Jag kände ett stygn av dåligt samvete när jag läste dessa tänkvärda ord:
Jag som målade om lägenheten och lade in nya golv när jag flyttade in!
Självklart är det inte så att alla renovering är drivna av existensiell ångest. Jag ser två andra faktorer som också spelar roll.
- vi har helt enkelt så jävla mycket pengar att vi måste använda dem på något, och att göra det fint omrkring sig är ju trots all inte ett så dumt sätt att använda dem på jämfört med att åka på ytterligare en semester, köpa en ny bil eller dyra kläder. Pengar bränner i fickorna.
- statusjakten och ojämlikheten. Vi drivs av jakt på status, och status är i våra dagar ofta något man får genom materiellt välstånd, t.ex. en lyxig bostad. Ojämlikheten i samhället driver på denna jakt mycket mer än om vi levde i ett jämlikare samhälle. Det faktum att vissa har det så förbannat "bra" gör mig mer avundsjuk och mig mer benägen att tycka att jag minsan också skall ha ett nytt kök, eller vad det nu är (nej, jag bytte inte ut köksutrustningen i min lägenhet, jag målade själv om luckorna, utan RUT-avdrag, hederligt svartjobb för mig själv).Jag är övertygad om att i ett mer jämlikt samhälle så skulle mycket av den här hetsen försvinna. Samtidigt är det så att behovet av status är djupt rotad, och att vi borde odla andra, mindre resurskrävande, sätt att få status. Förmågan att göra andra glada, det största leendet, de bästa skrönorna t.ex.
Man kan ju alltid slänga den nya inredningen på Valborgsbrasan! Elda upp den i protest - för att sedan köpa en ny på första maj.
Det är ju på det här sättet som den heliga tillväxten hålls igång....
Varför har då Svensson blivit en inredningsextremist? Förmodligen för att det är lättare att slå ut en vägg än att ta tag i livet. För då måste man ju ta sig tid, sätta sig ner och prata ut om viktiga saker, som ens behov, önskemål, drömmar, besvikelser... Det är förstås jobbigt och kan utmynna i bråk och eftersom Svensson är konflikträdd är det lättare att ta till hammaren än till ordet.skrivna av Colette van Luik på Newsmill
Jag som målade om lägenheten och lade in nya golv när jag flyttade in!
Självklart är det inte så att alla renovering är drivna av existensiell ångest. Jag ser två andra faktorer som också spelar roll.
- vi har helt enkelt så jävla mycket pengar att vi måste använda dem på något, och att göra det fint omrkring sig är ju trots all inte ett så dumt sätt att använda dem på jämfört med att åka på ytterligare en semester, köpa en ny bil eller dyra kläder. Pengar bränner i fickorna.
- statusjakten och ojämlikheten. Vi drivs av jakt på status, och status är i våra dagar ofta något man får genom materiellt välstånd, t.ex. en lyxig bostad. Ojämlikheten i samhället driver på denna jakt mycket mer än om vi levde i ett jämlikare samhälle. Det faktum att vissa har det så förbannat "bra" gör mig mer avundsjuk och mig mer benägen att tycka att jag minsan också skall ha ett nytt kök, eller vad det nu är (nej, jag bytte inte ut köksutrustningen i min lägenhet, jag målade själv om luckorna, utan RUT-avdrag, hederligt svartjobb för mig själv).Jag är övertygad om att i ett mer jämlikt samhälle så skulle mycket av den här hetsen försvinna. Samtidigt är det så att behovet av status är djupt rotad, och att vi borde odla andra, mindre resurskrävande, sätt att få status. Förmågan att göra andra glada, det största leendet, de bästa skrönorna t.ex.
Man kan ju alltid slänga den nya inredningen på Valborgsbrasan! Elda upp den i protest - för att sedan köpa en ny på första maj.
Det är ju på det här sättet som den heliga tillväxten hålls igång....
No comments:
Post a Comment