tillämpningslagstiftningen om hur kontrollen skall gå till och arbetsfördelningen mellan kontrollorganen (Aranea, SMAK m.fl.) och de ansvariga myndigheterna (Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Fiskeriverket och alla kommuner samt Swedac). Några av nya saker som introduceras där är att:
- kontrollorganen kan inte utfärda sanktioner, bara myndigheterna
- myndigheterna skall hantera överklagande
- myndigheterna skall reglera avgifterna för kontrollen
- de privata kontrollorganen skall tillämpa förvaltningslagens bestämmelser för öppenhet och sekretess.

Med denna lagstiftning tas ytterligare ett steg av byråkratisering och förstatligande av det som ursprungligen var en mycket "alternativ" och utomstatlig verksamhet. Huvudproblemet ligger redan i EUs förordningar, men den svenska tillämpningen spär på det som redan är bekymmersamt. Av någon anledning - vilken EU kommissionen aldrig lyckats förklara - så hanteras regler och kontroll av ekologisk odling som om det vore en livsmedelssäkerhetsfråga. Men det är det inte. Om samhället ansåg att det verkligen vore en livsmedelssäkerhetsfråga så skulle man självfallet påbjuda att all mat skulle vara ekologisk. Kontrollen av ekologisk produktion är i stället en redlighetesfråga, dvs att det som påstås rörande varorna är sant.

Det är mycket svårt att förstå varför samhället reglerar detta påstående om en produkt så mycket mer än andra påstående. Man kan jämföra med miljömärkning, med Sigillmärkning, med Fair Trade märkning, med frigående höns märkning osv. Inga andra av dessa märkningar är reglerade på samma detaljerade sätt som märkningen av ekologiska produkter. Vissa, som klassificeringen av ägg är delvis reglerade, men det finns inte någon obligatorisk certifiering som för det ekologiska. Men de allra flesta är helt oreglerade. Att de är oreglerade betyder inte att konsumenten är utan skydd. Dels har de olika koncepten sina egna system för märkning, dels gäller den allmäna marknadsföringslagstiftningen för de påståenden som görs.

Genom EU:s, svenska statens och KRAV:s agerande (genom att släppa certifieringen) finns det inte längre någon som tar ett helhetsansvar för trovärdigheten för de ekologisk produkterna. I stället för en samlad organistion (KRAV) dit alla kunde vända sig och få ett svar, så har vi en handfull kommersiella certifieringsorganisationer, fyra statliga myndigheter och alla kommuner som aktörer. Och den konsument som nu har en fråga, kommer bollas runt mellan dessa i en aldrig upphörande dans. För tio år sedan kunde den konsument som var oroad för om en ekologisk produkt var pålitlig eller inte få svar direkt från den oberoende organisationen KRAV.

Sverige borde verka för avveckling av EUs lagstiftning för ekologisk produktion och om inte det går att genomföra så borde man i vart fall inte förstärka de tendenser som finns i EUs förordningar genom onödigt byråkratiska tolkningar.