Monday, 2 January 2017

Hur mycket kött är hållbart?



Det finns en avgrund mellan de teoretiska resonemangen om hur många människor vi kan föda med olika produktionssystem och den verklighet som bönder, livsmedelsindustrin och konsumenterna lever i. Om vi skall vara huvudsakligen självförsörjande på livsmedel är en fråga som främst avgörs av de politiska ramverk som finns. 

Det finns ett stort intresse för hur vår kost påverkar miljön. Det finns också ett stort intresse för hur vi skall kunna föda en växande befolkning. Vissa kombinerar dessa och slutligen börjar frågan om hur ”vi” kan föda vår egen befolkning få ökat utrymme.

I Sverige har sådan forskning bland annat bedrivits inom projektet Hållbar svensk proteinkonsumtion av Elin Röös, Mikaela Patel, Johanna Spångberg, Georg Carlsson och Lotta Rydhmer. Deras resultat publicerades redan för mer än ett år sedan i en artikel i Food Policy. Nu finns det en svensk populär sammanfattning, Kött och mjölk från djur uppfödda på bete och restprodukter – ger det en hållbar kost? 

Deras forskning (precis som all forskning) bygger på ett antal förutsättningar och antaganden. De existerande naturbetesmarkerna skall användas för kött-, och mjölkproduktion. Grisar, höns och kyckling skall födas upp på restprodukter, som inte äts av människor direkt — kli och bagerirester, vassle, rapskaka, betfiber, potatis och rotfrukter, drav och baljväxtrester. Åkermark används i första hand till mat och till vinterfoder för betesdjur samt spannmål som foderkomplement, för att kunna använda restprodukterna effektivt. Det får inte gå åt mer än 0,21 hektar åkermark per person och år, en yta som räcker till att producera mat till en befolkning på 13,5 miljoner människor på den nuvarande svenska åkermarken.

Man studerade sedan klimatpåverkan, markanvändning mm för tre olika scenarier baserade på dessa förutsättningar:



Intensiv mjölkproduktion. Kor används för att producera maximal mängd mjölk per ko. Mjölkkorna äter mest ensilage, spannmål, bönor och raps. Kvigkalvarna betar naturbetesmarker och tjurkalvarna föds upp på stall eller åkerbete nära gården. Restprodukter från livsmedelsindustrin används för att föda upp grisar. I detta scenario behövs ca 1,8 miljoner nötkreatur, dvs nästan 30 procent fler än i dag. I kostscenariot skulle vi bland annat kunna äta 150 g nötkött, 70 g fläsk och 2,4 liter mjölk per person och vecka. Inga ägg och ingen kyckling. 

Extensiv mjölkproduktion. Mjölkkorna betar i större utsträckning, äter vallväxter men inget spannmål eller baljväxter. Alla ungdjur betar (tjurarna som stutar) och får ensilage och biprodukter vintertid. Restprodukter från livsmedelsindustrin ges till grisar, höns och kycklingar. Här behövs 870 000 nötkreatur för att hålla markerna öppna. I detta scenario kan vi bland annat äta 70 g nötkött, 320 g fläsk, 1 liter mjölk, 14 g fågelkött och 3 ägg per person och vecka. 

Köttproduktion med dikor. I detta scenario får kalvarna dia korna istället för att vi tar hand om mjölken. Korna kan då i större utsträckning beta och vi behöver endast 540 000 betesdjur för att hålla betesmarkerna öppna. Restprodukterna från livsmedelsindustrin används till grisar, höns och kycklingar. I detta scenario äter vi ingen mjölk eller mjölkprodukter, men 40 g nötkött, 330 g fläsk, 14 g fågel och 3 st ägg per person och vecka. 

Graf från rapporten


Något rent veganskt eller vegetariskt scenario finns inte med eftersom dessa inte skulle medge bete av naturbetesmarker eller ett effektivt användande av restprodukter. Man skriver:

"..det är ändå inte självklart att en vegetarisk eller vegansk kost för alla är det bästa för miljön. När mjölk och ägg produceras, produceras oundvikligen kött när mjölkkorna och hönorna slaktas. Om alla vore vegetarianer skulle detta kött behöva kasseras och det kan diskuteras om det är resurseffektivt….Betesmarker utgör dessutom värdefulla livsmiljöer för många hotade växt- och djurarter. Utan betesdjur skulle den biologiska mångfalden i dessa marker minska." 

