Livsmedelsstrategins fokus borde vara maten vi äter

”Det är hög tid för ett ökat fokus på svenska livsmedel genom livsmedelsstrategin 2.0.” skriver landsbygdsminister Peter Kullgren i Land 7 februari. Han menar att vi behöver öka självförsörjningen och minska sårbarheten. Det är bara att hålla med.

Ministern skriver vidare att den inhemska produktionen har minskat kraftigt de senaste 30 åren. Men det är fel. Vissa produktionsgrenar har minskat men andra har ökat (se tabell) och räknat på kalorier är förändringen obetydlig. Trots ökad befolkning är den svenska produktionen ungefär lika stor som konsumtionen. 

Det är dock dålig matchning mellan det som produceras och det som konsumeras i landet. Den bättre lönsamheten i spannmålsodlingen, särskilt vete, gör att odlingen av grönsaker, potatis, ärtor och bönor åsidosätts. På djursidan är det främst spannmålsbaserad kycklinguppfödning som ökat. Vi har stora överskott av spannmål och spannmålsprodukter som exporteras samtidigt som vi importerar allt mer och oftast dyrare produkter än de vi exporterar. Att vi bara har en självförsörjningsgrad på 50% betyder att hälften av maten vi äter är importerad men den räknar inte in vår relativt stora export. Läs mer om det här. 

I sammanhanget är det också väl värt att komma ihåg att vi har ett mycket stort matsvinn och att folk i genomsnitt äter för mycket. Om det skulle knipa i en krissituation finns det ganska mycket att spara in på. Redan nu sägs matsvinnet ha minskat som en effekt av dyrare mat. Utöver det, äter kycklingar och grisar sådant som människor kunde äta. 

Sårbarheten handlar inte om att produktionen är för liten, utan om att den är extremt beroende av (importerade) insatsmedel som konstgödsel och fossila bränslen, samt att strukturen och tekniken på gårdar och hela livsmedelskedjan är extremt känslig för störningar.

Den stora importen, sårbarheten och den låga självförsörjningsgraden är resultat av den extremt marknadsliberala politik som Sverige haft sedan avregleringen. Produktionen har specialiserats och sker i allt större enheter både i lantbruket och förädling. Den mycket omfattande nedläggningen av gårdar och livsmedelsindustrier minskar sysselsättningen och utarmar landsbygden. Strukturomvandlingen leder också till en alltför intensiv och ensidig odling i de gynnade jordbruksområdena och till nedläggning av jordbruk i mindre gynnande områden, vilka är de främsta orsakerna till den stora förlusten av biologisk mångfald i jordbrukslandskapet.

Trots den mycket kraftiga strukturomvandlingen är lönsamheten i jordbruket mycket dålig. Sysselsättningen har också minskat kontinuerligt och det är givetvis en illusion att tro att fortsatt fokus på strukturomvandling och produktivitet skulle kunna skapa mer sysselsättning (vilket den nuvarande livsmedelsstrategin påstår). Mer av samma politik där ökad produktion är det viktigaste målet och internationell konkurrenskraft det viktigaste medlet kommer vare sig att förbättra lönsamheten eller skapa flera jobb. Utan en bättre analys och problembeskrivning kommer inte livsmedelsstrategin 2.0 bli bättre än föregångaren. 

Sist men inte minst så borde givetvis en livsmedelsstrategi ha maten som fokus. Istället för den nuvarande strategins ensidiga fokus på jordbrukets och livsmedelsindustrins konkurrenskraft borde strategins mål vara någonting i stil med: 

"En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer, ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen."

Läs mer om hur en livsmedelsstrategi borde utformas här. 

Artikeln är en längre variant av en artikel publicerad i Land 13 februari.