Den galopperande ökningen av grönsakskonsumtionen

Hur mycket har egentligen köttkonsumtionen i världen ökat?
Låt mig göra tre olika påståenden.

Den globala köttkonsumtionen har 1961 till 2009 ökat med 300 procent
Mängden kött per person har 1961 till 2009 ökat med  110 procent
Andelen kött i maten har 1961 till 2009 ökat med 63 procent

Alla påståenden är sanna om man tror på FAOs databas FAOstat. Det kan man nog göra vad gäller de stora dragen.

Under perioden ökade befolkningen från 3,050 miljarder till 6,656 miljarder, så även om folk åt precis lika mycket kött som tidigare så skulle ökningen av den total globala köttkonsumtionen ha varit 118 procent.
Men samtidigt så åt folk mer, mer av allt. Det totala kalorintaget ökade med 29 procent så även vid oförändrad konsumtion av något livsmedel skulle mängden per person öka med 29 procent. 

Konsumtionen av grönsaker ökade med 300 procent per person, dvs långt mycket mer än köttkonsumtionen. De är fortfarande relativt betydelselösa som energikälla i ett globalt perspektiv eftersom de står för 2 procent av kalorierna i maten. 

Konsumtionen av vetetabilisk olja ökade mycket mer än köttkonsumtionen, med nästan 800 procent totalt, 245 procent per person och de gick från 5 procent av kaloriintaget till 10 procent under samma period. De står nu för fler kalorier än kött i kosten. Det är en megatrend i kosten som borde få större uppmärksamhet. Inte minst som att så gott som hela ökningen är palmolja och sojaolja.

Vill vi ha det globala snabbköpet?

Nu är jordbrukets lönsamhet på tapeten igen. Negativa nyheter, något vi har blivit ganska vana vid.
Jordbruket misslyckas både ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Arton procent av den värdefulla ängsmarken har försvunnit på 10 år, bara som ett exempel. 

Paul Christensson, ordförande för LRF Väst, anser att Sverige tappar konkurrenskraft och jobb till utlandet. - En stor orsak är ju att vi tagit på oss, ibland välgrundade, kostnader med djurskydd och miljöskydd som de andra utanför oss inte har, säger han till Ekot i SR, också rapporterat i SvD.


Visst kan det spela en viss roll, men jordbrukets företrädare överdriver ofta betydelsen av särregler, och  man talar aldrig om de regler som ger svenska bönder en fördel jämfört med många andra bönder. EUs jordbrukspolitik stöder t.ex. jordbruket mycket mer än vad t.ex. Thailand, Brasilien och Nya Zealand gör. Och i jämförelse med de afrikanska småbönder jag jobbar med framstår de svenska leva i en drömvärld. Vem betalar deras pension? Vem ser till att de har vägar som de kan använda för att sälja sina produkter? Likväl så skall de konkurrera med våra bönder på samma globala marknad.


Det är fel att skylla det på illojal konkurrens och hårdare regler. Men det är också fel att skylla det på bönderna, och tro att de skall jobba ännu hårdare och att de skall fortsätta springa snabbare i det ekonomiska ekorrhjulet.
Det vore bäst om jordbrukets företrädare, samhällsdebattörer och politikerna erkände att situationen är ett resultat av att marknaden fungerar som den skall. Precis som jordbruket i delar av Sverige redan slagits ut av konkurrens från mer effektiva gårdar på slätten och i Skåne, så kommer många fler svenska bönder slås ut av effektivare producenter i andra områden. 

Specialiseringen och storleksrationaliseringarna kommer att fortsätta.  Låt mig upprepa: Det är så en marknad skall fungera. Vilket Uppsala Nya Tidning konstaterar i klippet här bredvid. Jag är helt överens med UNT om hur en fri marknad fungerar.


Men sedan delar jag inte alls slutsatsen: att vi kan asfaltera åkermarken.

Min slutsats är att den fria marknaden inte ger oss det resultat vi vill ha och att vi därför skall ifrågasätta dess överhöghet. Så länge jordbrukets företrädare själva och de få politiker som bryr sig om jordbruket inte vågar ifrågasätta marknadens diktatur så kommer inget väsentligt att förändras i det svenska jordbruket. Och det gäller förstås också oss alla. Vi kan inte plocka russinen ur den fria marknadskakan och tro att vi kan få allt det som är bra, utan att få allt det andra på köpet. Vi kanske måste ställa oss frågan om vi vill ha det globala snabbköpet?

