Davidarna är verkligen inga materialister (i betydelsen att man anser att det är de materiella förhållandena som styr utvecklingen) och även om det är sannolikt att många saker människor gör inte har strikt materiella orsaker eller förklaringar känns deras syn på människans möjligheter kanske litet väl optimistiska och farligt nära ekomodernisternas och transhumanisternas visioner i det att de får det att låta som att vi skapar vilka verkligheter vi vill, (nästan) helt utan de begränsningar och förutsättningar som ekologi och geografi innebär. Inte heller de ekonomiska och demografiska faktorerna får någon nämnvärd plats i boken. Boken är likväl en välkommen motbild till den deterministiska syn på särskilt den tidigare historien som dominerar.
I deras skiss har människor i alla tider på olika sätt skapat sin verklighet snarare än att vara maktlösa arbetare vid utvecklingens löpande band. Gång på gång har människor, i alla ”utvecklingsstadier” skapat auktoritära och våldsamma samhällen, men nästan lika ofta har de rivit ned dem, eller helt enkelt bara gått därifrån och levt i betydligt mindre auktoritära och mer behagliga gemenskaper, oavsett om de varit samlare, jägare, jordbrukare och oavsett om de bott i byar eller städer.
Jag tänker inte gå in på alla de detaljerade exempel de ger eller för den delen gå in på den kritik som de, med viss rätt, har fått för sin bok. Kritiken handlar mycket om att de driver sin tes för hårt och drar för stora, eller felaktiga, slutsatser av de exempel de diskuterar. Min åsikt är att boken är läsvärd men skulle ha mått gott av en redaktör som vågat tygla herrarna. Ett problem med boken är att den å ena sidan försöker vara vetenskaplig genom många och långa ingående redogörelser å andra sidan hanterar data litet väl slappt och andras perspektiv raljant. En betydligt kortare bok där man tydligare redogjorde för bokens huvudteser och vad som talar för dem i mer generella ordalag utan att försöka att bevisa sina teser hade varit mer läsvärd och sannolikt öppnat för en intressant diskussion utan att falla offer för konkurrerande akademikers kritik.
Nog om det. Istället tillåter jag mig några funderingar med anledning av boken.
Deras syn på utvecklingen av jordbruket som en mycket långsam process som heller inte var enkelriktad delar jag helt och har beskrivit det i min bok Den stora ätstörningen. Det finns ingen skarp gräns mellan samlare och jägare och jordbrukare och folk kände till odlandet principer långt innan man blev jordbrukare. Och många samhällen var under lång tid deltidsjordbrukande och säsongsjordbrukande och vissa började med jordbruk men slutade med dem av en rad olika skäl. Likaså visar de på att bofasthet kom före jordbruket, något jag också anser vara mer eller mindre självklart (vad jag inte visste var att det fanns så stora bosättningar i kulturer där man fortfarande inte i huvudsak var jordbrukare). Det är bara om det finns tillräckligt med vild mat att äta som man kan överleva medan man experimenterar med matproduktion genom jordbruk.
Jordbruket har fått, och får särskilt idag, alltför mycket dålig press som orsaken till allt från ekologiska kollapser till diktatur. Davidarna kritiserar uppfattningen att det var jordbruket som drev fram ett mer hierarkiskt samhälle för att exempelvis koordinera bevattningsprojekt. De anser att det är efterhandskonstruktioner som inte tar hänsyn till att bönder mycket väl kan, och gjorde, både genomföra och sköta sådana system utan någon centralstyrning. De är något på spåret där tror jag. Tyvärr utvecklar de inte dessa resonemang, sannolikt just för att de tonar ned de materiella förhållandenas inverkan på historiens gång. Indirekt handlar mycket av boken trots allt om just detta; det krävs ingen stark man eller kungarike för att genomföra storartade handlingar och det är inte bara i smågrupper på ett tjugotal personer som man kan vara jämlik och demokratisk. De ger en rad exempel på motsatsen faktiskt.
