Betesmark, vad är det?

Det finns en bild av att regnskog huggs ner för att ge plats åt kor. Det finns en annan bild av att naturbetesmarkernas rika biologiska mångfald hotas av att de inte betas. Båda bilderna är sanna. De stora variationerna gör att generaliseringar om djurhållning byggd på betesdrift på global nivå är rätt meningslösa.I Sverige skulle det vara både möjligt och önskvärt att öka betesdriften på naturbetesmarker. Det är ett smart sätt att kombinera en högkvalitativ och etisk matproduktion, med höga kulturvärden och samexistens med mängder av andra livsformer.

Enligt FAO:s statistik finns det 3315 miljoner hektar betesmark i världen. Sex tiondelar av den finns i endast tio länder och en tredjedel i Kina, Australien och USA. Större delen av världens permanenta betesmarker finns i mycket torra områden.

Areal betesmark miljoner hektar
China, mainland	393
Australia	359
United States of America	251
Brazil	196
Kazakhstan	187
Saudi Arabia	170
Mongolia	112
Argentina	109
Russian Federation	93
South Africa	84
Mexico	81
Angola	54
Sudan	48
Chad	45
Källa FAOSTAT

Sverige har i ett globalt perspektiv väldigt lite betesmark, 500 m2 per peson, vilket bara är en tiondel av det globala genomsnittet per person. I Mongoliet finns 35 hektar betesmark per person. 

Hon har 35 hektar betesmark, flicka i Mongoliet

På det stora hela dominerar olika gräs vegetationen om det är torrt. Blir det för torrt övergår gräsmarker till öken och är nederbörden tillräckligt stor blir det skog. Blir det för blött blir det våtmarker av olika slag. Det är svårt att säga hur stor del av jordens yta som har varit savanner, stäpp och gräs tidigare. Det beror väldigt mycket på vilken tidsperiod vi pratar om, och vilket geografiskt område, inte minst vilken påverkan som människor har haft. Människans manipulationer av landskapet har en mycket lång historia och vårt sätt att bruka marken har ändrats mycket genom årens lopp. Det mesta tyder på att innan den stora utrotningen av megafaunan i världen var gräsmarkernas andel ungefär som nu, eller större. När dessa utrotades och klimatet ändrades tilltog skogsarealerna, på gräsets bekostnad, eftersom de stora djuren bidrog till att hålla landskapet öppet.

När Australien koloniserades i slutet på sjuttonhundratalet var en större del av marken gräsbevuxen än idag[i]. De bättre gräsmarkerna har blivit åker men stora arealer har också blivit skog. De stora arealer som fortfarande är betesmarker är på det stora hela för torra för att vara skog och saknar möjligheter för bevattning, vilket är en förutsättning för att de skulle kunna odlas.

När européerna kom till Amerika möttes de av väldiga vidder av öppna landskap och miljoner betande hjortar och bison. Stora delar av den bördiga prärien plöjdes upp till åker, medan de torrare delarna blev betesmark åt kor.

I Västeuropa spreds boskapsskötsel snabbt och stora delar av landskapet avskogades. I den berömda Doomsday Book från är 1069 kan man se att större delen av England var betesmark, skog fanns nästan bara som jaktreservat för adeln och kungahuset. Markanvändningen på Selaön i Mälaren ger en bra bild av de stora förändringarna i landskapet. Vi kan se att för fem hundra år sedan var nästan all mark betesmark, odlingsmark eller äng. Ängsmarken var sådan mark som i första hand skördades för hö. I takt med befolkningsökningen plöjdes en ökande del av ängsmarken upp samt mindre arealer naturbetesmark. Intensifieringen av jordbruket och djurhållningen, ledde till att den extensiva betesdriften ersattes med odlat foder och bete på åkermark. Större delen av betesmarken omvandlades till skog. 