Jag har beskrivit hur den obegränsade konkurrensen fungerar rätt väl i inlägget Obegränsad konkurrens inte hållbar, vilket bla publicerades på SvD och i en engelsk version av en mängd webplatser. Why competition is unsustainable.

Läs också:
Ökad konkurrenskraft är inte svaret Öppna kylskåpet
Mat och jordbrukspolitik - NU

Lokal mat: från ekologisk tyrrani till vällustig konsumtion

Jag intervjuade Rob Hopkins, grundaren av omställningsrörelsen (transition) häromdagen. En av frågorna jag ställde var hur man kunde se till att initiativ som den inkluderar utsatta grupper i samhället och låginkomsttagare. Rob sa att vad gäller lokal mat så driver de målet att 10 procent av maten skall vara lokal och att det inte är svårt eller dyrt att uppnå det. Därför bör det inte utesluta de med låga inkomster. Man kan diskutera det.

Men den tanke som växte hos mig när jag diskuterade med honom var en annan.

Under större delen av människans historia har huvuddelen av befolkningen varit hänvisad till huvudsakligen ”lokal” mat. Det bestämdes av de ekonomiska villkoren och vad som var ekonomiskt var också ekologiskt, dvs det som gick att producera på ett vettigt sett där folk bodde. Vilket är orsaken till att ”lokal” mat är olika. Endast överklassen kunde äta importerade delikatesser, dyra kryddor, hjort, socker och dricka te och vin. Tillgången på exotiska produkter har varit en pålitlig klassmarkör i årtusenden.

Det paradoxala är att det är nu de mer välbeställda som äter surdegsbröd från hantverksmässigt bageri som bakar på lokala lantsorter, öl från mikrobryggeriet, naturbeteskött från de närbelägna markerna och gårdsostar. Medan de mindre välbeställda köper industriell färdigmat, kyckling från Thailand, tysk köttfärsk, danskt fläsk, Pågens limpor och Pripps öl – helt enkelt för att den maten nu är den billigare och mer lättåtkomlig.

Hur blev det så? Är det bara frågan om klassmarkering igen? Eller är det så att på samma sätt som de besuttna gick i bräschen för globabliseringen så går de också i bräschen för dess motsats? Är det för att de ser att det inte blev något bra? Eller för att de inte längre tjänar på det?

(tankar som dyker upp i processen att skriva Global Eating Disorder – the cost of cheap food)

Äta rätt fett eller äta fett rätt?

Vegetabilisk olja handlas internationellt mycket mer än någon annan viktig grupp av livsmedel, cirka 40 procent av oljan passerar en gräns. 

Fett i maten diskuteras ofta som ett problem. Utan att ge mig in i diskussionen om detaljerna i det - vare sig vad gäller mängderna och vilken typ av fett som är  nyttiga att äta - så skall vi vara medvetna om att vegetabilisk matfettskonsumtion stiger mycket kraftigt globalt. För 45 år sedan utgjorde vegetabiliskt fett (oljor) 5 procent av alla kalorier medan de utgör 10 procent idag.

Ökningen kan nästan helt tillskrivas soja och palmolja, båda produkter som tyvärr expanderat i stor utsträckning i särskilt värdefulla miljöer, som i Amazonas och Borneos regnskogar.

Trots denna ökning så finns det många länder där man äter alldeles för lite fett. I Bangladesh, Eritrea, Ethiopien, Rwanda and Burundi äter man så lite som 30g matfett per person och dag, medan andra länder har en konsumtion som är mer än fem gånger så hög.  


I Sverige låg fettkonsumtionen (både vegetabiliskt och animaliskt fett) per person mellan 1960 och 1980 ganska stadigt, sjönk sedan mycket kraftigt (från 21 kg per person per år till mindre än 13 kg) till ungefär 2010 och har sedan ökat igen, men är fortfarande långt under konsumtionen 1960 (se Jordbruksverkets statistik). 

Grafen visar fördelningen av matfettet i världen. 

När man diskuterar matfettskonsumtion och olika kost så glömmer man ofta hur olika fett produceras och vilka jordbrukssystem som de kan komma ifrån. Vissa fetter är biprodukter. Smör, ister och talg är biprodukter av kött och mjölkproduktion. Om priserna är goda kan man förvisso förändra fettets andel i produktionen, men som marknaden ser ut just nu är det knappast fettpriset som styr hur kött och mjölkproduktionen ser ut, så den produktionen bestäms i stort av kött och mjölkkonsumtionen. 

