Definition
”Ekologiskt lantbruk är ett
produktionssystem som bevarar jordarnas, ekosystemens och människornas hälsa.
Det förlitar sig på ekologiska processer, biologisk mångfald och lokalt
anpassade kretslopp i stället för användning av insatsmedel med skadliga
effekter. Ekologiskt lantbruk kombinerar tradition, innovation och vetenskap
till gagn för vår gemensamma miljö, främjar rättvisa relationer och en god livskvalitet
för alla.”
(Definition av ekologiskt lantbruk
utarbetad av International Federation of Organic Agriculture Movement, IFOAM, under mitt ordförandeskap)
Lever vi upp till det?
Vad gör det genomsnittliga ekologiska
jordbruket för att leva upp till rättvisa?
I hur stor utsträckning har vi
lyckats skapa lokala kretslopp?
Hur bidrar vi till bättre hälsa?
Handen på hjärtat: det är nog inte
många ekologiska gårdar som kan anses uppfylla definitionen. Det vore nog inte
rimligt att leva upp till den heller fullt ut.
Genom mitt agerande i Krav och internationellt
har jag tagit ställning för mer avslappnade regler, kortare karenstider,
acceptans av en viss del konventionell gödsel och konventionellt utsäde. Jag
har också motsatt mig de flesta bindande regler för social rättvisa. Det beror
på att jag alltid sett det ekologiska regelverket som ett verktyg att använda
vid försäljning av ekologiska produkter på en konventionell marknad. För att
kunna spela någon roll där får reglerna inte vara för begränsande, det måste gå
att på ett realistiskt sett följa dem och producera volymer till priser som är
någorlunda möjliga att sälja till.
Frågan är hur vi går vidare för att minska klyftan mellan målsättningen
och verkligheten?
Låt oss först ta några steg bakåt.
Tidig utveckling
Ekologisk odling har flera olika
ursprung och därför olika drivkrafter och tyngdpunkter. Tidiga förespråkare för
ekologiskt lantbruk var Rudolf Steiner (antroposofin), J.I. Rodale, Albert
Howard och Eve Balfour. I stor utsträckning hade de en uppfattning att de
”moderna” jordbruksmetoderna skadade jordens bördighet och människors och djurs
hälsa. I slutet av sextiotalet tillkom mer typiska ”miljöfrågor” som skäl för
ekologiskt jordbruk, samt en reaktion på industrialisering av djurhållningen.
Med detta följde också en grupp av aktivistiska bönder, ofta med stadsbakgrund,
däribland vi på Torfolk.
I kombination med tidsandan och allt
mer uppenbara problem med den industriella jordbruksmodellen lyckades vi
positionera ekologisk odling. På åttiotalet skedde ett genombrott i den
allmänna debatten och i livsmedelsindustrin. Jordbruksforskning och lantbrukssektorn
var motsträvigare. Men inte heller de kunde ignorera det ekologiskt jordbruket.
Särskilt inte när vi också lyckades få politiskt stöd för
ekolantbruk. Under valrörelsen 1988 behövde Socialdemokraterna något
miljövänligt kort att spela ut och jordbruksminister Mats Hellström lovade ett
omläggningsstöd för den som lade om till alternativ odling, som det fortfarande
kallades för då. Alternativodlarnas Riksföbund (ARF) välkomnade stödet men
menade att också de existerande odlarna borde få stöd. Man fick inget gehör för
det. Då organiserade Samodlarna en leveransstrejk av ekologiska produkter
veckorna innan valet. Inga varor skulle
levereras till butikerna. Vi fick rätt stor uppmärksamhet för det och bara
någon vecka innan valet ringde ministern hem till Torfolk och ville prata med
Kari Örjavik för att be henne att bryta strejken och att en representant för odlarna
skulle komma till en presskonferens i Stockholm nästa dag. Vi fick som vi
ville.
Vid årsmötet i mars 1992 antog ARF
målsättningen att den ekologiskt odlade arealen skulle ökas från en till tio
procent av landets åkerjord till år 2000. I samarbete med KRAV och Samodlarna
inleddes en kampanj för detta. Redan 1994 antog Riksdagen, efter en motion från
Centerpartiet, ett mål att 10 procent av Sveriges åkerareal skulle brukas
ekologiskt år 2000. Dessa mål förnyades och utökades med mål för offentlig
konsumtion några gånger, senast av den sittande regeringen (30 % ekoareal och
60 % eko av offentlig konsumtion 2030).
*
Ekologiskt, traditionellt jordbruk och ny teknik
Ekologiskt lantbruk bygger i rätt
stor utsträckning på de intensiva odlingsmetoder som utvecklades på
artonhundratalet och tidigt nittonhundratal i Europa och liknande system som
utvecklats i Asien. Men det betyder inte att ekologiskt jordbruk är
teknikfientligt. Ekologiskt lantbruk idag välkomnar och använder i stor
utsträckning modern teknik som mjölkrobotar, klimatstyrda växthus, GPS-styrning,
och mekanisering i allmänhet. Ekologiska gårdar är större och mer moderna i
genomsnitt än konventionella. Ekologiskt lantbruk har varit föregångare i
utveckling av metoder för biologisk bekämpning av skadedjur och mekanisk
bekämpning av ogräs, en del av dessa metoder har tagits upp av det
konventionella jordbruket. Samtidigt motsätter man sig användning av
genmodifiering, strålning, nanoteknik och i stort sett alla moderna
bekämpningsmedel samt lättlösliga former av mineralgödselmedel.
