Låt inte livscykelanalyser bestämma hur du odlar eller vad du äter

Livscykelanalyser har sitt främsta berättigande för att analysera vilka möjligheter det finns att förbättra industriella processer, men har mycket begränsat värde för att jämföra olika produkter från komplexa system, som jordbrukssystemet eller skogsbruket. Därför bör man inte basera böndernas miljö- och klimatarbete eller kostråd på livscykelanalyser.

När jag gjorde beräkningar för foderanvändningen i svensk djurhållning åt WWF använde jag i stort de metoder som används i livscykelanalyser även om mitt uppdrag handlade om användning av vissa råvaror, i detta fall foder, och inte den totala påverkan som denna användning orsakade. Det är inget som säger att en livscykelanalys i sig måste handla om påverkan av vare sig det ena eller andra, utan metoden kan tillämpas på användning av resurser. Tidigare analyser handlade exempelvis ofta om energianvändning, medan klimatpåverkan har varit oerhört dominerande på senare år.

Hursomhelst, när jag sysslade med detta hade jag skäl att, återigen, titta litet mer noggrant på metoderna och de överväganden som måste göras när man använder dem, samt vissa typer av begränsningar i metoderna, och därmed i resultaten.

Om du inte är särskilt bekant med metoden kan det vara bra om du läser detta först eftersom jag inte förklarar alla grundläggande termer och metoder här.

Hur fördelar man resursanvändning eller utsläpp?

Allokering, eller fördelning, av det som skall mätas är en delikat sak och den rymmer väldigt många överväganden. Dels handlar det om hur man definierar den funktionella enheten och dels hur man ser på bi-produkter från processen. I fallet med foderanvändning är första steget att få fram värdena för hur mycket foder som äts. Men används allt foder till köttet och mjölken? Knappast. 15 % av allt foder i Sverige används till hästar som i princip inte äts, så där är det rätt klart att foderanvändningen skall föras på något annat, nöjen, rekreation, tävlingar, hazardspel (Harry boy)?

Men också för de andra djuren är frågan inte så självklar. Många håller nötkreatur och får för landskapsvård, och många får statliga bidrag för det. Skall inte en del av fodret fördelas på det, och i så fall efter vilka principer? För får tillkommer komplikationen med ull och päls. Vissa raser har mycket värdefull päls och köttet kan nästan ses som en biprodukt till pälsen. Under svenska förhållanden gäller detta inte ullen, men det kan göra det i andra länder.

Fördelningen av foderanvändning mellan mjölk och kött i mjölkproduktionen har sina särskilda utmaningar och det har ägnats mycket energi åt detta (se exempelvis Kyttä mfl). För att få fram mjölk så behövs det dels en ström av nya kor (kvigor) som förr eller senare (oftast förr) kommer att slaktas och säljas som kött. Det blir också en ström av kalvar eftersom korna skall få en kalv per år, ungefär, för att fortsätta mjölka. Ganska ofta använder man ekonomisk allokering för att fördela miljöpåverkan mellan mjölken, kött från de slaktade korna samt de sålda kalvarna, dvs man fördelar utifrån intäkterna från de olika produkterna. Men det får det märkvärdiga resultatet att miljöpåverkan fluktuerar i takt med marknadspriserna.

Ekonomisk allokering är ingen bra metod i de flesta fall

Om man exempelvis studerar de svenska priserna för nötkött och mjölk under perioden kan man se att de inte alls gått i takt. I juni 2016 var bondepriset för nötkött 3253 kr per 100 kg medan mjölkpriset var 2792 kr per ton. In december 2022 nötköttspriset var 3771 kr per 100 kg medan mjölkpriset var hela 6749 kr per ton. På grund av den kraftiga prishöjningen på mjölk skulle en livscykelanalys för kött från mjölkproduktionen 2022 visa mindre än halva miljöpåverkan (av valfri sort) eller foderanvändning än exakt samma produktion 2016.

Bönderna får betalt för slaktkroppen, men slakterierna omsätter i själva verket många olika delar av djuret. Historiskt sett har alla bi-produkterna varit en del av slakteriernas ersättning. Så om man räknar på det som bonden får betalt för blir resultaten annorlunda än om man räknar på det som slakterierna säljer. När man skickar djur på slakt och tar återtag för att sälja själv (vilket vi gör) inser man att hudarna exempelvis har avsevärt värde eftersom man plötsligt får betala slakteriet för att få dem skickade på beredning. I de flesta livscykelanalyser för kött allokeras dock ingen miljöpåverkan alls till huden, vilket betyder att den har noll i miljöpåverkan. Det är knappast rimligt?