Produktionen av bomullsfröolja bestäms av textilindustrins efterfrågan av bomull. Sojaodlingar i stor skala började för produktion av vegetabilisk olja, men allteftersom har restprodukten, den proteinrika "kakan", blivit huvudprodukten. På så sätt är den vegetabiliska sojaoljan en restprodukt av av industriell djurhållning. Om inte den efterfrågades skulle sojans konkurrenskraft som oljeväxt vara mycket låg eftersom oljeinnehållet är mycket lågt.

Palmoljeproduktionen har också en restprodukt som blir djurfoder, men inte alls lika mycket och den är inte lika värdefull, eftersom oljehalten i frukterna är mycket hög. Palmoljeproduktionen är billig och man får cirka 5 ton olja per hektar, vilket gör att palmoljan är den som svarar mest på den ökade efterfrågan på matfett. Det är inte längre export till Sverige och de rika länderna som driver palmoljeexpansionen utan det är export till fattiga länder. Afrika importerar till exempel hälften av sitt matfett, trots att oljepalmen kommer därifrån och kunde odlas i mycket stora delar av Afrika.  

Olivoljeproduktionen är svår att öka, och oljan är mycket för dyr för att vara ett intressant alternativ i det globala perspektivet (men givetvis utmärkt där oliver odlas). Kokos har också stora begränsningar i var det kan odlas, men borde kunna ökas rätt rejält. Raps, solros och jordnöt odlas främst för sin olja, och har bra restprodukter för djuruppfödning. Men vi skall vara medvetna om att deras produktion kräver nästan 10 gånger så stor areal som palmoljeproduktionen. Dvs för varje hektar regnskog i Indonesien som sparas från palmolja, behövs det 10 hektar åker någon annanstans.

I Sverige borde vi kunna öka produktionen av smör (vi hade mycket stor export på 1800-talet) en del. Kanske kan vi återigen ta fram fetare grisar (?). Raps går att odla och ger bra kraftfoder till korna, vilket kan ersätta soja. Tyvärr är det svårt, men inte omöjligt, att odla raps ekologiskt. Havreolja vore kanske något, men den verkar bli väldigt dyr. Självfallet går det, men så länge det är priset som styr lär vi fortsätta vara beroende av palmoljan.

Jag skriver mer om detta på min engelska blogg, Where shall the fat come from?
Några artiklar i Svenska Daglbladet på ämnet: Svenskarna köper alltmer fet mat 
Bakslag för Livsmedelsverkets lågfettstrategi 
Sen pågår det ett litet smörkrig: VF: Smör skapar politisk splittring
Mer om palmolja på tex WWF och Naturskyddsföreningen. Dessa är inte riktigt överens i strategierna för palmolja.... 

Pratar och skriver

Det har bloggats rätt dåligt här på Trädgården Jorden på sista tiden. Jag ägnade mycket tid i höst till att avsluta ett stort projekt i Östafrika som jag jobbat med i flera år. Det gällde utvecklingen av ekologiskt lantbruk, standarder, deltagande certifiering, jordbrukspolitik mm. Du kan läsa om det (på engelska) på IFOAM:s hemsida.

Parallellt med det började jag skriva på en ny bok: Global Eating Disorder - the cost of cheap food (preliminär titel). Den boken håller jag fortfarande på med och hoppas ha manus färdigt för språkgranskning i slutet av mars, senast. Boken handlar om hur maten, livsmedelsindustrin och jordbruket hänger ihop, och hur det formas av tre huvudkrafter:
- befolkningens tillväxt och var den bor (urbaniseringen)
- vår användning av fossil energi
- kommersialiseringen av hela livsmedelskedjan.
De tre krafterna är ömsesidigt förstärkande på alla möjliga sätt, en del uppenbara, en del mindre tydliga. I boken diskuterar jag det i detalj. Det är först i det senaste århundradet som livsmedelskedjan har blivit kommersialiserad och jordbruk och matlagning i första hand har blivit kommersiella processer på en marknad. Tidigare var det bara en liten del av all jordbruksproduktion som såldes på marknader och ännu mindre var matlagning och livsmedelsförädling något som i första hand gjordes för marknaden. Uteätande, färdigmat och halvfabrikat har nu gjort att det mesta som gäller maten omsätts på marknader. 
Omvandlingen av vårt livsmedelssystem är mycket mer än en fråga om teknik och pengar, utan den har djup kulturell och politisk mening. Till exempel har mikrovågsugnar och tusentals "koster" gjort att själva måltiden försvunnit, och ersatts med ett individualiserat näringsintag. Parallellt med denna utveckling säljs mer kockböcker än någonsin, folk lägger ner stora pengar på sina kök. De som har råd går ut och äter dyrt och köper hantverksmässig och ekologisk mat.  Du kan läsa lite mer om boken på engelska här.  Jag hoppas hitta en svensk förläggare till boken, när den väl är färdig på engelska 
(ja, intresserade förläggare får ställa sig på kö "du har just nu plats femton i kön").

