Klimatdiktatur, marknadsfundamentalism eller duktiga ledare?

Vi behöver ingen klimatdiktatur eller befriade kapitalister för att lösa klimatkrisen, vi behöver duktiga och ansvarstagande ledare. När politikerna säger att de skulle vilja göra mer men att de då inte blir omvalda betyder det att de har misslyckats som ledare. 

Den senaste veckan har Jörgen Randers, professor i klimatstrategi i Oslo och en av författarna till den klassiska boken "The Limits To Growth" (1972), fått stort utrymme i media med tankar på att införa en sorts expertstyrd planekonomi som ett alternativ till demokrati för att kunna lösa klimatfrågan. Orsaken, enligt Randers, är att folk vill hellre bruka pengar på kortsiktiga behov än att ställa om energisystemet eller genomföra andra åtgärder för att minska växthusgasutsläppen. Han utvecklade sina tankar redan för några år sedan i den här artikeln. Där säger han att den mest självklara lösningen är att införa en "upplyst diktatur  på viktig politiska områden".  Men han medger samtidigt att det inte alls är sannolikt att någon västerländsk demokrati skulle avskaffa sig själv.

I en radiodebatt diskuterar han, Mattias Svensson och Anders Wijkman frågan.  

Anders Wijkman är också frustrerad över att omställningen inte går fort nog, och ibland rentav inte sker alls. Han pekar på att staterna har avhänt sig många verktyg för att styra utvecklingen, och att en stor del av exploateringen av naturen är ett resultat av de avreglerade finansmarknaderna. Kapitalismen som vi känner den måste tyglas bättre både för att klara klimatet och för att minska klyftorna. Marknaden kommer inte att göra de mycket långsiktiga investeringar som behövs för att ändra energisystemet. Han tycker dock att "vi måste vässa demokratin" och regleringar kan vara en del av detta. 

Mattias Svensson, liberal debattör på Aftonbladet (hur nu det är möjligt?) anser att kortsiktigheten i politiken är uppenbar. Han påpekar också att demokratiska marknadsekonomier har trots allt fått väldigt mycket gjort på miljöområdet, medan planekonomier misslyckas. Mattias Svensson säger att vi behöver mycket mer kapitalism eftersom människor inte är beredda att ta konsekvenserna av radikala utsläppsminskningar. Det som återstår är nya innovationer som kan göra att folk inte behöver göra några uppoffringar och det är kapitalismen och marknaden som kan fixa det.Staten skall frigöra kapitalets enorma förändringskrafter.
 
Jörgen Randers och Mattias Svensson har sannolikt rätt i är att de flesta inte är villiga till de uppoffringar som behövs. Medan Randers lösning är någon form av expertvälde sätter Svensson sin lit till marknaden att lösa det olösliga problemet genom innovation. 

Jag anser dock att politikerna och många andra opinionsbildare har skapat den här situationen på flera olika sätt. Nästan alla politiska partier ett budskap att det går att fixa klimatet genom relativt triviala åtgärder, samtidigt som de skriker högt om någon åtgärd skulle drabba några av deras hjärtefrågor eller intressegrupper (se t.ex. flygskatten). 

Precis som Mattias Svensson sätter man sin tilltro till innovationer i framtiden och vill inte alls kännas vid att det skulle finnas en motsättning mellan klimatåtgärder och den ekonomiska tillväxten. Tvärtom, i samma andetag som riksdagen antog den nya klimatlagen beslutade man också "att klimatpolitik ska vara långsiktigt effektiv och bedrivas så att minskade utsläpp av växthusgaser förenas med tillväxt". 

Klimatet har heller inte tillåtits genomsyra alla politikområden så man fortsätter gladeligen att fatta beslut som går helt på tvärs, som att bygga en flygplats i Sälen för att skeppa turister till den allt snabbare smältande snön.

Partierna, miljöorganisationer och andra opinionsbildare har fått för sig att folk behöver höra positiva budskap - att krisen är en möjlighet - och utsättas för "nudging" snarare än att behandlas som vuxna ansvarstagande människor. Det är därför inte alls konstigt att folk i allmänhet inte har den nödvändiga krismedvetenheten. Eller som Malena Ernman skriver i ETC, "vi är flockdjur och så länge våra flockledare inte uppträder som om vi är i kris så kommer ingen uppfatta att vi är det."

Slutligen tror jag man underskattar folks känsla för rättvisa. Så länge klyftorna växer i samhället kommer inte de som har det sämre än eliten tycka att det är rimligt att just de skall göra några uppoffringar och livsstilsförändringar annat än om den ekonomiska och politiska eliten också gör det.

Samhällets elit har därför ett mycket stort ansvar för medborgarnas bristande krismedvetenhet. När politikerna säger att "vi skulle vilja göra mer, men då blir vi inte omvalda", då betyder det bara att de har misslyckats som ledare, och att de skulle lägga mer av sin reklambudget och spinndoktorer på att få folk att inse allvaret i situationen. 

*

Man får säga att Mattias Svensson har en enorm tro till marknadens förmågor och vill spela ett mycket högt spel. Hans liberalism har passerat det ideologiska stadiet och befinner sig nu på ett fundamentalistiskt religiöst plan, dvs det är ren och skär tro, utan några som helst vetenskapliga bevis. I själva verket har marknaden inte visat sig särskilt förmögen att "lösa miljöproblem", annat än som ett resultat av statliga regleringar eller pressad av folklig opinion. 

Att ställa en ren marknadsekonomi mot en ren planekonomi är ett ganska ofruktbart sätt att resonera, det har aldrig funnits några marknadsekonomier som inte varit reglerade av den enkla anledningen att alla marknader behöver regleringar av ett eller annat slag.  Vissa stater gav sig på att försöka genomföra någon sorts ren planekonomi, men de misslyckades och tvingades införa vissa typer av marknader. Däremot är det uppenbart att alla stater och samhällen, precis som företag, behöver planera massor av saker. Man måste t.ex. bygga skolor i god tid innan barnen nått skolåldern, man behöver bygga vägar, järnvägar och annan infrastruktur, man behöver stadsplanering, universitet osv.  

Anders Wijkman visar en betydligt större förståelse för problemens art och antydan till lösning. Han anser att mer regleringar kan hjälpa till att "vässa demokratin". Regleringar är ett fullt ord som kan ge dåliga associationer, men i grund och botten handlar politik just om regleringar i en vidare bemärkelse, vad som är tillåtet och vad som inte är det, vad vissa aktörer måste göra, vad som skall få resurser och vad som inte skall få det. Om man skall få folk intresserade av och engagerade i politiken kan man inte avhända sig de politiska verktygen och hänvisa till EU, internationella avtal eller den globala marknaden för nästan alla viktiga frågor. 

Det finns också en rad institutionella reformer som skulle kunna bidra till att vässa demokratin och utöka demokratin också till andra områden, men det är en annan artikel. 




P.S. Jag är tyvärr inte lika övertygad som Jörgen Randers att inte en västerländsk demokrati skulle kunna avskaffa sig själv. Jag tycker till exempel att det är anmärkningsvärt hur lätt det varit att inskränka rättigheter och invadera folks privatliv för att bekämpa det ringa problem som terrorism trots allt är i väst.