Jag har deltagit två dagar i en konferens om Global Civil Society vilket har varit intressant. I stället för att försöka sammanfatta den - vilket inte går särskilt bra så tänkte jag reflektera på vad en deltagare sade (tyvärr uppfattade jag inte hennes namn).
Hon sade att i stället för att prata om fattigdomskrisen så borde vi prata om välstånds(wealth)krisen, för det är ju det som är det egentliga problemet. Jag uppfattade det som att hon i första hand syftade på den överavändning av resurser som vi den rika delen av världens befolkning hänger sig åt. Det är alltid hälsosamt när någon formulerar om ett ständigt använt begrepp till något ganska annorlunda. Jag hyser ingen tvekan om att den stora användningen av naturresurser är ett verkligt problem både direkt och indirekt, och att det är det som är grunden i vårt välstånd - det är ju inte konsumtion av teater eller att vi klipper hår på varandra som är grunden för vårt välstånd, och vad folk än säger om "tjänstesamhället" så är det bara något som de kan ha råd med som har andra som tar hand om produktionen av de varor de använder. "Välstånd" är idag mycket starkt korrelerad till konsumtion av materiella ting och det är i sin tur mycket starkt korrelerat med konsumtion av naturresurser i allmänhet och energi i synnerhet. Och lika gärna som att formulera växthuseffekten som ett problem kunde man säga att problemet är vår höga användning av fossila bränslen och omvandlingen av naturlandskap till åker och andra antropogena landskap - vilka obestridligen är de två saker som orsakar växthuseffekten. Men stegvis så ändras frågan till hur vi kan binda kol med tekniska processer och hur vi kan sälja utsläppsrätter, dvs med tekniknaivism och marknadslösningar.
Men hur är det med fattigdomen? Om man pratar om välfärdskrisen och lägger fokus där, betyder det att man överger de fattiga, lämnar dem i sticket och skiter i deras öde? Återigen beror det mycket på hur man ser utvecklingen och vad man anser är själva grunden till fattigdomen. Om man ser saker helt isolerat så har väl jag inget att göra med fattiga i Indien, ja jag har väl knappast något att göra med fattigdom i Sverige. Jag kan väl inte anklagas för deras fattigdom! Och de får väl inte mer att äta för att jag konsumerar mindre? Enögt, kortsiktigt och sett i isolering är det givetvis sant. När mamma sa att jag skulle äta upp maten för att barnen i Biafra inte fick någon mat, så var det nonsens. Min mat gick ju till soptunnan och inte till dem om jag inte åt den. En del drar argumentet ännu längre och säger att vi tvärtom skall konsumera mer så att de fattiga får en marknad för sina tjänster (skoputsning) eller produkter (kaffe) .Det blir på så sätt till och med en moralisk skyldighet att fortsätta överkonsumtionen, Jonas Sahlin SvD, Norran, Johan Norberg, Contra, CUF, Vetenskapsbloggen. De argumenten dyker faktiskt upp ganska ofta.Till exempel inför Köpenhamnsmötet om växthuseffekten.
Men det finns en rad argument för ett motsatt perspektiv:
- Den värsta konflikten i världen. kriget i Kongo, drivs i stort över tillgång till strategiska mineraler som behövs tex till mobiltelefoner. Det finns fattiga som skyfflas iväg för att bereda plats för kraftverksdammar eller gruvor. Deras allmänningar, t.ex mangroveskog, omvandlas till privat egendom för turism eller räkodling. I de fallen kan någons välstånd mycket direkt vara ett resultat av andras fattigdom.
I min åsikt är det dock andra systemiska förhållanden som i ännu högre grad både skapar fattigdom och bibehåller den.
- Fattigdom handlar i stort om tillgång på resurser. Tänk så här: Om den som har pengar köper marken av en mindre lyckligt lottad granne som hamnat på obestånd så har den mindre lycklige hamnat i ett underläge som inte minskar utan snarast ökar. Den rike producerar mer och mer mat, men det mesta säljs till andra som har mer pengar. Den landlöse fattige får sälja sitt arbete, och "storbonden" kan ta halva värdet av vad han producerar. Och ju fler fattiga det är, ju fler lantarbetare vill ha ett jobb. Klyftorna ökar varje år. Och den fattige blir sannolikt fattigare varje år, oavsett om affärerna går bra eller dåligt för storbonden.
- Vid utvinning av naturresurser så tar man självfallet det som är lättast tillgängliga först. Den första oljan som utvanns var ytlig, en del sprutade t.o.m. upp i luften av sig själv. Det gick åt 1 energienhet för att utvinna 100 energienheter olja. Idag är oljan betydligt mer svåråtkomlig, det går åt kanske 10 energienheter för att utvinna 100 energienheter. På hundra år har inkomsterna för de rika ökat enormt, jobbarna i rika länder har ökat sina årsinkomster 50-100 gånger. För en svensk arbetare har nästan allt blivit otroligt billigt. Även om vi klagar på oljepriset så är det relativt sett mycket lägre idag än för 100 år sedan. Men hur är det för de fattiga. Ja, för dem har inkomsterna nästan stått stilla, vilket ju också betyder att saker som olja och mat har blivit dyrare, dvs de har faktiskt blivit fattigare. Och en orsak till att de är fattigare är helt enkelt att efterfrågan från de rika driver upp priserna (å andra sidan så har industrialismen skapat billigare "prylar", så att de fattiga faktiskt har råd med en plastdunk att bära vatten med, det får erkännas).