I samband med skrivandet lägger jag ut en del (rå)material från boken på min engelska blogg Garden Earth. Men just för tillfället blir det litet skrivet här, tyvärr.


Utöver skrivandet så håller jag många föredrag. Många av dem är baserade på boken Jorden vi äter. 

Birmingham, England: Organic Producer Conference, 22 januari
Forshaga, Studieförbundet Vuxenskolan: Jorden vi äter 23 januari
Grangärde, Ludvika miljövecka: Jorden vi äter 29 januari
Nürnberg, Tyskland: Biofachkonferensen, Organic 3.0: Trend- and potential study 12 februari
Horsens, Danmark: ØkologiskLandsforenings generalforsamling, 8 mars
Gävle, Slow Food, 19 mars
Fisksätra, SNF: Jorden vi äter 20 mars
Växjö, SNF: Jorden vi äter 27 mars
Karlstad, Karlstad Bokcafé:Jorden vi äter, 29 mars
Stockholm, ABF och Klimataktion, Jorden vi äter, 7april 

Utöver pratandet och skrivandet så gör jag ett mindre jobb åt UNEP (FN:s miljöorganisation) i Armenien, Moldavien och Ukraina för att utforma ett projekt för utveckling av den ekologiska marknaden. 

När jag är hundra år

Varje jul har vi vadslagning om dollar och eurokurs, bensinpris och temperatur nästkommande jul. Vid den gångna julen var dollarkursen exakt densamma som året innan och bensinpriset (vid macken i Molkom) ett öres skillnad (eller var det tvärtom?). 

Jag tänkte jag skulle ge mig in i den livsfarliga sporten att göra förutsägelser om framtiden. Väl medveten om att alla nästan alltid har fel - och de som fick in tre av tio kan segervisst utbrista "vad var det jag sa". Och sen kommer den där svåra frågan om hur långt fram i tiden man ska spå. Det kan ju tyckas som att det är lättast att förutspå det närmaste året. Men är det verkligen det? Jag tror det beror en hel del på vilken sorts spåman eller -kvinna en är. Vilken typ av saker man tittar på. Är det de riktigt stora långa trenderna eller är det de snabba skeendena.

Om man främst tittar på de långa skeendena så är det svårare att förutsäga sådant som skall ske nästa år, eller om två år. Jag tror t.ex. att det var många som kunde förutse att Berlinmuren och Sovjetunionen skulle rasa, men det var nästan ingen som trodde att det skulle ske "snart" på åttiotalet, troligen inte heller de som bodde där. På samma sätt så är jag övertygad om att ockupationen av Palestina är dödsdömd, men jag skulle inte alls satsa på att det sker något genombrott där nästa år (men vore glad om så vore). Men när jag är hundra år 2057 så är jag säker att palestinierna har fått sin stat. Tänk om kurderna också har det? 

Om man å andra sidan tittar på dagsfrågor, det kommande året, så är det väl ingen våldsamt vågad gissning (även om det inte är säkert) att vi kommer få ett regeringsskifte i Sverige, att fler meningslösa skolreformer kommer genomföras (oavsett vilken regering vi kommer få), att klimatfrågan inte kommer dominera den svenska politiken och att Afganistan och Irak kommer vara fortsatta oroskällor, Jag är rädd för att Syrien och Kongo kommer vara platser av ohyggligt lidande, hoppas att inte Sydsudan exploderar igen, eller Libyen. Att spå att vädret kommer vara detsamma i morgon som idag är statistiskt sett ganska säkert. Kort och gott – pratar vi om ”snart” så är det smart att anta att det är ungefär som ”nu”, precis som för våra julvad.

Låt mig göra några viktiga förutsägelser i femårsperspektivet och i 44-årsperspektivet. 44? ja det är så många år kvar tills jag fyller hundra. Och det var ju en väldigt djärv spådom, rentav dumdristig. Låt mig istället säga att år 2057 är då hundra år sedan jag föddes.  

Om fem år:
- Har Sverige genomgått en allvarlig fastighetskrasch. Bankerna var dock bättre garderade och även om hushållen har lånat väldigt mycket på fastigheterna så har de inte använt de belånade fastigheternas överdrivna värden till investeringar i annat, i lika stor utsträckning som vid bubblan för 20 år sedan. Det kommer att svida i skinnet, och bromsa den inhemska efterfrågan, igen, men inte leda till direkta dramatiska förändringar. Fast på det psykologiska planet kommer den leda till att ännu fler människor blir övertygade om att det faktiskt inte kommer bli ”bättre” i framtiden, i betydelsen mer prylar, mer tillväxt. 