Forskning i USA som nyligen publicerades kom till också slutsatsen att en vegansk kost var mindre effektiv vad gäller användning av åkerareal än en laktovegetarisk kost och placerade sig ungefär som en kost där man minskat köttkonsumtionen till 40 procent av den nuvarande. Att en rent vegansk kost inte är det mest resurseffektiva är inte svårt att förstå. Det räcker egentligen att titta på de hundratals olika produktionssystem som funnits i världen. Inget av dem har varit veganskt trots att de flesta jordbruksproduktionssystem fram till modern tid varit tvingade att hushålla med begränsade resurser. Att det finns olika nivåer på den optimala mixen mellan animalier och vegetabilier i kosten är också uppenbart om man studerar olika produktionssystem och deras ekologiska förhållanden. 

Hur är det globalt då? För inte så länge sedan publicerade Schader m.fl. en artikel som bygger på liknande antaganden som den svenska, dvs idisslare skall beta naturbetesmarker och animalier skall i övrigt äta restprodukter, medan miljöeffekterna skall minska. Deras beräkningar visar att man kan få samma proteinförsörjning som idag per person 2050 med fler idisslare och kraftigt minskat antal grisar och höns. Trots ökningen av antalet metanrapande idisslare räknar man med 18 % minskade växthusgasutsläpp, 26 % mindre markanvändning, 46% minskat N-överskott, 40% minskat P-överskott och 21 % mindre vattenanvändning.

*


Det är värdefullt att man gör undersökningar och simuleringar som dessa, men man får akta sig att dra alltför stora slutsatser av dem. Framför allt måste man inse hur resultaten styrs av de antaganden som görs. 

Scenariona i Kött och mjölk från djur uppfödda på bete och restprodukter – ger det en hållbar kost? bygger på kraftigt utökad baljväxtodling och rapsodling för att kompensera för bortfall av fett och protein i animalierna. Att vi kan utöka baljväxtodlingen är rätt klart, men hur mycket är egentligen realistiskt? Att vi skulle kunna fördubbla rapsodlingarna verkar inte realistiskt. Jag har själv räknat på fettförsörjningen och kommit till slutsatsen att vi kommer vara beroende av animaliskt fett om vi skall klara fettförsörjningen (Jag kommer att presentera detta i ett inlägg snart). Man förutsätter också att ökad odling av baljväxter och raps och minskad vallodling skulle ge en minskad användning av kemiska bekämpningsmedel, vilket förefaller vara ett helt grundlöst antagande. 


I den intensiva mjölkvarianten förutses betydande export av mjölkprodukter, vilket inte tas hänsyn till i beräkningarna av miljöeffekterna. Scenariona förutsätter en kraftig förändring av grönsakskonsumtionen, med nästan en halvering av de fiberfattiga grönsakerna (sallat, gurka, tomat osc) och en ännu större ökning av rotfrukter och liknande. Det är en förändring som jag också brukar ta fram, men som oftast drunknar i ”ät mindre kött, ät mera grönsaker” slagorden. Frågan är bara om folk kommer ändra sina kostvanor på det sättet? Trenden är ju den motsatta. 

Konstgödseln skall, enligt forskningen, produceras med någon i dagsläget oprövad teknik, en förutsättning som starkt underminerar trovärdigheten i resultaten. Kolinbindning i betesmarker och andra mullhaltsförändringar har inte räknats med, medan däremot ökad odling av bioenergi på friställd åkermark finns med. 

Tanken att alla människor skall använda lika stora arealer för sin matförsörjning kan ju verka solidarisk och rimlig. Men med tanke på hur olika jord, klimat, vattentillgång och andra produktionsförutsättningar är känns det som en mycket krystad förutsättning.

Man kan också fråga sig varför författarna har en så statisk syn på markanvändningen. Man konstaterar själva att vi hade närmare 2 miljoner hektar naturbetesmark 1850 (I själva verket betades ju också stora delar av skogarna också), men beräkningarna bygger på att ”bara” de 450 000 hektar som är öppna nu skall bevaras. Om vi betade fyra gånger så mycket mark skulle det se rätt annorlunda ut. Om inte annat borde det ha funnits med som alternativa scenarier.