Systemexpansion ger ofta konstiga resultat

Metoden att använda systemexpansion kan ge konstiga resultat. Den bygger på att man fördelar påverkan utifrån att en produkt kan ersätta en annan. Exempelvis kan då nötkött ersätta fårkött eller griskött och ull kan ersätta lin eller nylon. Resultaten blir då väldigt olika beroende på vad man valt och valet är i det närmaste godtyckligt. Om man väljer att nötkött ersätter fårkött blir miljöpåverkan från mjölk mycket lägre än om man väljer att nötkött ersätter fläsk. När man lät lammkött ersätta nötkött i en livscykelanalys för ull blev resultatet i vissa fall negativa utsläpp från ullen. Metoden verkar helt enkelt helt olämplig. Läs mer här om du är intresserad.

Biofysisk allokering

I mina beräkningar försökte jag undvika ekonomisk allokering och systemexpansion utan valde, så långt det var möjligt, en biofysisk allokering som exempelvis skiljer foderåtgången mellan mjölk och kött utifrån hur mycket foder som går åt för tillväxt, kalvens utveckling respektive mjölk. Det lägger mer på köttet än den fördelning som man oftast får med ekonomisk allokering. Däremot använde jag ekonomisk allokering till slaktbiprodukter trots mina invändningar ovan. Hade jag tillämpat biofysisk allokering också för dem hade foderåtgången minskat till i runda slängar (jag har inte räknat på det utan bara gjort ett snabbt överslag i skallen) hälften för nötkreatur och ännu mer för får.

Biofysisk allokering blir särskilt intressant om man skall fördela foder för bete av naturbetesmarker eftersom foderåtgången för att upprätthålla dessa helt enkelt är det foder som djuren får från den aktuella marken. På detta sätt jämställs också bete av får, get, häst och kor och det frikopplas från köttproduktion. Om man vinterfodrar djur som hålls enbart för bete kommer även vinterfodret hänföras till hävdandet av betet, medan om man vinterfodrar djur som hävdar betesmarker på sommarhalvåret kan vinterfodret rimligen hänföras till köttproduktion. Jag resonerar i mer detalj om detta i WWF-rapporten.

Är allokering ens rimlig: Kan man verkligen skilja ut rapsolja och rapsmjöl?

Tänker man litet längre kan man dock fråga sig om det ens är meningsfullt att skilja mjölk och nötkött från mjölkproduktionen åt. De förutsätter varandra både vad gäller produktion och konsumtion. Om enskilda individer väljer mjölk men inte äter kött kan de givetvis intala sig att de vare sig bidrar till köttets miljöpåverkan eller till att det slaktas djur. Även om det stämmer på individnivå skulle ju effekten bli helt annorlunda om ingen åt detta nötkött. Mjölkens miljöpåverkan skulle då öka kraftigt eftersom köttet skulle sakna en marknad. Tjurkalvar skulle slås ihjäl vid födseln (något som redan är vanligt i bland annat Nya Zeeland). Liknande sammanhang finns överallt i livsmedelsystement.

Så gott som alla vegetabiliska oljor har proteinrikt djurfoder som bi-produkt. Utan djur som äter upp dessa oljekakor skulle oljornas miljöbelastning, enligt livscykelanalyserna, öka kraftigt och de skulle bli väldigt mycket dyrare. De oljor som har minst andel bi-produkt skulle öka i användning. Dessa är oliv- och palmolja. Olivolja är redan en väldigt dyr olja med mycket låg potential för ökad produktion så ökningen skulle ligga på palmolja. Soja är den näst viktigaste oljeväxten och har mest ”biprodukt” så mycket att den istället anses vara ”co-product” (vet inte om det finns en bra svensk term för det?) I själva verket bör man se oljorna och oljekakorna som ett system där det är meningslöst att dela upp miljöpåverkan mellan oljan och oljekakan eftersom de och de system de ingår i förutsätter varandra. Även djuren som äter oljekakan en del av systemet så att den som konsumerar vegetabilisk olja är också delaktig i djuruppfödningen oavsett om hen själv konsumerar några animaliska produkter eller inte. Liknande resonemang går att föra för en rad andra produkter.

Det finns också andra förhållanden på systemnivå som gör att man får ta resultaten av livscykelanalyser med en näve grovsalt. En nyligen publicerad analys av den svenska mjölkproduktionen (Karlsson mfl 2023) visar att de minskade utsläppen i svensk mjölkproduktion är en effekt av en mer intensiv uppfödning, dvs varje ko mjölkar mer). Detta betyder att det blivit mindre kött från produktionen (färre kor som mjölkar mer betyder färre kor som slaktas varje år och färre kalvar som föds upp till slakt). Detta är också kopplar till minskat utnyttjande av betesmark av mjölkkorna och deras avkomma. När köttproduktionen som bi-produktion till mjölken minskat så har renodlad nötköttsuppfödning baserad på dikor som går på bete fått mer plats både på gårdarna och på marknaden. Dessa djur har då tagit över betandet och samtidigt gjort att det sammanlagda utsläppen från mjölk och kött varit relativt konstanta. Enklare uttryckt, förändringar i mjölkproduktionen, både de positiva och de negativa, har vägts upp av en växande renodlade nötköttsproduktion.

