Konsumtion, inte produktion, driver in fattiga i marknadsekonomin

Mobile phone operator offering generous credits Zambia

Det finns många sätt att få in fattiga småbönder i marknadsekonomin. Historiskt sett så har det nästan alltid innefattat någon form av tvång (se avsnittet nedan). Att utkräva skatter i pengar var ett sådant tvång, och att ha obligatoriska skolor som kostar pengar ett annat. Men minst lika viktigt de senste århundradet har varit att bönder har skuldsatt sig genom konsumtion, om det nu har varit av sprit, av korsetter eller korta varor ur postorderkatologerna. I dag drivs denna konsumtion av den moderna informationsteknologin. Först av telefonerna själva och deras använding, sedan av deras använding för att köpa mer och nu också för att låna pengar. Sms lån sprider sig över världen.

Jag säger nu inte att det är fel att fattiga människor har mobiltelefoner, lika lite som det var fel att bondmoror beställde en bysthållare av Åhlén & Holm. Men det är intressant att studera det som en process för att integrera större och större delar av mänskligheten i en global kapitalistisk marknadsekonomi. Det finns de som anser att det är en mycket mer effektiv strategi att stimulera ökad konsumtion än en ökad produktion för att stimulera en sådan integration. Det tredje sättet är att öka böndernas skuldsättning för produktion genom krediter och ökad användning av insatsmedel. Alla tre sätt samverkar sannolikt.


I Trädgården Jorden skriver jag:

Samtidigt som nästan alla världens småbönder är kopplade till världsmarknaden så står stora delar av deras produktion utanför marknaden, de producerar för egen konsumtion, och de är egenföretagare och inte anställda, samt saknar lån. Det gör att deras integrering i den globala markanden är svag jämfört med en industriarbetare i exportindustrin. Till det kan läggas de sociala sammanhang de lever i, där en utökad familj ofta står för det sociala skyddsnätet och träning på jobbet är den utbildning man får. Detta gör att de inte heller behöver staten i särskilt stor utsträckning (och staten struntar ofta i dem i vilket fall som helst). Dessa småbönder avstår hellre från potentiella vinster än att utsätta sig eller sin familj för risk. De värderar det traditionella samhället, och om de trots allt ger sig av till staden för att söka jobb kommer de regelbundet tillbaks till byn, för att delta i passa-geritualer (giftermål, begravningar, omskärelse m.m.) eller för att arbeta för ett gemensamt projekt. Detta förhållningssätt hos småbönderna observerades under den tidiga industrialiseringen i England, man kan se det idag i Afrika, ja även småbönderna i Sovjetväldet tillämpade samma logik (Hylland Eriksen 2008). Vissa, som t.ex. Ronald E. Seavoy,  anser att man måste tvinga in bönderna i marknadssamhället på samma sätt som man gjorde i England: ”Kommersialiseringen av livsmedelsproduktionen är en politisk process. Om småbönderna har ett val kommer de inte frivilligt att arbeta inom kommersiella ramar. Regeringar måste övervinna detta motstånd genom olika former av tvång” (Seavoy 2000). Men det förefaller oacceptabelt att tvinga någon på det sättet. Det är också tveksamt om det faktiskt fungerar. Alla bönder kan ju inte gärna expandera sin produktion eftersom det kommer leda till massiv överproduktion. I de idag rika länderna kunde de ”överblivna” jordbrukarna sysselsättas i industrin, men den obehagliga sanningen är att det inte finns någon sådan möjlighet för den miljard människor vilka skulle behöva flyttas ut ur jordbrukssektorn i u-länderna. De behövs liksom inte.

Kärnkraften: olönsam, osäker och onödig

Kärkraft är lika säkert som en chokladfabrik skrev den ansedda liberala The Economist för 26 år sedan. När Chernobyl flög i luften en månad senare fick de äta upp det med råge. Men skam den som inte kan ändra sig. I sitt senaste nummer (10-16 mars) skriver man att förutsättningarna för kärnkraft är dåliga. Det är bara genom konstant höga priser på fossil energi, genom skatt eller brist, som kärkraften kan få tillbaks sin charm. Men även då så är löftena om en framtid med ett överflöd av energi borta.

The Economist beskriver hur kärnkraften utvecklades med ett massivt politiskt stöd och kopplingar till militär använding. Och man ser inte att kärnkraft kan bli kommersiellt lönsamt utan kraftigt stadsstöd: "nuclear power till continue to be a creature of politics not economics". Redan innan Fukushima katastrofen hade nybyggnaden av kärnkraften i princip slutat, även om de finns några få undantag, t.ex. i Finland. År 2010 stod kärnkraften för 13% av världens elproduktion (Obs inte energiproduktion, bara el vilket är en liten del av världens energikonsumtion) medan den levererade 18% 1996. En orsak till att det inte byggs mer kärnkraft är avregleringar av energimarknaderna (som The Economist själv har förespråkat). I en oreglerad energimarknad är det helt enkelt inte lönsamt att bygga nya kärnkrafverk, medan det är mycket lönsamt att driva de existerande, och även uppgradera dem, eftersom de byggdes med en helt annat kostnadsild och med statliga subventioner. 

