Sedan får vi ersättning för ekologisk produktion, men bara för den mark där vi odlar avsalugrödor, inte för ekologisk odling av vall. Vi får dock ett stöd för ekologisk djurhållning som grundar sig på att
"För att få utbetalt för 1 djurenhet måste du ha 1 hektar åkermark eller 2 hektar betesmark. Åkermarken måste odlas med vall som är ekologisk, alternativt med grödor som ger rätt till ersättning för växtodling inom ekologisk produktion." Svårt att hänga med? Det var bara en litet smakprov, det är ingen tillfällighet att de flesta bönder anlitar experter för att söka stöden.
Under 2015 och 2016 "fick vi" stöd för "omläggning till ekologisk produktion". Men eftersom den bara utgick för avsalugrödorna och grönsakerna var på för liten areal fick vi inte ett nickel. Beslut om detta kom först för några månader sedan. För 2017 fick vi en delutbetalning på 2804 kronor i oktober 2017. Någon slutbetalning för 2017 har vi inte fått, inte heller några utbetalningar för 2018.
För den som tror att staten vräker ut stöd på ekologiska bönder: Det totala stödet vi räknar med att få för ekologisk produktion är i år något större
än kostnaderna för certifieringen av den ekologiska produktionen. Det är i teorin - i praktiken har vi alltså hittills på fem år fått 2804 kronor i ersättning medan vi har betalat ungefär 25 000 för certifieringen.
Däremot skall vi få ett generellt vallstöd som utgår till alla bönder, konventionella som ekologiska. För år 2106 fick vi 75 % av stödet i december 2016. Slutbetalningen dröjde dock till april 2019, utan att det har angivits några särskilda skäl för det. Vallodlingsstödet för 2017 lyste helt med sin frånvaro fram till den 17 juni då det dimper ned ett beslut om delbetalning på 2325 kronor, grundat på ett beslut av Länsstyrelsen i Uppsala 13 juni 2019. En vecka senare kommer ett nytt beslut om slutbetalning på 775 kronor av vallstödet för 2017, grundat på Länsstyrelsens beslut 19 juni. För båda besluten gäller att Jordbruksverket skall "kontrollera beslutet" innan de betalar ut stödet. Vad de gör då är en gåta, men pengarna har i alla fall betalats ut.
För den som inte är insatt är det givetvis helt obegripligt varför beslutet om något så enkelt som en fast ersättning per hektar vall skall behöva ta 2,5 år att handlägga och lika obegripligt vad som tilldragit sig de sex dagarna som gått mellan beslutet om delutbetalning och beslutet om slututbetalning. Jordbruksverket och länsstyrelserna levererar olika förklaringar och skyller på EU eller olika lagar. Men det håller inte, det är deras skyldighet att handlägga ärenden effektivt och skyndsamt.
En olycksbroder eller olyckssyster anmälde Länsstyrelsen i Skåne till Justitieombudsmannen för liknande erfarenheter. JO konstaterar att det bara i Skåne fanns 8000 fall där Länsstyrelsen inte fattat beslut, trots att ärendena är färdiga för avgörande.
– Att länsstyrelsen under flera års tid låtit bli att fatta beslut
vittnar om en förvånansvärt nonchalant inställning till grundläggande
förvaltningsrättsliga regler, säger JO vidare.
Det är helt obegripligt att denna inkompetenta hantering på
länsstyrelser/Jordbruksverk kan ha pågått i fyra år, och
fortsätter. För snart ett år sedan angav Jordbruksverket att de eftersläpande utbetalningarna skulle vara gjorda innan slutet på 2018.
Det är lika obegripligt att inte staten går in och ersätter bönderna för ränta på pengarna.
För oss som har andra inkomster är det mest ett irritationsmoment, men för andra bönder kan det vara en orsak till att de får kasta in handduken.
Minst lika illa är den känsla av övergrepp och maktlöshet som man känner när myndigheter behandlar en på det sättet. Och det djupt orättvisa i att bönderna själva får betala förseningsavgifter och får avdrag och sanktioner om de lämnar sina uppgifter för sent eller av någon anledning inte kan fullgöra sina åtaganden. Vi fick till exempel inte bara avdrag utan också en sanktion för gårdsstödet 2017 eftersom vi inte kunde slå eller låta beta en vall som översvämmades, dvs orsaker utom vår egen kontroll.
1 comment:
Kanske det bästa vore att ta bort alla stöd, och låta bönderna ta ut ett pris högt nog för att affären ska gå runt.
Sen finge man förstås införa ett skydd mot låglönekonkurrens utifrån. Men, det är klart, det tillåter inte EU. Och inte heller WTO.
Så man får försöka gå andra vägar. Kan detta vara något: https://mpra.ub.uni-muenchen.de/48150/1/MPRA_paper_48150.pdf? Vad tror du?
Post a Comment