Ekens intelligens

Ekarna vid Värtaverket, foto: Ann-Helen Meyer von Bremen

När Fortum skulle bygga ett nytt värmeverk i Värtan stod det några uråldriga ekar i vägen. Efter många om och men fick man anpassa byggnaden efter ekarna för att få bygga. Och det var väl fint. 

I takt med urbaniseringen och den tillhörande industrialiseringen sprider sig en natursyn som ser det mesta i naturen som objekt, ungefär som ekarna. Man fäster ofta vikt vid symbolåtgärder men klarar inte av att ta in större sammanhang som den natur som ekarna hör hemma i. Eller hur vi människor hör hemma i den naturen.

Det finns också en ironi i hur olika natur värderas beroende på var den finns och vems natur det är. Återigen är ekarna ett utmärkt exempel. De skyddade ekarna står utanför ett gigantiskt trädkrematorium, där man bränner upp miljontals träd varje år (1,3 miljoner kubikmeter flis för att vara exakt). Hur skogarna i Ryssland, Norrland, Baltikum och Moçambique där man tagit ut bränslet ser ut eller behandlas bryr sig de flesta stockholmare inte om. Sannolikt har de inte ens en aning om var värmen och elen kommer ifrån*.

Någon enstaka gång blossar det upp ett intresse för att vår konsumtion leder till avverkning av regnskog, skövling för gruvdrift eller usla arbetsvillkor i fjärran länder. Men det saknas insikt om att det inte är enstaka dåliga exempel utan att vi är strukturellt beroende av just detta för livsstil. 

En del vill lösa detta genom att bygga ut teknosfären ytterligare med smart resurssnål teknik. Men de missar att den där smarta tekniken i de allra flesta fall bara lägger sig som ytterligare ett lager på vår redan alltför stora resursanvändning. Trots videokonferenser och skype reser vi mer än någonsin. Trots vattenkraft, kärnkraft, vind och sol eldar vi mer ved än någonsin (tyvärr verkar inte vind och sol ersätta kärnkraften heller).

Minst lika allvarligt är att varje nytt lager i vår komplexa civilisation skymmer den materiella, sociala och biologiska verkligheten och det blir allt svårare för folk att förstå sammanhang.

Andra vill lösa problem genom bojkott av vissa varor (t.ex. palmolja) eller att införa hållbarhetscertifieringar för allt som säljs på marknaden. Precis som med ny smart teknik kan de givetvis i sig vara rimliga. 

Vår vedhög. Foto: Gunnar Rundgren

Men grundproblemet är att vi  fjärmar oss från naturen och vårt beroende av andra människor, vilket vidmakthåller dessa avgrundsgap i vår verklighetsuppfattning. 

För den som hugger sin ved själv i den skog den vandrar i blir det ganska uppenbart hur mycket arbete det ligger bakom, att det kan vara bra att spara på energi och att driva ett hållbart skogsbruk. 


På det stora hela tror jag att det bara går att få en djupare förståelse av hur människan är en del av naturen genom att själv erfara det på olika sätt. Detta är givetvis enklare om folk lever mer i och med naturen än om de lever i en urbant segregerad bubbla.
   

Egen ved är kanske inte ett realistiskt alternativ för stockholmarnas värme. En början vore dock att man återskapar stadiga relationer mellan de som behöver värmen och de landskap som producerar den.


* Ann-Helen Meyer von Bremen och jag nyligen skrev ett reportage om energiomställningen i Tiden.