Djurens roll i ett hållbart lantbruk

Den schweiziske bonden Martin Ott skriver i sin fina bok Känsla för kor (Balders förlag):

”Djuret förtjänar bättre än att bli reducerat till sin funktion som näringsmedelsproducent för människorna och därefter tjäna som råvaruleverantör till slakterierna. Användandet av djuren kommer enligt vår mening i framtiden att formas av ett partnerskap mellan djur och människa. Människan tackar kon för de tjänster hon gjort henne genom att ansvarsfullt möjliggöra ett liv i värdighet”

Diskussionen om djurens roll i ett hållbart lantbruk beror givetvis hur man definierar hållbarhet. Det beror i sin tur på vilka värderingar och syn på samhället man har.

Om man anser att det är fel att överhuvudtaget hålla djur för mänsklig nytta, är diskussionen givetvis helt orimlig, inget sätt är då hållbart utan vi skall avveckla alla djurhållning. Jag tänker inte diskutera detta etiska ställningstagande här.

Ett annat sätt att diskutera hållbarhet är att definiera det som minimerad miljöpåverkan, något jag skulle kalla för LCA-hållbarhet (LCA=Livscykelanalyser). Det är den form som de flesta resonemang om hållbarhet har, men den har väldigt stora begränsningar. LCA-hållbarhet tar inte alls hänsyn till djurens behov. Beräkningarna baseras på en funktionell enhet, vanligtvis vikt av en produkt, och har svårt att hantera flera olika funktionella enheter för flera olika produkter från samma produktion. En ko producerar t.ex. mjölk, kött, hudar, talg mm och dessa produkter kan ”värderas” utifrån marknadsvärden, utifrån producerade kalorier, protein, och påverkan sker på massor av olika områdena. LCA kan egentligen inte jämföra betesdrift och icke betesdrift på ett meningsfullt sätt.

Men en större begränsning av LCA analyserna är att de inte fångar de systemeffekter som produktionen har. Ett utmärkt exempel är globala transporter. En LCA analys kommer mestadels till slutsatsen att miljöpåverkan av transporterna är en mycket liten del av en produkts miljöpåverkan och därför inte alls avgörande. Men detta resonemang missar helt de stora systemeffekter som den globala handeln med jordbruksprodukter har – som utslagning av lokal produktion, omvandling av hela landskap till monokulturer, den fortsatta koncentrationen i livsmedelsindustrin och dagligvaruhandeln, att den globala konsumtionen av mat blir allt mer ensidig, effekterna på folkhälsan osv. 

Ett systemtänkande där vi ser till en viss produktions roll i hela jordbruks- och livsmedelssystemet frigör sig från begränsningarna hos livscykelanalyserna och försöker se till hur den påverkar konsumtion, annan produktion, konkurrens, och samhället i stort. Livscykelanalyser, ekonomiska uträkningar, arbetsproduktivitet och andra verktyg kan givetvis föra in nyttig kunskap i ett sådant perspektiv, men de blir värdefulla först om de sätts i ett större sammanhang.

Djuruppfödningen har genomgått en mycket kraftig förändring. På 1930-talet hade vi cirka 400 000 jordbruk i Sverige. I princip alla dessa hade någon mjölkko, några höns och några grisar, samt en häst för dragkraft. Man odlade en mångfald av grödor och viktiga näringsflöden omsattes på gården.

Den stora förändringen är inte att vi har ökat antalet djur, några har ökat en del, medan andra har minskat, t.ex. nötkreaturen. Den stora förändringen är istället att djuren har samlats ihop på allt färre enheter, och att dessa specialiserar sig på bara ett djurslag, och ofta bara en del av det djurslagets liv (exempelvis att vissa har suggor och säljer smågrisar till andra). 

I samma utsträckning har växtodlingen specialiserats. Det betyder att vi har gått från 400 000 gårdar med en blandad produktion av djur, foder, spannmål och potatis till ett litet antal gårdar som endast producerar en eller ett par ”produkter”. Grisar finns numera på cirka 1700 gårdar och mjölkkor på färre än 4000 gårdar. 120 kycklinguppfödare svarar för 99 procent av kycklinguppfödningen i landet.

Denna strukturomvandling har mängder av effekter på miljön, på landsbygdsutvecklingen och på ekonomin. Mjölkproduktionen ansågs tidigare vara svenskt lantbruks ryggrad, och det som höll igång landsbygden. De allt större gårdarna kan inte längre vara i skogs och mellanbygder utan mjölkproduktionen lämnar dessa medan skogen tar över och folk flyttar därifrån. Men inte bara korna och folket försvinner utan också stora delar av den biologiska mångfalden, den gastronomiska mångfalden samt kulturlandskapet.

Betesmarker som ju är en nästan insatsfri resurs växer igen eftersom man istället utfodrar de allt kräsnare högproduktiva korna med odlat foder med standardiserat innehåll. Effektiviteten i foderutnyttjande har ökat kraftigt, uppfödningstiden har minskat kraftigt och avkastningen ökat. Men allra mest har insatsen av mänskligt arbete minskat. Man uppskattar att det läggs ner endast en femtiondedel så mycket arbetstid per gris idag jämfört med 1930 – vissa säger att det är ännu mindre. 

Själva djuren har också förändrats. Från att tidigare vara multifunktionella har djuravel och uppfödningsmetoder skapat helt nya djur, en höna för äggproduktion och en helt annan höna för köttproduktion, en ko för kött och en annan för mjölk. Grisarna har inriktats på köttproduktion och man har kraftigt minskat fettandelen, fettet var tidigare en lika viktig del av grisen. Rent genetiskt har vi valt ut ett mycket litet antal av alla de lantraser som tidigare fanns. Så istället för 100 olika grisraser, koraser eller hönsraser föder alla uppfödare samma raser.

