– Vi bedömer att det bara är 25 procent av lantbruksföretagen som når en
långsiktig lönsamhet under 2013, säger Jimmy Larsson, på LRF Konsult.
I rapporten
”Lantbrukets lönsamhet” redovisas att alla grenar inom lantbruket har
lönsamhetsproblem och för växtodlingsföretagen bedöms säsongen som den sämsta
på tre år.
|
I alla animalieföretag påverkar foderpriset lönsamheten negativt och för växtodlingsföretagen
försämras lönsamheten beroende på lägre spannmålspris. Även nötköttsföretagens
lönsamhet sjunker något då höjda foderkostnader ätit upp
avräkningsprishöjningar. Lönsamheten i grisköttsföretagen har en fortsatt
förbättring om än svag.
– Med den kostnadsmassa som finns i svenska jordbruket behöver
produktpriserna höjas med 15-25 procent från 2013 års nivå för att medelgården
ska ha stabil lönsamhet, säger Stefan Nypelius, affärsrådgivare, LRF Konsult.
Inte förvånande så blir Sverige allt mindre självförsörjande på livsmedel.
För flera stora jordbruksprodukter har självförsörjningsgraden minskat med 40
procentenheter sedan 1994 och det är bara när det gäller spannmål och ägg som
produktionen någorlunda motsvarar konsumtionen, skriver ATL.
Regeringens enda initiativ för att stödja lantbruket är att tillsätta en
utredning om ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk
jordbruks- och trädgårdsproduktion”. Både regeringen och Lantbrukarnas
Riksförbund har haft denna konkurrenskraft som ledord i trettio år nu, trettio
med kräftgång för det svenska lantbruket. Det är hög tid att man erkänner
att politiken har havererat.
I Schweiz har man 95% självförsörjningsgrad på
animalieprodukter. Man har mycket höga importtullar, för kött 125% och för
mjölk 100%. Nu har man reviderat jordbrukspolitiken och lägger ytterligare
tyngd på kvalitet, att minska den negativa miljöpåverkan och att minska
utslagningen av jordbruk. Medan i Sverige hejar staten och lantbrukets
organisationen på en fortsatt utslagning – för alla vet att en av de främsta
sätten att öka konkurrenskraften är att slå ihop gårdarna. Schweizarna har
också tydliga mål för minskade utsläpp och bevarande av betesmarker. Sist men
inte minst, en viktig del av det schweiziska jordbruksstödet är att säkra
mattillgången. Man satsar hela 30 miljarder kronor på det på fyra år*. Läs
mer på tyska, eller på
engelska.
I Sverige har vi inget som helst sådant mål eftersom vi
anser att ”Mat kan vi ju alltid köpa”. Inte
ens för kris- och krigstid ser staten matproduktionen som en viktig försäkring,
utan det hela handlar bara om distribution.
*Det finns en hel del mindre positiva saker att säga om
det schweiziska jordbruksstödet, man har t.ex. kvar ett saltmonopol från
medeltiden i någon kanton, men det finns ändå skäl att titta närmare på hur de
försöker stödja matproduktionen i landet.
1 comment:
Som jag förstår det är det svårt att köra marknadsracet när övriga länder subventionerar sitt jordbruk.
Konkurrens på lika villkor är det definitivt inte.
Att vissa varor är bättre lämpade att producera i andra länder är självklart.
Däremot de som är ungefär likvärdiga borde inte påverka så mycket.
En sak som jag har funderat på angående subventioner är att det som inte subventioneras relativt sett blir dyrare.
Om äpplen subventioneras blir päron i jämförelse dyrare.
Samma sak om havsfisket får stöd samtidigt som insjöfisket inte får det.
Men det blir lite svårare att se sambandet mellan att odla frukt och bär utan stöd samtidigt som spannmål får stöd.
Det kanske är en orsak till att vi exporterar mindre lingon nu jämfört mot vad vi gjorde för 120 år sedan?
Post a Comment