Är Sk*nkan verkligen bättre än skinkan?

Tidningen Syre har en julspecial med ett veganskt julbord. Och det är inget fel med det. Men att pimpa den veganska kosten med påstående om ”glada planeter” och minskade koldioxidutsläpp är mycket tvivelaktigt. I Sverige sjönk antalet vuxna nötkreatur från nästan två miljoner 1932 till ungefär en halv miljon idag. Antalet bilar gick under samma tid från färre än hundra tusen till fyra och en halv miljon året.  Och så gör vi kor till problemet?

En rad olika missförhållanden och problem i den storskaliga djurhållningen — och det finns gott om dem, allt från antibiotikaresistens till vedervärdiga produktionssystem — tas som argument för varför vi helt skall sluta äta kött. Underligt nog är det ingen som använder samma resonemang på vegetabilier. Vi uppmanas inte att sluta äta ärtor och bönor för att sojaodlingar skövlar pampas, cerradon och amazonas, och vi uppmanas inte att sluta använda vegetabiliskt fett för att palmoljeplantager är en av de absolut största källorna till växthusgasutsläpp från jordbruket, och ökningen av konsumtionen av vegatabiliska oljor är mycket större än ökningen av köttkonsumtionen. Inte heller förkastas ris som föda trots att riset orsakar nästan tio procent av alla metanutsläpp. Växthusodlade grönsaker orsakar långt större klimatpåverkan än kött, men vem varnar för tomater? 

Att jordbruket historiskt sett ut på olika sätt i världen beror på att de ekologiska förutsättningarna har varierat stort och det har lett till att den lokala kosten har varit mycket olika på olika ställen. Vi har exempel som mongoler, samer masaaier och innuiter som byggt sin livsmedelsförsörjning nästan helt på animalier. Vår egen mattradition har varit byggd runt nötkreaturen därför att klimat och mark ha varit gynnsamma för dem. Vi har många exempel på kulturer som varit till övervägande del baserade på vegetabilier, men mig veterligen inte en enda som helt avstått från animalier.

Indien som ofta framställs som ett föredömligtland byggt på vegetarianism har ett jordbrukssystem och en kost där kon spelaroerhört stor roll som omvandlare av resurser som människan inte kan äta. Kor och bufflar är den biologiska dragkraften i stora delar av det indiska jordbruket, kogödsel och biogas används för att laga mat och mjölkprodukter som ghee (klarnat smör) och paneer (färskost) är mycket viktiga i kosten. Antalet nötkreatur per innevånare i Indien är mycket större än i Sverige (även inräknat de djur vars kött vi importerar). Att många indier inte vill äta köttet minskar inte växthusgasutsläppen från korna, utan medför bara en jättelik, resursslösande export av nötkött till andra länder.

Veganska odlingssystem kan fungera i enskilda fall och tillgång på konstgödsel och bekämpningsmedel har gjort vegansk odling till ett mer realistiskt alternativ. Men är det ekologiskt hållbart och resurseffektivt? Det vet vi inget om eftersom det inte finns några exempel på fungerande veganska livsmedelssystem. Det är sannolikt att om det hade varit ett effektivt sätt att producera mat på hade det säkert uppstått redan, eftersom en effektiv livsmedelsförsörjning har varit en av de viktigaste faktorerna för framgångsrika samhällen.

Djuren spelar en mycket stor roll i så gott som alla ekosystem. Det är bara växter och alger som kan omvandla solenergi till biomassa, men detta betyder inte att djuren är ”ineffektiva” eller skadliga, tvärtom de fyller viktiga roller också för växterna. Djur kan integreras i jordbruket sa att vi får mer mat och bättre mat från samma yta. En av nycklarna till den kraftiga ökningen i produktiviteten i det västeuropeiska jordbruket, och i Sverige, under sjutton- och artonhundratalen var övergången från ett ensidigt växtjordbruk och separat boskapsskötsel till ett system där växter och djur samspelade. I stället för att lägga marken i träda för att återfå sin bördighet började man odla kvävefixerande klöver och andra fodergrödor. Förbättrade växtföljder och att gödseln togs tillvara ökade åkrarnas bördighet. Kosten blev rikare och mer varierad med ett större inslag av animalier.

Korna är grunden för ett ekologiskt jordbrukssystem under svenska förhållanden. Grisar och höns har också en given plats som omvandlare av olika typer av avfall. En traditionellt uppfödd avfallsgris som blivit skinka skulle sannolikt vara mer resurssnål än de veganska industriprodukter som artikeln i Syre ger så mycket reklam. Den skulle också kunna vara mycket mer lokal. Den så kallade ”Sk*nkan” innehåller bland annat vetegluten, sojaprotein, rapsolja, palmolja, naturliga smakämnen, förtjockningsmedel och färgämnen.

Fokuseringen på idisslarnas metanutsläpp som det främsta miljöproblemet är mycket olycklig och leder oss bort från ett hållbart jordbruk. Idisslarnas förmåga att omvandla gräs och andra fiberrika råvaror till för oss nyttiga produkter är ett exempel på en mycket avancerad symbios mellan människa, växter och djur. Med klimatargument framställs industriellt uppfödda grisar och kycklingar som ett bättre val, och kor som drivs till högre avkastning genom att äta soja och spannmål släpper ut mindre metan per liter mjölk än de som går och betar naturbetesmarker. Nästa steg är att stänga in korna helt för att med modern teknik återvinna metanet, då kan kon plötsligt bli biogasleverantör istället.

Även om det är helt klart att idisslare som kor, får och getter släpper ut mycket metan är det inte alls självklart att detta metan skall ses på samma sätt som det som släpps ut från utvinningen av naturgas. Resonemangen om idisslarnas metanutsläpp är byggda på tveksamma antaganden och det saknas väldigt mycket kunskap om metancykeln, till exempel vilka naturliga funktioner som bryter ned metan igen och vilken roll betande djur spelar där.

I Sverige sjönk antalet vuxna nötkreatur från nästan två miljoner 1932 till ungefär en halv miljon idag. Antalet bilar gick under samma tid från färre än hundra tusen till fyra och en halv miljon (och i hela världen en miljard bilar). Antalet utlandsresor gick från i princip inga alls till nästan tjugo miljoner om året.  Och så gör vi kor till problemet?

Denna artikel är en längre version av en debattartikel jag skrev till tidningen Syre, som krävde att den skulle kort. Syres redaktör Lennart Fernström svarade på denna artikel. Jag tänker kommentera det svaret i en kommande bloggpost.