Kina är ett av de få länder som satsar stort på kärnkraft. Men Kina satsar stort på alla typer av energi, eftersom man vet att man måste bygga bort kolberoende, om inte för någon annan orsak än att det håller på att ta slut. Man planerar att bygga ut kärnkraft motsvarande 80GW (det var målet innan Fukushima) samtidigt så är Kinas planer 100GW för vattenkraft och 200GW för vind.

Det kanske blir så här....

Den tredje sidan (utöver politik och ekonomi) i ekvationen, dvs tekniska framsteg har the Economist litet förtroende för, och det är anmärkningsvärt för en så framstegsoptimistisk tidskrift. De har en intressant förklaring för varför de inte tror att innovation och entreprenörskap vilka de hyllar i så många andra sammanhang kan spela någon roll för utvcklingen av kärnkraften. Systemen är för stora, reglerade och komplexa för att tillåta experimentering av ny teknik samtidigt som det de skall producera bara är en simpel handelsvara - elektricitet - som inte kan differentieras på marknaden. Inte heller de små reaktorer, generation III, eller kanske IV som förespråkas ges någon stor chans. Analysen här är intressant eftersom den också kan ge en fingervisning till vilken typ av teknik och infrastrukturutveckling som bäst drivs av samhäller och vilken som bäst drivs av entreprenörer.

The Economist's slutsats är att kärkraftens roll kommer vara begränsad till produktion av de elektricitet som återstår efter att man byggt ut förnyelsebar energi så mycket som möjligt.

Expressen slår rekord i okritiskt tänkande

"Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände."skriver Expressens ledare idag

Visst blir mycket bättre. Förvisso talar Expressen om andelen fattiga som har minskat, men undviker att tala om att antalet faktiskt inte minskat. Och det finns många andra saker i världen som inte alls går åt rätt håll, både socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Men låt oss inte gräva ner oss i det utan anta att rätt mycket faktiskt blir bättre.

Expressen försöker förklara vad som är viktigt: 

Den här otroliga utvecklingen hade inte varit möjlig utan tillväxt och handel - just det som domedagsprofeterna brukar skylla världens olycka på....utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.....

Expressen får det all låta som om de som är tillväxtkritiska menar att man kan skapa välstånd i fattiga länder utan tillväxt. Eftersom själva fattigdomsbegreppet är ett ekonomiskt begrepp som anger hur mycket ekonomiska resurser man har, är det ju rätt självklart att man bara kan bli mindre fattig av att få mer resurser. Det är ju inte det tillväxtdisukssionerna handlar om - utan det är om fattiga människor får det bättre av att vi gör av med mer resurser. Forskning från Världbanken säger att för 100 kronor av global tillväxt får de fattigaste 60 öre, så vi får verkligen konsumera av bara tusan för att uttrota fattigdom med den metoden. Vi hörde samma skruvade argumentation i samband med Köpenhamnsmötet om klimatet 2009. Där fick energilobbyn det att låta som om de som vill minska energianvändningen i rika länder menade att de två miljarder vilka inte har elekricitet inte skulle få det. 


Det finns förvisso ingen som helst automatik i att fattiga skulle få det bättre av att vi får det sämre, men att det finns konkurrens om resurser kan man heller inte förneka. Det är också ett faktum att de ekonomiska skillnaderna i världen har ökat, mellan individer i samma länder, mellan regioner i samma länder och mellan länder, och självklart mest mellan de fattigaste i fattiga länder och de rikaste i rika länder. Och det finns inga  mekanismer i det ekonomiska systemet som korrigerar det. De mekanismer som korrigerar är politiska och sociala. Ökad handel leder förvisso ofta - men inte alltid - till ökat välstånd, men det leder nästan alltid till större välståndsökning för den som redan har det bättre ställt. Av försäljningen av en iPad från Kina får den kinesiske arbetaren 2 %, medan nästa hälften är ren profit till kapitalister. 


Fördelning av resurser är mycket mer effektivt för att garantera de fattigaste ett anständigt liv, vilket också är varför vi har socialbidrag och a-kassa och sådant i Sverige. Det är också anledningen till att Vietnam har en mindre andel mycket fattiga än Brasilien, trots att Brasilien har tre gånger så hög BNP per person. Men självfallet måste det skapas ett välstånd att fördela också.


