Inte lätt med fett

Kan vi klara vår fettförsörjning på ett ansvarsfullt sätt?

De vegetabiliska fetterna har blivit en av de viktigaste produkterna i den globaliserade livsmedelsindustrin och handeln, cirka 40 % av världsproduktionen passerar en gräns, vilket är en mycket högre andel än för andra viktiga livsmedelsråvaror. Världsmarknaden domineras helt av palmolja och sojaolja, med raps på tredjeplatsen.  Dessa oljor handlas mest i världen och många länder är helt beroende av import av dem för sitt fettbehov.

Palmolja och sojaolja odlas i områden där avskogning är ett stort problem, och där det finns starka skäl att säga att de bidrar till eller driver denna avskogning. Det är ett betydligt större problem med palmoljan, där en mycket stor del av världsproduktionen kommer från områden som var skog för bara tjugo år sedan. En betydligt mindre del av sojan kommer från nyligen avskogade områden. 

Den mark som palmodlingar har anlagts i Malaysia och Indonesien på har i relativt stor utsträckning varit skog eller våtmarker. Minskningen av skogen innebär en kraftig förlust av biologisk mångfald och hotar symboliska arter som sumatratigern och orangutangen.  Den omfattande nedhuggning och bränning av regnskog i Indonesien lägger stora delar av Sydostasien under ett moln av rök varje år, vilket lett till omfattande protester från grannländerna. 

Stora delar av odlingarna anläggs på torvjordar (vilka består endast av organiskt material) och när de röjs och dikas för odling frigörs väldiga mängder koldioxid från nedbrytningen av det organiska materialet, Upp till 6 000 ton koldioxid per hektar kan frigöras från torvjordar att jämföra med ”bara” 600 ton per hektar för avskogning av mineraljordar. Indonesien har för närvarande de tredje största utsläppen av växthusgaser i världen och fyra femtedelar av utsläppen kommer från avskogning, brännande av skog och torvmarker samt annan förändrad markanvändning. 

Problemet är inte oljepalmen i sig. Det går åt mycket mindre mark för palmolja än för att få fram samma mängd olja från oliver, raps, solros eller soja, skörden av palmolja är nästan tio gånger högre än sojaolja och fem gånger högre än rapsolja, vilket gör att om man mäter miljöeffekten per liter olja kan resultatet för palmolja vara mycket bättre än om man uttrycker det per hektar. Eftersom det är en flerårig gröda behöver man inte heller plöja jorden, vilket minskar erosionen avsevärt. Användningen av bekämpningsmedel och konstgödsel är måttlig och definitivt lägre än i andra oljeväxter.

Den ökande användningen av palmolja har flera orsaker bl.a. ökad total efterfrågan av fett pga av en kombination av ökad befolkning och ökade inkomster, minskad användningen av animaliskt fett och ökad industriell bearbetning av livsmedel där palmolja ”passar perfekt”. Sist men inte minst, palmolja är helt enkelt den billigaste oljan (se graf). 

Samvetsömma konsumenter i Sverige kan använda oliv, raps, kokos eller solrosolja för att slippa känna sig delaktiga i soja eller palmoljeproduktionen, men under rådande ekonomiska system spelar det ingen som helst roll eftersom de mängder rapsolja som vi kommer att köpa på världsmarknaden kommer att kompenseras av palmolja som säljs till någon annan.  WWF Tyskland publicerade nyligen en rapport som visade att om palmoljan skulle ersättas med kokosolja och rapsolja skulle detta kraftigt öka växthusgasutsläppen av den tyska oljekonsumtionen. Utsläppen skulle öka motsvarande en tredjedel av Tysklands total växthusgasutsläpp, främst för att odlingarna skulle kräva mycket mer mark, både i Europa och i tropikerna.

En RSPO certifierad oljepalmsplantage i Riau, Indonesien 2016

Det finns certifierad produktion av palmolja (RSPO), vilket inte bidrar till skövling av naturskogar eller nyodling av torvmarker, och det finns en mycket liten certifierad ekologisk produktion. Om systemen fungerar som de skall bör de inte bidra till avskogning. Kritiker påtalar att så länge kineser och indier struntar i certifieringarna blir nettoeffekten liten av sådana system. Den certifierade oljan skickas till européerna medan oljan som inte uppfyller kraven säljs till mindre kräsna köpare. Det finns redan ett globalt överskott av certifierad palmolja. Detta är en mycket komplex och komplicerad diskussion där det är svårt att bena ut orsak och verkan.

Kan vi försörja oss med matfett?