- Är frågan om arbetstiden i centrum av debatten. Å ena sidan finns det de som säger att "vi" skall arbeta mer och längre, å andra sidan finns det de som säger, tvärtom, att vi skall arbeta mindre för det är det bästa sättet att både ta hand om oss själva och miljön. Frågan ställs på sin spets genom en folkomröstning om medborgarlön 2019. Folkomröstningen manipuleras genom att det blir tre alternativ, vilka får ungefär en tredjedel var av rösterna. "mittenalternativet" blandar skickligt ihop rätten till medborgarlön med "rätten till arbete" på ett sådant sätt att det inte förpliktigar till något (gissa vilka?).

- Håller Sverige på att göra ett systemskifte i jordbruks och livsmedelspolitiken. Jordbruket roll som planetskötare har erkänts och allas rätt till en näringsriktig och etiskt och miljövänligt producerad mat har fastslagits i ett Riksdagsbeslut. Kampen om vad det betyder i praktiken pågår för fullt. Men ökade energipriser och ökade livsmedelspriser stärker argumenten för de som vill kraftigt stödja den inhemska livsmedelsproduktionen och begränsa importen. EUs gemensamma jordbrukspolitik står i vägen, och Sverige har begärt en grundläggande översyn. Försäljning av ekologisk, lokal och hantverksmässig mat ökar.

- Pågår pajkastning om hur ”vi” skall bli bättre i skolan.

- Saknas, fortfarande, en vision för hur världen kan tänkas se ut, eller borde se ut på en 20-25 års sikt.

- Är de faktiska bevisen för växthuseffekten helt överväldigande, men starka krafter inom  vetenskaplig industri och näringsliv lobbar för att de skall lösas med geo-engineering istället för utsläppsminskningar. Rymdspeglar och Carbon Capture and Storage utvecklas. De lyckas sabotera ett globalt klimatavtal och i stället få till stånd ett massivt investeringsprogram, finansierat av USA, Kina och tio av världens rikaste män.

- Pågår det inbördeskrig i Syrien, Kongo, Nigeria och Sydsudan. Flera av arabländerna, Libyen och Irak t.ex. är mycket instabila. 

- Skall det hållas en folkomröstning i Israel om avträde av Västbanken. Stämningen är hätsk. 


Om 44 år:
- De globala energipriserna är ungefär tre gånger så höga som dagens priser, och tillgången är nyckfull, vilket är minst lika problematisk, inte minst för industri. Sverige är dock i sammanhanget "en vinnare" pga av god tillgång till vattenkraft och biomassa, kompletterat med vind och sol. Men även vi har fått  minska vår energianvändning. Priset på den alternativa energin blev högre än de flesta trodde. Dels var den ju, precis som allt annat i vår värld, subventionerad av billig fossilenergi. Solpaneler och vindturbiner producerades ju med hjälp av fossilkraft. Dels är kostnaderna för lagring och nät större än med det nuvarande systemet. Kärnkraften har avvecklats i Sverige och i de flesta mindre ekonomierna. Flera länder med stora tillgångar på fossilenergi har ändrat strategin så att de har begränsat export av energi, för att i stället använda den i energikrävande industri, vilket ger dem högre ekonomiskt utbyte. USA, Canada och Ryssland tillhör de som sparar på sin energi för att gynna den egna industrin.

- De ökade energipriserna har kraftigt minskat "globaliseringen" eftersom transportkostnaderna ökat kraftigt, livsmedels och energitillgången har i större utsträckning blivit nationella prioriteter och lett till mer regleringar, exportbegränsningar mm. Det har lett till att närområdena producerar större andelar av det som folk behöver och att den globala handelns betydelse minskat – men den har på inget sätt försvunnit.

- All länder har skrivit på bindande begränsningar av växthusgasutsläpp som grundar sig på konsumtionsbaserade individuella utsläppskvoter, med vissa justeringar. Det satt långt inne och det var först inför hotet om handelssanktioner som Kina och USA till sist gick med på avtalet. Geo-engineeringen försvann som realistiskt alternativ genom den djupa ekonomiska depressionen under 2020 och 2030 talen. Depressionen var också mycket effektiv mot utsläppen som minskade i takt med att ekonomin krympte. Sambanden mellan depressionen och de höga energikostnaderna är uppenbara sett i backspegeln.