Expressen menar att biståndet har misslyckats med att skapa välstånd. Tacka sjutton för det! Det globala biståndet på några hundra miljarder dollar skall användas för att förbättra förhållandena för två miljarder fattiga, dvs det satsas ungefär en hundralapp i bistånd för varje fattig (att sedan en liten del av biståndet når dessa och mycket bistånd är ineffektivt är en annan diskussion). De rika länderna använder större belopp årligen för att stödja några miljoner bönder och deras kor (också väldigt innefektivt). Ingen förespråkar bistånd som ett alternativ till en god politik eller satsning på utveckling av produktivitet och näringsliv, lika lite som socialbidrag är ett alternativ till företagsamhet. Att ställa dem som motsatspar är okunnigt och i värsta fall oärligt.



Expressen glömmer att nästan hela fattigdomsbekämpningen under trettio år har presterats av en diktatur med en statsapparat som lägger sig i allt och reglerar allt på ett sätt som Expressen tar avstånd från. 

Om man vill hitta förklaringar till vårt (de rikas) ofantliga välstånd så är det som ligger närmast till hands att vi under några få generationer har förslösat enormt naturkapital, i form av mineraler och framför allt fossilt bränsle. När vi använder hundra gånger så mycket energi som vi gjorde för två hundra år sedan,så är det ju inte särskilt märkvärdigt att vi har så många prylar och att befolkningarna har exploderat - energi är trots allt den viktigaste begränsande faktorn för så gott som alla livsformer, inklusive mänskliga samhällen.


Slutklämmen på Expressens ledare är  något av rekord: "Den viktigaste lärdomen att dra från historien är att ingenting är omöjligt." Om det vore uttryck för hur svårt det är att förutspå vad som kan hända skulle jag rentav hålla med. Inget system eller rike varar särskilt länge, att det som som verkade SANT eller oundvikligt plötsligt inte alls finns (platt jord, järnridå, allsmäktig gud, kungamakt, slaveri). Så kommer det också gå med Expressents ohämmade tillväxt....En annan värld är inte bara möjlig utan också oundviklig.


Men här används det som ett argument för varför det inte finns anledning att vara orolig för fattigdom och miljöförstöring, eftersom ny teknik och kapitalism kommer lösa alla problem. Och det är en mycket farlig - och ogrundad - inställning


Det finns många andra viktiga lärdommar av historien. Det som man kan förvånas mest över är hur illa vi människor har lyckats behandla varandra. Både tidigare och idag. En annan viktig lärdomen att dra från historien är att den upprepar sig.

Resurssnål ny teknik - en myt

Resandet ökar hela tiden. I 2010 företogs det 940 miljoner turistresor, en ökning med 6,6% på ett år jämfört med 2009, trots global ekonomisk kris. Omsättningen av den internationella turismen var nästan 1000 miljarder dollar 2010. Men inte bara privatturismen ökar, utan också tjänsteresorna ökar kraftigt: 

Företagen blir mer och mer internationella och resande har därför blivit en viktig del av arbetet för allt fler. Telefon- och videokonferenser till trots – det virtuella mötet kan inte helt ersätta det personliga och de tekniska lösningarna kan till och med skapa behov av nya möten, enligt Per Gustafson, forskare vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet.– Sett över en längre tidshorisont har tjänsteresandet ökat oavsett konjunktur. (Skriver Svenska Dagbladet)

 Detta är ytterligare ett exempel på  hur felaktigt tron att modern teknink sparar på resurser är. Visst är en videokonferens mycket mer effektiv - eller i alla fall mer resurssnål - än ettt fysiskt möte. Men sanningen är att tjänsteresorna ökar trots kraftigt förbättrade möjligheter att kommunicera via nätet. På det privata området tror jag inte att sociala medier, typ Facebook, har lett till mindre resande. På det stora hela så tror jag att det är tvärtom, de ökade kontakterna leder till mer resande. Både privat och på jobbet.

Jag reser ju själv som en idiot i jobbet...Min diskussion är inte så mycket om rätt och fel i resandet, även om det är uppenbart att flygresor är miljömässigt mycket tvivelaktiga, och trots allt är en lyx som är förunnat bara en lite del av världens befolkning. Mitt inlägg handlar istället om hur fel påståenden om att internet och mobil kommunikation sparar energi och resurer är. Den nya tekniken ersätter väldigt sällan gammal teknik utan lägger sig uppepå den existerande tekniken. "det papperslösa samhället" skulle vi få med datoriseringen - men papperskonsumtionen har fortsatt upp. Den har ökat fyra gånger på fyrtio år.