I Sverige får vi ungefär en tredjedel av vårt energibehov från fett. Historiskt sett var matfettet animaliskt (smör, talg och ister) och fettet i maten fick vi från fet fisk, mjölk och kött. Idag får vi fortfarande en relativt stor del av fettet i maten från mjölk och köttprodukter medan matfettet är vegetabiliska fetter i olika former. Sverige har en relativt stor egen produktion av matfett i form av smör och rapsolja. Det finns också en stor produktion av andra animaliska fetter (ister och talg), men de återfinns sällan i livsmedel. Vi exporterar dem eller använder dem till biodiesel. Vi importerar dock betydande mängder oljor, främst palmolja och rapsolja. En del av detta används för biodiesel eller andra tekniska ändamål.

Om vi vill ta ansvar för vår konsumtion är det en rimlig hållning inte bara att undvika palmolja utan att producera en så stor del av fetterna inom landet, eftersom Sverige trots allt har en betydande potential för jordbruksproduktion, och eventuell ökad odling här ställer till med mindre problem än ökad odling i Indonesien eller Brasilien.  

Om lokal produktion prioriteras kan en ökad rapsodling vara möjlig. På sikt skulle andra oljeväxter (oljedådra, hampa, havreolja osv) kunna utvecklas vidare.   

Om lokal och ekologisk produktion skall prioriteras torde en ökad användning av animaliskt fett vara det som skulle ligger närmast tillhands. Det skulle dock krocka med gällande hälsorekommendationer och skulle också kunna innebära problem med konsumentacceptans.

Det förefaller helt omöjligt, med dagens kunskaper, att försörja Sveriges befolkning med allt nödvändigt* fett i kosten (dvs inte bara ersätta smöret utan också allt fett vi får i oss via animalierna) med enbart vegetabilier odlade i Sverige. Det är inte realistiskt ens med konventionellt jordbruk att öka rapsodlingen så mycket och det är helt orealistiskt med ekologiskt jordbruk. Att kombinera en ökad användning av lokalt producerad matfett och en ökad användning av lokalt producerad biodiesel från jordbruket verkar också vara en ekvation som inte riktigt går ihop. 

Det är inte så lätt med fett

Det finns en hel del områden där det råder osäkerhet eller delade meningar om hälso- eller miljöeffekter. Ett livsmedel kan vara nyttigt för en sak och dåligt för en annan. Det miljösmarta alternativet är heller inte nödvändigtvis det hälsomässigt bästa. Om vi ökade användningen av animaliskt fett istället för att betrakta det som avfall skulle vi kunna minska importen av palmolja. Men det kolliderar med de offentliga kostråden — kan man lita på dem?  

Andra faktorer som påverkar valet av fett är teknisk funktion, pris och konsumenternas acceptans. Det skulle till exempel vara svårt för livsmedelsindustrin att öka användningen av ister med en ökande andel muslimer och vegatarianer och veganer i befolkningen. 

Jaq har skrivit en rapport åt projektet MatLust i Södertälje där jag resonerar om olika fetters påverkan på miljö och hälsa (dietist Anna Mellberg har skrivit huvuddelen av det som gäller hälsa, vilket inte direkt är mitt främsta kunskapsområde). Den 8 februari presenterar jag rapporten, samt intryck från en reportageresa på Indonesien, på Cjasa Warg i Stockholm. Fritt inträde, men anmälan krävs. Resonemangen ovan kommer i stora delar från den rapporten som du kan ladda ner här.

* Detta bygger på att Livsmedelsverkets rekommendationer om fettintag är rimliga, något jag inte vet tillräckligt om. Men man kan konstatera att det finns en rad fattiga länder (Burundi, Rwanda, Etiopien) där folks fettkonsumtion är långt under dessa rekommendationer, men så lever folk också betydligt kortare tid där.

Var skall fettet komma ifrån?

Vegetabiliska oljor är den snabbast växande delen av den globala kosten. Även om en del äter för mycket fett är det en bristvara på global skala och ökad konsumtion av fett är lika starkt kopplad till ökade inkomster som ökad konsumtion av kött. Därför är det sannolikt att konsumtionen av vegetabilisk olja kommer att fortsätta. 

Samtidigt tillför animalierna en 40 % av fettet i kosten. Denna andel har dock minskat, dels för att konsumtionen av vegetabilisk olja har ökat betydligt snabbare än köttkonsumtionen och dels för att de moderna uppfödningsformerna får fram ett betydligt magrare kött, både därför att konsumenterna har föredragit det och för att det helt enkelt är billigare för uppfödarna att få fram ett kilo muskler än ett kilo fett, vilket också är anledningen till att grisar och kycklingar slaktas vid så ung ålder.