- Industrialisering är i stort ett sätt att köpa in (billigare) råvaror och sälja (dyrare) färdiga produkter.Man kan helt klart se att framväxten av den engelska textilindustrin skedde på bekostnad av den indiska bomullsproduktionen, och att industrialiseringen i England, som byggde på slavar i Amerika och utnyttjande av historiska naturliga processer (bildandet av kol) och förstörelse av framtida generationers livsmiljö, faktiskt skapade indisk fattigdom. Kina och Indien var mycket större ekonomier än Västeuropa för 250 år sedan. Men de gick snarare bakåt än framåt sedan de dominerats av europeisk kapitalism.
Jag tillhör inte dem som avfärdar all utveckling som ett (mänskligt) nollsummespel, t.ex att alla tekniska framsteg bara är framsteg för att de stjäl från någon annan. Visst är världen begränsad i ett globalt perspektiv, och visst finns det ett nollsummespel på den planetära skalan. Men det spelet handlar inte bara om människor. En stor del av välståndsökningen är att vi har tagit andra arters livsutrymme och att vi har omformat andra arter, t.ex. kor och vete, till att jobba bara för oss. Om vi i detta stora perspektiv har fått det "bättre" eller "sämre" är en svår fråga, och till slut är kanske svaret att de flesta människor har, materiellt sett, fått det bättre än de hade det tidigare, några har fått det extremt mycket bättre och några har fått det sämre. Samtidigt så har dessa processer skett med ett pris: vi har utarmat ekosystem, vi har förgiftat vår miljö och vi tar mer och mer av ej förnyelsebara resurser: Även om vi inte helt solklart gör dagens fattiga fattigare så gör vi definitivt våra barnbarn fattigare.
Det finns en rad liknande förhållanden som binder de fattiga till sin fattigdom. Jag försöker inte ge en alltför simpel förklaring, men det förefaller mig som att kombinationen kapitalism, fossila bränslen och industrialisering skapar fattigdom. Utan tvekan skapar det relativ fattigdom, och troligen också absolut fattigdom.
Hon sade att i stället för att prata om fattigdomskrisen så borde vi prata om välstånds(wealth)krisen, för det är ju det som är det egentliga problemet. Jag uppfattade det som att hon i första hand syftade på den överavändning av resurser som vi den rika delen av världens befolkning hänger sig åt. Det är alltid hälsosamt när någon formulerar om ett ständigt använt begrepp till något ganska annorlunda. Jag hyser ingen tvekan om att den stora användningen av naturresurser är ett verkligt problem både direkt och indirekt, och att det är det som är grunden i vårt välstånd - det är ju inte konsumtion av teater eller att vi klipper hår på varandra som är grunden för vårt välstånd, och vad folk än säger om "tjänstesamhället" så är det bara något som de kan ha råd med som har andra som tar hand om produktionen av de varor de använder. "Välstånd" är idag mycket starkt korrelerad till konsumtion av materiella ting och det är i sin tur mycket starkt korrelerat med konsumtion av naturresurser i allmänhet och energi i synnerhet. Och lika gärna som att formulera växthuseffekten som ett problem kunde man säga att problemet är vår höga användning av fossila bränslen och omvandlingen av naturlandskap till åker och andra antropogena landskap - vilka obestridligen är de två saker som orsakar växthuseffekten. Men stegvis så ändras frågan till hur vi kan binda kol med tekniska processer och hur vi kan sälja utsläppsrätter, dvs med tekniknaivism och marknadslösningar.
Men hur är det med fattigdomen? Om man pratar om välfärdskrisen och lägger fokus där, betyder det att man överger de fattiga, lämnar dem i sticket och skiter i deras öde? Återigen beror det mycket på hur man ser utvecklingen och vad man anser är själva grunden till fattigdomen. Om man ser saker helt isolerat så har väl jag inget att göra med fattiga i Indien, ja jag har väl knappast något att göra med fattigdom i Sverige. Jag kan väl inte anklagas för deras fattigdom! Och de får väl inte mer att äta för att jag konsumerar mindre? Enögt, kortsiktigt och sett i isolering är det givetvis sant. När mamma sa att jag skulle äta upp maten för att barnen i Biafra inte fick någon mat, så var det nonsens. Min mat gick ju till soptunnan och inte till dem om jag inte åt den. En del drar argumentet ännu längre och säger att vi tvärtom skall konsumera mer så att de fattiga får en marknad för sina tjänster (skoputsning) eller produkter (kaffe) .Det blir på så sätt till och med en moralisk skyldighet att fortsätta överkonsumtionen, Jonas Sahlin SvD, Norran, Johan Norberg, Contra, CUF, Vetenskapsbloggen. De argumenten dyker faktiskt upp ganska ofta.Till exempel inför Köpenhamnsmötet om växthuseffekten.
