För tre år sedan, mitt i "brinnande" pandemi släppte vi boken Kornas planet. Den har fått ett fint mottagande. Nu bjuder vi på några stycken, antingen att lyssna på eller att läsa här. Först ut är "Korna kommer när vi ropar på dem". Och ja, boken finns förstås att köpa både på nätbokhandlarna och välsorterade riktiga bokhandlare.
När vi ropar kommer korna. De brukar svara oss nästan direkt, även om de är långt borta och sedan dröjer det inte länge förrän de kommer springande, ofta i full fart. Varje gång blir vi lite varma i hjärtat. Det är en fantastisk syn att se dessa mäktiga madammer som annars rör sig i maklig takt, komma dundrande över markerna med kalvarna i släptåg. Dammet yr, marken vibrerar av att ett antal ton plöjer fram och luften fylls av ivriga brölande. Vi kanske störde dem, i deras middagsslummer, i idisslandet eller avbröt dem precis när de hade fått syn på några riktigt goda örter, det vet vi inte. Men de kommer ändå.
Det var inte så i början. Då brydde de sig inte alls om våra halvhjärtade försök till rop. Det var grannen Lennart Jansson i Ribbingebäck som visade oss knepet. Bossa hade fått en infektion på sin ena spene, troligen orsakad av att hon går fram som en bandvagn i buskagen och inte verkar bry sig om de skråmor hon får. Just denna sommar, den första sommaren då korna var våra, blev det särskilt allvarligt. Spenen såg infekterad och svullen ut. Vi ringde veterinär och rådgjorde och fick svaret att ”ta tempen”. Vid den här tiden var blotta tanken att ta tempen på Bossa ett dåligt skämt. Hon var visserligen den ko som vi lättast kunde komma nära, men både hon och den övriga flocken var allt annat än tama. Att behandla med salva eller något liknande, kändes inte heller aktuellt. Bossa skulle inte tillåta att vi rörde hennes spenar. Vi ringde till mer erfarna ko-bönder för att få råd. De var alla fullt medvetna om att dikor inte låter sig hanteras lika lätt som mjölkkorna. Rådet vi fick var att det troligen skulle gå över. Underförstått var det slakt som gällde om det inte gjorde det. Närmaste ko-grannen Lennart Jansson förbarmade sig över oss och kom och tittade på Bossa. I stället för att göra som vi brukade, gå fram till korna (som svarade genom att flytta sig längre bort), så ställde han sig på avstånd och ropade på dem.
”De måste ju komma när ni kallar på dem!”, sa han uppfodrande. Vi kände oss precis som de amatörer vi var. Lennart överraskade oss. Hans röst var inte bara hög och intensiv, den var vacker. Han i det närmaste sjöng för korna med sitt ropande. Trots att korna aldrig tidigare hade träffat honom, och var ännu mer avvaktande mot främlingar än mot oss, så lystrade de uppmärksamt och kom närmare. Han tittade på spenen och konstaterade lakoniskt att den nog skulle läka när rötmånaden var över. Det fick han också rätt i. Efter lektionen i att locka kor, försökte Ann-Helen härma hans ropande. Några försök senare fungerade det. Det är kanske inte kulning i fäbodklass, men det är ett kraftfullt högt lockrop. Idag kommer korna när vi ropar på dem och det är en härlig känsla. Vi har hittat ett sätt att kommunicera. Närmare bestämt kommer korna när Ann-Helen ropar på dem, Gunnars lockande fungerar inte alls lika bra. Men Gunnar är inte heller sångare i ett garageband.
Det finns andra ljud som lockar korna. Efter något år tillsammans så inser vi en dag att Bossa kan skilja på motorljudet från den gula traktorn (intressant maskin som har en skojig skopa som kommer med höbalarna) och den röda traktorn (intressant maskin men ingen mat). Det är en vinterdag när Gunnar plogar undan nattens snö medan Ann-Helen har strött i stallet och nu står och borstar korna vid foderhäcken. Traktorns brummande hörs hela tiden, men plötsligt vänder sig Bossa om och tar några kliv bort från foderhäcken och stirrar intensivt mot traktorljudet. Gunnar har bytt från den röda traktorn, som han plogade snö med, till den gula för att köra ut en höbal. Ann-Helen har inte noterat att motorljudet förändrades när Gunnar bytte traktor, men det har Bossa. Ytterligare en tid senare förstår vi att korna har lärt sig att känna igen ljudet av vår elektriska gräsklippare. En kväll kommer korna stormande och brölande. Vi släpper det vi har för händer och skyndar till dem i tron att det har hänt något. Nej, hela flocken är med, ingen verkar skadad. Ändå verkar de upprörda. Har något eller någon skrämt dem? Efter att ha klappat och snackat lite med dem så fortsätter vi med det vi höll på med och när Ann-Helen startar gräsklipparen igen, börjar brölandet igen. Då förstår vi vad det handlar om. Sommaren innan, den torraste i mannaminne, hade vi gett korna gräsklipp under sensommaren, för att krydda det torra betet med lite snacks. När säsongens första gräsklippning drog igång måste de vuxna korna ha kommit ihåg hur gott de tyckte gräset var året innan. Trots att klipparens motorljud är mycket lågt och korna befann sig långt bort hörde de och ansåg det vara värt att rusa mot gräsklipparljudet. En viss besvikelse infinner sig dock när de inser att gräsmatteklippet inte var riktigt lika intressant som det frodiga betet ute i hagen.
Vi börjar också lära oss några av kornas ljud. Det lågmälda och korta och muandet som kossan gör till sin kalv under kalvens allra första levnadstid, är speciellt och gör hjärtat alldeles mjukt. När korna ropar på varandra att de ska dra vidare låter det på ett särskilt sätt. Det skiljer sig från när de i slutet av sommaren gärna står och hänger utanför grinden och vill ha godsaker. Då kan Bruna bröla så att det alldeles gurglar i halsen på henne. Och så är det Borta, som i god tid innan höbalen eller betet är på upphällningen brukar säga till oss med ett lågmält, men mycket bestämt, kort litet — mu. I början begrep vi inte alls, men efter ett tag förstod vi. ”Borta har sagt till”, brukar vi nu säga och då vet vi att det alldeles strax är dags att köra ut en ny höbal eller flytta dem till ett nytt bete.
No comments:
Post a Comment