Monday, 25 October 2021

Är det slöseri att ha djur?

I två tidigare artiklar har jag diskuterat djurens del av omsättningen av kol i det svenska jordbruket och livsmedelssystemet och vad de äter. I denna avslutande artikel diskuterar jag vad vi får från dem och vilka fördelar och nackdelar som lantbrukets djurhållning innebär. Precis som de tidigare artiklarna bygger den här på rapporten Koll på kolet, KSLAT nr2-2021. Jag kompletterar dock rapportens fakta med mer analytiska resonemang.

Tabellen ger en översikt över de flöden av kol som går in och ut från djurhållningen. Observera att detta är all djurhållning, dvs den inkluderar hästar, hundar och katter samt odlad fisk och foder till ren (däremot inte det som renarna betar själva). Om vi fokuserar på det foder som används för lantbrukets djur, dvs vi bryr oss inte om strömedel vilka huvudsakligen är halm från spannmålsodlingen och vi tar bort ren, häst och andra sällskapsdjur så använder de ungefär 3 miljoner ton C i foder och av det blir 15 % ”produkt (se nedan)”, 44 % gödsel, 3 % metan och 38 % koldioxid i utandningen.

Litet förenklat skulle man då kunna säga att djurens effektivitet är 15 % - ett hemskt slöseri skulle man rent av kunna hävda. Utan tvekan innebär mellansteget med djur att vi förlorar kol (energi) jämfört med om vi bara åt växter. Men man får nyansera bilden en hel del.

De olika djurslagen har olika utbyten av produkt. Produktion av mjölk, ägg, kyckling, fisk och gris har alla ett utbyte över 20 %, medan nötkötts- och fåruppfödning ligger på 5 % eller mindre.


Andelen av kolet som återfinns i produkt är högst för gris, nästan 30 procent. Detta är något förvånande eftersom det anses att kyckling är en mer effektiv foderomvandlare än gris. Men då räknar man normalt sett med det trubbiga måttet kg foder per kg levandevikt. Men vare sig levandevikt eller foder är lika avseende kolinnehåll. På grund av det högre fettinnehållet i grisens kropp är C-innehållet per kg levandevikt mycket högre än för kyckling.

Samtidigt som kyckling och gris är mer effektiva foderomvandlare än de idisslande djuren äter de foder av högre kvalitet. Kyckling och gris äter runt 70 % spannmål och liknande produkter som teoretiskt kan användas som människomat, medan nötkreaturens foder endast till 18 % utgörs av sådant. Men även inom nötkreaturen är det stor skillnad mellan olika typer av uppfödning. Mjölkkor får ungefär 30 % spannmål och liknande, de inomhusuppfödda tjurarna ungefär hälften, medan dikor, kvigor och stutar för köttproduktion får nästan ingen spannmål eller annat foder som människor skulle kunna äta.

Resonemanget ovan får i sin tur nyanseras litet mer. Det är en stor del av spannmålen som används som foder som inte skulle kunna vara människomat. För det första används kvaliteter som inte duger till människomat som foder, för det andra äter djuren hela kornet, medan det som människor äter bara är delar av kornet. Av havrekornet är det bara tre fjärdedelar som blir gryn och om man gör havredryck är det vara hälften som används. Av vete går ungefär 20 % bort i kvarnarna osv. Den totala mängden spannmål som alla lantbruksdjuren använder motsvara cirka 900 000 ton C. Om hälften av detta är något som människor skulle kunna äta2 motsvarar kolinnehållet i djurprodukterna (460 000 ton) ungefär det som finns i den spannmål som människor skulle kunna äta.

Nu äter vi inte allt det som kommer från djuren, en del är självdöda djur, en del är maginnehåll, relativt stora delar är slaktavfall som vi åt tidigare men numera är för rika eller för ”fina” för att äta, talg, blod, lungor, juver, mule, våm med mera. Detta exporteras, blir hund och kattmat eller bearbetas industriellt till en rad olika produkter eller biogas eller HVO-råvara. Annat äter vi inte men använder för andra syften som ben och horn som ofta blir gödsel, hudar och skinn samt ull. Enligt mina beräkningar är det som vi äter ungefär 80 % av bruttoinnehållet av djurprodukterna. Av mjölk och ägg blir det högst andel mat. De animaliska livsmedlen är också betydligt mer näringstäta än de foder som djuren äter.  

Utöver spannmål och gräs äter djuren också olika typer av biprodukter från livsmedelsindustrin, dryckesindustrierna och bioenergiindustrin. För soja är biprodukten sojamjöl numera viktigare än produkten sojaoljan. Det är i själva verket en förutsättning för sojaodlingarnas ekonomi att både oljan och sojamjölet kan säljas på marknaden (det är nästan inga hela sojabönor som används som djurfoder). Det är därför inte självklart hur man skall resonera runt sojamjölet. Men i vilket fall som helst är inte sojamjölets betydelse för den svenska djurhållningen så stor som många verkar tro, det motsvarar mindre än 3 % av fodret (det är den höga proteinhalten och gynnsamma proteinsammansättningen som är huvudorsaken till att soja importeras).

