Varannan tugga är importerad - vad betyder det?

Cirka hälften av den mat som konsumeras är import. Samtidigt är exporten av jordbruksprodukter omfattande. Den höga andelen import av maten som konsumeras uttrycker en hög grad av integration i globala marknader snarare än lantbrukets produktionsförmåga. Det är märkvärdigt att så få verkar inse att ökad import och ökad export går hand i hand.

Det är en svår-näst intill omöjlig- uppgift att fastställa hur hög Sveriges självförsörjningsgrad av livsmedel är. Det figurerar många olika motstridiga siffror och påståenden. De kan mycket väl vara korrekta även om de säger väldigt olika saker. I grund och botten beror det på vilken definition man använder. Därefter kommer det begränsningar i data samt val av enhet.

I strikt bemärkelse är Sverige inte självförsörjande på några livsmedel eftersom jordbruket är beroende av en hel rad med importerade insatsvaror, främst diesel och konstgödsel, men också arbetskraft, know-how, utsäden mm. Begreppet försörjningsförmåga används också av myndigheterna som menar att Sverige ska kunna ”tillse att hela befolkningen har tillgång till den mängd och sammansättning av säkra livsmedel, inklusive dricksvatten, som behövs för att upprätthålla sin hälsa under minst en tremånadersperiod av höjd beredskap och samhällsstörningar”. En bra redogörelse för dessa begrepp och en rad andra perspektiv på vår sårbarhet finns i rapporten Lantbrukets sårbarhet – en uppföljning från Riksdagen, vilken borde ha fått större uppmärksamhet.

Begreppet självförsörjningsgrad saknar en officiell definition i Sverige och myndigheterna brukar inte använda begreppet. Jordbruksverket brukar istället tala om marknadsandel som definieras andelen svenskt av förbrukningen som är produktion plus import minus export. Jordbruksverket sammanställer ingen sammanfattande siffra över dessa marknadsandelar eftersom det är missvisande att jämföra olika kategorier av livsmedel med varandra (hur jämför man en paprika, med vete eller köttfärs?) Jordbruksverkets räknar fram marknadsandelar bara för ett mindre antal enkla produkter/råvaror och räknas på kg.

LRF brukar ofta föra fram siffran att häften av all den mat som svenskarna konsumerar är importerad, och att detta har ökat från cirka en fjärdedel innan EU-medlemskapet. Detta innefattar alla livsmedel inklusive drycker. LRF:s siffror, som tagits fram av den duktige konsulten Lars Jonasson, handlar om pengar. Om något underskattar beräkningarna importens andel eftersom den inte räknar in livsmedelsindustrins marginaler när den använder importerade råvaror, utan bara normala handelsmarginaler. Den räknar heller inte in foderimportens betydelse för den svenska animalieproduktionen. 

I rapporten Koll på kolet, som jag nyligen färdigställde åt KSLA räknar jag på flödet av kol (C) i det svenska jordbruket och livsmedelssystemet. Om man tänker i termer av livsmedelsförsörjning är kol eller kalorier mer intressanta mått än kronor eller kg. Ett kg vegetabilisk olja, ett kg vindruvor, ett kg sojabönor eller en liter vin har väldigt olika näringsvärden och pris. Visst missar man viktig info också med kol eller kalorier, men betydligt mindre än med de andra måtten.

Grundläggande data över strömmarna är att den svenska råvaruproduktionen innehåller 5,74 miljoner ton C, importen motsvarar 1,88 miljoner ton C medan exporten uppgår till 1,39 miljoner ton. Det ger en årlig förbrukning av 6,24 miljoner ton. Om vi uttrycker importen som en andel av den totala förbrukningen utgör den cirka 30 procent. Men om vi istället räknar på nettoimporten uppgår den till endast 8 procent. Annorlunda uttryckt, om vi istället för att exportera och importera fick klara oss på den svenska produktionen skulle den nästan räcka. Vill vi att det skall låta dramatiskt åt det andra hållet konstaterar vi att importen på 1,88 miljoner ton är större än hela den svenska livsmedelskonsumtionen som uppgår till 1,22 miljoner ton.   