De diskuterar egentligen inte domesticeringen av djur och pastoralismen, vilket är en brist, men de nämner hur många samlar och jägarsamhällen tar hand om djur som de adopterar. I boken Kornas planet för vi fram tanken att korna blev domesticerade antingen som en mer eller mindre religiös yttring eller helt enkelt för att man kunde, att man gjorde det för att man hade lust. Lust, lek och spel tar rätt mycket plats i Davidarnas bok och man har rätt intressanta resonemang om spel som ett alternativ till krig, eller kanske snarare krig som urartade spel.
Konstigt nog ges religionen litet uppmärksamhet. Man kan tycka att i en bok som handlar om att människor i stor utsträckning formar världen genom aktiva val snarare än att följa en deterministisk utveckling så borde religionen spela en ännu större roll än om man ser religionen mest som ett uttryck för maktkamp eller reflektion av ekologiska förhållanden.
Det finns många saker som nämns i förbifarten som väcker mitt intresse. Det antyds till exempel att privategendomen kan har religiöst ursprung, dvs handla i första hand om religiösa föremål. De resonerar också om en alternativ händelsekedja för domesticering av spannmål, där den första orsaken till att samla ihop dessa kraftigt växande gräs var för att bygga hus eller fläta korgar. En intressant tanke. Mycket av boken värde ligger just i de tankar den väcker hos den som läser med ett öppet sinne.
Historien som den framställs hängs ofta upp på civilisationer och dynastier och visst är de viktiga, men de framställs ofta som alltför dominerande och när de försvinner talas om dramatiska kollapser och anarki. Davidarna riktar mer uppmärksamhet till förhållanden när en civilisation (ett begrepp de inte gillar) växer fram, genomgår kriser eller försvinner. Det är en viktig gärning för genom historien har de flesta människor inte levt i någon stor högkultur och även inom dem har de ofta haft begränsad påverkan på människors vardagliga liv. Eftersom det vanliga livet inte haft skriftspråk eller byggt imponerande monument finns det väldigt mycket mindre spår efter detta.
De stora imperierna skapade förvisso imponerande byggnadsverk och konst, men de skapade också ekologiska katastrofer och byggde för det mesta på ett mycket hårt förtryck av människors frihet. Roms kollaps brukar oftast framställas i rent negativa termer. Men vi vet inte alls om det var dåligt för de flesta människor inom romarrikets gränser eller de i deras angränsande områden. Jag skulle snarare tro att Roms kollaps var bra för de flesta människor även om det säkert följde många konvulsioner i dess kölvatten, ungefär som med Sovjetunionens kollaps som vi kan följa med egna ögon. Den innebar ökad personlig frihet, en återgång till självförsörjning, mer regionalisering (både inom Ryssland och självständigheten hos alla ”randstater”) samtidigt som den raserade infrastruktur av olika slag. Återkommande försök att återupprätta imperiet har orsakat och kommer kanske fortsätta orsaka krig och lidande, precis som Roms dödsryckningar höll på länge.
I grund och botten handlar boken mycket om frihet. David & David har en rätt säregen definition av vad som utgör frihet och jag är inte säker på att jag köper den. Men frihet är ju ett svårt begrepp, så jag låter dem få sista ordet. Frihet har enligt dem tre komponenter.
(1) the freedom to move away or relocate from one’s surroundings; (2) the freedom to ignore or disobey commands issued by others; and (3) the freedom to shape entirely new social realities, or shift back and forth between different ones.
2 comments:
Redan Marx & Engels ansåg ju att Roms fall var positivt för dem som levde där. Hur det var med det kan ju diskuteras, med tanke på att befolkningen (enligt McEvedy & Jones) ungefär halverades i Sydeuropa mellan 200 och 400 - från ca 20M till 10M. Kanske var folkminskningen en orsak till kollapsen snarare än en följd av den?
I alla händelser finns en mycket poetisk isländsk bok om detta översatt till svenska: Einar Olgeirsson Från ättegemenskap till klasstat, 1971. Han följer också marxistiska tankegångar typiska för tiden. Men är läsvärd ändå, på ungefär samma sätt som Davidarnas bok.
Tack Jan, intressant, skall kolla. Just det där med orsak och verkan är väldigt intressant.
Post a Comment