Men det finns en rad argument för ett motsatt perspektiv:
- Den värsta konflikten i världen. kriget i Kongo, drivs i stort över tillgång till strategiska mineraler som behövs tex till mobiltelefoner. Det finns fattiga som skyfflas iväg för att bereda plats för kraftverksdammar eller gruvor. Deras allmänningar, t.ex mangroveskog, omvandlas till privat egendom för turism eller räkodling. I de fallen kan någons välstånd mycket direkt vara ett resultat av andras fattigdom.
I min åsikt är det dock andra systemiska förhållanden som i ännu högre grad både skapar fattigdom och bibehåller den.
- Fattigdom handlar i stort om tillgång på resurser. Tänk så här: Om den som har pengar köper marken av en mindre lyckligt lottad granne som hamnat på obestånd så har den mindre lycklige hamnat i ett underläge som inte minskar utan snarast ökar. Den rike producerar mer och mer mat, men det mesta säljs till andra som har mer pengar. Den landlöse fattige får sälja sitt arbete, och "storbonden" kan ta halva värdet av vad han producerar. Och ju fler fattiga det är, ju fler lantarbetare vill ha ett jobb. Klyftorna ökar varje år. Och den fattige blir sannolikt fattigare varje år, oavsett om affärerna går bra eller dåligt för storbonden.
- Vid utvinning av naturresurser så tar man självfallet det som är lättast tillgängliga först. Den första oljan som utvanns var ytlig, en del sprutade t.o.m. upp i luften av sig själv. Det gick åt 1 energienhet för att utvinna 100 energienheter olja. Idag är oljan betydligt mer svåråtkomlig, det går åt kanske 10 energienheter för att utvinna 100 energienheter. På hundra år har inkomsterna för de rika ökat enormt, jobbarna i rika länder har ökat sina årsinkomster 50-100 gånger. För en svensk arbetare har nästan allt blivit otroligt billigt. Även om vi klagar på oljepriset så är det relativt sett mycket lägre idag än för 100 år sedan. Men hur är det för de fattiga. Ja, för dem har inkomsterna nästan stått stilla, vilket ju också betyder att saker som olja och mat har blivit dyrare, dvs de har faktiskt blivit fattigare. Och en orsak till att de är fattigare är helt enkelt att efterfrågan från de rika driver upp priserna (å andra sidan så har industrialismen skapat billigare "prylar", så att de fattiga faktiskt har råd med en plastdunk att bära vatten med, det får erkännas).
- Industrialisering är i stort ett sätt att köpa in (billigare) råvaror och sälja (dyrare) färdiga produkter.Man kan helt klart se att framväxten av den engelska textilindustrin skedde på bekostnad av den indiska bomullsproduktionen, och att industrialiseringen i England, som byggde på slavar i Amerika och utnyttjande av historiska naturliga processer (bildandet av kol) och förstörelse av framtida generationers livsmiljö, faktiskt skapade indisk fattigdom. Kina och Indien var mycket större ekonomier än Västeuropa för 250 år sedan. Men de gick snarare bakåt än framåt sedan de dominerats av europeisk kapitalism.
Jag tillhör inte dem som avfärdar all utveckling som ett (mänskligt) nollsummespel, t.ex att alla tekniska framsteg bara är framsteg för att de stjäl från någon annan. Visst är världen begränsad i ett globalt perspektiv, och visst finns det ett nollsummespel på den planetära skalan. Men det spelet handlar inte bara om människor. En stor del av välståndsökningen är att vi har tagit andra arters livsutrymme och att vi har omformat andra arter, t.ex. kor och vete, till att jobba bara för oss. Om vi i detta stora perspektiv har fått det "bättre" eller "sämre" är en svår fråga, och till slut är kanske svaret att de flesta människor har, materiellt sett, fått det bättre än de hade det tidigare, några har fått det extremt mycket bättre och några har fått det sämre. Samtidigt så har dessa processer skett med ett pris: vi har utarmat ekosystem, vi har förgiftat vår miljö och vi tar mer och mer av ej förnyelsebara resurser: Även om vi inte helt solklart gör dagens fattiga fattigare så gör vi definitivt våra barnbarn fattigare.
Det finns en rad liknande förhållanden som binder de fattiga till sin fattigdom. Jag försöker inte ge en alltför simpel förklaring, men det förefaller mig som att kombinationen kapitalism, fossila bränslen och industrialisering skapar fattigdom. Utan tvekan skapar det relativ fattigdom, och troligen också absolut fattigdom.
No comments:
Post a Comment