En ohållbar analys och ett ohållbart förslag

Man kan givetvis räkna på en global genomsnittskost i pedagogiskt syfte, men att sedan dra iväg och ha dem som underlag för kostråd eller politik är helt förfelat. I själva verket borde vi verka för mer variation och en blomstrande regional gastronomi.

Ingen har sannolikt undgått lanseringen av EAT kommissionens rapport. Det som fått mest uppmärksamhet - som vanligt - är rapportens förslag till kost. Den innehåller en mycket kraftig reduktion av konsumtion av kött från idisslande djur (kor, får och getter), en kraftig minskning av potatiskonsumtionen och en ökning av konsumtionen av vegetabiliska oljor, soja, nötter, grönsaker och fisk. Vad som motiveras av hälsoskäl och vad som motiveras av miljöskäl är inte alls tydligt i medierapporteringen och rapportförfattarnas egen debattartikel bidrar till den osäkerheten.*

I den nu publicerade rapporten finns annars massor med fina ord (agroekologi, precisionsodling) och rekommendationer som "En omstrukturering av stödet till jordbruket; från kvantitet till hälsa"," En hållbar intensifiering vid låga skördar och en mer hållbar produktion vid höga skördar","Minst en halvering av matsvinnet". Man kan givetvis bara hålla med om det - alla kan väl hålla med? 

Men när rapporten refereras är det den där globala genomsnittskosten som biter sig fast. 

Tanken på att vi skall äta någon sorts global genomsnittskost kan bara uppstå i en värld där global handel med alla livsmedel anses vara normal och där kontrollen över livsmedelsproduktion och konsumtion ligger hos ett litet antal företag, eller möjligen hos staten. Det verkar som om ord som makt, inkomst, jämlikhet eller äganderätt helt saknas i författarnas perspektiv, vilket är anmärkningsvärt eftersom de alla är avgörande för vad folk äter och hur vår mat produceras. Grönsakskonsumtion är till exempel beroende av inkomst till och med i ännu högre grad än köttkonsumtionen. Matsvinnet beror på att det ligger i affärernas och producenternas intresse att sälja så mycket som möjligt och att mat är så billig. 

Kultur, smak och matens roll i att koppla oss till resten av naturen är något man också helt bortser ifrån. Att sårbarhet och självförsörjningsgrad inte diskuteras är ännu mer anmärkningsvärt eftersom många av författarna hör hemma på Stockholm Resilience Center.   

Man kan givetvis räkna på globala genomsnitt i pedagogiskt syfte, men att sedan dra iväg och ha dem som underlag för kostråd eller politik är helt förfelat. I själva verket borde vi verka för mer variation och en blomstrande regional gastronomi.

Det saknas också en analys om den föreslagna produktionen faktiskt går att få fram i uthålliga odlingssystem och att det finns balans mellan t.ex. skörderester och djurproduktionen (dvs att det finns tillräckligt med djur för att äta upp de stora kvantiteter skörderester som uppstår i livsmedelskedjan, t.ex. vid framställningen av de stora mängderna vegetabiliska oljorna som rekommenderas). Siffran för köttkonsumtion verkar heller inte ta hänsyn till den mängd kött som kommer från mjölkproduktionen annat än om man tänker sig att all mjölk i hela världen kommer från 20 000-liter-kossor i de rika länderna.** Kanske författarna tänker sig att köttet skall användas som hundfoder istället? 

För miljöområdet publicerades det mesta av det som finns i rapporten redan i tidskriften Nature, Options for keeping the food system withinenvironmental limits. Jag analyserade den artikeln noga och fann en rad anmärkningsvärda brister: 

- Artikeln påstås handla om maten vi äter, men i själva verket handlar den bara om jordbruksproduktionen och matsvinnet. Den tar ingen hänsyn till att i de utvecklade ekonomierna står leden efter jordbruket för upp till 50 procent av alla växthusgasutsläpp. Forskarna har alltså inte studerat ”the food system” som artikelns namn påstår.

- Deras egna data visar att för fyra av de fem påverkansområdena de studerar har inte animaliska livsmedel en oproportionerligt stor inverkan jämfört med deras bidrag till kosten.

- Man har inte beräknat de totala växthusgasutsläppen från jordbruksproduktionen utan endast metan och lustgasutsläpp, dvs koldioxidutsläppen är inte alls medräknade. Genom att göra det överdriver man kraftigt de idisslande djurens utsläpp jämfört med andra djur och jämfört med växter.

- Man bortser från att stora delar av världens nötkreatur, får och getter bidrar med mycket annat väsentligt än mat, dvs man kan inte hänföra utsläppen från dessa bara till livsmedel. De producerar ull, skinn, bränsle, bostad, dragkraft, banktjänster, naturvård, brandbekämpning, och kulturella tjänster (en sjättedel av alla kor finns i Indien). 

En mer utvecklad kritik, med källor, kan läsas här. 

* Om man granskar det hela noga verkar det faktiskt endast vara hälsoaspekterna som ligger till grund för kostrekommendationerna, en del av kostrekommendationerna leder till ökad miljöbelastning (exempelvis ökningen av grönsakskonsumtionen, konsumtionen av odlad fisk och nötter). 
** Beroende på mjölkavkastning och uppfödningsformer finns det ett visst förhållande mellan mjölk och köttkonsumtion eftersom korna föder en kalv med 12-14 månaders mellanrum och korna själva blir kött i sinom tid. Ju högre mjölkproduktionen är per ko desto mindre kött blir det per liter mjölk. Man kan i och för sig slå ihjäl kalvarna vid födseln, något som görs på Nya Zealand, då minskar man köttmängden. Man kan också låta korna självdö som sker i Indien. Men ingetdera är acceptabelt i de flesta länder. Ingen mjölk utan kött alltså (däremot går det bra att bara producera kött men ingen mjölk).   

Uppdatering 24 jan: Jag är en av många undertecknarna till en replik till den artikel som flera EAT-företrädare skrivit.