Föreställningen att betesmarkerna har ökat dramatiskt saknar grund på global nivå, även om det finns regionala exempel på sådan ökning. Mellan 1961 och 2000 ökade de permanenta betesmarkernas areal i världen med cirka 11 %, men mellan 2000 och 2014 minskade arealerna med 3 %.[ii]  Förändringarna följer ett typiskt mönster. I takt med att befolkningen och ekonomin växer kraftigt, sker en omfattande expansion av jordbruket. I de flesta fall leder det till att betesmarker omvandlas till åker. Om det finns möjligheter kommer i vissa fall boskapsskötarna dra vidare och söka nya möjligheter i skogsmark, det är det som händer i Brasilien till exempel. Där har den totala arealen betesmark minskat sedan 1980-talet, medan åkerarealen har ökat kraftigt. Betesmarkerna har flyttat västerut på ett sätt som påminner och det som skedde i USA 150 år tidigare. Samtidigt har betesdriften intensifieras, dvs andelen naturbetesmarker har minskat medan sådda betesmarker ökat.[iii] 

I de flesta rika länderna har betesmarkerna minskat kraftigt och skogsarealerna ökat. I Sverige har cirka fyra femtedelar av naturbetesmarkerna försvunnit på hundrafemtio år. Utöver det betades i princip all skog i södra Sverige tidigare. Det är viktigt att förstå att det är ekonomiska faktorer i första hand som avgör om mark kommer att betas eller inte. Det är inte minskad animaliekonsumtion som är orsaken till att våra betesmarker har minskat, utan förändringar i hur vi odlar och hur vi föder upp djur. I Sverige har vi intensifierat jordbruket, inklusive djurhållningen på ett sådant sätt att vi producerar mycket mer och billigare från åkrarna. Det har gjort att betesproduktionen, trots att den i princip sker utan dyra insatsmedel, gått tillbaks kraftigt.

Vad är betesmark?

I själva verket är definitionerna av gräsmark, betesmark, permanent betesmark och naturbetesmark knepiga och det är lätt att gå vilse i siffrorna. I Sverige är till exempel nästan halva ytan renbetesmark, men marken klassas inte alls som betesmark, och är i stort heller inte gräsmark, utan fjäll eller skogsmark. Det finns också åkermark som betas, ibland mycket intensivt. Och det finns stora gräsmarker i världen som inte är betesmark i den mening som vi vanligen menar, dvs att får, getter eller kor betar där. Istället betas marken av vilda djur eller inte alls. Cirka 1,5 miljarder hektar av de knappa 3,5 miljarder hektar som räknas som betesmarker har inga betande tamdjur alls.[iv]

Hur mycket mat producerar betesmarkerna?

Det statistiska underlaget är dåligt och svårt att tolka. Att använda genomsnitt är nästan inte meningsfullt. I Sverige föds de flesta får upp på betesmarker, med odlat foder och små mängder kraftfoder som vinterfoder. Dikoproduktionen är huvudsakligen baserad på bete och vallfoder skördat på åkermark, medan mjölkkorna sällan betar naturbetesmarker, och en mycket liten del av deras foder kommer från bete. På internationell nivå är variationerna ännu mycket större. På den ena sidan finns så kallade feed-lots i USA där man föder upp nötkreatur på odlat foder, i stor utsträckning majs och soja. På den andra sidan finns nomadernas hjordar som i princip endast lever på bete. Hela 13 procent av alla kor och bufflar finns i Indien, där de utöver bete lever på avfall av olika slag, ungefär som forna tiders grisar i Sverige.

Enligt artikeln, Livestock: on or plates or eating our table, av Anne Mottet och kollegor på FAO kommer nästan allt får och getter äter från betesmarker eller odlat gräs. För nötkreaturen är siffran ungefär 80 procent. En annan uppskattning är att 54 % av tamdjurens foder kommer från betesmarker, 10 % kommer från gräs som odlats på åkermark, 16 % kommer från grödor som odlats för foder samt avfall från livsmedelsindustrin och 20 % är skörderester.[v] De siffrorna inkluderar grisar och höns som ju i princip knappt betar alls, även om de kunde göra det.

