Det är inte ovanligt, att åratal av hederligt tankearbete resulterar i en självklarhet. Till exempel den, att det bara finns en sak som är alltigenom hederlig och det är att försöka göra världen bättre. Om det så bara var att gå ut och sätta potatis. (Ingemar Hedenius)
Jag har debatterat sårbarheten i media den senaste tiden. Först skrev jag ett längre inlägg om hur frihandeln påverkar sårbarheten i livsmedelskedjan som i stort går ut på att handel givetvis kan vara viktigt för att föra mat till områden där skördar slagit fel och liknande, fast egentligen är det inte nödvändigtvis handel utan kan lika väl kallas för bistånd eftersom det bör ske oavsett om den mottagande parten kan betala eller inte. På det stora hela skapar dock handel ett ökat beroende av handel och en minskad självförsörjning, det är liksom inbyggt i konceptet.
Sedan skrev jag under en debattartikel (det var de andra som skrev, jag gav bara en del förslag till ändringar) i Dagens Industri tillsammans med Magnus Hedenmark, Karl-Henrik Robèrt och Anders Wijkman som tog avstamp i att det som minskar sårbarheten i mångt och mycket är detsamma som det som behövs för klimatomställningen. Artikeln hade fokus på energi och livsmedelsförsörjningen, de två kanske viktigaste försörjningssystemen vi har. Vi skrev bland annat att:
...det (är) uppenbart att jordbruk som fungerar med regional självtillit och utan inbyggda växande behov av insatsvaror och annat stöd från länder långt bort, har relativt sett större förutsättning att vara långsiktigt livskraftiga och resilienta vid kriser. Denna typ av jordbruk missgynnas dock av dagens typ av jordbrukssubventioner och den fortsatta strukturomvandlingen. Industriella jordbruk är uppbyggda enligt principen om att satsa intensivt på ett fåtal grödor med syftet att maximera avkastningen. Priset som samhället långsiktigt får betala kommer dessvärre att bli högt. Monokulturer som har skjutits långt från ekologisk jämvikt med olika stödinsatser som import av sojabönor till boskap, bekämpningsmedel, och konstgödsel har generellt lägre motståndskraft mot miljöförändringar. Den långt gångna centraliseringen och oligopolen i livsmedelskedjan är något som ökar sårbarheten ytterligare.
Jag deltog också i en debattartikel i MSB:s tidning Tjugofyra7 där vi skriver att:
”Här finns nu en möjlighet att på allvar ställa om till ett mer robust och hållbart livsmedelssystem och samtidigt skapa regional gastronomi utifrån våra olika landskaps förutsättningar. Åtgärder som behövs:
- Främja etableringen av fler gårdar och matproducenter i hela Sverige.
- Förenkla regelverket för småskaliga gårdar och matproducenter.
- Satsa på folkbildning i odling, tillagning, beredning och lagring av mat.
- Återföra näringen från tallrikarna till åkrarna för att minska användningen av mineralgödsel.
- Göra det ekonomiskt möjligt för fler lantbrukare att jobba med varierade växtföljder och andra insatser för att kraftigt minska användningen av kemikalier.
- Satsa mera på nationell/regional växtförädling och avelsarbete för att få fram grödor och djur anpassade för lokala förutsättningar.
- Främja lantbruk som blandar växtodling och djuruppfödning.”
*
Det finns nog ett fönster för att påverka livsmedelssystemet i en bättre riktning med sårbarheten som hävstång. Många andra debatterar frågan. Kravs vd Emma Rung skrev exempelvis i DN 22 januari att: ”Svenska livsmedel räcker inte till i krig och kris, och räknar vi in konstgödsel är självförsörjningsgraden ännu lägre. Lösningen är att öka den ekologiska produktionen. Den är småskalig, spridd över hela landet och inte beroende av import. Det minskar sårbarheten”.
Vad gäller den ekologiska odlingens importberoende jämfört med den konventionella gjorde jag en utredning för några år sedan åt Ekomatcentrum. Den sammanfattade att:
Rapporten visar att också i praktiken är svensk ekologisk primärproduktion i genomsnitt mindre beroende av importerade insatsmedel än svensk konventionell primärproduktion. Detta är särskilt påtagligt för andelen av intäkterna som går till att köpa importerade insatsmedel. Det betyder att för varje krona som konsumenten lägger på svenska ekologiska produkter så går en mindre del till att täcka kostnaderna för importerade insatsmedel jämför med svenska konventionella produkter. Per kilo är skillnaderna mindre, men ändå betydande för de flesta produkter. Skillnaderna är mycket stora för spannmål, där kostnaderna för importerade insatsmedel i den konventionella produktionen är mer än dubbelt så höga per kilo.
Det stora beroendet av diesel är dock mer eller mindre detsamma för eko och konventionellt, och båda är ungefär lika känsliga för störningar i den mycket koncentrerade livsmedelsindustrin och handeln.
*
vårt strå till stacken. Delta i Potatisuppropet.
Gör så här:
1. Sätt potatis – gärna tillsammans
2. Berätta för fler – sprid budskapet
3. Fråga din kommun vad de gör för matsäkerheten
No comments:
Post a Comment