Det finns fortfarande stora
kunskapsluckor om det rika livet i jorden och hur vi kombinerar goda skördar
med kolbindning och biologisk mångfald. Hur växter och betande djur kan
samverka på bäst möjliga sätt. Och visst kan vi ha nytta av ny teknik av olika
slag. Men det är inte brist på kunskap eller brist på teknik som begränsar våra
möjligheter att producera på ett hållbart sätt. Jag tror de flesta vet mycket
väl hur de skulle kunna producera på ett mer hållbart sätt, och hur de skulle
kunna gynna biologisk och social mångfald på gårdarna, eller ytterligare
förbättra djurvälfärden. Men det lönar sig inte eller är inte möjligt på grund
av lagstiftning, stödsystem eller andra regler.
Synen på livsmedelsförädling har
förändrats från att initialt vara starkt kopplat till ”hälsokost” och därmed
minimal beredning till att man idag anammar de allra flesta
livsmedelsförädlingsmetoder med undantag för en rad kemiska tillsatsmedel,
strålning och nanoteknik. Det finns numera ekologiskt junk food, godis, massor
av industrimatsprodukter och försäljningen av ekologiskt på Systembolaget är lika
stor som försäljningen på Coop och Axfood tillsammans. Jag minns heta diskussioner
om Krav överhuvudtaget skulle kunna godkänna alkoholhaltiga drycker…
*
Ekologiskt, marknaden och strukturomvandling
Idag handlas ekologiska produkter
över hela världen, i vissa avseenden till och med mer än konventionella; USA
importerar till exempel både ekologisk soja och majs medan man är en jätteexportör
av konventionell soja och majs. För några år sedan blev det brist på ekologisk
soja på marknaden för att ett koreanskt rederi ställde in betalningarna och
deras båtar skeppade större delen av den ekologiska sojan i världen från Kina,
samtidigt som Kina är världens i särklass största importör av konventionell
soja. Statliga exportfrämjande åtgärder i många länder använder ekologiska
produkter som front i nya marknader. Jag tror Sverige är inne på den linjen nu.
Visst finns det mer vi kan göra inom
ramen för den vanliga marknaden, vi kan fortsätta att ta marknadsandelar. Men…
Försäljningen till den vanliga handeln gör att ekologiska bönder utsätts
för samma typ av konkurrenstryck som konventionella. Det har lett till en kraftigt ökad specialisering av
produktionen. Specialisering är dock mer problematisk för ekologiska bönder än för
konventionella, filosofiskt och rent agronomiskt —ensidighet är i strid med de
grundläggande tankarna och fungerar heller inte särskilt bra. Man är i ökad
utsträckning beroende av inköpta insatsmedel, t.ex. kommersiella gödselmedel.
Pga av reglernas utformning bromsas dock ensidigheten delvis.
På liknande sätt driver konkurrensen
på marknaden mot ständiga
rationaliseringar, vilket i nio fall av tio betyder minskade kostnader. Det
betyder i sin tur i det allra flesta fall minskad
användning av arbetskraft, om inte totalt så definitivt per producerad
enhet. Det är ju själva definitionen av effektivitet, och är grunden för den
lönsamhet som ekologiska bönder jagar precis som de konventionella.
Om vi följer det konventionella
jordbrukets och livsmedelsstrategins affärsmodeller kommer vi ha allt färre
människor engagerade i jordbruket och fortsätta strukturrationaliseringen.
Snart är det 100 mjölkkor i genomsnitt på de 3500 svenska mjölkgårdarna. År
1976 fanns det 56 492 mjölkföretag och 663 800 mjölkkor, dvs 12 kor per gård.
Men frågan är om vi inte behöver fler folk snarare än färre på
landsbygden?
Frågan är om vi inte behöver mer mångfald snarare än ytterligare
specialisering?
Ekorörelsen har ägnat större delen av
sin energi de senaste årtiondena på lagstiftning, regler och certifiering samt
utveckling av de konventionella marknadskanalerna. Det har varit ofrånkomligt
om vi vill vara relevanta i den verklighet som de flesta människor, både bönder
och konsumenter lever i.
Men det är varken regelverken eller
marknaden som bär den ekologiska odlingens själ eller som driver den typ av
innovationer vi behöver för framtiden.
*
Vi behöver titta bortom marknaden som vi känner den idag. De innovationer vi behöver allra mest
är sociala och ekonomiska och således också politiska.