Specialisering i kombination med globala marknader har det gjort att t.ex. nästan alla kalvar på Nya Zeeland slaktas vid bara några dagars ålder och alla tuppkycklingar av värphönsras mals ner levande i EU —helt enkelt för att vidare uppfödning av dessa inte är ”konkurrenskraftigt”. Detta är ytterligare exempel på hur LCA analyser inte alls fångar upp viktiga effekter av produktionen.

Jordbruket tar direkt upp en tredjedel av jordens markyta och dominerar mer än halva den biologiska primärproduktionen. Därför så är hur vi driver jordbruket också det viktigaste verktyget för hur vi sköter planeten. Men priset på jordbrukets produkter reflekterar inte det. I takt med att vi tar större och större andel av Jordens kapacitet i anspråk, så ökar kravet på att jordbruket skall ta hand om biologisk mångfald och olika ekosystemtjänster. Men samtidigt driver kommersialiseringen, industrialiseringen och konkurrensen jordbruket åt det motsatta hållet. Därför är den förhärskande inriktningen av jordbruket inte hållbar.

Hur skulle det kunna vara?

Djur kan spela en stor roll för ett hållbart jordbruk. Några grundprinciper för detta är att de skall få utlopp för sina naturliga behov och beteenden, sådant som vi ofta kallar för djurvälfärd. Vi behöver att komma bort från det ensidiga produktionsfokus som finns och se djuren i flera dimensioner. Vi behöver också ge djuren en roll i vårt livsmedelssystem som samspelar med deras ekologiska roll och öka integrationen av djur, odling och livsmedelsystem, istället för att se dem som isolerade från varandra.

Djuren kan bidra till att bygga bördig jord. Det är förvisso växterna och inte djuren som binder energi, kol, från luften genom fotosyntesen. Men växterna är del av system där djuren finns, och vissa växter, framför allt gräsen, har utvecklat ett intensivt samspel med djuren. De flesta gräs är beroende av betande djur, och deras produktion ökar om det betas, ungefär som gräsmattan växer och blir tät när du klipper den ofta. I själva verket är våra kunskaper om hur dyngbaggar, växter, mykorrhiza, djur och många andra arter hänger ihop ofullständiga och nya kunskaper kommer hela tiden. Djuren kan också cirkulera näringsämnen på ett effektivt sätt och genom att ta tillvara gödsel kan vi få dem där vi vill, t.ex. till bortskämda grönsaker och intensivodlade växthus. Att ta bort djuren från jordbrukssystemet gör hela systemet fattigare och mer sårbart.

Att djuren kan ge oss mycket värdefull mat råder det ingen tvekan om, och vi kan också förbättra detta genom en bättre uppfödning och genom att ta tillvara alla delar av djuret bättre. Djuren kan bidra till ökad biologisk mångfald, det gäller framför allt de betande idisslarnas. Det är ingen tillfällighet att vi använder begreppet pastoralt (avlett från pator = herde) för ett vackert landskap, mulens landskap är helt enkelt ett mycket vackert landskap.

Idisslarna bör vara inriktade på mest möjliga betesdrift. I andra länder kan man föda djur året runt på bete. I Sverige finns inte riktigt de möjligheterna  — fast renarna klarar sig året om genom en smart anpassning genom migration. Med förbättrade system kan vi säkert kraftigt öka andelen bete. Att återskapa en miljon hektar med betesmark borde inte vara omöjligt, det är långt mindre än det vi låtit växa igen. Kanske kunde vi ha system med herdar som tar hand om större flockar med djur i vissa delar av landet? Betesdrift anses ofta vara ineffektiv, men det beror på ett väldigt endimensionellt sätt att se. Det är sant att mängden kött eller mjölk per hektar är liten, men betesmarkerna är samtidigt livsutrymme för mängder av andra arter, till skillnad från åkermark som är väldigt fattiga miljöer. Betesmark kan också binda avsevärda mängder kol. Betesdrift är också väldigt resurssnål och resilient, samt erbjuder en mycket naturlig miljö för betande djur.

Möjligen skulle vi också öka användningen av intensivbete på åkermark. Vallodlingen är redan väl etablerad, men med mindre enheter och en bättre spridning av djuren rent geografiskt skulle vi också kunna integrera vallodling i de jordbruk som nu saknar djur. Mer långliggande vallar skulle ge lägre avkastning men samtidigt bygga upp jorden på ett bättre sätt, samt vara bättre för den biologiska mångfalden.

Grisar, höns och andra fåglar kan också beta i större utsträckning än de gör idag. Deras beteenden kan också användas på andra sätt, grisar kan markbereda skog eller åker, gäss och kyckling kan beta mellan fruktträd och bärbuskar eller i jordgubbsodling efter skörd. Men framför allt kan de ta reda på olika restprodukter på gårdarna, från livsmedelsindustrin och från hushållen. På så sätt konkurrerar de väldigt lite med det som människor kan äta, utan tvärtom skapar de betydligt mer mat än vi skulle haft utan dem.

Precis hur många djur det betyder och hur mycket animalier vi skulle kunna äta kan man räkna på (läs t.ex. Hur mycket kött är hållbart?). Men i slutänden är jordbrukssystemen dynamiska, en förändring leder till fem andra och de leder till fler osv.  Det är väldigt svårt att vara säker på effekterna av olika angreppssätt. Jag föredrar det omvända perspektivet – att vi försöker skapa hållbara jordbrukssystem som integrerar djur enligt principerna ovan, och sedan får vi helt enkelt rätta mun efter matsäcken.

(baserat på föredrag på KSLA Mindre men bättre kött, 14 november 2017)