Alla måste ösa när båten sjunker

Det säger en del om vår tid att förslaget om att konsumenterna skall driva flygets omställning till biobränslen genom att frivilligt betala mer möts av bifall eller tystnad. Det borde ha mötts av vrede över att man lyckats göra ytterligare en fråga till ett ansvar för individen istället för en gemensam uppgift.   

”Jag gillar piskor” är den kittlande rubriken till en intervju i Svenska Dagbladet med Maria Wetterstrand som tillsatts av regeringen för att analysera hur flygets användning av hållbara biobränslen kan främjas för att minska utsläppen. Wetterstrand säger att det är ett "jätteproblem att flyget inte betalar sina miljökostnader.” Så långt är det lätt att hålla med, även om det inte fanns något konkret förslag. Men det är ju mycket begärt eftersom hon just fått jobbet och har ett år på sig att utveckla förslagen.

Det som stack ut i intervjun var inte piskorna, inte heller morötterna, utan tanken att konsumenterna skall ges en stor roll i att driva omställningen. Detta skall ske genom att vi frivilligt väljer att betala mer för en flygbiljett om flygbolaget förbinder sig att köpa en motsvarande kvantitet biobränsle, dvs ett system motsvarande det som finns för grön el. Tidigare i veckan berättade flygbolaget BRA för övrigt att de inför en sådan modell. Med start den 8 april ska kunderna kunna betala 300 kronor i tillägg för just biobränsle.

I själva verket är det ytterst osannolikt att flyg i en omfattning motsvarande dagens globalt skulle kunna drivas med biobränslen. I alla fall om man också skall öka användningen av biobränslen för andra transporter. Redan med den blygsamma användningen av biobränslen vi har idag är Sverige en storimportör av sådana. Vi dammsuger världen på överbliven frityrolja och slakteriavfall för att kunna fortsätta som vanligt samtidigt som vi upprätthåller illusionen om den gröna omställningen. 

Men låt oss ändå för ett tag låtsas att det är möjligt att ställa om flyget till hållbart producerade biobränslen. Skälet för att göra det är att fossildrivet flyg utgör ett kraftigt bidrag till växthuseffekten. Växthuseffekten är ett stort hot mot vårt samhälle och mänskligheten. Hur hanterar vi ett sådant problem?

Växthusgasutsläppen är en kollektiv utmaning, drabbar alla och orsakas av summan av allas beteenden. Den typen av problem hanteras i stort bäst av kollektiva lösningar som fördelar ”bördan” så jämnt som möjligt, eller när det går i proportion till hur mycket man bidrar till problemet. Att enskilda individer skall kunna välja om de har lust att bidra till lösningen eller inte är uteslutet. Det är som att sitta i en båt som läcker och några struntar i att ösa eller kanske till och med öser in vatten, medan de andra öser i sitt anletes svett.   

Konsumentval och andra liknande marknadslösningar kan vara effektiva för att introducera en ny teknik eller för att stödja producenter som vill göra något nytt på ett bättre sätt. Ägg från frigående höns är ett sådant exempel. Det började med bönder som ville göra något och de fick stöd av konsumenter som köpte äggen för ett högre pris. Andra konsumenter valde att bojkotta buräggen, eller att helt sluta äta ägg. Men slutligen krävdes det lagstiftning för att få bort hönsburarna. Det är inte heller konsumentmakt som har fått svenska industrier att rena sina utsläpp eller fått svenska bönder till att avstå från att använda giftiga, men effektiva, bekämpningsmedel. Det är lagstiftning, dvs politik.

Om det nu är möjligt att få fram biobränslen vore det en mycket enklare lösning, och en lösning som sammanfaller med de flesta människors uppfattning av rättvisa, att flygbolagen helt enkelt tvingas blanda in biodrivmedel i en konstant ökande omfattning stället för att låta det vara den enskildes val om hen har lust eller råd att betala för de miljökostnader hen orsakar.