- Förändringarna har dock gått långsamt och det finns 100 miljoner klimatflyktingar. Ryssland har tagit emot över 10 miljoner för att återuppta uppodlingen av markerna utefter den transsibiriska järnvägen, vilka med ett mildare klimat, och ökade livsmedelspriser blivit mycket intressanta som kornbod.   

- Folks inkomster i reala termer är tillbaks på sjuttiotalets i Sverige, samtidigt som de globala klyftorna minskat. 

- Skatteintäkterna har fortsatt dalat i takt med att inkomsterna har gått ner. Det har därför blivit nödvändigt att söka nya lösningar för "välfärden". På det stora är det en kommunal angelägenhet och det experimenteras vilt med olika lösningar. Allt fler angelägenheter avgörs på kommunal nivå, och kommuner samarbetar i olika konstellationer runt olika projekt och samhällsservice. 

- Den grundläggande infrastrukturen är statlig. Det är svåra prioriteringar att bestämma vilken del av infrastrukturen vi har råd att underhålla och vilken vi helt enkelt skall överge. Elnät, telefon, mininet (ett slimmat internet) och järnväg har mycket hög prioritet, medan många landsvägar har fått nedgraderats och blivit smalare. Megaarenorna är i flera fall avspärrade som säkerhetsrisker och flera har blivit tillhåll för kriminella, i det närmaste laglösa områden, dit polisen ogärna går.


- Pensionssystemet havererade på slutet av tjugotalet. Först rusade folk till privata pensionslösningar, men sedan insåg de att i stort så är det alltid dagens arbetande som måste försörja dagens pensionärer, och att försäkringslösningar, privata eller statliga, handlar om fördelningen av kakan, men att man inte kan spara kakan - för den möglar - utan den måste bakas ny hela tiden. För tillfället får pensionärerna medborgarlönen.

- Medborgarlön infördes i Sverige 2035, avskaffades sedan 2038 i samband med regeringsskiftet, men infördes av samma regering igen 2042 fast med ändrade regler. Nu finns det få som ser varför det var så svårt att genomföra den. Det pågår fortfarande en strid om vid vilken ålder den skall utgå, hur hög den skall vara och när invandrare skall kunna få rätt till den. Ersättningen är blygsam men går att leva på.

- Efter femtio år av kräftgång startade en bredare diskussion om utbildning och kunskap någon gång på trettiotalet, där man diskuterade vad meningen var med skolan, om det verkligen är bra för barn och unga att "sitta på skolbänken" 15 år i sträck och för vad vi egentligen behövde utbildningen. Resultatet var en kortare obligatorisk skolgång, ja skolan hade avprivatiserats långt tidigare förresten, mer praktikliknande arbeten, mer vuxenutbildning och mer utbildning på arbetsplatserna.

- Den kapitalistiska marknadsekonomin finns kvar, men den har kringskurits både av regleringar och av att folk ordnat sina relationer på andra sätt än genom dessa marknader. Till exempel, bara hälften av maten vi äter köps och säljs i regelrätta affärer, resten odlas själv eller köps eller byts i direkt relation med bönder.  I takt med att folk jobbar mindre lagar de mer mat hemma eller tillsammans. Det är svåra tider för restaurangerna. 
 
- Den Europeiska Unionen finns kvar men slogs i hop med Europarådet och befriades stegvis från de flesta befogenheter efter Eurons gradvisa kollaps 2014-2020. Alla länder i Europa, utom diktaturerna Vitryssland,  Kroatien och Norra Italien (som blev självständigt 2035), samt Turkiet och Ryssland är med.  Européerna har insett att deras roll i världen inte längre är att försöka vara ”konkurrenskraftiga” på det ekonomiska planet, utan att leda vägen till ett hållbart och njutbart sett att leva. Den sk Roskildeplanen stakar ut en väg för livskvalitet.

- Kina, USA och Indien slits alla av stark regional separatism, i några fall med blodiga inslag. Inbördeskrig pågår i Xinjiang. Västbengalen är självständigt, Texas och Kalifornien har haft folkomröstningar om utträde ur unionen, men man träter fortfarande om formerna för utträdet.

- Migrationen är ett fortsatt olöst problem. Det finns starka krafter för ett internationellt avtal för fri migration, men motståndet är hårt. I flera länder har migrationen i praktiken släppts fri, medan i andra byggs nya murar av alla de slag. Förhandlingar om ett internationellt migrationsavtal, den sk Istanbulrundan har pågått i tjugo år. 

