Jordbruk - en förlustaffär

I lantbrukstidningen ATL 27 oktober kan man läsa att lantbrukets nettointäkter ökade hela 36 procent 2021 jämfört med 2020 och landade på 10,8 miljarder. Det låter ju ganska bra eller hur?

Men detta är innan eget arbete och motsvarar 185 kronor per nedlagd timme som skall täcka arbetslön, semesterlön och egenavgifter, det motsvarar ungefär en timlön på typ 120 kronor (ännu lägre om man vill få en tjänstepension och diverse andra förmåner som många anställda har). Vilket i dagens läge är en låg lön. De pengarna skall också räcka till ränta på det egna kapitalet som man plöjt ned i lantbruket (gårdar, maskiner och djur är ju inte direkt billiga...), så den verkliga timlönen är mycket lägre.

Om man sedan tänker på att EU-stöden motsvarar nästan 10 miljarder kronor och att många bönder kör snö och annat inom ramen för lantbruksföretaget så innebär det att man gör en förlust på varje timme man ägnar åt att producera mat åt befolkningen. Detta är egentligen inget nytt utan över tid har lantbrukets produktionsvärde minskat rätt kraftigt, särskilt efter EU-inträdet 1995. Animalieproduktionen är det som minskat mest i värde (för produktionsvolym se min föregående artikel i denna serie). 

Stöden har varit ungefär lika stora som företagens nettointäkt i snart 20 år. Innan EU-inträdet var marknaden skyddad och reglerad, men även då spelade jordbruksstöd en relativt viktig roll, men då främst i form av prisstöd. 1987/88 uppgick olika former av prisstöd till 2,9 miljarder vilket motsvarar knappa 6 miljarder i dagens penningvärde. Som andel av jordbrukets intäkter var det mindre än tio procent att jämföra med 15 procent som var det genomsnittliga stödet 2017-2021.

Då har ändå lantbrukarna rationaliserat igen och igen och igen och igen och igen och de flesta små "ineffektiva" gårdar har lagts ned. Gårdar med mer än 100 hektar åker brukar nu 60 procent av all åkermark jämfört med 24 procent 1990 (se diagram). Antalet jordbruksföretag har gått från över 400 000 fram till andra världskriget till knappt 60 000 idag. Som jag skrev i den föregående artikeln har den sammantagna produktionen ökat i volym med ungefär 35 procent sedan 1961 medan arealen åker och betesmark har minskat. 

Jordbrukets bidrag till bruttonationalprodukten har samtidigt minskat som en kombination av det minskade förädlingsvärdet i jordbruket (=bidrag till BNP) och den övriga ekonomins storlek. Mellan 1950 och 2021 minskade jordbrukets förädlingsvärde med 40 procent samtidigt som ekonomin som helhet växte 920 procent i fasta priser. Jordbruket andel av BNP sjönk därför från 6,3 % till 0,4 %.

Tre reflektioner om detta:

1. Klaga inte på att bönderna får för mycket betalt. Andelen av inkomsten som går till mat har sjunkit stadigt ända fram till nu, och den är fortfarande väldigt låg i ett historiskt perspektiv. Böndernas andel av matkronan har också minskat konstant och trots att priserna nu är högre är lönsamheten i jordbruket väldigt låg.

2. Trots ett ensidigt fokus på strukturrationalisering (det heter så när gårdarna, fälten och stallarna blir större och större) och internationell konkurrenskraft så är lönsamheten i jordbruket usel. Den kommer att fortsätta att vara det så länge vi kör en globaliserad modell. Till skillnad mot elmarknaden där man betalar all el efter den dyraste produktionen så sätts priset på jordbruksprodukter efter den som är billigast på marknaden. Lönsamheten är lika dålig i andra länder. Det går inte att få högre lönsamhet i lantbruket genom rationalisering. Den som är först med ny teknik kan förvisso ha en fördel under kortare tid, men efter ett tag använder alla den nya tekniken och priserna sjunker. Detta förhållande är väl belagt och kallas för det tekniska ekorrhjulet (”the technology treadmill”).

3. Kopplat till punkten ovan: Jordbrukets utveckling visar med rätt stor tydlighet att effektivisering och produktivitet i ett företag eller en sektor inte innebär ett större bidrag till bruttonationalprodukten, utan tvärtom. Trots en kraftigt ökad produktion har jordbrukets bidrag till BNP minskat kraftigt, även i absoluta tal. Effekten av effektiviseringar är alltså i första hand lägre priser och sjunkande BNP.

På systemnivå blir förhållandena dock annorlunda – oftast det motsatta – eftersom de resurser som frigörs genom effektiviseringarna i jordbruket kommer att användas i andra sektorer. Alla de som tidigare har arbetat i jordbruket sysselsätts i andra näringar, och om skörden går upp på åkrarna kommer man antingen att producera och konsumera mer jordbruksgrödor eller plantera skog på åkern (det vanligaste i Sverige). Denna skog kommer att senare bli papper och timmer. Medan effektiviseringen i jordbruket sänker jordbrukets bidrag till BNP ökar det samtidigt BNP genom att andra sektorer växer. Den sammanlagda resursförbrukningen ökar därför (och nej inget talar för att det kan motverkas genom att man utvecklar tjänstesektorn). Detta är inte unikt för jordbruket men syns tydligare i jordbruket än i andra sektorer eftersom konsumenternas förmåga att konsumera mer är mycket mer begränsad än i andra sektorer. Men på det stora hela gäller sambandet att effektivisering sänker BNP i den aktuella produktionen men ökar BNP – och resursförbrukningen – i den totala ekonomin. Det enda sättet att undvika det är att folk jobbar mindre och tjänar mindre.

 

Är det inte dags att tänka om vad gäller jordbruks- och livsmedelspolitiken? Vi bör byta fokus på lantbruket från att producera varor och produkter att sälja till att försörja befolkningen med god och näringsrik mat samt att ta hand om djuren och naturen. Det måste väl ändå vara värt något? Om vi sysselsätter mer människor i lantbruket minskar vi samtidigt konsumtionen och resursförbrukningen i samhället i stort.

 

Nästa artikel i denna serie kommer att ta upp fördelningen av jordbruksstöden på olika typer av gårdar, och den sist det svenska livsmedelssystemets beroende av andra länder.