Mot detta kan man ställa att de åkerarealer som man odlar vall (för hö eller ensilage) på skulle kunna användas för odling av människomat. Marken som idag används för att odla vall skulle kunna användas för odling av annat som vi kan äta, bioenergi eller planteras med skog. Man får samtidigt ta hänsyn till att nästan 10 % av allt foder kommer från naturbetesmarker vilka inte alls lämpar sig för odling (bortsett från att man inte får plöja dem även om man så ville).

När man vrider och vänder på frågan ser man att det finns väldigt många perspektiv. Bilden kompliceras ytterligare om vi ser till hur djurhållningen fungerar i jordbrukssystemet1. På minussidan finns bland annat betydande läckage av växtnäring från djurgårdar och den relativt stora markanvändningen. På pluskontot får man främst föra de stora mängderna gödsel till åkermarken och effekterna på jordbruksmarken och de andra grödorna av odlingen av foderväxterna. Odlingen av vall är mycket positiv för regleringen av ogräs och skadegörare i jordbruket. Den bidrar också till att upprätthålla eller förbättra jordarnas bördighet och mullhalt (kolinnehållet). Detta förstärks ytterligare av den återcirkulation av gödsel som är en del av djurhållningen.

Andelen gödsel är av förklarliga skäl högst för idisslarna -- samma förhållande som gör att de är ineffektiva som livsmedelsproducenter gör att de är generösa gentemot andra organismer. Man skall inte se ineffektiviteten i livsmedelsproduktionen som en förlust. Allt det som vi inte tar ut för våra behov ger näring till ett rikt mikroliv på åkrarna och dess omgivningar. Det gäller både de ogräs som minskar skörden i våra odlingar och all gödsel som förs tillbaks till åkrarna. Naturbetesmarkerna som är vår kanske allra rikaste biotop är också den markanvändning från vilken vi människor tar ut minst produkter. Vi för bara bort några procent av nettoprimärproduktionen från dessa marker.

Tabellen nedan visar med all tydlighet hur mycket mer kol som tillförs jorden genom odling av vall och återförsel av en motsvarande mängd stallgödsel jämfört med odling av höstvete, det viktigaste spannmålet i Sverige. Skillnaden skulle vara ännu mycket större om man jämförde vall med havre, korn eller vårvete vilka har ungefär 75 % av höstvetets nettoprimärproduktion. Kol i form av gödsel och rötter från gräs utgör ett mer stabilt tillskott till mullhalten (kolförrådet) än skörderester och rötter från spannmål. Nettotillskottet till jordens mullhalt är därför ännu mer till vallens fördel än vad värdena i tabellen visar.  


När man tänker på jordbrukssystemet är det värt att komma ihåg att det är och förblir växternas fotosyntes som är grunden för (nästan) allt annat liv. Alla djur, insekter och svampar och de allra flesta mikroorganismer äter växter och alla växter kommer att ätas förr eller senare. All mark där klimatet är någorlunda drägligt kommer att fyllas av växter och alla dessa växter kommer att ätas/brytas ned, det gäller också träden även om cykeln är längre. De djur som äter växterna kommer också dö och brytas ned. Att diskutera dessa processer i termer av effektivitet är besynnerligt. Detta gäller i synnerhet när man diskuterar djur som betar på ogödslade marker. Det hela ställer sig litet annorlunda när vi börjar odla mark med stora insatser av jordbearbetning, bevattning och gödsling eftersom de negativa effekterna av dessa insatser är betydande.

Att djuren globalt äter rätt mycket som människor rent teoretiskt kan äta är i stort ett resultat av de stora överskott av spannmål och soja som växtodlingssystemet producerar. Det har gynnat de djur och uppfödningsformer som bygger på användning av billig spannmål och soja och missgynnat betande djur, vilket är orsaken till att betesmarkernas omfattningminskar i alla länder där man industrialiserar djurhållningen. En analys av vad djuren äter globalt finns här.

Lika litet som man kan avfärda all djurhållning som resursslöseri kan man hävda att all djurhållning är positiv. På samma sätt som med växtodling beror det på hur man bedriver den. Forna tiders djurhållning var mycket resurseffektiv, kor åt gräs och betade, grisar och höns fick matrester, åt rester från livsmedelsindustrier, slaktavfall, fiskrens och allt möjligt annat. Den moderna industriella djurhållningen präglas av samma logik som det mesta andra i vårt samhälle. Cirkulära system har ersatts av linjära system, marknadsmekanismer används för att styra de olika delarna, specialisering, standardisering och stordrift get billigast möjliga produktion, allt drivet av en hög resursförbrukning.

