Varför växer naturbetesmarkerna igen?

Häromsistens deltog jag i ett samtal där en deltagare hävdade att det så kallade ”betestvånget”, dvs mjölkkors rätt att under en begränsad tid på året komma ut och röra sig i det fria under några timmar,  var en bidragande orsak till att naturbetesmarkerna växer igen. Hens argument var att det innebär en ökad kostnad för svenska producenter vilka då tappar i konkurrenskraft. Och när svensk mjölkproduktion tappar i konkurrenskraft blir det färre kor. Och även om mjölkkorna inte skulle beta så betar kvigor, sinkor (de som inte mjölkas i väntan på att de skall kalva) och stutar (kastrerade tjurar). Men de skulle också minska i antal om svensk produktion tappar ytterligare marknadsandelar. Idag är Sverige bara självförsörjande till 75 % på mjölk och till 60 % på nötkött, så det låter ju rimligt. 

Kon Borta, med blommor i munnen, arbetar med att restaurera ett strandbete vid Strandsjön i Uppland

Men resonemanget håller inte alls om man studerar den faktiska utvecklingen. Ängs- och naturbetesmarken i Sverige minskade kraftigt under 1900-talets första hälft. Statistiken är litet skakig och definitionerna av ägoslag har ändrats över åren, men det mesta talar för att vi hade långt över 1 miljon hektar betesmark i början av 1900-talet. Arealen sjönk i ganska jämn takt fram till 1970-talet för att därefter stabiliseras mellan 400 000 hektar och 500 000 hektar.

Fram till och med 1990 var svenskt jordbruk reglerat och skyddat från internationell konkurrens, och det gäller särskilt mjölkproduktionen. Sverige var självförsörjande på mjölk, och hade tidvis en rätt stor export av smör och var också självförsörjande på nötkött, som i stort var en biprodukt från den mycket stora mjölkproduktionen, eftersom en mjölkko föder nästan en kalv om året i genomsnitt. Orsaken till den kraftiga minskningen av naturbetesmarker fram till 1970-talet måste därför sökas på annat håll. Orsakerna är framför allt den ökade produktionen i växtodlingen och förändringar i struktur och driftsformer inom nötkreatursaveln.

Skördarna på de svenska åkrarna ökade kontinuerligt på grund av en kombination av snabbt ökad åkerareal (som hastigt minskade efter 1950), växtförädling, konstgödsel, kemisk bekämpning, förbättrade växtföljder med intensiv vallodling istället för nyttjande av permanenta slåtterängar. Ökad tillgång på odlat foder och låga priser på spannmål gjorde det attraktivt att utfodra kor med odlat foder snarare än att låta dem gå och beta. Därför minskade betesmarkernas omfattning trots att antalet kor ökade ända fram till slutet på 1940-talet. 

Fram till 1930-talet ökade antalet jordbruk i Sverige och de uppgick till runt 430 000. Av dessa hade 400 000 kor, dvs nästan alla gårdar hade en ko och korna fanns utspridda i hela landet. Vid 1947 års jordbrukspolitiska kursändring startade en omfattande strukturrationalisering och antalet gårdar minskade snabbt. 1990 var det bara 50 000 gårdar kvar med kor. För de allt större gårdarna som skulle drivas modernt och rationellt blev det mest besvär att ha kor på bete. Och eftersom det blev färre gårdar blev by efter by utan kor.

Efter 1990 har strukturomvandlingen fortsatt i ungefär samma takt och nu är det bara 15 000 gårdar som har nötkreatur. Inom mjölkproduktionen har omvandlingen varit ännu mycket kraftigare. Nu är det bara 3 500 gårdar kvar som har mjölkkor. Och antalet mjölkkor är en sjättedel av antalet 1939. I takt med att gårdarna blev större och korna mjölkade allt mer blev det mindre intressant att släppa korna på bete.

I djurskyddslagen från 1988, populärt kallad Lex Lindgren efter Astrid Lindgren, fastslogs dock att kor skulle ha rätt att beta. Undantag finns dock för tjurar som kan stå inne hela livet. Hur stor andel av tjurkalvarna som står inne finns det ingen tillförlitlig statistik på, men det är sannolikt större delen av de 165 000 tjurar som slaktas varje år, vilka i sin tur utgör 43 % av allt svenskt nötkött. Tjurar som kastreras, stutar, får beta och betar ofta naturbetesmarker.

I takt med att mjölkkorna mjölkade allt mer minskade antalet mjölkkor och därmed antalet kalvar. Samtidigt växte Sveriges befolkning vilket gjorde att tillgången på nötkött blev dålig. Konsumtionen av nötkött minskade därför från 21,5 kg per person år 1939 till 17,3 kg 1990. Denna situation öppnade upp för så kallad dikoproduktion (ibland respektlöst kallade köttkor eller biffkor). Detta var tidigare mycket ovanligt i Sverige, så ovanligt att det är först 1974 de särredovisas i statistiken.  Antalet får hade samtidigt minskat från fler än 1,5 miljoner på 1800-talet till hundra tusen på 1950-talet.

Antalet får och dikor har nu ökat mycket från bottennivåerna och antalet dikor var 214 000 år 2018 (antalet minskade litet under 2019 som en effekt av torkan 2108) medan antalet får var som högst med 600 000 på mitten av 2010-talet. Diko och fåruppfödningen är i stor utsträckning inriktad på betesdrift.

Minskningen av naturbetesmarkerna har således två huvudorsaker. För det första, den ökade odlingen av högt avkastande foder (både vall och spannmål) på åkermark under första halvan av 1900-talet. För det andra den omfattande intensifieringen och strukturomvandlingen i den svenska mjölkproduktionen. Det finns inget direkt samband mellan storleken på mjölk eller nötköttkonsumtionen och hävdande av naturbetesmarkerna, även om givetvis en viss konsumtion är nödvändig för att upprätthålla betesmarkerna.

Under 1970-talet uppmärksammades igenväxningen av naturbetesmarker som ett problem och olika former av lokala, regionala och nationella projekt startade för att upprätthålla naturbetesmarkerna. Idag omfattas mycket stora delar av naturbetesmarkerna av olika typer av stödprogram.  Och huvuddelen av dem betas av dikor och deras avkomma samt får och i viss utsträckning hästar (de flesta hästar får dock inte bete på naturbetesmarker utan går för det mesta i rasthagar).

Med den här bakgrunden är det mycket svårt att se att hävdandet av de svenska naturbetesmarkerna är beroende av den svenska mjölkproduktionens internationella konkurrenskraft. Mjölkproduktionen skulle – återigen - kunna använda naturbetesmarker men det förutsätter en annan modell för produktionen, en modell som är raka motsatsen till den som näringen företräder och som staten stöder.

Utöver betande av utpräglade naturbetesmarker kan ökad betesdrift också leda till att små åkrar, skogsbryn, åkerholmar och andra marker som har övergivits, särskilt i skogsbygderna kan hävdas. På sikt kommer de att skapa stora naturvärden.