- I England förbjöds slakt av djur, av etiska skäl, 2045. Det hindrar inte engelsmännen att exportera levande djur till slakterier på gränsen till Wales och Skottland för att sedan importera köttet.

- Vi är 9 545 356 455 människor på jorden, men befolkningen verkar ha peakat, även om experterna träter om det.

- Ingen ny teknik är av den omvälvande karaktär som järnväg, elektrifiering, bilar, telefon, radio, TV och internet har varit. Vi pratar snarast om förbättringar i befintliga system och prylar, som hjul på baggaget, intelligenta fönster och kläder vilka anpassar sig till temperatur och nederbörd osv. Pga depressionen och ändrade attityder har innovationstakten minskat mycket – men det finns ju alltid de som vill ändra förbättra och förnya.

- Alg och musselodlingar har fått kommersiella genombrott. Industriella processer omvandlar permanenta gräsmarker till näringsjuice, till glädje för veganer, medan de flesta fortsatt föredrar mjölk. Många är glada för det smakliga fleråriga nakenvete som växtförädlarna tagit fram. Den storskaliga användning av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel har avvecklats i Sverige. Genteknik används för vissa industriella grödor, men har inte accepterats i djurhållningen eller för mat som äts direkt. I takt med ökad lokalisering och ökade energikostnader har specialiseringen i jordbruket delvis vridits tillbaks, och det används hästar igen som dragkraft på en del gårdar. Ingen vet säkert var den utvecklingen kommer sluta. Blir det som på 1930-talet, 1960-talet eller något helt nytt? Detsamma gäller utvecklingen inom livsmedelsindustrin.  

- Ett stort bekymmer är att antibiotikaresistenta  bakterier snabbt spritt sig. Under 2020-talet försökte de nordiska länderna upprätta alla typer av spärrar och program för att hålla dem ute, men de fanns ju redan på plats. De stora sjukhusen har delats upp i mindre enheter för att minska sjukhusbaserade epidemier. Men banala infektioner skördar offer i tusental. Forsking pågår. 

- Människor skrattar och gråter precis som nu, blir olyckligt kära, är förbannade på sin nästa, frustrerade över sin egen otillräcklighet. De frågar sig vad som är meningen med livet. Och nöjer sig med att det heller inte är någon mening med döden.

Vad äter vi -egentligen?

Enligt FAOs databas så fördelade sig vårt matintag 2009 enligt nedanstående grafer.

 Det är värt att notera att
- vegetabilisk olja (palmolja mm) står för mer kalorier än alla grönsaker, rotfrukter, fisk och frukt tillsammans.
- alkoholhaltiga drycker ger oss mer kalorier än potatis.
- socker lika mycket som mjölk.
- mer än två tredjedelar av allt protein kommer från djurriket

- spannmål står i runda slängar för en fjärdedel av både kalorier och protein.
-inte ens potatis som vi ju ändå äter en hel del av spelar någon större roll för vår näringsförsörjning.
OK, nu är det ju så att vi äter för många kalorier - och onödigt mycket protein. Vi kan (bör) nog minska 25% på båda två.

Något för det nya året?

Obegränsad konkurrens inte hållbar

Strukturrationaliseringen fortsätter med oförminskad takt i jordbruket, i Sverige och i andra länder. I USA fanns hälften av alla mjölkkor på gårdar med fler än 80 kor 1987 medan de nu finns på gårdar med fler än 570 kor. Den ökade storleken är starkt kopplad till specialisering och mekanisering. Det började med att djurhållning och växtodling delades. År 1900 hade tre fjärdedelar av alla gårdar i USA fortfarande mjölkkor och grisar. Nu är det bara var tjugonde gård som har det. Utvecklingen är densamma i Sverige: 1927 hade 350 000 gårdar i genomsnitt 4 grisar medan år 2010 finns grisarna på 1 700 gårdar med i genomsnitt 1 900 grisar. En tredjedel av alla mjölkproducenter kommer att sluta de närmaste åren. De stadfäster en trend som pågått mycket länge, man brukar säga att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Och vad beror detta på?

Större enheter har för det mesta inte högre produktion per enhet, däremot har de lägre kostnader. I USA använder mindre gårdar fyra gånger så mycket arbete och dubbelt så mycket maskinkapital per hektar majs jämfört med de stora gårdarna. Och sammanhangen är desamma här. De större gårdarna är helt enkelt “mer effektiva” för att prata ekonomiska. Jordbrukets produktivitetsökning har överträffat industrins under lång tid. Att grisar lider, landskapen läggs öde och naturen blir helt ensidig är sk ”externaliteter” som inte finns med i priset på produkten. Trots den ständiga rationaliseringen är bara 25 procent av lantbruksföretagen långsiktigt lönsamma, enligt en rapport från LRF Konsult. 