I Sverige har djuren varit centrala i jordbrukssystemet. I vissa agroekologiska system har de varit helt dominerande, exempelvis i renskötsel och i nomadiserad boskapsskötsel. I andra agroekologiska system har djuren spelat en mycket mindre roll, exempelvis i Asiens risodlingskulturer. Men under tusentals år har miljarder människor aldrig utvecklat något enda livsmedelssystem utan djurprodukter. Den som hävdar att ett jordbrukssystem helt utan djur är mer resursbesparande eller bättre för miljön har gått vilse i livscykelanalysernas värld, en värld som inte tar hänsyn till att jordbruket och livsmedelssystemen är komplexa system där man inte kan dra långtgående slutsatser av att studera en liten del. Det är som att försöka förstå en cykel genom att analysera kedjan eller tramporna.

Däremot kan man givetvis diskutera hur många djur som är bra och hur de skall skötas. Under svenska förhållanden bör grundläggande principer vara:

-      Idisslande djur som kor, får och getter betar i så stor utsträckning som möjligt. De äter så gott som uteslutande gräs.

-      Grisar och i mindre utsträckning höns äter huvudsakligen matavfall, restprodukter och sekunda kvaliteter.

-      Användningen av konstgödsel minskas kraftigt

-      Djurhållning och växtodling integreras i så stor utsträckning som möjligt.

Jag utvecklar detta mer i denna artikel.

Vad det betyder för konsumtionen? Egentligen tycker jag att det är en rätt oviktig fråga men mina beräkningar tyder på att vi skulle kunna upprätthålla den nuvarande konsumtionen av nötkött och mjölk på en foderstat av i huvudsak gräs. Konsumtionen av fläsk och ägg skulle behöva minska en hel del och konsumtionen av kyckling skulle vara väldigt liten (sannolikt skulle betande gäss, kaniner och ankor öka). Samtidigt borde vi kunna utnyttja djuren bättre och äta mer inälvor, talg, blod och andra biprodukter. Det är alldeles för näringsrika livsmedel att göra biobränslen av. Vi borde också kunna äta mer häst och djur som avlivas på gårdarna, reglerna för nödslakt gör att de flesta djur som måste nödslaktas inte används som livsmedel.  

De som verkligen inte vill att det skall finnas några djur i jordbruket och inga animaliska livsmedel för fram argument att vallen kan lika gärna användas till biogas, att människor (snart) kan äta rapskakor att dålig spannmål kan bli öl eller möjligen ätas av insekter som vi sedan skall äta, att matavfall av olika slag kan återcirkuleras eller bli biogas. Och visst kan man hitta på andra användningsområden och det är möjligt, men inte bevisat, att dessa system kommer att fungera i praktiken och vara lönsamma. MEN det finns inget som tyder på att detta skulle vara en fördel för miljön. På samma sätt förhåller det sig med kosten. Visst det är möjligt att leva på en helt vegansk kost om man äter några tillskott. Men det är krångligare och dyrare utan att ge några som helst fördelar för hälsan.

 

 

1. Jag resonerar här om resurser och miljöeffekter och inte om de etiska perspektiven på att hålla djur eller djurvälfärdsfrågor. De är självfallet också viktiga. Om man anser att det är principiellt felaktigt att föda upp djur för slakt spelar det mindre roll om det är effektivt eller ineffektivt eller hur stor påverkan det har på klimatet. Jag går heller inte in på värdet av animalier i kosten. Deras främsta roll där är ju inte att förse oss med energi (kol) utan med proteiner, fett och flera andra viktiga näringsämnen. På minussidan finns små befarade men obevisade ökade risker för vissa sjukdomar vid konsumtion av viss typ av animalier.

2. Det finns ingen exakt beräkning av detta och det beror en hel del på antaganden av olika slag. Om det inte fanns djur som kunde äta de sämre kvaliteterna skulle kvarnarna antagligen bli tvingade att sänka kvalitetskraven till exempel.

 

Varför kol?

Att kol (kemisk formel C) har valts som enhet har delvis att göra med att diskussioner om möjligheten att binda kol i åkermark eller att ersätta fossila bränslen med biobränslen av olika slag (energigrödor, biogas från gödsel osv). I det perspektivet så kan man räkna om kol till koldioxid genom att multiplicera med 3,67. Kol är också en lämplig enhet för att beräkna materialflödet och ett alternativ till att diskutera kg biomassa. Eftersom kol också är det främsta ”bränslet” i maten så finns det en nära (men inte exakt) relation till kolinnehållet och energiinnehållet där 1 kg kol motsvarar ungefär 10 000 kcal. Vi människor kan inte smälta gräs och halm, men med kol som enhet är det ändå möjligt att jämföra dem med saker vi kan äta. 

 

1 comment :

Kristoffer Kavallin said...

Tack för ännu ett fantastiskt blogginlägg!
Det är verkligen synd att så mycket av vårt lantbruk drivs i linjära system istället för att anpassa sig till helhetsperspektiv.