Vi kan arbeta politiskt för att vi
skall få ersättning för de kollektiva nyttigheter vi levererar i form av
biologisk mångfald och kolbindning. Om det kombineras med att jordbruket också
får betala sina externa kostnader, som kanske är lika stora som produktvärdet,
då kanske ekologiska produkter blir billigare än konventionella i
framtiden. Men det finns många men i den visionen. Det förutsätter det en helt
annorlunda handelspolitik och antingen utträde ur EU eller en total reformering
av EU:s jordbrukspolitik. Vi måste också lämna Världshandelsorganisationen,
WTO. Tanken att vi skulle ha ännu mer regler och kontroll och vara ännu mer utelämnade
till myndigheters godtycke är inte något som appellerar till mig.
Prissättningen av naturen kanske inte
heller är den bästa vägen att gå eftersom det förstärker tanken att allt kan värderas
i pengar. När något väl har fått ett värde i pengar är det också utbytbart med
allt annat som har samma prislapp. Och då kan det också ägas och säljas.
*
Relationsmat är ett begrepp som sammanfattar hur den anonyma marknaden
och dess verktyg ersätts av relationer mellan människor. Dels har det skett en mycket kraftig
utveckling av småskalig livsmedelsförädling och gårdsbutiker runtom i landet.
Det finns nu fler gårdsbutiker än ICA-butiker och tillväxten i sysselsättning i
livsmedelsindustrin sker i mathantverk, mikrobryggerier, vingårdar och
liknande. Många av dessa bygger på en lokal marknad och utveckling av korta
varukedjor. Andra typer av innovationer är andelsjordbruk, Reko-ringar,
kollektiva stadsodlingar, deltagande certifiering osv.
Mycket av det här sker utanför den
certifierade ekologiska produktionen. Många är kanske i huvudsak ekologiska men
de köper foder av grannen snarare än certifierat ekologiskt foder och struntar
i om utsädet är certifierat och ekologiskt utan byter med någon annan. Ibland
ställs dessa som alternativ till det ekologiska. Och visst är det ett
alternativ till den certifierade produktionen som säljer på en anonym marknad.
Men jag tycker inte att det finns någon motsättning med det ekologiska
lantbrukets definition och målsättning. De som betonar direktkontakter med
konsumenter, gastronomi, odling av lantsorter, matkvalitet, integration och
utveckling av den lokala ekonomin utvecklar delar av det ekologiska lantbrukets
målsättning som den marknadsinriktade huvudfåran inte utvecklat.
Visst kan man avfärda den här typen
av alternativ med att det är smått och betydelselöst och bygger på en massa
ideellt arbete. Men det är samma argument som man använde under årtionden för
att avfärda ekologiskt lantbruk. Och se så fel man hade.
Att bädda in och förankra jordbruket
i den lokala ekonomin är en lika viktig handling som att bygga ekologiskt
jordbruk på lokala fysiska resurser. Precis som vi skall ha växtföljder och
slutna kretslopp på näringsämnen behöver vi återskapa eller nyskapa de sociala
och ekologiska banden mellan landsbygdens folk och jord och skogsbruk. Det är
först när de ekologiska och ekonomiska systemen harmonierar med varandra som vi
kan få riktig hållbarhet. Ett riktigt
regenerativt livsmedelssystem kommer att sluta cyklerna av energi och
näringsämnen, men också återskapa relationen mellan folk och marken och
naturen.
Ekologiskt lantbruk är inte det enda
som behövs för att ta oss dit, men det kan vara en viktig del av det arbetet.
Det finns många människor som brinner för detta och vi skall se dem som viktiga
allierade.
*
Läser man pressen och tar del av
annan media kan man få intrycket att valet står mellan ett landbaserat jordbruk
som orsakar erosion, tränger ut biologisk mångfald, slösar på knappa
vattenresurser och står för en mycket stor andel av växthuseffekten, och en
massa smarta, digitala, cirkulära, disruptiva, paradigmskiftande food tech
lösningar. Dessa är system som labb-kött, landbaserad fisk och algodling, akvaponik,
inomhusodling med konstljus, konstgödsel och cirkulerande näringslösning, och
all annan typ av produktion som kan drivas industriellt i tankar, tunnlar eller
hangarer, helst i städerna. Detta kombineras ofta med helt industriellt
producerade livsmedel.
Dessa system kommer inte att leverera
den mat som vi behöver och i de flesta fall är deras resurssnålhet och
miljövänlighet ren storytelling - helt utan grund. De behöver alla insatsmedel
av olika slag och indirekt behöver de ofta lika mycket mark och andra resurser
som "vanligt" jordbruk.
Dessa system är en del av en process
som för oss längre och längre bort från den natur vi är en del av, vare sig vi
vill eller inte. Men vi skyddar inte naturen genom att låtsas att vårt sätt att
leva inte utnyttjar den - för vi är precis lika beroende av den som våra
förfäder.
Tal vid Ekologiska Lantbrukarnas
Ekodagar i Sunne, 7 mars 2018.
No comments:
Post a Comment