Jordbruket lider av en paradox som många utanför jordbruket inte verkar förstå. Ju mer det ökar sin produktivitet desto lägre blir priserna och desto fler bönder slås ut. På det sättet är bönderna fångna i ett ekorrhjul drivet av konkurrens. De tvingas ständigt rationalisera och öka produktiviteten, vilket leder till överproduktion och/eller sjunkande priser. Folk äter en viss mängd mat. Jämfört med industriföretag har bönderna mycket begränsad möjlighet att utveckla nya produkter för att kompensera för detta. Den produktutveckling som sker inom livsmedel drivs främst livsmedelsindustrin och handeln och inte av jordbrukarna som ju “bara” levererar råvaror.

För bönder som inte kan hänga med i det snabbt snurrande hjulet finns det ingen väg ut – eller rättare sagt det finns bara vägen ut. Det leder oundvikligen till att jordbruket helt upphör i vissa områden och att det specialiseras enormt i andra områden. Varje område riktas in på ett fåtal grödor eller djur, bestämt av konkurrensförhållanden. Det finns förvisso möjligheter för vissa bönder att nischa sig med gårdsbutiker, besöksverksamhet och liknande, men deras bidrag till den totala produktionen är ungefär lika litet som exklusiva boutiquers bidrag till våra garderober. Att upprätthålla illusionen att vi kan driva ett miljövänligt och djurvänligt jordbruk i hård internationell konkurrens är att lura oss själva.

Det storskaliga jordbruket, drivet av internationell konkurrens, har ersatt lokala system vilka baserades på kretslopp och återskapande av resurser med helt linjära system byggda på insatser av fossil energi och andra icke-förnyelsebara resurser. De ekonomiska och sociala följderna av denna utveckling är mycket stora, men påverkan på miljö och biologisk mångfald är ännu mer alarmerande. Det storskaliga lantbruket orsakar lidande hos djuren och stora direkta och indirekta kostnader i naturen, kostnader vilka samhället och våra barn-barn får ta hand om. Den obegränsade konkurrensen är därför helt enkelt inte uthållig och vi måste finna andra metoder för att organisera jordbruksproduktionen.

Först publicerad i Svenska Dagbladet.

Kommenterat av bl.a.

Det hållbara jordbruket långt…

Jordbruket är dödsdömt

Bakåtsträvare

Lantbruket - klämt mellan ofö…

Den slösande effektiviteten

Smaka på det här resonemanget:

Om vi jämför "effektiviteten" i olika system, tex jordbruk eller livsmedelsförädling, så kommer det ofta visa sig att det storskaliga systemet är mer "effektivt". Och det gäller faktiskt inte bara ekonomiskt, utan de storskaliga systemen gör också ofta av med mindre resurser, t.ex. energi eller maskinkapital, per kg vara. Bonden som kör sin lilla pickup till affären eller bondens marknad gör ofta av med mer energi per kg vara än lastbilen som kör varor från ett centrallager. Och även om en stor går har mer och större maskiner än en liten, så har de oftast lägre maskinkostnader per kg produkt, vilket visar att deras maskinanvändning är mer effektiv.

Men om man vänder på resonemanget och räknar per arbetad timme så är resursförbrukningen oftast mycket lägre i småskaliga system. Bonden i pickupen gör av med mindre resurser än chauffören som kör en 20 tons lastbil. Det betyder att om alla människor är sysselsatta i sådan småskaliga system så kommer de göra av med mycket mindre resurser än om de jobbar i storskaliga system. Och på så sätt kommer det samhället i slutänden göra av med mycket mindre resurser än det "effektiva" storskaliga systemet.

Ett sådant småskaligt samhäller kommer givetvis sammanlagt producera mindre "saker" och "välstånd" också. Men det här inlägget handlar inte om vilket nivå av materiell konsumtion är "bäst" - även om min utgångspunkt är att lagom är bäst inte att mest är bäst.

Kanske resonemanget är lite förenklat, men på det stora hela verkar det kunna förklara varför effektiviseringarna i industri och jordbruk för det mesta inte leder till totala resursbesparingar på samhällsnivå. För alla människor är sysselsatta med något som förbrukar resurser i det storskaliga samhället - även de arbetslösa för de håller igång Arbetsförmedling och jobbcoacher, som i sin tur har kontor och använder internet och köper lunchmat och allt det där andra.