Om man går på officiella siffror så producerar Mongoliets 112 miljoner hektar betesmark endast 245 miljoner kg kött och 690 miljoner liter mjölk[vi], dvs endast drygt 2 kg kött och 6 liter mjölk per hektar. Så låg avkastning som i Mongoliet har man sannolikt bara i vissa andra mycket karga miljöer. Jag besökte djuruppfödare i det mycket torra Namibia och de fick i alla fall mer än 10 kg kött per hektar och år. Intensivt odlade gräsmarker kan vara mycket produktiva. Jag beskriver i ett blogginlägg hur man producerar 20 000 liter mjölk per hektar av intensivbetad gräsmark i Nederländerna. De flesta betesmarkerna i världen ligger dock närmare siffrorna från Namibia än Nederländerna.  Beräkningar för Sverige kompliceras av att man i princip inte kan ha ren betesdrift här, utan foder måste odlas för vintern.[vii] Under försommaren kan naturbetesmarkerna i Sverige producera uppemot 2 kg kött per hektar och dag, men sedan sjunker produktionen.

Å andra sidan är ett ensidigt fokus på produktion av kött eller mjölk ett mycket smalt sätt att betrakta djurhållningen på. Flera hundra miljoner kameler, kor, hästar, bufflar och åsnor hålls i stor utsträckning för att tillhandahålla arbete i form av dragkraft och transport. Gödseln används för näringsförsörjning men också som byggnadsmaterial och för matlagning. Ull, hår och hudar används för skor, kläder och bostäder. Boskap är ett sätt att lagra mat, men också att lagra tillgångar som kan omvandlas till annat vid behov. Det är först i vår kommersiella och industriella kultur där djuren i stort reducerats till att vara ”kött”, eller produktionsenheter för mjölk.

Alternativ markanvändning, kolbindning och biologisk mångfald

Dessa stora variationer gör att alla generaliseringar om effekterna av djurhållning byggd på betesdrift på global nivå är rätt meningslösa.

Ta bara frågan om den alternativa användningen av marken. Det pratas ofta om att man skulle kunna odla grödor eller skog på betesmarkerna. Och visst finns det sådana situationer, särskilt om man kan ordna bevattning. Det finns också mycket stora arealer med våtmarker som är betesmarker. Dessa skulle kunna dikas ur, på samma sätt som vi gjort i Sverige i väldigt stor utsträckning.  Men våtmarker är samtidigt kanske den mest hotade naturtypen av alla. Enligt Moffet m.fl skulle det gå att omvandla knappa 700 miljoner hektar gräsmarker, dvs cirka 20 procent till åker. Men det verkar vara mycket optimistiska beräkningar. Deras karta visar att Sverige skulle ha en hög andel sådan mark, men det är mycket litet av det som klassas som betesmark i Sverige som är lämpligt som åker. Även potentialen för att omvandla betesmarker till produktiv skog är sannolikt rätt liten. I Sverige skulle dock huvuddelen av betesmarken bli skog om den slutades att hävdas. En mer realistisk alternativ markanvändning är kanske att vilda djur skulle beta markerna istället för tama djur. Kanske kan man också tänka sig system där tama och vilda djur samsas i större utsträckning, ungefär som massajernas får och kor får samsas med zebror, gnuer och lejon på savannen.

På liknande sätt är det svårt att diskutera betesmarkens potential för kolbindning. En nyligen publicerad rapport, Grazed and confused? Från Food Climate Research Network avfärdar tanken att kolbindning i betesmarker kan spela någon större roll.[viii] Rapportförfattarna beräknar och visar i en graf att kolbindningen i betesmark skulle kunna kompensera för metangasutsläpp i det fall djurantalet uppgår till 0,5 djurenheter per hektar, medan utsläppen skulle vara mycket större än kolbindningen vid högre djurtäthet. Men globalt finns det bara cirka 0,3 djurenheter idisslare per hektar betesmark, och det inkluderar även alla de djur som inte betar. Den genomsnittliga djurtätheten på betesmarken är således långt under de 0,5 hektar man räknar med.