De effekter på klimat och annat som redovisas presenteras tyvärr som effekter av ”kosten”. Men det borde tydligare framgå att det handlar om råvaruproduktionens miljöeffekter, vilka inte kan likställas med ”kostens”. Människor äter trots allt färre råvaror, och det som händer efter gårdsgrinden får en allt större betydelse. Jag har skrivit om det i ett flertal inlägg tidigare, t.ex.




På grund av alla dessa begränsningar så anser jag inte att forskningen har ett svar på frågan i rubriken, "Hur mycket kött är hållbart?". Är frågan ens är relevant?

*


Även om lantbrukets organisationer, och ännu mer forskare, kan säga saker som att vår uppgift är att försörja så många människor som möjligt, så styrs den enskilde bonden inte alls av detta nobla uppdrag, utan helt enkelt av vad som lönar sig att odla. Sveriges bönder har inget uppdrag att försörja landet med mat, inte heller resten av världen med mat. Tvärtom så betonar både jordbrukets egna organisationer och ledande jordbrukspolitiker att uppdraget är att tjäna pengar och vara internationellt konkurrenskraftiga.

Därför är det ett avgrundsdjupt gap mellan de teoretiska resonemangen om hur många människor vi kan föda med olika produktionssystem och den verklighet som bönder, livsmedelsindustrin och konsumenterna lever i. Om vi skall vara huvudsakligen självförsörjande på livsmedel är en fråga som främst avgörs av de politiska ramverk som finns. 



4 comments :

Madoff said...

Tack Gunnar för dina texter, väldigt viktiga. En fundering jag fick om ditt förra inlägg angående soyan. FAO skriver i sin rapport att köttet står för ca 14 % av utsläppen. I detta ingår ju bete i regnskog och expansion av soya och foderodling. Man bör ju då rimligen subtrahera alternativkostnaden för att ta bort allt kött då soyafälten ändå behöver bestå till stor del och odling av vegetabiliska fetter måste expandera och ge klimatpåverkan?

Gunnar Rundgren said...

Jo så tänker jag också. Att man omvandlar regnskog för att framställa en i globalt sammanghang liten mängd kött, men med mycket stora vhusgasutsläpp är ett separat problem på samma sätt som omvandlingen av regnskog för palmoljeproduktion är. Det är ingen som säger att problemet med palmoljan beror på konsumtionen av "vegetabilier", inte ens på konsumtionen av "vegetabilisk olja" trots att det är en otroligt mycket större del av den vegetabiliska oljan som kommer från skövlad regnskog än andelen kött. Skövlingen av regnskog är ett stort - och mycket komplext - problem som vi inte löser genom att föra förenklade resonemang. I Sverige orsaka för övrigt koldioxidavgång från organogena jordar (torvjordar) koldioxidutsläpp i samma storleksklass som djurhållningen, men det talas det väldigt lite om - för de hänförs inte till "jordbruket" utan till "markanvändning" i de nationella rapporterna. Om man räknade in dessa jordars utsläpp i t.ex. morots eller havreodlingar skulle vi få andra resultat än de gängse.

Dan Gmark said...

Det förefaller som om den snabbaste och enklaste åtgärden för att minska jordbrukets växthusgasutsläpp i Sverige skulle vara att förändra odlingen av torvjordarna från öppen jord till permanent bete eller skog. Morötterna får väl flytta tillbaka till sandjordarna, där de odlades förr. Tänker jag rätt, eller finns det någon hake?

Gunnar Rundgren said...

Det hela verkar vara rätt komplicerat,Dan. Initialt trodde man nog att lösningen var just den och KRAV funderade tom på att inte tillåta öppen odling på trovmarker. Men vidare forskning gav lite motstridiga resultat. Örjan Berglund på SLU är en expert på området. Hans slutsatser är att de borde sättas under vatten eller fortsättas att odlas....http://www.slu.se/ew-nyheter/nyhetsarkiv/2011/3/svart-minska-emissionerna-fortsatt-bruka-torvjordarna/

Möjligen är sista ordet inte sagt här, precis som jag inte tror att sista ordet är sagt vad gäller idisslarnas metanutsläpp, det är väldigt komplicerade samband och processer, och även om det finns starka skäl att agera för att minska växthuseffekten NU är det bättre att vi koncentrerar oss på de områden där orsakssammanhangen och effekterna av våra åtgärder är säkra (som att minska fossila koldioxidutslöpp, ny omvandling av natur till åkermark) än att vidta panikåtgärder som leder fel.