Jordbruk för jorden

Adam betyder jord och Eva betyder liv. Det mesta tyder därför på att de som kritade ned Bibelns skapelseberättelse var jordbrukare. Att jordbruket bara är en kort parantes i mänsklighetens historia visste de inte, eller struntade i (vem tror att historierevisionismen uppfanns av Sovjetunionen?). Under större delen av historien var vi som bekant samlare, jägare och fiskare (i litet olika ordning beroende på omständigheterna). Många hävdar att jordbruket var ett misstag: genom ett framgångsrikt jordbruk har vi blivit för många och samtidigt förstör jordbruket själva grunden för dess existens, jorden.

Göte Bertilsson och Peter Sylwan delar delvis den historieskrivningen i den nyutkomna boken Jordbruk för jorden (Ekström & Garay). Global jordförstöring är möjligen ett större hot än klimatförändringarna menar de. Men de tror att vi genom en agrar revolution, den fjärde, kan få till ett jordbruk som är hållbart, mångfaldsrikt, klimatsmart och högproducerande samtidigt som det bevarar jordens bördighet och fruktsamhet. Då kan vi också föda fler än de vi är nu.

Boken är en bred och populärvetenskaplig framställning av de grundläggande mekanismerna i jordbruket med fokus på själva jorden. Utgångspunkten är naturens förmåga att bygga upp jord och ekosystemens mångfald. Livet strävar efter mera liv och fyller alla tomrum och skapar sin egen förutsättning. På den konstgjorda ön Pepparholmen i Öresund har 550 växtarter, 700 insektsarter och 30 fåglar etablerat sig på tjugo år och på vulkanön Surtsey har det bildats 20 ton mull per hektar på 35 år. Skog, kärr, stäpp och savann har ofta högre, biologisk produktion än de åkrar som ersatt dem (det finns undantag, framför allt när man introducerar bevattning i torra klimat). De naturliga ekosystemen kan vara så produktiva för att de är bevuxna hela året, de har en stor mångfald av växter och djur som utnyttjar alla ekologiska nischer, jorden och näringen hålls på plats och för att den mesta näringen cirkuleras lokalt.

Som kontrast står människans försök att få fram mera mat. ”...ända sedan den första svedjebondens tid har vi tärt på och förändrat tre livsviktiga resurser som inte går att köpa på någon marknad eller tillverkas i någon industri: jorden själv, markens mull och livets myllrande mångfald.”, skriver de. Och så har det fortsatt även genom den andra jordbruksrevolutionen (plogen, växtföljder, integrering av boskap och foderodling) och den tredje jordbruksrevolutionen (konstgödsel, bekämpningsmedel och traktorer).

Ytligt sett har jordbruket varit utomordentligt framgångsrikt. Antalet människor har ju växt enormt och samtidigt har ett snabbt minskande antal bönder lyckats producera mer mat än någonsin. Baksidan är stora miljöproblem. Tio miljoner hektar jordbruksmark förstörs varje år av de som brukar dem. Jordbruket eller uppodling av mer mark är den främsta orsaken till förlust av biologisk mångfald. I Sverige är dock igenväxning av ängs- och betesmarker samt igenväxning av åkrar i skogsbygderna det största hotet. Författarna påminner läsarna om att framgångssagan bygger på fossila bränslen både för arbetet och för tillförseln av växtnäring.

Bertilson och Sylwan noterar att det finns många bra principer i det ekologiska jordbruket men de anser inte att det ekologiska jordbruket avståndstagande till konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel eller genmodifierade växter vare sig är rimliga eller meningsfulla, samt att det inte klarar av att producera all den mat som kommer att behövas i framtiden (det är ingen hemlighet att jag har en annan åsikt). Inte heller det konventionella jordbruket är hållbart eftersom det inte levererar på den ekologiska hållbarheten.

I slutet av boken görs nedslag hos fyra stora, men relativt okonventionella konventionella jordbruk, de kallar dem eko-konventionella. Det är intressanta historier om bönder som tänker litet annorlunda och prövar sig fram med plöjningsfritt jordbruk, precisionsodling, slutna kretslopp, mellangrödor, biogasproduktion med mera. De får representera de första stegen på det som författarna kallar för den fjärde jordbruksrevolutionen. Författarna, som båda har en gedigen bakgrund inom jordbruket, uppvisar stor optimism i att det faktiskt går att få ett jordbruk som ger ”extra allt” utan att förstöra jord och natur, med naturlik odling, smart teknik, genteknik, digitalisering med mera.

Ibland skulle jag önska att jag delade deras optimism. Den nya tekniken, som ofta skall lösa problem eller brister som vi själva skapat, har så gott som alltid en baksida. Tar vi ut ännu mer från åkrarna torde det vara svårt att samtidigt öka markens förråd av mull och lämna mer plats för den biologiska mångfalden, det är trots allt samma kolatomer vi talar om oavsett om de lagras i jorden, förs bort som spannmål eller är mat till fjärilar.

En annan invändning mot bokens argumentation är att den ofta upprepade prognosen att det behövs 50 procent mer mat 2050 jämfört med 2010 spelar en framträdande roll. Prognosen är sannolikt överdriven i största allmänhet eftersom den förutsätter en fortsatt global ekonomisk tillväxt som ganska säkert inte kommer att inträffa. Redan idag produceras mycket mer mat än mänskligheten behöver, med det främsta resultatet att folk blir tjocka, matsvinnet är stort, enkelmagade djur äter i ökad utsträckning sådant människor kan äta och stora mängder livsmedel blir till biobränslen. Resonemangen bygger också på ett antaget orsakssamband som saknar empiriskt stöd; att det produceras mer mat för att mätta fler människor. Det verkliga sambandet är snarare det motsatta – det är ökad tillgång på mat som leder till en ökad befolkning. Även för den enskilde bonden handlar inte ökad produktion om att föda fler utan att förbättra lönsamheten.

Med dessa två invändningar så är det ändå en läsvärd, och lättläst, bok skriven av två kunniga personer som brinner för jorden. Göte Bertilsson avled innan boken publicerades.