Det är också vanligt att man hävdar att skog binder mer kol än betesmark. Men det är bara korrekt om man räknar den växande skogen som ”kolbindning”, men det är knappast ett rimligt betraktelsesätt, den kommer att användas i sinom tid eller ruttna. Det som är betydelsefullt för kollagring är den långsiktiga lagringen i mark, och där går det inte att hävda att skog binder mer än bete. Det finns gott om exempel på att det kan vara tvärtom.[ix] Däremot är det relativt väl klarlagt att omvandling av betesmark till åker kraftigt minskar kollagringen.

För diskussioner om biologisk mångfald är det viktigt att skilja mellan naturbetesmarker och andra betesmarker. Även begreppet naturbetesmark är flytande och kan felaktigt ge intrycket att dessa alltid varit betade gräsmarker. Men lika litet som det finns några skogar helt orörda av människan finns det betesmarker som inte på ett eller annat sätt manipulerats av oss. Men man brukar kalla betesmarker där man inte har sått nytt gräs eller gödslat för naturbetesmarker. I Sverige är i princip alla permanenta betesmarker naturbetesmarker. I andra länder finns permanenta betesmarker på mark som plöjts, gödslats och såtts med en eller ett fåtal sorters gräs, och i andra fall har man t.ex. gödslat marken. Naturbetesmarkerna i Europa anses ha mycket höga biologiska värden och har en rik biologisk mångfald, medan gödslade betesmarker med en art gräs inte är mycket rikare än en vanliga åker eller en granplantage. 

Trots all information i detta inlägg så saknas det allra viktigaste, dvs en förklaring av det intrikata samspelet mellan djuren och vegetationen och alla de processer som hänger ihop med det ekosystemet. Det gäller till exempel dyngbaggarnas och mykorrhizans roller och hur gräset reagerar på betning. Men det får vara till ett senare tillfälle.  

Det finns flera andra frågeställningar av intresse. Betesdrift har stora djuretiska fördelar, och de skulle kunna ökas om man t.ex. tillät att djur skjuts i hagen istället för att stressas in i en djurtransport. Det krävs väldigt lite insatsmedel för att hålla betesdjur jämfört med odling. Betesdrift är extremt resilient och uthållig, det är ingen tillfällighet att livsmedelsförsörjningen i de delar av världen med mest osäkert klimat har varit uppbyggd på betande djur. Samtidigt är stora delar av världen för tätbefolkad för att befolkningen skall kunna livnära sig på storskalig betesdrift. 

I Sverige skulle det vara både möjligt och önskvärt att öka betesdriften på naturbetesmarker. Det är ett smart sätt att kombinera en högkvalitativ och etisk matproduktion, med höga kulturvärden och samexistens med mängder av andra livsformer. Det är möjligt att det också skulle vara positivt med mer intensiv betesdrift på åkermark istället för att odla stora mängder spannmål till gris och hönsfoder, som är fallet nu.

---

[i] http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/1467-8470.00079/abstract
[ii] FAOSTAT
[iii] http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/gcb.13314/full
[iv] Livestock: on or plates or eating our table
[v] http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/2015GB005119/full
[vi] FAOSTAT
[vii] I Mongoliet som har ännu hårdare förhållanden på vintern odlas inget foder alls utan djuren får överleva på det de kan skrapa fram under snön. Djuren tappar dock ofta upp till 25 % av kroppsvikten och särskilt stränga vintrar kan de dö av svält.
[viii] Det finns mycket mer att säga om denna rapport.
[ix] Det finns massor av litteratur om detta, en bra översikt kan vara The Ecology of Soil Carbon: Pools, Vulnerabilies, and Biotic and Abiotic Controls (2017) http://www.annualreviews.org/doi/pdf/10.1146/annurev-ecolsys-112414-054234