Den endimensionella maten

”Mat är något man reglerar kroppsvikten med”. Så beskrev Mia Clase i en intervju i Svenska Dagbladet hur hon tidigare såg på mat (nu är hon istället besatt av tarmflorans påverkan på oss). Vårt samhälle präglas av väldigt en-endimensionell syn på mat. Allteftersom vem som talar skall vi räkna pris, kalorier, protein, GI-index eller klimatpåverkan för att avgöra vilken mat vi skall äta. Men genom ett ensidigt fokus på en sida av maten missar vi helheten och förstärker en neurotisk hållning till mat.

Myndigheterna har under lång tid försökt uppfostra oss att äta näringsriktigt, 5-6 brödskivor, mycket grönsaker, mindre rött kött, mindre mättade fetter osv. Till grund ligger vetenskaplig näringsforskning. Den visar sig påfallande ofta ha haft fel så de officiella råden får ändras. Men det är inte det som stör mig mest. Utan det är att myndigheternas syn på mat är helt instrumentell; matens syfte är att ge oss tillräckligt med näringsämnen. Utöver näringsämnena intresserar sig staten också för den hygieniska kvaliteten, vilket har lett till att striktare regleringar för livsmedelsproducenter. Även om syftet också här varit gott har det starkt bidragit till att slå ut små producenter och lokala mattraditioner.

Olika företag, hälsoförespråkare eller organisationer har andra käpphästar. Vissa kokboksförfattare  (jag nämner ingen) lyckas år efter år ansluta sig till nya kostläror och förespråka en kost som kanske gick helt på tvärs mot den de förespråkade två år tidigare. På senare tid har kostråd baserade på klimatet varit en storsäljare och det är nog svårt att undvika floden av välmenande klimatsmarta kostråd. Budskapet har varit bestickande enkelt: ”Ät mindre kött, helst inget alls.”

Men man glömmer ju att mat har så många olika meningar, dimensioner och funktioner. Man fokuserar nästan helt på vad skall man äta utifrån ett kriterium. Men svaret blir olika beroende på vilka kriterier man använder. Ett lustigt exempel är Världsnaturfondens Matkalkylator som berättar för mig om min mat är klimatsmart, men som inte ens ger någon information om näringsvärdet i maten. Jag kan lägga 30 gram grönsaker på tallriken i detta avancerade digitala verktyg som ”bygger på forskning på Chalmers” och få budskapet att min mat ligger inom planetens gränser.  Att jag kommer att svälta ihjäl verkar inte bekymra Världsnaturfonden. 

Hur välmenande de än är blir dessa endimensionella och instrumentella sätten att betrakta mat en attack mot matens mening, kultur, gastronomi och smak.

Även om det är svårt att leda i bevis tror jag att de också bidrar till de alltmer vanliga matneuroserna. Jag tror heller inte att de fungerar särskilt bra. Det verkar i första hand att ha varit redan underviktiga kvinnor som varit besatta av kaloriräkning medan feta män ofta struntat i den. På samma sätt får jag intrycket att de som är mest mottagliga för ”ät mindre kött” budskapet är de som redan äter långt mindre kött än genomsnittet, oftast unga kvinnor, medan andra glufsar på som vanligt. 

Ett ensidigt fokus på vad man skall äta missar de andra frågorna som ger en betydligt mer heltäckande bild.

VAR är maten producerad och var äts den?

HUR är maten producerad, och hur äts den?

VEM har producerat maten och med vem äter du maten?

VARFÖR producerades maten? 

De frågorna tillhör (tillsammans med "när") också de journalistiska grundfrågorna. Man kan fundera på varför artiklar om mat så sällan svarar på dem.