Viktigaste vegetabiliska oljorna 2012/13

Oljeväxt	Andel av produktionen
Oljepalm	40%
Sojabönor	27%
Raps	15%
Solros	9%
Bomullsfrö	3%
Jordnöt	3%
Kokosnöt	2%
Oliver	2%

Källa: USDA FAS 2014, Major Vegetable Oils: World Supply and Distribution.

Så gott som alla vegetabiliska oljor ger en mycket proteinrik restprodukt efter att oljan pressats ur, vilken används som djurfoder. Palmolja ger en rätt liten andel restprodukt och olivoljans rest är mer eller mindre oanvändbar som foder, medan man får cirka två tredjedelar proteinfoder och en tredjedel olja från raps och en lägre andel olja från sojabönor som bara har 18 % fetthalt. 

Om vi tittar på den omfattande sojaodlingen så låter det ofta som att den drivs uteslutande av behovet av foder, men sojaolja är en viktig del av sojaproduktionen, och utgör 27 % av tillförseln av vegetabilisk olja. I själva verket var det oljan som var skälet till sojans expansion efter andra världskriget, men i takt med att odlingen växte fick sojaindustrin och djuruppfödare ett gemensamt intresse att utveckla sojamjölet som foder.

Sojaodlingsekonomi	Sojaolja	Sojamjöl
	18%	81%
Pris per ton $ genomsnitt 2006-2015	904	366
Värde för 1 ton soja (dollar per ton)	162,72	296,46
Procent av intäkter	35%	65%
Priser från Index Mundi

Även om oljan endast utgör 18 % av sojabönan har den ett avsevärt högre pris än sojamjölet; de senaste tio åren har sojaolja betalats med 2,5 högre pris än sojamjölet (se graf nedan). Det betyder att 35 % av intäkterna av sojaodlingen kommer från oljan som huvudsakligen används till human konsumtion (se tabellen ovan) — rätteligen borde också 35 % av miljöbelastningen, inklusive avskogningen hänföras till sojaoljan (men det kan vi diskutera en annan gång). 

Om alla åt en vegansk kost skulle ännu mycket mer vegetabilisk olja att behöva produceras för att kompensera det mycket stora bortfall av fett som animalierna tillför idag (jag pratar alltså globalt här). Det är då frågan om sojaodlingarna nästan kommer att upphöra (utom det som behövs för direkt human konsumtion) eller om de i själva verket skulle behöva utökas ytterligare för att få fram mer olja. Det mest sannolika är nog att palmoljeproduktionen skulle expandera ytterligare eftersom den inte har så mycket foderbiproduktion. Utan djurproduktion som kan betala bra för restprodukterna ökar kostnaderna för de andra oljorna mycket mer än för palmoljan, med undantag för olivolja. Olivolja har å andra sidan en mycket begränsad produktionspotential och är redan mycket dyr – nästan fem gånger så dyr som soja och palmolja. Palmolja är också mycket mer markeffektiv än de andra oljorna, eftersom skörden olja per hektar är helt överlägsen (10 gånger sojan, fem gånger rapsen). 

Samvetsömma konsumenter i Sverige kan självfallet använda oliv, raps och solrosolja för att slippa känna sig delaktiga i soja eller palmoljeproduktionen, men under rådande ekonomiska system spelar det ingen som helst roll eftersom de mängder rapsolja som vi kommer att köpa på världsmarknaden kommer kommer kompenseras av palmolja som säljs till någon annan. 

Det är bara om vi bestämmer oss för att odla vår olja själva som vi med viss rätt kan slippa känna ansvar för vad odlingen av soja och palmolja ställer till med. Men det är inte så lätt att utöka rapsodlingarna i Sverige. Däremot har vi en mycket lång tradition av att producera mjölkfett och ister från feta grisar för att täcka vårt fettbehov.

Utöver restprodukterna från de vegetabiliska oljorna blir det också värdefullt foder som restprodukt från framställningen av etanol, öl, bomull (det oljerika fröet) och sockerbetor (melass och betfiber). Detsamma gäller agnar, skal och kli från spannmålsodlingar, det mesta av det används som foder. Även tofun, sojamjölken och havremjölken har restprodukter som ges till grisar. 

Proteinet i alla dessa restprodukter (inklusive oljeväxternasd) motsvarar (globalt) en tredjedel av allt odlat protein och en stor del av detta protein kommer in i den mänskliga födan via animaliska livsmedel.  Därför är det mycket förenklat att titta på allt det som ges till djuren som ”förluster”. Det mesta skulle vara förluster även om vi inte födde upp djur. Den alternativa användningen skulle för det mesta vara energiproduktion eller gödsel, men att elda upp protein kan inte vara rimligt. Det finns en teoretisk möjlighet att några av dessa produkter i framtiden skulle kunna omvandlas direkt till mänsklig föda, men vi är inte där idag.