Vad är referensvärdet?

En annan fråga för livscykelananalyser är den om referensvärden/baselines. Jordbrukssystemen är biologiska system och även helt naturliga ekosystem ”släpper ut” en hel del koldioxid, lustgas och metan. För koldioxid är detta inget problem.Av den koldioxid som jordbruksekosystemet släpper ut är det endast den koldioxid som kommer från användning av fossila bränslen* som räknas som ”utsläpp” och inte de många gånger större mängderna koldioxid som kommer från växternas, mikrolivets och djurens  respiration. Men för metan och lustgas räknas av någon outgrundlig anledning alla ”utsläpp” som antropogena och belastar produktionen. Eftersom alla naturliga ekosystem också har sådana utsläpp är detta inte rimligt.

För lustgas anses de antropogena utsläppen av kväve från jordbruket motsvara knappa 40 procent av alla lustgasutsläppen från land. Jordbruket upptar emellertid en nästan lika stor andel av landytan (jag hävdar i och för sig att denna siffra är överdriven eftersom den räknar med gräsmarker som egentligen inte används, men även om det vore 30 procent är resonemanget giltigt även om referensvärdet skulle bli lägre) och den mark som nu är åker och betesmark skulle ha avgivit avsevärda mängder lustgas även utan jordbruket. Som Stefan Hellstrand skriver i sin doktorsavhandling The value of land så skulle Östersjön vara helt död om inte landekosystemen läckte fosfor och kväve. Att räkna alla jordbrukets lustgasutsläpp för antropogena blir därför gravt missvisande. Det är tveksamt om metan borde räknas alls (se mer här och här). Alternativt så skulle man där jämföra utsläppen från jordbruksekosystemen med naturliga referensvärden och bara räkna mellanskillnaden som är utsläpp.

OM de fossila bränslena kommer att avvecklas (tyvärr ter det sig alltmer osannolikt att det kommer att ske genom en aktiv politik utan det kommer nog främst ske för att de fossila bränslena blir för dyra för att vara ekonomiskt utvinningsbara) kommer jordbrukets andel av utsläppen öka kraftigt eftersom det egentligen är den enda kvarvarande utsläppskällan och det kommer ställas ökade krav på minskningar som sannolikt är helt orealistiska. Med naturliga referensvärden skulle man ha mer rimliga värden att utgå ifrån och något att arbeta mot.  

Användning av olika typer av standarddata är ofta missvisande

Till skillnad från livscykelanalyser i industrin bygger analyser av jordbruket övervägande på schabloner av olika slag och inte på mätningar av den aktuella produktionen. Men för biologiska system är detta olämpligt, i synnerhet för lustgasutsläpp. Det blir särskilt missvisande när man med hjälp av livscykelanalyser jämför system med mycket olika kvävedynamik, som ekologiskt och konventionellt jordbruk eller kor som får kraftfoder på stall med kor som går på ogödslade betesmarker.

Låt inte livscykelanalyser styra produktion eller konsumtion

På grund av alla de orsaker som nämnts ovan (och ännu fler som inte nämnts, exempelvis här eller här) är tillämpningen av livscykelanalyser inom jordbruket mycket problematisk. Det är ännu mer problematiskt när resultaten används för tvärsäkra påståenden avsedda att vägleda konsumenter, lantbrukare eller politiker. Sådana påståenden görs av vissa forskare, av branschorganisationer och av media. I värsta fall leder de till ökad miljöpåverkan istället för minskad, som när mejeribranschen förespråkar en mer intensiv produktion för att minska växthusgasutsläppen. Förutom att det oftast leder till sämre miljöprestanda i stort så leder det sannolikt till ökade växthusgasutsläpp snarare än minskade, om man verkligen mätte skillnaderna i lustgasutsläpp och ännu mer om man antog ett rimligare sätt att räkna på metanutsläppen.

Det finns inga perfekta metoder för att analysera jordbruksproduktionens och livsmedelskonsumtionens miljöeffekter men det finns många andra sätt som är bättre än livscykelanalyserna, bland annat att bygga trovärdiga scenarion så länge de har utgångspunkt i produktionen. Scenarion som har sin utgångspunkt i konsumtionen som Eat Lancet kosten är däremot i princip meningslösa eftersom de inte tar hänsyn till de faktiska produktionsförhållandena och de samband som finns. Andra metoder beskrivs här.

 

* Däremot räknas inte utsläppen av fossila bränslen som används i jordbruket eller till framställning av konstgödsel till ”jordbruk” enligt FN:s klimatrapportering och därmed den svenska klimatrapporteringen. I denna är det egentligen bara utsläpp av lustgas och metan som räknas, dock inte lustgas och metan i framställningen av konstgödsel, dessa bokas på ”industri”.