Men alla räknestyckena är vilseledande. En del av det som importeras är foder och råvaror till livsmedelsindustrin, medan ungefär en tredjedel är konsumtionsfärdiga produkter, dessa kan inte likställas. Utöver det så är det inte allt som produceras som används till livsmedel utan en betydande kvantitet spannmål (motsvarande ungefär 10 % av spannmålsskörden) används för tillverkning av drivmedelsetanol och nästan lika mycket används för alkoholhaltiga drycker (som ibland räknas in i livsmedel). Till det kommer mindre mängder råvaror som används för direkt förbränning, biogas och biodiesel samt industriråvaror som stärkelsepotatis.

Om vi försöker räkna om importen till konsumtion av livsmedel istället för till råvarunivån kan det se ut ungefär så här¹:

Som synes ganska likartade resultat som Lars Jonassons rapport till LRF kom fram till. Denna beräkning (precis som Jonassons) inkluderar inte den import som går till produktionen av biodiesel och vegetabilisk olja i Sverige. Å andra sidan bygger beräkningarna på att all raps i Sverige används för vegetabilisk olja för livsmedelsändamål, trots att en del används till biodiesel. Bedömningen är att det tar ut varandra. Däremot blir det restprodukter från importerad raps som går till djurhållningen och som inte finns med i foderberäkningarna. Siffran för importandelen är därför litet i underkant.

Vill man ha en enkel formulering som uttrycker hur stor andel av maten som är importerad duger nog ”hälften av maten vi äter är importerad”.

De flesta tolkar nog siffror om marknadsandel, oavsett om de är i kg från Jordbruksverket eller i kronor från LRF eller kol som i mina beräkningar, som ett mått på det svenska jordbrukets produktionsförmåga. Men då glömmer man exporten. Ett land som är starkt integrerat i världsmarknaden kan mycket väl ha mindre än 50 procent marknadsandel i det egna landet och samtidigt vara en jätteexportör. Nederländerna är ett sådant exempel som samtidigt är världens näst största importör av jordbruksvaror och livsmedel och världens tredje största exportör. Värdet av importen av jordbruksprodukter är större än värdet av hela den inhemska marknaden. Samtidigt som importens andel på de svenska tallrikarna har ökat så har också den svenska exporten av livsmedel ökat, om än inte i samma takt. Exporten anses nu utgöra 30 procent av produktionen (även om detta också beror väldigt mycket på hur man räknar).

Därför är det märkvärdigt att LRF samtidigt som man verkar anse att det är ett problem att varannan tugga är importerad pläderar för kraftigt ökad export av livsmedel. Den ökade exporten kommer inte på något sätt minska importen. Om något så gäller ju motsatsen särskilt som den totala produktionen i det svenska jordbruket inte ökar. Och även om den totala produktionen skulle öka en del, vilket det inte finns något alls som tyder på, kan väl vare sig regeringen eller LRF på allvar tro att en ökning av exportandelen från 30 procent till 50 procent till 2030 (som är bådas mål) skulle kunna förenas med en minskad andel import?

 

1. I uträkningen har alltså importen klassificeras i tre kategorier, produkter som konsumeras i den form de importeras, produkter som processas i livsmedelsindustrin samt foder. För kategorierna från livsmedelsindustrin och foder har importens andel av deras totala råvaruanvändning beräknats för att sedan multipliceras med andelen av de färdiga produkterna i livsmedelsförsörjningen. Importerat foder motsvarar exempelvis 8 % av allt foder samtidigt som de animaliska produkterna utgör ungefär 24 % av livsmedlen, vilket gör att det importerade fodret motsvarar 2 % av vår livsmedelsförsörjning, allt räknat på kolinnehåll.