Skogsdebatten börjar komma igång på allvar. Vissa får det att låta som att det är okunskap som styr skogsbruket: "Om de bara förstod bättre skulle de göra rätt". Andra ser en sorts sammansvärjning mellan enskilda personer i skogsindustrin, skogsägarna, skogsforskarna och skogsstyrelsen som hoppar mellan jobben och granskar varandra: "Skogsbranschen är en korrupt maffia". Från skogsägarhåll låter det ofta som att det är miljöorganisationerna och EU som är problemet: "Låt oss sköta skogen så får vi mångfald och det blir bra". Miljörörelsen å sin sida vill ofta ha tvingande lagar som styr skogsbruket: "Vi måste skydda naturen och överlåta skötseln av skogen på den professionella naturvården".
Så här ser den kompakta granplanteringen utefter vår infart ut. Det är före detta åkermark som planterades någon gång på 1960- eller 1970-talet
Det ligger nog en del i alla perspektiven, men vi tycker att det saknas rätt många perspektiv, och det finns en ensidig uppfattning om att det som slarvigt kallas skog är väldigt många olika saker och det är på inget sätt självklart att den marken ens skall vara skog.Stora delar av det som idag är skog var åker, myr, äng eller skogsbete för bara några generationer sedan. I vår kommande bok, Det levande försöker vi ge en mer mångfacetterad syn på skogen och varför den ser ut som den gör idag.
Debattartikeln nedan ger ett av flera perspektiv vi lyfter: på samma sätt som ladugårdar och åkrar formats av de ekonomiska villkor som lantbrukarna lever under och den teknossfär som formats för att vara "konkurrenskraftig" på marknaden har de svenska skogarna formats efter industrins krav och behov. Staten har aktivt understött detta, något vi skriver om i boken och i en annan debattartikel som vi just i dagarna försöker placera.
Det är lätt att hålla med Daniel Claesson när han skriver (I UNT 20 mars) att det svenska skogsbruket skulle må bra av mindre enkelspårighet, byråkrati och detaljreglering. Men Daniel Claesson verkar dock inte se att det vid sidan om staten, naturvården och skogsägarna finns en annan aktör som styr mot likriktning och som dessutom har betydligt större makt – skogsindustrin. Trots att många av de små skogsägarna har andra mål med sitt skogsägande än högsta möjliga produktion och ekonomiska avkastning så sköts en helt dominerande del av skogarna efter en och samma modell som är anpassad till skogsindustrins behov och modeller.
När vi köpte vår lilla gård, Sunnansjö, med knappa 40 hektar skog medföljde en skogsbruksplan, som är en standardiserad plan för hur skogen ska skötas. Den visade att det totala virkesförrådet var 7 600 kubikmeter. Planen rekommenderade att hela 3 200 kubikmeter skulle avverkas under den kommande tioårsperioden, varav det mesta i form av slutavverkning, dvs kalhygge. Några särskilda naturhänsyn hade inte markerats utom två stora ekar och en jätteasp. Vår plan hade gjorts av Stora Enso, ett av världens största skogsbolag och den näst största skogsägaren i Sverige med 1,4 miljoner hektar mark.
Det är mycket vanligt att skogsindustrin utformar skogsbruksplanerna och därigenom styr de privata skogsägarnas skogsbruk. Även de planer som görs av fristående konsulter eller förvaltningsföretag följer oftast industrins modeller. Det är industrins krav på trädslag, virkesdimensioner och avverkningsteknikens utveckling som formar många av våra skogar. Det är exempelvis därför som svenska skogar består av tall och gran och inte särskilt mycket lövträd, under lång tid ville inte skogsbolagen köpa björk till pappersmassa. Större delen av planteringarna, röjningen och avverkningarna ombesörjs av virkesköparna eller deras underleverantörer. Bolagen styr därigenom också det praktiska genomförandet.
Visst skall vi som Daniel Claesson skriver ”låta tusen blommor blomma” i skogen, men då måste vi också förändra de marknadsekonomiska förutsättningarna som styr skogens skötsel.
Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren, skogsägare aktuella med boken Det levande - Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan.
No comments:
Post a Comment